11 april 2016

Separationer och läggningar

Just nu funderar jag mycket på framförallt två frågor som jag hade velat bolla med Ivans andra förälder, om han haft en. Den ena handlar om lämningar och separationer, den andra om läggningar. Jag sammanfattar dem kort nedan och kanske, kanske har någon av er som läser här gått igenom liknande dilemman eller faser och har lite tips på hur ni förhållit er och vad som funkat och inte funkat osv. Okej? Let's go.

1. Separationer. Min unge hatar att skiljas från mig. I alla lägen. Han hatar att bli lämnad på förskolan, han hatar att bli lämnad när jag går och han är kvar med en barnvakt. Det spelar ingen roll om han ÄLSKAR att vara med barnvakterna, farmor och farfar, eller om han efter att jag gått får en toppendag på förskolan, det är ändå gråt och förtvivlan kring separationerna. Jag har testat att dra ut på dem och det har inte fungerat bra, det är som att det är själva insikten att vi kommer skiljas som sätter honom i förtvivlan och därmed kommer han inte till ro förrän jag gått och det är över. Då brukar det ta några minuter och sedan gillar han läget och har roligt igen, och berättar nästan alltid efteråt för mig hur roligt det varit med den eller den barnvakten, eller med kompisarna på förskolan. Med andra ord är jag inte alls otrygg i att han skulle ha det dåligt utan mig, det är mer hur jag ska förhålla mig till separationerna. Jag har funderat kring om jag liksom låtit bli att förvarna eftersom han blir så ledsen, ofta har det blivit så att en barnvakt dykt upp plötsligt eller att vi gått till förskolan när han kanske tänkt att vi skulle gå och gunga i en park. Och jag har tänkt att förberedelser kanske underlättar för honom. Men på senaste tiden när jag provat det så tycker jag att det liksom bara förlängt hans sorg. Om jag till exempel säger "om en stund kommer det att ringa på dörren och då är det XX som kommer och ska leka med dig en stund när jag ska jobba lite" så har gråten och förtvivlan bara börjat tidigare och ändå pågått tills jag gått. Detsamma med förskolan. Om jag säger "idag ska du gå och leka med kompisarna och sen kommer jag och då ska vi gå och XX" blir reaktionen bara tårar, sorg, "inte kompisarna" och liksom... en förlängd process av olycka. Trots detta inbillar jag mig att förberedelser ändå är bra. Så han inte behöver känna sig så överrumplad över förändringarna. Men står i valet och kvalet för en morgon där gråten börjar redan innan vi lämnat hallen är jobbigare än en då den startar på förskolans gård, trots att jag då känner mig som en som lurat honom. Jag vill ju att han ska vara trygg i att få vara med i planeringen liksom, även om den inte går i hans riktning alla gånger. Så, alltså: har någon av er varit med om det här? Hur har ni tänkt? Är förberedelse bättre trots att det genererar längre stunder av sorg och maktlöshet och förtvivlan? Eller köra på med lite snabbare överraskningar och veta att så fort jag gått kommer han snabbt över det?

2. Läggningar. Kärt ämne, detta. Vi har hamnat i ett läge där Ivan liksom tvångsmässigt MÅSTE göra sig osams med mig innan han ska sova. Han vill till inget pris gå och lägga sig, någonsin, och förhalar och vill "sitta soffan" och "dricka vatten" eller "har bajsat" och allt möjligt annat han kommer på. Men det är inte allt. Han har också börjat bråka en del med mig. Medvetet. Igår kväll bet han mig i axeln. Jag blev så förvånad att jag ropade AJJE högt vilket genererade ett stort förtjust skratt och direkt efter var han på mig igen för att ta en ny tugga. Jag förklarar att man INTE får bita på mamma eller kompisar, att man får krama och pussas och klappa, men inte bita. Men han kör på, skrattande och liksom "busig", som att det plötsligt uppstått en möjlighet att få vara vaken lite längre, allt är bättre än att sova liksom? Det har också varit en tradition att han när jag släcker och säger att nu är det god natt får ett galet ilskeutbrott i sängen, kastar sig runt och till slut börjar hans vevande fötter och ben att sparka på mig. Varpå samma procedur sker. Jag säger ifrån på skarpen och sedan är både han och jag sura och ledsna en stund. Det är som att han måste igenom en process av bråk innan han "ger upp" och börjar leta sovställning och efter ytterligare kanske en halvtimmes stök till slut somna. Och det är så tråkigt att vara osams i slutet av dagen. Eftersom vi sover i samma säng fortfarande och inte har planer på att skaffa en ny spjälsäng kan jag liksom inte "lämna rummet" (för då springer han direkt efter) eller gå därifrån. Jag kan inte heller tvinga honom att ligga stilla eftersom han låser sig och är väldigt upprörd. Han går inte riktigt att resonera med när han är sådär arg heller. Har testat att låta honom ligga i soffan men då börjar han genast leka runt, hoppa, klättra, springa omkring. Varpå vi börjar om i sovrummet, där det är mörkare än i vardagsrummet. Som det är nu somnar Ivan oftast efter en stunds utbrott i vilda protester som har föregåtts av "bus" som blir lite för våldsamt mot mig för att vara okej. Så gör han inte mot några barnvakter, då är han bara allmänt stökig och hittar inte sovställningar och stökar runt med kuddarna en god stund. Men med mig: konflikter. Testa gränser. Osv. Har någon ett tips på hur en får läggningarna att bli lite mer harmoniska? Eller på hur en ska möta det här testande lite oregerliga på gränsen till våldsamma han kör mot mig, vägrar bli den där morsan som ungen får slå på liksom. Men vill helst inte heller behöva skrika eller hålla hårt i mitt barn. Gaaaaah. Förnuftet hos en tvååring, var ÄR det?

