19 april 2016

Kärleksdetoxen

Ok nu ska vi se om jag hinner formulera tankarna kring det här jag funderat på ett tag eller om Ivans hosta kräfva handpåläggning av det slaget att jag tappar tråden. Vi gör ett försök. 

Ganska ofta när jag pratar med vänner, främst sådana jag inte pratar med så ofta (vilket, tyvärr, dessa dagar är typ 95% av mina vänner) eller de jag inte känner så bra, så frågar de lite "med glimten i ögat" typ hur det går med kärleken då. Eller på tinder. Eller gällande flirtar, att leta ny partner, att ha nån slags romans, att ligga. Ni fattar. Frågan kommer upp lite på skämt, lite på allvar. Man undrar. Eller vill slentrianfråga tillbaka när man själv pratat om ämnet i x antal minuter/timmar.  

Jag har inget emot frågan alls - blir inte ledsen eller stressad eller så, men den får mig att notera en grej jag inte tänkt på förrän nu, då jag sedan en lång tid liksom levt helt i avsaknad av allt det där och nästan glömt bort att det existerar. Grejen är: hur viktigt och normativt det här med relationer och kärlek är för typ... alla. Man frågar för att man bryr sig om mig och man tänker sig att nu då jag inte längre är i en aktivt sörjande fas, så är det väl dags. Dags för mig att bege mig "ut på marknaden" eller att få lite good old love. Eller sex åtminstone. Eller bekräftelse. Eller något. Något bara! Något som vi kan prata om! Något som gör mig till en av alla andra - för alla andra har väl ändå NÅGON eller NÅGOT i de där områdena att prata kring? Är du inte nykär så kanske du har en stabil relation? Eller kanske sörjer en förlorad relation. Eller tvekar kring din relation. Eller saknar någon. Eller något. Eller trånar. Eller bearbetar någon. Eller kämpar för någon. Eller tjaaaa, ja men i fattar: det är som att jag skalat bort en bit, ett lager i mitt liv, som liksom verkar skava lite i andra att jag inte har. Eller kanske främst: inte är så sugen att skaffa. 

Själv ägnar jag otroligt lite tid eller energi just nu, åt att tänka på relationer. Eller kärleksobjekt. Jag tror aldrig i mitt vuxna liv att jag gått såhär obrydd kring det faktum att det inte finns någon där. Inte i sin frånvaro, inte i sin närvaro. Jag tror att jag varit olyckligt eller lyckligt "kär" i någon typ ALLTID, sen jag var... Typ tio? Men ej nu alltså. Tänker inte ens på't förutom när frågorna dyker upp. 

Visst kan man tänka att "men hon sörjer ju fortfarande, det är helt naturligt, hon är inte där ännu, det kommer". Och visst. I viss mån stämmer det säkert. Men helt ärligt så vet jag inte om jag sörjer min avsaknad av kärleksrelation så himla hårt just nu? Jag sörjer fortfarande att det blev som det blev. Att jag blev lämnad kvar med allt det här. Att jag tvingas leva det här livet ensam med Ivan. Men när jag tänker på vem eller vad jag skulle vilja fylla det med, förutom oss två, fylls jag inte av en konkret saknad. Det känns inte halvt, det här. Det känns snarare nästintill överfullt. 

Det kanske har med tid att göra. Jag har inte, på länge nu, riktigt haft tid eller råd att gå och längta efter en relation. Har haft fullt upp med allt som är och allt som varit. Att bygga bo, att hitta hem, att välja riktning, att vara förälder. Och någonstans har jag litegrann glömt bort den där gamla känslan av längtan jag alltid kände när jag var singel förr. Gud vad jag längtade då. Efter en relation. Något som var på riktigt. Någon att dela dagar och nätter med. Men inte nu. 

Eller jo,jag ska inte ljuga. Jag tycker det är ensamt att alltid bara vara jag och Ivan i vardagen. Att behöva göra planer hela tiden för att ha sällskap. Jag kan absolut avundas er som har sällskap i vardagen gratis, så att säga. Jag gillar ju också sällskap. Och samtal och skratt och att dela med mig och av mig. Men den saknaden är mer efter ett socialt sammanhang. När jag sitter i en bar med en vän eller flera så vandrar liksom inte ens min blick runt längre. Jag har så fullt upp med att ta igen saknad tid med dem, vännerna, vill inte störas av nån himla ny person jag inte ens känner. 

Jag lyssnar på andra och hör hur de lever i sina relationer. En del lyckliga och fyllda av det där jag en gång till vill uppleva, en del rätt... Kämpiga. Uttalat eller mellan raderna. Jag kan fortfarande läsa mellan dem, raderna. 

Men nästan aldrig känner jag längre en avund. Mycket oftare en suck av lättnad inombords, att jag inte har det också att deala med. Kompromissa. Gå halva vägen var. Jobba på en relation. Kämpa. Dela upp. Allt det där som i alla fall enligt min mening oftast ingår i en relation, dvs kämpandet och att "göra kärlek", jag blir trött bara jag tänker på det. Fy fan vad härligt att - helt ofrivilligt till att börja med - ha en paus från det där? 

