23 maj 2016

Den där tvätten som inte jag hängde

Men gud vilken dramatisk paus det blev efter förra inlägget? Det var inte ens meningen. Men jag jobbade kvällar både torsdag och fredag för vi hade slututställning på skolan jag jobbar, och sedan dök ju Ivans morbror tillika min älskade, saknade lillebror upp i staden och han bodde hos oss och allt var bara himla härligt och fint sådär som det kan bli när man får träffa en man älskar som man varit ifrån alldeles för länge. Syskon ändå. Det är något med att känna någon sedan så länge man kan minnas. En man kan vara tyst med utan att det någonsin är märkligt, man liksom går där bredvid varann och hamnar i lite olika tankar och bara... är, utan att det är konstlat.

Vi tog det dock inte jättelugnt för på fredagen mötte jag upp honom på en bar med hans vänner, sedan smög vi hem och sov och när Ivan vaknade vid halv nio på lördagen och fattade att hans morbror var i stan och dessutom hemma hos oss, var det liksom fullt ställ hela resten av helgen. Den spenderades promenerandes, både på stan och mellan parker, och vi åkte till Täby och grillade med min syster och hennes tre gulliga barn. För första gången kunde Ivan verkligen ha glädje av sina tre stora kusiner, som är mellan sex och tio år gamla. De tog en sväng ut på gångvägen och "lärde honom att cykla" (läs: gick med en trehjuling med stav på och ledde honom framåt samtidigt som de plockade maskrosor utmed gångvägen) och var borta säkert tre kvart utan oss vuxna närvarande. Vi såg dem på håll och hörde att de gick där och pratade och gullade med Ivan, som stormtrivdes i uppmärksamheten. Han slocknade som en stock på hemvägen sedan. Så nöjd. På söndagen kom min mamma på besök från Uppsala och tja, nu är det ju måndag.

Det kändes dock lite vemodigt att vinka adjö till min bror igår. Både för att han är han och för det där med att ha någon välbekant, vuxen, att dela lite vardag med. Att ha någon i hemmet som liksom... finns där, är två extra armar, det var rätt härligt ändå?

Exempel: jag gick ut med Ivan i parken en morgon vid tio när min bror stannade hemma för att duscha och avsluta sin frukost. Vi möttes upp i parken en timme senare, mötte mamma vid tåget, och anlände hem ytterligare någon timme senare. Då luktade det nytvättat i hela lägenheten och jag insåg att jag råkat gå ifrån en tvätt när jag stuckit ut tidigare den morgonen. Som min bror tagit ut och hängt upp. När jag kommenterade den sa han "ja?" like it was no big deal what so ever. Och det var det ju inte heller. Men den lilla, lilla grejen fick mig nästan gråtfärdig för att jag blev så rörd och det var så fantastiskt: en som hänger tvätt åt en utan att ens fråga. Hade GLÖMT att sånt fanns? Det låter så banalt. Det ÄR så banalt. Jag brukade ju ha det där, jag också, men nu när jag inte haft det på länge kom jag på hur länge sedan det var jag liksom inte gjorde exakt allt: ta hand om barn och hem och mat och disk och tvätt och allt däremellan, själv. Jag tänkte på den flera gånger under dagen sedan. Och när vi hade vinkat av honom vid tåget och Ivan hade gråtit en skvätt och sedan krävt att få gå och vinka till fler tåg från en bro (till vilka han ropade HEJ DÅ CHRISTIAN tio gånger i rad), och vi kom hem och det var ljummen sommarkväll och det fortfarande luktade nytvättat i lägenheten, ja då kändes det allt lite vemodigt. Det får jag ju erkänna.


I övrigt: toppenhelg. Nu börjar en intensiv jobbvecka (till) eftersom jag klockan 06.30 på onsdag hoppar på ett tåg, sen ett flyg, och drar till Oslo. Ivan är hemma med barnvakter och på förskolan och på torsdag kväll är jag tillbaka igen. Då känns det lite som att allt kan bli lugnt och som vanligt igen.

Inga kommentarer: