30 maj 2016

Jag vet inte vad det är som gör det men låt det fortsätta, bara lite till?

Idag var Ivan glad vid lämningen. Första gången på... Ett halvår? Mindre? Mer? Det var helt bisarrt. Det känns som det händer något med honom just nu, något bra som har med självförtroende och självständighet att göra. Kan inte sätta fingret på exakt vad det är men det känns som en kombination av hans förmåga att prata och göra sig förstådd, att kunna resonera och bli resonerad med, att våga interagera med andra barn och inte bli rädd när de låter eller blir arga. Det är en massa småsaker som skett under de senaste veckorna som samlar ihop till den här bilden. 

Att han började leka med en för honom helt okänd jämnårig i parken en dag. Att han har haft kul med mina vänners barn. Att han när ett barn kom och ville ta tillbaka sin leksak ifrån honom sade "bara låna" i stället för att släppa den och förskräckt springa till min famn (och sedan gråta). Att han var glad vid lämningen idag och sade "mamma ska bara jobba lite". Att han i parken ikväll sade ifrån när ett barn tänkte ta grejen han lekte med i sandlådan. Att han tio minuter senare självmant går fram toll barnet för att låna ut grejen för att barnet ska bli glad. Att våra läggningar är sagor och samtal och sedan lugna inskolningar utan fighter. Att han går längre och längre ifrån mig i parkerna. Att han kan gå iväg och leka ensam långa stunder. Att han låter mig trösta honom och lutar sitt huvud mot min axel när han gjort illa sig och det blivit fel. Det är som att han går igenom något som håller på att bilda en positiv spiral, det måste vara något språng som just passerat. Såhär harmonisk och tillfreds med sig själv och sin omgivning har jag aldrig sett honom. Och vi skrattar så mycket just nu. Han vet när han är rolig (i mina ögon) och kan iscensätta situationerna för att jag ska börja skratta. Vi har internskämt nu. Han sjunger så jävla gulligt. 


Efter jobbet idag hämtade jag honom - fortfarande lika glad - och vi mötte upp med först en, sedan två, sedan fem, vänner med jämnåriga barn i en park. Köpte hämtmat, slängde ut nån filt, åt och hängde och lekte. Alla barn tillfreds. Alla vuxna glada. Ljuva, ljuva två-års-åldern just nu ändå. Oslagbar. 



4 kommentarer:

Anonym sa...

Kvitto på fantastiskt föräldraskap. Som du utför ensam dessutom. Så sjukt inspirerande! Kram

Anonym sa...

Så underbart att läsa!
/Anna i Malmö

Anonym sa...

Så fina dagar! Kram! Skönt efter lång och mörk vinter....

Hanna sa...

Du är så grym!

Caroline påminde mig om en grej i lördags: hur det inte bara är spädbarnsperioden som är faser utan hela uppväxten. Efter en jobbig period kommer en ljusare, när de liksom kommit över en puckel. Värt att komma ihåg när det känns tungt.