30 april 2016

En miljard tecken mitt i natten

Jo men nu känns det jäkligt mycket lättare igen, alltet, livet, ja men ni vet. Pratade med förskolan morgonen efter föräldramötet och de tyckte inte alls mina iakttagelser stämde med deras upplevelse. Berättade anekdot efter anekdot kring hur han visst hänger med gänget och liksom bidrar och får sin plats. Sjunger och pratar. Leker. Får vara udda, får vara själv, får vara barn osv. I förskolans blogg plöjde jag ett gäng filmer på barnen då de åt, målade och dansade och såg att de ju hade rätt. Att se gänget sitta och äta lunch tillsammans i en film var för övrigt så roligt. De satt där och pratade med varann och så började en sjunga blinka lilla stjärna. Snart sjöng alla samtidigt som de satt och åt. Sen slutade alla, samtidigt, och fortsatte äta och babbla med varann igen. DÖR på att de har det där med varann. Så gulligt. 

Sen gick vi till läkaren och utan att tråka ut någon med detaljer så är han fine, väger lite väl lite kanske, och har fått läkarintyg på att han ska fyllas med lite extra välling om dagarna på förskolan. För att ge vikt och ork en extra skjuts nu när han hamnat lite efter och alla infektioner och det de gjort med hans aptit tagit ut sin rätt. Redan första dagen märktes det så himla stor skillnad redan vid hämtningen. Så pigg! Inte grinig trött sur ledsen osv. Glad och mätt och härlig. Vet såklart inte om det har med extra välling att göra men nog är det en garanti att han får i sig något, till skillnad från måltiderna då han är rätt selektiv och ointresserad fortfarande.  Så ja. Det känns bra. 

Idag var dessutom tredje fredagen i rad som jag gick hem från en komplett jobbvecka, helt fri från vab. Och vi hade en mysig kväll med vänner på middag. Ivan lekte helt obekymrat med deras tvååring. Sjöng och busade sig hela vägen in i läggning, som drog ut på tiden och inte förrän tio var det tyst här hemma. Och jag klämde i mig en hel chokladkaka för att ja, den fanns där och det kändes festligt. Ehe. 

Jobbet känns bra och faktiskt resten också. Min nya terapeut är så grym. Det händer så mycket på den fronten nu. Jag drömmer drömmar som är helt sjukt verkliga, om pappa och Aksel och konfrontationer med nära och kära och Gud vad det bearbetas. Vaknar helt stärkt och rödgråten om vartannat, typ varannan dag. Men känner mig så himla närvarande. På ett bra sätt. 

Kan och vågar och vill inte dyka alltför djupt i det, men hon - terapeuten - får mig att konkretisera och formulera massor av saker som jag nog gått med ett tag utan att riktigt kunna sätta ord på. Saker kring förluster, förluster genom död och förluster genom liv. Jag har gått med en del sorg och besvikelse och liksom inte kunnat formulera eller ens för mig själv stå upp för att jag varit och är det. Att sörja en som dör är en sak, att sörja folk som lever eller våga vara besviken är en helt annan sak. Mycket läskigare. Betyder ju att man menar sig förtjäna mer eller bättre någonstans. Vilket är otacksamt och fel i min rationella hjärna. 

När Aksel dog hörde jag - men kunde inte relatera till - många andra som gått igenom liknande erfarenheter tala om att första tiden finns "alla" där, och sedan en dag försvinner nästan allt ungefär samtidigt och en förväntas vara fine och klara sig själv. Och att kontrasten mellan "på och av" är ganska brutal. Och att en är sårbar och i behov av extra care så långt mycket längre än det där första året. Relaterar till det nu. Mycket. Men har försökt att kväva de tankarna med att jag måste vara tacksam och att jag ju redan har fått så mycket. Tagit så mycket. Inte kan begära mer. Varit till besvär med mitt liv och allt som blev o-kul. Jag har gått med en svårdefinierad känslomix av att inte vilja vara till besvär, inte vilja behöva be, inte tycka det verkar rimligt att behöva det, inte veta vem jag - om jag ens vågade formulera en önskan - skulle önska kunna dela lite av det där ändå ganska tunga lasset jag bär genom dagarna och veckorna (fortfarande) med, inte tycka att jag förtjänar mer än jag redan fått. Typ.

Och mitt i allt det där har en sorts ilska funnits. Och finns. Eller besvikelse. Eller förklädd sorg. Eller jag vet inte. Någon typ av känsla. Inte så angenäm. Är inte färdig med den ännu, långt ifrån, men vi jobbar med det. Jag och den här stencoola, luttrade, erfarna och svårmanipulerade terapeuten jag lyckats haffa. Det rör sig just nu mycket kring tematiserade förluster och egna val och prioriteringar av relationer som inte ser ut som jag egentligen vill ha dem. En egen historisk oförmåga att välja bort och öppna upp för annat. Det verkar vara upp till mig, hör och häpna, att definiera vilken typ av relationer jag vill ha. Snarare än att gå och önska att de jag har skulle se ut på andra sätt. Det kanske låter rörigt och det är det också. Men spännande. Jag tror att nu är en bra tid att, med hjälp av ett proffs, öppna lite på den här komplexa lilla pandoras ask som bor i mig och se vem som hänger därinne. Eh, förlåt för megaflum. Det är mitt i natten nu. 

Men sammanfattningsvis: älskar att gå i min nya terapi och det är massor av saker som jag är ganska peppad på att städa i. En början är nog att börja rådda lite i vad jag har för önskemål och sedan röra mig ditåt i stället för att skälla på rönnbär för att de är sura. Och ett annat mål är att landa lite mer i mitt föräldraskap. Våga lita på att jag gör det bra och att jag vet vad som är bäst för min unge. Ingen känner honom som jag - trots allt - och han har inte så få drag av mig i sin personlighet. Vill börja våga lita på den känslan dygnet runt och inte bara när allt går "som det ska" om ni fattar? 

Oh well det var en avstickare. I övrigt har jag i veckan klämt Född 2010, börjat läsa Neapeltrilogin, skickat in både min och Ivans deklaration, surfat på hus i södra Spanien för en liten dröm jag när om att vara borta en månad i början av nästa år,  eventuellt ställt in en jobbresa jag inte får ihop med barnvakter, tagit emot en helt sjukt fin gåva från en helt sjukt fin främling, och ptja... Inte så mycket mer. 

Imorrn fyller Emelie år eller nej det gör hon inte men imorrn ska jag fira henne med dunder och brak. Längtar. Gonatt! 


PS. Han vägde inte riktigt såhär lite men nästan. Hej välling. Ds. 

5 kommentarer:

Anonym sa...

Hej den här terapeuten låter ju toppen. Jag letar ju efter en bra, angående just förluster och påtvingade livsvändningar. Kan du berätta mer om vem det är? Mvh Johanna

Anonym sa...

Er förskola verkar helt fantastisk! Vilka pedagoger!
En tanke som slagit mig är att du borde själv plugga psykologi. Tror att du skulle bli en helt suverän terapeut.
Trevlig helg på dig!
Vänligen,
/Sarah

Schmarro sa...

Johanna: min terapeut är toppen med dessvärre helt fullbokad, jag råkade time:a när hon fick lucka för en person. Det är så SVÅRT att tipsa om terapeuter alltså, min erfarenhet är att det är helt baserat på personkemi (förutom deras bildning såklart) och att lyckas hitta en som är prick lagom hård (jag gillar dem ganska "hårda"), aktiv, osv så att det triggar precis en själv där man befinner sig då. Har famlat mycket och träffat många fel genom åren. Maila mig på schmarro at gmail osv så kan vi snacka vidare?

Schmarro sa...

Johanna: tack! Vad gullig du är. Jag har länge drömt om att plugga psykologi men det har alltid fallit på en rad omständigheter. Betyg och tid och pengar, oftast. Kanske en dag längre fram? Eller så får jag fortsätta hobbypsykologisera allt helt enkelt.

Anonym sa...

Så skönt att det verkar vara lugnare än du oroade dig för. Jag gissar att jag också är ängsligt lagd och då kanske en oroar sig extra mycket just för din unge. Där tror jag att det är stor skillnad att ha en partner att diskutera barnet med (om inte denne är värre än en själv). Jag tror att jag skulle kunna bli helt fnasig annars, av att bära allt själv. Jag minns att jag läste en artikel om mödrar i familjer där pappan gått bort i en katastrof-typ 9/11.Att de sköt upp sin egen sorgeprocess tills barnen var stabila, vilket kunde ta några år. Gissar att det måste vara svårt att få förståelse för att en börjar sörja fem år senare. Känner också igen hur många tycks tro att det finns en definierad -akut-tid en behöver stöd efter plötsliga dödsfall mm. Jag hade vänner som stod där i nga månader på ett fantastiskt sätt, men som jag sedan inte har hört V på fem år...En intervju med äldre so. Blivit ensamma tog just upp det: det akuta är viktigt, men viktigast är att finnas där när vardagen tar vid igen. Kram Frida