7 april 2016

Det som är bra

Åh, så fint att träffa mamma på sjukhuset idag. Med typ ett dygn gammal (ung) ny höft och operationssår under gigantiskt plåster bjöd hon upp ivan i sängen och så hängde de runt en halvtimme och mitt i all smärta fick han henne att skratta gott när han tog kontrollen över kontrollen - alltså den som styr sängen - och de hoppade upp och ned och fotändan flög fram och tillbaka. Så glad för deras anknytning. Att de tycker så mycket om varann. Så glad för hennes nya höft. Måtte det bli bättre nu. 


På hemvägen hände plötsligt följande: Ivan, som varit helt ointresserad av att hoppa ur vagnen i parkerna senaste fem dygnen, tyckte att det var dags. Flög som ett skott ur vagnen vid parken hemma och roade sig länge i både vattenpölar och vid gungorna. Nu jäklar friskförklarar jag honom för den här gången. Han åt till och med middag. Och orkade bråka med mig en dryg timme om huruvida det skulle sovas eller ej. 


En annan gång ska jag prata om övergången mellan att tillfredsställa exakt alla Ivans behov och önskemål, vilket jag typ ägnat hans första två år åt, till att börja sätta gränser. Dels för att det inte GÅR att tillfredsställa honom längre, dels för att han behöver lite gränser, dels för att han börjat köra ganska hårt med ett slags manipulativt testande om vad som funkar. Men vi tar det en annan gång. 

Nu fortsätta glädjas åt det som är bra. Ivan frisk, mamma snart frisk, osv. Och! Jag bokade resa till Gotland idag, jag och Ivan ska dit en vecka i juli. Hyrde egen bil åt oss, med barnstol, som väntar på flygplatsen när vi landar. Ska dela hus med eeeeeeh fyra vänner plus två barn till så det lär bli både mysigt och intensivt. Skönt att ha en (1) sommarplan. 

3 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Mina kommentarer tillför ju knappast så mycket just nu, men ville återigen säga igenkänning på gränsdragningen. Har fått börja göra det rätt rejält här. Svårt att veta exakt var gränsen är. Och vi ska minsann också till Gotland i juli. Tillsammans med säkert alla andra.

Schmarro sa...

Det är ett ämne för sig helt klart. Guuud alltså. Typ att inte ge vika för dåligt samvete när man satt en gräns och ungen vrålar och gråter? Och varje gång man "ger upp" visar det sig att det var planen exakt hela tiden och de där tårarna mest var krokodil? Näe gud. Orka.

egoistiska egon sa...

Ah men jag vet. Och så tänker man "jaha, då har jag förstört allt för all framtid nu då".