17 maj 2016

Så stor, så stor

Idag hände det på förskolan. Ivan körde nästan en hel dag, inklusive lunch och vila, med sin nya grupp och det hade gått så bra. Efter uteleken på gården då Ivans grupp och den här större var ute samtidigt, tog en av de nya pedagogerna (som han haft skapandeövningar med innan så ej total främling obs) honom i handen och sa att kom nu, nu går vi in, idag ska du äta lunch med oss. Och så hade han gjort det. Ätit massor, vid vilan hade han legat ned utan att somna men liksom vilat lite, i fyrtio minuter och sedan helt sonika rest sig upp med sin lilla apa och ba: klart, färdigt, nu vill jag gå upp. Sedan lekte han därinne resten av eftermiddagen. När jag hämtade honom på den nya avdelningen idag kändes allt så himla harmoniskt, och ändå lite nervöst (för mig). Hej hej, konstigt det var att komma hit då, fniss fniss typ. Vi skojade och pratade och Ivan hade inte ens bråttom ut och iväg, som alltid annars. Berättade om olika grejer han sett under dagen (moppar mest, den här avdelningen har fönster mot gatan och inte gården och det kör förbi en del moppar där) och var så glad och soft. Och pedagogen som kommer bli hans till hösten verkar så gullig. När jag sade att hur ska det här gå, han inte ens kan äta med sked ordentligt ännu och försökte skoja om att vi skulle ha hårdträning i sommar sade de helt varmt "men du, vi hjälper honom om det behövs, vi kan mata" och då kände jag bara att ååååååh, detta kan nog bli bra. Alltså inte för att de sade att de kan mata honom, det behöver han ju inte (han är nämligen expert på att äta allt med fingrarna, inklusive soppa och ris och sånt) men för att de sade att det inte var några besvär att göra det om det behövs. Kände mig liksom trygg då? Och inte vet jag väl om det var en slump eller inte, men jag tyckte allt kändes så himla harmoniskt hela eftermiddagen också. Parken, middagen, lekarna, sagorna, läggningen.

I parken började han sjunga den här himla "Groupie" och den har jag aldrig hört honom sjunga förut och då tänkte jag fan, nu händer det, nu blir han stor.


(En stund senare smetade han av en jättestor snorkråka på min tröja och då tänkte jag fan, det hände inte, han är fortfarande jätteliten, men när jag sade USCH IVAN började han asgarva och tyckte att det var det roligaste pranket han någonsin hittat på och då började jag också tycka det. Så lättroad nu för tiden.)

1 kommentar:

egoistiska egon sa...

Men åh vad fint!