Jag tror jag har landat i ett mellanläge där jag inser att det finns vissa fördelar med att styra sitt liv helt själv. Eller, om vi ska vara krassa så styr ju Ivan mitt liv rätt hårt just nu. Men ändå. Jag bestämmer allt ifrån ambitionsnivån på middagen (so what om vi käkar både pizza och halvfabrikat - vem bryr sig? Inte vi, vi råkar älska båda delarna) till vad vi ska göra i sommar och vart vi ska bo. Framtiden och nutiden är MIN. Ingen annans. Jag har förvisso ingen att vardagsdwella föräldrafrågor med (jo er, tack för det!) men inte heller någon som sitter därute när en läggning drar ut på tiden och vill ha saker av mig. Som tid, ehe. 

Jag tänker att jag nog vill ha en relation någon gång igen. Men att den gången inte är nu. Inte alls nu. Och så tänker jag ibland att jag kanske framstår som världens tråkigaste i och med detta. Jag är den där som gärna blir kvar på förfesten till tre på natten eftersom jag tycker man pratar mycket bättre i köket än på en klubb. Eller den där som aldrig feedar in samtalen kring det ämnet de flesta verkar gå igång på mest att prata om: relationer. Det är eventuellt ett problem. Men bara sett ur perspektivet "vem vill jag vara i sociala sammanhang" och inte ur perspektivet "går här med en förtvivlad saknad efter en ny partner". 

Jag tycker det finns en hel del fördelar med den här pausen. För mig personligen om inte annat. Det har varit bra att uppleva att det där gamla fokuset som ändå tog så mycket tid och energi fått flyttas till en annan plats långt bort. Det finns ett lugn i mig när jag inte ständigt behöver fundera på eller jobba på eller utvärdera eller analysera en relation. Kanske är allt så enkelt som att det inte funnits tid. Och nu har jag glömt bort vad det är som är så magiskt med att vara ihop? Kanske är det bara en vecka tills jag kommer på det och börjar längta igen? Ingen vet. 

Men jag tror att det här är och har varit riktigt jäkla nyttigt för åtminstone mig. Även om jag aldrig har några ens remotely spännande svar på frågor som "hur går det med dejtandet då" eller "vad händer på tinder" eller "när ska du bli ihop igen" etc, så gillar jag ganska många aspekter av avsaknaden av en relation och vad det gör med en efter sisådär ett och ett halvt år. Jag tänker ganska ofta på det lite som när en har detoxat konsumtion under en längre tid (alla som inte provat - gör det! Det är magiskt på riktigt när allt habegär släpper) och ba aaaaaaaah, lättnaden när en inser att en lagt så jäkla mycket energi tidigare och att det frigörs så himla mycket ANNAT ur det. 

Jag hade aldrig valt den här serien själv tror jag. Men nu fanns den i den hand jag blev tilldelad här i livet och jävlar om jag inte ska ta och lära mig något på kuppen. 

8 kommentarer:

Hanna sa...

Fint att du är så förstående, själv tycker jag att det är en helt SJUK fråga! Men tror det är för att jag känner lite som du, om jag och M skulle gå isär har jag oerhört svårt att tänka mig att jag skulle vilja träffa och leva med nån igen.

Dina tankar runt detta är det mest intressanta jag läst på länge!

Anonym sa...

Om jag skulle vara med om det du har varit med om så hade jag velat ha dig som terapeut. Det är något helt otroligt vad du trollar med insikt och ord. Mycket stor respekt och kram från mig!

Anna W sa...

jag tycker det låter supersunt och skönt och lärorikt på alla sätt och vis! dock tycker även jag att det är liiite skumt att folk frågar om detta. för mig är det nog "way to soon" att fråga om något sånt. men det handlar säkert om välmening, att folk liksom tror att man måste vara i en relation för att "vara hel" och annat sånt konstigt. väldigt intressant…

Schmarro sa...

Hanna: ja men precis, fattar grejen med att det känns som att en aldrig skulle vilja byta ut sitt liv om det rycktes ifrån en (som ditt med martin) men jag menade mer att jag hamnat i ett skede där det inte handlar om jämförelse med nu och då utan liksom en UPPENBARELSE av att det finns en del fördelar och OTROLIGT stora insikter i att vara detoxad från det helt. Ej relaterade till saknad av person eller sorg. Mer bara: wow. Är det här så viktigt ur ett allmänperspektiv? Har det här alltid tagit så stor plats i mitt liv alltså? Och nu när det inte gör det... så otrampad mark!

Schmarro sa...

Anonym: men tack! Mina terapeuttjänster är gratis men 100% oprofessionella.

Schmarro sa...

Anna: tja, alltså jag tänker att det är ett tecken på vart "normala" konversationer ofta vill röra sig förr eller senare. Vilket är himla intressant att bevittna från ett utanförperspektiv.

Hanna sa...

Nej gud jag menade det ej relaterat till Martin och nuvarande liv. Utan att jag snarare blir matt och tycker det låter svinjobbigt än känner mig avundsjuk när folk är nykära och går in i relationer.

egoistiska egon sa...

Väldigt klokt, som vanligt.