Ps. Har testat att lägga tidigare (då har läggningarna tagit två timmar eller mer) och att vänta ut (som sagt) tills han är så trött att han inte orkar längre, men dåligt resultat med båda. Han har något slags outsinlig källa till överskottsenergi och har aldrig någonsin somnat i ett annat sammanhang än mörkt sovrum eller rullande vagn.

Japp, det var mina två dilemman just nu. I övrigt tycker jag att Ivan går igenom en helt underbar period nu, så mycket tal och språk och sång och babbel. Skämt och skratt och HÄRLIGHETER. Förutom när det kommer till läggningar och separationer.

10 kommentarer:

CECILIA sa...

Har du testat ljudböcker på paddan?

Schmarro sa...

Faktiskt inte testat ljudböcker ännu. Dock tror jag paddan är no-go pga han är helt klicktokig och hittar alldeles för bra till appar / youtube / pussel / spel och har, speciellt när trött, ganska svårt att liksom acceptera att den kör sin egen grej utan hans fingrar all over the place. Men ska testa ljudböcker!

Anonym sa...

Jag slutade vara i sängen när jag fick ta emot slag, satte mig på en stol vid dörren istället. Och sade också varför typ "du slår mig, då vill jag inte vara i sängen med dig." Sedan lyfta tillbaka * 100 de första nätterna innan han gillade läget.

Mim sa...

Jag är mkt oexpertig pga det enda barn jag har ligger i magen och sparkar ändå nonstop 22-03 så snart är jag väl i din sits men som Cecilia sa kanske ljudböcker är bra? Jag var ett sånt barn som aldrig ville sova och det jag minns som absolut minst stressande (tydliga minnen så ett par år upp på Ivan dock) var Astrid Lindgrens allra mest oskyldiga sagor på band. Typ Madicken. Inte för spännande, inte för sorgligt (lex Bröderna Lejonhjärta), inläst av henne själv med den där knarriga no bullshit-rösten.

Anonym sa...

Hej.

Har en pojk på 3 år som varit väldigt känslig för separationer från mig (mamman) typ alltid. Det är nu de senaste månaderna det blivit bättre. Förskolan har sedan dag 1 varit mer eller mindre katastrof vid lämningar. Till slut orkade vi inte mer av allt analyserande och att prova nya typer av sätt att lämna (stanna kvar, gå extremfort, förbereda kvällen innan, förbereda på morgonen osv) så vi tog kontakt med en barnpsykolog. Jag har varit så rädd att han "skadas" av allt det här. En lång historia kort vad gäller de mötena: hon avskrev fort att problemet ligger på förskolan eller nåt annat och konstaterade att han verkar må hur bra som helst. Låsningen verkade sitta hos mig, min attityd och bemötande i de något stressade situationerna. Redan innan lämning blev jag ju spänd som en fiolsträng. Hon pratade även en del om behovet av att låta övergångar från ett moment till ett annat ta liiiite tid. Det gäller även här hemma tex när pappan kommer från jobbet. Vi har även börjat bestämma hur lämningen kommer gå till och det för vi på vägen dit. "När vi kommer fram så kommer jag ta av ytterkläderna sedan kramas vi i kapprummet och jag tar dig i handen till X. Sedan en puss sen hejdå". Han försöker alltid spela ut mig och "en puss/kram etc till mamma" men nix. Han vill bara försöka bestämma.

