7 maj 2016

Svårt att misslyckas i detta väder

Ej mycket att klaga på dessa dagar alltså. Idag tog vi bussen till farmor och farfar där vi hängde runt i sol och skugga bland gräs och fjärilar och pannkakor och traktorer och bilar hela långa dagen. 


Ett miniproblem är att ivan vägrar ha keps eller solhatt. Den får sitta på i cirka två minuter som längst innan den flyger av. Han är insmord i hög faktor och spendera mest tid i skuggan, men ändå. Hade gärna sett att den fick sitta kvar längre. Men det kanske kommer. 


Löste oron för bränd hjässa medelst helt vanlig mössa ett tag. Lite onödigt, visade det sig, eftersom nästkommande timme skulle spenderas i "farfars gröna bil" men det visste ju inte jag vid påtagningen. 

Ingen sömn på dagen idag heller och vid halv åtta kom vi hem. Härjet var ett faktum. Ivan ville inte så mycket som närma sig sovrummet. Däremot ville han väldigt gärna vara på vår tyvärr alldeles omysiga och skräpiga balkong. Måste ta tag i den snart. Kvällens tema var att "leka bebis" och sitta i en "bebisstol" och låtsasäta knäckemacka. Samt härja. 


Och så var klockan halv nio och det där numera oundvikliga ögonblicket då en härlig och glad dag ska avslutas i mayhem och tårar och utbrott hade kommit. Jag stängde balkongdörren och deklarerade att det var läggdags. Enter vansinnesutbrott. Först i köket, sedan i vardagsrummet, sedan i sovrummet. Typ en kvart totalt. Alltså, man känner sig som SUCH A BAD GUY i dessa stunder. Får inte trösta för han är till hälften urförbannad så det enklaste är att bara ligga bredvid och inte stirra på honom eller försöka resonera. Låta honom ha sitt utbrott färdigt liksom. När det lättar efter kanske 5-10 minuter, finnas där och klappa och försöka hinna med att göra det sista ögonblicket för dagen ändå kärleksfullt. Sen somnar han fort. Just nu känns det som att han nästan måste igenom den där vilda protestfasen innan han kan kapitulera och ge upp för sömnen som kommer efter. Det är lite trist. Eller liksom, det hade kunnat vara mer fridfullt om man säger så. Tur det passerar rätt fort ändå. 

Förutom läggningarna är detta solskensperiod, tycker jag. Brukar sällan filma min unge på andra humör än glad men ikväll filmade jag lite i smyg för att ha för minnet liksom. Vet inte riktigt till vad, men ändå. Kanske är detta början på en ålder med allt fler utbrott när saker inte går hans väg och han inte får bestämma allt? Det känns lite så.

Oh well nu snarkar han här bredvid i alla fall. Bockar av ännu en härlig dag utefter den nya tidens standard. Hepp. 

Inga kommentarer: