26 april 2016

Ett litet aber

Angående inlägget nedan så tror jag också att jag blandar ihop saker och ting i min skalle nu, mer än de är verkliga liksom. Jag oroar mig för att han inte äter och att han säger att han har ont i magen med jämna mellanrum (dock bara till mig, aldrig på förskolan eller till barnvakter och går alltid att distrahera och göra glad så ontet verkar liksom inte så stort, vilket får mig att tänka att det kanske är stress, vilket får mig att stressa upp mig å hans vägnar och allt blir bara rörigt inuti). Är lite ledsen för att vi har så tuffa lämningar jämt. Lite ledsen för att jag - i rådande situation - liksom måste köra på med jobb och barnvakter och att han kanske skulle önska mer konsekvens, mer lugn och ro, inte fan vet JAG men ändå gnager det något. Fast han känner sina barnvakter väl och alltid har så roligt med dem. Saknar dem när det går några dagar utan dem och så. Och jag oroar mig för pengar och jag sörjer väl litegrann alla vänner och vissa familjemedlemmar som har försvunnit eller vad man ska säga. Inte är så närvarande i vårt liv längre i alla fall. Och jag tänker på hans mage igen och på varför han äter så dåligt. Och på alla våra läggningar då vi blir osams för han vill inte, vill inte, somna ifrån mig. Och så tänker jag på alla sätt jag kanske skulle kunna vara en bättre förälder på. 

Och ja. Det kommer en så himla hetsig jobbmånad för mig nu och jag för scheman och bygger och pusslar för att få ihop allt. Och är väl kanske inte så snäll mot mig själv som jag borde. I tanken. Fan, jag gör verkligen så gott jag kan. Men just nu härjar en liten oro och ett litet självtvivel i mig som spiller över på än det ena, än det andra området. 

Plus att luggen bråkar med mig också. Som att inte resten vore nog. 


3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag känner igen mig så mkt i dina inlägg, om oro och ett försiktigt barn med magont. Förstår vad du menar: att det måste också få vara fint att vara en försiktig och betraktande människa, men är mitt barn lycklig? Min dotter har/har haft delvis dessa drag, men har idag som femåring många vänner. Men hon leker helst med dem en och en, hemma. Hon vill inte gå på kalas själv, då får vi stanna. Och folk säger vad härligt att hon är så lugn... och jag tänker ibland, för lugn kanske? Går in i sig själv, drömmer sig bort, funderar och blir ständigt sist i gruppen. Står bredvid o tittar. Men alltmer har hon blivit poppis bland andra barn. Kanske de kan gilla ngn som inte kastar sig över dem, som står ett steg bort? Men hon är den enda som kan läsa och skriva på fsk, vill gärna prata om abstrakta saker som Vad är kärlek egentligen? Och då tänker jag att hur annorlunda kommer hon att få lov att vara, sedan, i skolan? Undrar om vi alltid oroar oss för barnen oavsett hur det är? Angående magen och ätandet så rekommenderar jag igen Kista BUMM. Läkaren där är mkt empatisk och har just tagit över mottagningen. Dvs han tog sig tid för alla våra frågor, tittade på allt. Ingen remiss krävs och om Ivan inte har någon allergi eller så, så kan du i alla fall släppa det. Kram Frida

Schmarro sa...

Tack för din kommentar! Ja men verkligen, allt rinner ju ned till "är han okej, har han det bra" i slutändan. Jävla oro alltså. En olikhet verkar ju våra ha i det här med att drömma och betrakta, Ivan är verkligen inte ett "lugnt" barn, har aldrig varit, i hans fall är det nog mer ängslighet som är ett drag och hashtaggen #intensivan lever vidare på Instagram med enbart bilder på min unge under sig. Heh. Men, precis som din dotter, han är också urtidig med språk och siffror och sådär, pratar långa meningar och kan så sjukt många ord, kan räkna och formulera sig, och extremt perceptiv och läser av, känner in, scannar och betraktar. Men blir lätt nervös och orolig, vill ha en vuxen hand att hålla i och en ljudnivå som är låg. Jag tror också att vi kommer bli familjen som inte går på så många kalas, i alla fall inte de där det är allra stökigast. Vi har en jättebra barnläkare som följt ivans mage sedan förra sommaren. Prover har tagits och fler kommer tas. Jag TROR vi är nöjda med det, men ska lägga BUMM på minnet om vi behöver söka oss vidare en dag. Tack igen för kommentar! Kram.

Marie sa...

Hej! Ja, det är tufft ibland alltså. Man vet varken ut eller in. Men du, försök att vila i att du gör ditt allra allra bästa hela tiden, och mer kan man faktiskt inte begära av sej, ju? Och så lyhörd och öppen du verkar vara inför hans behov och vilja osv så är jag säker på att du fångar upp det om det skulle vara något som eventuellt inte är bra för honom eller att han skulle känna sej otrygg. Vet att det är tufft med små barn och vet också att man får fortsätta att göra sitt bästa och lita på att man gör det. Även när man tappar tålamod och inte ens luggen gör som man vill... Kram!