26 april 2016

Varför skaffar en barn?

Det här var kanske det roligaste svar jag någonsin läst på frågan varför i helv en väljer att skaffa barn egentligen. Skrattade gott både en och två och tre gånger under läsningen. Fick dock lite panik av hennes motivering till varför hon skaffat tvåan (av fyra) då hon beskrev det såhär:

I had my second kid because my husband and I were worried our first kid would think she was the center of the universe and didn’t trust our parenting skills enough to teach her otherwise, so we created a built-in sharing requirement.

Det här är en tanke jag har då och då. Alltså inte lika roligt formulerat som "built in sharing requirement" men alltså, jag kommer väl högst troligen inte ha fler barn än Ivan tänker jag. Dels på grund av att jag inte är sugen på en till. Dels på grund av att jag absolut aldrig någonsin i hela mitt liv kommer välja att gå igenom den här ensamförälderprylen en gång till. Och för att jag cirka aldrig någonsin tidigare varit så långt ifrån babymaking-activities som just nu. Och för att jag fyller 40 om två år. Så ja, ur ett verklighetsorienterat perspektiv kan vi drista oss till gissningen att Ivan förblir ett ensambarn. Den tanken är jag ganska bekväm med.

Men så började jag kolla på Född 2010 igår på SVT Play (TIPS TIPS TIPS!) och där följer de ju ett antal familjer som inte har så mycket mer gemensamt än att de föder ett barn var år 2010 (en del är ensamstående, en del är hippies som föder i vardagsrummet och har fem barn, en del är tonåringar som blev gravida i gymnasiet, osv) och jag kollar nu på andra säsongen där barnen är två år, alltså precis som Ivan. Och en tanke gnager lite i mig: de där barnen som växer upp med andra barn i familjen (även kallade SYSKON ehe, hej afasi) verkar vara mycket mindre sköra än Ivan i sina interaktioner? Eller så är det slump. Eller egna tolkningar. Jag tänker ju ganska ofta på Ivan och hans känslighet och hur han har problem med större grupper av barn och okända andra barn och sådär. Och så tänker jag att han kanske skulle ha gynnats, personlighetsmässigt, av att få ett syskon. Vilket jag ju nu inte kan ge honom och aldrig egentligen skulle välja att ge honom bara av den orsaken, så jag borde nog sluta fundera här. Och börja jobba på att låta honom fortsätta umgås med massor av andra barn till exempel genom förskoleverksamheten eller på fritiden.

Tycker ändå det är spännande att höra hur andra resonerar kring tanken på syskon. Jag har en hel del vänner som bestämt sig för att ett får vara nog, så jag känner mig inte SUPERAPART i denna konstellation (förutom att jag ensam förälder, det är inte så många andra som är i mina kretsar), men de flesta verkar nog ändå tycka att två är bra. Eller tre. Hänvisar ofta till sin egen relation med sina syskon när de pratar om sina val i den frågan. Att barnet alltid kommer att "ha någon", även när en själv försvunnit från jordens yta. Jag köper det argumentet helt klart. Jag är lite ledsen för att Ivan inte kommer ha det, i alla fall inte bundet av "blod". Än en gång, får jobba på andra lösningar för honom. Vänner, kusiner, släktingar, nätverk nätverk och mera nätverk.

Ps. Varför skaffade jag själv barn? Har verkligen inget tydligt svar på den frågan heller. Troligen för att jag var färdig med allt jag visste och kände till och ville ha något mer, något nytt, utmanas i grunden och liksom gå in i level 2. Tror det bästa (och mest fantasilösa) jag kunde komma på var att bli gravid då. Kan på intet vis säga att jag ångrar det valet men baserat på någon särskild bebislängtan var det nog faktiskt inte om vi ska vara helt krassa. Men det blev ju bra ändå. Ds. 

4 kommentarer:

Hanna sa...

Jag kände igen mig så mycket i den texten, baserat på vänners barn (som jag ändå tyckte om) var jag noll sugen på egna. Men jag visste nånstans att jag ville ha barn nån gång och det kanske var lika bra då.

Jag tror verkligen inte att barn blir mindre sköra av att ha syskon, dessutom är du ju jättebra på att ge honom nån slags extended family med kompisar och sådär.

Anonym sa...

Alltså. Jag älskar din blogg! Har kommenterat här någon gang förut också. Har själv en snart tvååring och noll längtan efter ett til barn (då det är sjukt intensivt). Vi kommer nog dock försöka få till en till unge om nått år gissar jag, för att jag har nått hopp till att "allt lättar" efter 3, har fått information om detta från flera hall. Själv har jag 4 syskon och jag köper INTE alls att man ska ha barn tätt eller otätt. Mellan mig och mina syskon är det 2,5 år och helt ärligt så minns jag mest att det var jobbigt att ha syskon under uppväxten. Som vuxen är det superskönt och jättekul men som barn, näääää? Mkt skönare att ha mamma/papa/sina leksaker för sig själv.

Har kompisar som är ensambarn och som är UNDERBARA människor. De flesta har dock åsikten om att vilja ha fler barn än ett men inte alla. Personligen hade jag nog tyckt det vore mysigt att stanna vid 1 barn och ge detta barnet allt mitt focus men jag tror tyvärr tvåbarnsnormen är för hart inpräntad i mig. Jag tanker dock "bara ett litet barn åt gånger". Förstår absolut inte de som har 1-2 år mellan barnen. Hur går det till?

Anonym sa...

Så himla intressant ämne detta! Jag har två barn tätt (23 månader mellan). För mig gick det till så här: slarv med preventivmedel. Dock ska sägas att jag har lyxen att leva ihop med barnens andra förälder, och har dessutom råkat få två ganska lugna barn som har sovit orimligt bra på nätterna, så då är det ändå inte oöverkomligt med två småbarn känner jag (förstår om vissa vill skjuta mig nu, helt ok känsla). Tror att vi hade varit betydligt mer noga med preventivmedel/väntat betydligt längre med barn nr 2 om det första varit mer intensivt så att säga.

Håller med om/tror att flerbarnsnormen är enormt stark, men jag känner både vuxna och barn som är ensambarn och trivs mycket bra med det samt är härliga människor (såklart, varför inte). Visst har vi människor en tendens att tycka det vi själva är vana med är bäst? I så fall innebär ju det att om de flesta har syskon kommer det också finnas en majoritet som tycker det är bäst (baserat på att de gillar sina egna liv och familjer typ).

Jag tror stenhårt på att trygga, kärleksfulla relationer inom familjen är det enda riktigt viktiga, oavsett hur familjekonstellationen ser ut.

/Anonym Anna i Malmö

Anonym sa...

Har två barn, två år mellan dom. Den äldsta är ängslig i stora grupper och mkt avvaktande i situationer med okända /bekanta vuxna och barn. Hon iakttar hellre än deltar tills hon känner sig lite tryggare. I stora grupper förblir hon ängslig. Jag har inte märkt någon större förändring i hennes personlighet efter barn nr 2 kom. Det är sån hon alltid har varit och är just nu. Vet ju såklart inte hur detta utvecklas med tiden men jag tror att dessa personlighetsdrag kommer bestå genom åren oavsett om hon haft syskon eller inte.