18 maj 2016

Livet. Döden. Det mittemellan.

Orkar knappt tänka på att ivan fick en mandarinbit i halsen imorse så jag fick kasta honom ur vagnen och först göra det jag antar att man absolut inte ska - dvs skaka honom i ren och skär panik- och sedan slänga honom över mitt knä och smälla honom i ryggen. Biten kom upp, Ivan grät förtvivlat en stund, jag skakade som ett asplöv hela förmiddagen, allt gick väl under omständigheterna bra men alltså gud vad han aldrig mer får äta små små klyftor av mandarin i vagnen. Jag VET ju det här. Så varför är jag så jävla dum i huvudet? Klassisk "det händer aldrig mig" i kombination med extrem stress eftersom han vaknade 08.30 imorse och jag försökte hinna lämna innan 09.15 kanske. Nåväl. No need to tillrättavisa mig i kommentarerna för tro mig, jag är extremt medveten om mitt misstag. Så glad att det gick bra. Samt ska ta en ny kurs i första hjälpen för småbarn nu.

Tredje dagen utan dagvila och idag var det en trött fullgubbe som hängde med till parken efter förskolan. Det är inte jätteofta man ser min unge såhär avspänd i en gunga om en säger. 


Själv har jag försökt att jobba heltid men behövt lämna jobbet vid kvart i fyra om dagarna och ta igen resten på kvällen en tid nu. Det är en märkbar skillnad när Ivans farmor och farfar, av hälsorelaterade skäl, trillat ur det regelbundna schemat. Det går bra och allt sånt där men det blir dyrt och jag hamnar lite efter inom det jag vill hinna med på jobbet. Men ska absolut inte klaga - han är frisk och vi är fortfarande extremt kära och jag känner ett märkligt lugn i hela min situation. På riktigt undrar jag om jag någonsin ska börja sakna att ha en relation igen? Det känns typ inte så. Har glömt vad man ska ha dem till typ, och tycker alla jag hör talas om verkar kosta mer än de smakar. Oh well, det är knappast som att någon tvingar mig att söka upp en ny relation och det är inte precis som att jag har tid över för en, så det är kanske lika bra att det känns som det känns. Orka gå och sakna. 

Har också kommit till ett märkligt stadium i relation till Ivans pappa då jag känner en stor värme och tacksamhet för det som hanns med - att jag fick lära känna honom, få ett barn med honom, att just han blev Ivans pappa, att han var en alldeles unik och egensinnig människa med så stort intellekt, så stort mod och så himla vackra drag, inuti och utanpå. På lördag skulle han ha fyllt 36. Vilken otroligt fjuttig ålder att inte få uppleva. Det är så orättvist och fult och fel, men mitt i allt det där ser jag Ivan i honom eller honom i Ivan och blir tacksam. Svårt att förklara. 


6 kommentarer:

Anonym sa...

Varför får inte små barn äta när de sitter i vagnen?
Hjälp en blivande förstagångsmamma som är livrädd att jag kommer ha ihjäl min unge.

Anonym sa...

Vad vackert skrivet. Och fruktansvärt läskigt med mandarinen. Kram

Schmarro sa...

Anonym 1: när du tar din första hjälpen kurs för småbarn (brukar erbjudas via BVC eller öppna förskolan) kommer du få höra vansinniga berättelser om hur vanligt det är att barn som äter obevakat tex i baksätet på bil eller i framåtvänd vagn sätter i halsen och inte ger ljud ifrån sig och därför missas av föräldrarna och - jo - DÖR.

Anja sa...

Så fint skrivet, du har verkligen en förmåga att beröra!

kat sa...

håller med! det är en så fin ton i dina texter typ jämt. jag blir som knäsvag, även om jag sitter på bussen. livet döden livet. kram!

Emi Guner sa...

så fin bild också!