7 april 2016

Två höfter senare

I eftermiddag ska jag hälsa på min mamma, som nu ÄNTLIGEN har fått även sin andra trasiga höft opererad och utbytt. Hon har gått i smärtor från helvetet i snart två år. Det tog ett halvår att få hennes ordinarie läkare att gå med på andra typer av kontroller än de som resulterade i ett "gå på lite sjukgymnastik så blir det säkert bättre" och till slut lyckas tjata sig till de typer av experter som kunde konstatera GROV artros i båda höfterna. Sedan tog det ytterligare ett år att fatta beslut kring huruvida hon var berättigad till operation av höfterna. Sedan tog det tre månader att komma fram till att hon inte fick plats i Uppsala, där hon hör hemma, eftersom köerna var så långa där. Så hon remitterades till Stockholm. Och fick vänta tre månader till på sin första operation. Och sedan sex månader till på sin andra. Nu är båda gjorda till slut, och förhoppningsvis kan hon snart börja leva utan helvetessmärtor och kanske - kors i taket - kunna  böja sig ned för att leka med Ivan och plocka upp något tappat på golvet eller sova en hel natt utan att vakna pga ont. Kanske.

I samma vända börjar en annan anhörig att göra undersökningar för sin onda höft som gör att hen inte kan röra sig som den vill. Jag känner precis igen det som sker. Lite rekommenderad sjukgymnastik. Lite kortison i nån höft. Lite än det ena än det andra men allra mest, väntetider och bollandet mellan olika instanser.

Okej att det kanske är svårt att diagnosticera vissa typer av sjukdomar men är det ändå inte så att kvinnor i yngre pensionsåldern har en tendens att inte bli HELT och håller tagna på allvar när de söker för smärtor? Eller är jag orättvis?

4 kommentarer:

josefin sa...

kvinnor överlag blir inte tagna på allvar i vården, kanske speciellt vid smärtsjukdomar. läste en forskningsartikel som handlade om att män får smärtstillande om dom klagar på smärta efter operation medan kvinnor får lugnande. och då är det alltså i en situation där vårdgivarna VET att pat. upplever starka smärtor.

Erika sa...

Det är samma om man är kvinna och 35. Särskilt om man fött barn. I know.

Anonym sa...

Min mamma har artros i hela kroppen, varenda led. Hon blev hemskickad med rådet att ta en alvedon. Det dröjde fem år innan hon fick en diagnos. Idag är båda knäna och höfterna utbytta och hon går på starkt smärtstillande för att kunna leva. Hon har ju extrem otur och är kass på att slåss för sin rätt. Men ska man behöva det? Hur många går ens till en läkare om värken hjälps av en freakin 500-grammare receptfritt??

Ida sa...

Jobbar som fysioterapeut på Hälsocentral. Ofta för långsam eller hackande handläggning för patienterna med ex höftartos. Så här ska det se ut: första bedömning via fysioterapeut på hc, ställs diagnosen höftartos vid undersökning ska daglig artrosträning ske i 3 mån initialt med stöd i träning/uppföljning/artrosskola (90% av pat blir så pass smärtfria att de då slipper operation genom fortsatt träning) resterande 10% ska remiitteras till ortopeden för röntgen/bedömning/höftplastikoperation. Ser nog väldigt olika ut beroende på vart man råkar hamna dock.... Men ja håller med om det där med kvinnor och smärta och allt!