Det faktum att jag fick klart för mig att det inte är någon fara (wow att få höra det av någon proffsig) och att han inte på något sätt far illa gjorde nog att jag spände av och blev lite mer tillgänglig vid hejdå gjorde att det börjat vända. Vilken befrielse det är! Att lämna förskolan med ett leende är verkligen fantastiskt!

Detta kanske inte var så konkret men än dock ett exempel på att det går att vända trenden.

Lycka till från en anonym läsare :)

Schmarro sa...

Tack för fin kommentar, anonym! Vad bra att du fick ett lugn genom psykologen. Jag känner mig inte orolig att han far illa faktiskt, kanske mkt pga att vi ju gått mycket hos en psykolog under Ivans första 1,5 år som just bekräftat det där: han är trygg, det är hans personlighet, det är inte farligt att vara ledsen vid lämningar, han repar sig fort osv. Så skönt att veta. Jag vet i Ivans fall vad som triggar det och gör det värre (många barn, stimmig miljö vs lugnt och många pedagoger och färre barn) och vi har pratat mkt på förskolan om hur DE snabbt kan göra det bra för honom. Men det räcker ju inte hela vägen, att skiljas är ändå sorgligt och hemskt för honom. Kanske hänger det ihop med oviljan att somna också tänker jag. Hmm.

åsa sa...

Känner igen det där, inland känns det som att nästan-3-åringen använder konflikten/urladdningen vid sänggåendet som ett sätt att somna. Så trist sätt att avsluta dagen. Har inga tips förutom att jag lyssnar på podcasts (i lurar) för att inte tappa tålamodet vid tvåtimmarsläggningarna.

egoistiska egon sa...

Funkar det att dela upp förberedelsen för separationen i flera steg? Typ 1 - nu ska vi gå till förskolan och kompisarna där 2, på väg till förskolan preppa om att när ni kommer dit så är det hejdå och du ska jobba för att komma tillbaka sen?

Anonym sa...

Jag har läst ditt inlägg och funderat ett tag. Barn är ju som bekant olika. Ofta får vi lära oss att vi ska bekräfta barnens känslor oxh låta dem vara ledsna till exempel. Men som författaren av bloggen "M som i underbar" skriver kan man också "trösta sitt barn till gråt" eller utbrott. Barn som har lätt att bli affektsmittade kan kan bli överväldigade av att få känslan bekräftad, det behövs liksom inte. Utifrån vissa av dina inlägg får jag intrycket av att det skulle kunna vara så med Ivan? Han verkar känna in de andra barnens ledsenhet extra mycket osv? Då tänker jag att för Ivan är det kanske viktigt att vara matter of fact- tydlig och enkel. Jag skulle fundera på att förbereda honom på ett annat sätt. Tex En enkel bok, som visar rutinen. Tar på kläderna, går bl.a. Bl.a. Bilder och berätta den om och om igen när han är pigg och glad. Låt honom själv säga " Ivan ledsen! Och så klart bekräfta men inte med medkänslerösten utan matter of fact "Ja, då blir Ivan ledsen" . Behöver han kan du krama honom osv. Annars låter ni berättelsen fortsätta så. Jag skulle också prova att leka lekar när ni vänder på det, dvs att Ivan lämnar dig. Jag skulle inte lämna honom med ett leende som det står i broschyrerna, för jag tror att Ivan inte går på det. Han vet att detta är sorgligt. En sak jag själv gör är att jag försöker undvika att säga att jag "måste" jobba. Så att inte mitt barn tror att det ska hjälpa mig att slippa. Jag säger att jag "vill" jobba.
Läggningen tänker jag är en annan slags separation. Jag skulle nog börja att försöka få ordning på den första och sedan ta tag i läggningen om det fortsätter vara ett problem. Kram Frida

Schmarro sa...

Åh Frida EXAKT så. Han vill och behöver inte bli bekräftad i form av tröst när han är ledsen. Han behöver exakt det där, lågaffekivt bemötande, han är kapabel att ta sig fram till"glädje" igen men det måste nästan ske på egen hand för all inblandning från mig inkl "tröst" förstärker hans affekt. Så jag tror också på matter of fact och typ konstaterande när han tex reagerar på ett annat ledset barn, "ja nu blev det barnet ledset för det ville vara kvar i parken men pappan ville gå hem och äta, det går snart över". Då brukar han oftast svara "går snart över" och har liksom fått en bild av situationen. Tack för värdefulla tankar!