26 april 2016

Sentimental post föräldramötet

Ikväll hade vi föräldramöte på förskolan. Såååå himla underbara pedagoger har Ivan, och sååååå fina andra föräldrar i gruppen också. Med anledning av pedagogiken och att de dokumenterar så mycket så hade de delat in informationen på olika teman, tex "sång och dans" och "bussprojektet" och "naturvetenskap" och "hållbar utveckling" och till varje del talade en pedagog lite, varpå vi fick se bildspel och filmer som illustrerade det de gör, med våra barn som stjärnor i filmerna. Det kallas för "svep" inom pedagogiken (Reggio Emilia) tror jag. 

I alla fall. Det var så himla fint och spännande att se bitar av deras dagar då vi föräldrar inte är där. Våra tvååringar börjar bli så stora. Så egna personligheter, så mycket vilja och lust och egenheter och spex vi fick se. Men jag fick ett styng av oro/sorgsenhet i hjärtat eftersom jag inte kunde undgå att notera var min egen unge befann sig i alla filmer och bilder. Aldrig i mitten av gruppen om vi säger så. Sällan ens i utkanten. Nästan alltid i en bit därifrån, i periferin, ofta liksom på tå och spejandes lite ängsligt in mot händelsernas centrum. Där de andra kanske dansade i ring och höll varandras händer och skrattade ihop eller kramades eller lekte eller skojade. Eller trängde ihop sig i en låtsasbuss de byggt själva. Eller ja, liksom tillsammans med varann. Mitt barn, alltid en bit därifrån, alltid med apisen hårt hårt i famnen. I en av filmerna syntes han i rummet bredvid där alla dansade, och när alla gjorde ett synkroniserat hopp (till champagnegaloppen) gjorde han ett litet eget, därute i rummet bredvid. Inte så att han såg ledsen ut men fan vad jag anar en försmak nu av vad som komma skall inom detta med föräldraskap: oron för hur de har det socialt därute i stora vida världen. Jag såg honom där och ba MITT LILLA BARN! Där står du i dörren och vågar inte delta. Eller vill inte? Där bildar de andra gäng och kompispar och du är vid sidan om. Har du det bra? Är du okej? Är du jättestressad inuti av det här sammanhanget? Är det för stimmigt för dig? Är du trygg? Får du plats? 

Alltså. Om det är otydligt nu: mitt barn får vara exakt så social eller introvert eller liksom avvaktande som han vill och behöver vara. Det är inte en popularitetsönskan jag dryftar här. Jag vill bara så förtvivlat gärna att han liksom ska rymmas i gruppen, i verksamheten, att han ska få vara som han är och ändå... Få ha sin plats. Där vid sidan av.


Bild ovan: från parken idag. Apa i famn, femtio meter från där de flesta andra valde att leka och härja. Gaaaah mitt hjärta just nu alltså. Kärleken. Allt det där. 

6 kommentarer:

Annika sa...

Åh. Preciiiis det där känner jag med Olle. Och då är han redan sex, men liksom ännu avvaktande och vill inte vara för nära när det är stimmigt och trångt men vill liksom ändå vara med. På sitt sätt. Otroligt vad jag bävar inför höstens skolstart, det liksom bara skär i hjärtat.

Schmarro sa...

Ja men GUD fattar. Orkar ej ens tänka på stora RIKTIGA världen. Men alltså det finns väl plats för de avvaktande personerna också, det måste vi väl tro på? PS har ställt Ivan i kö till en mindre förskoleklass och lågstadium redan. Med samma pedagogiska inriktning som nu. Gah, livet.

Anonym sa...

Fina lille pys! Känner så igen mig i hur jag själv var som liten. Rädd för stimmiga miljöer och andra barn. Ville helst leka själv och tyckte andra barn var så vårdslösa med mina leksaker.

Idag är jag helt annorlunda, funkar i de flesta sociala sammanhang och anses som extremt social.
Hur man är som liten behöver alltså inte vara statiskt, utan kan ändras med tiden. Och gör det inte det, utan man förblir blyg och introvert så är det så otroligt ok det också. Tror att det mest är föräldrarna som är oroliga för sina lite blygare barn. Som jag minns det så mådde jag inte dåligt av det utan gillade att pyssla med mitt i godan ro.

Schmarro sa...

Tack för fint inlägg! Jag minns typ inte hur jag var men lite ängsligt/nervöst lagd har jag så länge jag kan minnas alltid varit, säkerligen trivts bra med vuxna också. Ivans pappa var definitivt en mindre sammanhangens man. Så det är ju såklart okej. Men det blir himla tydligt när de är så små och filterlösa som de är nu. Alla känslor speglas så tydligt, de har ännu inte färdiga strategier för att glida igenom allt som ändå ingår i ett liv: stim, stoj, grupper, samsas, få plats osv. Det här är en bit av livets hårda skola i guess?

Erika sa...

Åh vad din text känns i hjärtat. Våra små barn! Men Ivan verkar ju ha en introvert personlighet? Och det brukar ju omgivningen ha mer problem med än den introverta själv. Fast problem är fel ord. Men omgivningen verkar ofta tro att den som är intro eg vill vara extro fast hen själv inte alls tänker så. Med att vara extrovert är ju onekligen ett ideal idag. Suck.

Anonym sa...

Jag är också ensamstående och har en tvåårig flicka som är lite lik Ivan rent socialt. Hon är liksom Ivan mycket verbal. Hon gillar inte stim och stök, undviker helst att vara för nära andra barn då hon verkar ogilla deras oberäkneliga rörelser, plötsliga utrop och dessutom har svårt att försvara sina grejer. Har aldrig sett henne rycka en leksak ur händerna på någon annan och till skillnad från Ivan säger hon inte ifrån när hennes gränser passeras, utan hon blir bara rosenröd om kinderna och söker skydd hos mig eller på annan trygg plats. Jag har nog åtminstone delvis bejakat dessa drag hos henne genom att vi exempelvis undvikit de stökigaste öppna förskolorna och att jag valt en privat förskola med små barngrupper (6-7 barn) till henne. Min oro har nig främst cirkulerat kring att hon inte ska få sitt "space", att andra barn ska köra över henne, att hon inte ska ha någonstans att gå undan och att de vuxnas uppmärksamhet ska gå till barn som tar stor plats. Att min dotter ska bli försummad för att hon gärna sitter avsides och tittar i en bok eller pillar med lera.

Synd att ni bor så långt borta (vi bor i Skåne) - Ivan och Liv hade kanske kunnat trivas tillsammans!