6 juni 2016

Den rasande morsan till den skitiga ungen

Okej vi måste snacka om mitt tålamod. Eller rättare sagt att det tryter ibland och jag kan bli så jäääävla arg på Ivan och där flyger all pedagogik ut ur fönstret och jag blir ett surt och elakt troll som troligen inte lämnar något vettigt efter mig förutom ett beteende man inte vill att sin unge ska plocka upp. Exempel: ikväll var han jättetrött. Och jag borde fattat att det inte skulle gå att få i honom i ett bad för han hatar att klä av sig kläderna men ändå försökte jag trots att han började skrika INTE NAKENFIS, INTE BADA (PS det här med att han tror det heter NAKENFIS? Har jag lärt honom det? Det känns inte så?) men jag framhärdade och tänkte att det kanske kunde bli bra. Men det blev det inte. Ett enormt utbrott följde och han klättrade ur badkaret snabb som en ål trots att bara vaderna doppats och sedan snubblade han på badrumsmattan och grät vilt och rusade in i sovrummet och letade upp ett par strumpor och vile bara klä på sig. Jag orkade inte ta fighten. Eller jag kom inte på vilket som vore värst att göra, att lära honom att genom utbrott slipper man trista grejer eller göra typ övergrepp på hela hans lilla person och brotta ned honom i ett bad han skydde som pesten? Valde att låta bli det sistnämnda. Men var sur inombords. Han var det... Inte så inombords. Vid läggningen började han skoja och rycka mig i håret. Jag sade till honom att sluta. Han slog mig då med handflatan i ansiktet. Skrattandes. Jag sade till på skarpen, att det gör ont och att en inte får slåss, osv. Han gjorde det igen. Då slog det typ slint i mig. Kastade alfonsböckerna ur sängen och slet vattenflaskan ur hans hand och släckte ljuset och ba OM DU SLÅR MAMMA BLIR DET INGA SAGOR, NU ÄR DET GODNATT, MAMMA BLIR JÄTTELEDSEN NÄR DU SLÅSS. Lade mig bortvänd från honom. Fick dåligt samvete på en sekund. Ivan däremot, verkade inte ha så mycket dåligt samvete. Han upprepade typ i glad ton: mamma blir jätteledsen. Pratade sen vidare om annat. Bökade runt en stund, på rätt gott humör men utan att närma sig mig, och somnade snabbt. Själv låg jag där och kände mig så jävla misslyckad och opedagogisk. Där sov min trötta och inte på en vecka badade unge och själv hade jag just flippat och kastat böcker över halva rummet som en annan galning. 

Jag försöker trösta mig med att jag liksom måste ha tålamod för två, som ensamstående förälder, och att alla gånger KAN det bara inte gå. Men jag hatar när jag failar. Jag hatar när jag går in i en känsla, typ ilska, och liksom inte kan tygla den. Barn lär sig inte av hot, mutor eller straff. Jag vet ju det här. Barn vill göra rätt och lär sig genom att få andra alternativ presenterade för sig. Fan fan fan. Nu vill jag väcka honom och säga förlåt men det går ju inte. Han skulle inte fatta vad det handlade om och han behöver sova. 

Gör ett nytt försök att vara perfekt förälder imorgon igen då. 


18 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Vet du vad, exakt exakt exakt det där händer hemma hos oss hela tiden. Alltså precis den typen av beteende från barnet (den åldern?) och min velighet i vad som är bäst att göra (och beslutet måste fattas på en sekund) samt den härliga reaktionen man får när man tappar det. Det är helt mänskligt, intalar jag mig. Annars äter mitt samvete upp mig.

isa sa...

Ingen kan eller ska behöva vara perfekt. Er situation låter helt normal. Eller i varje fall helt som min :-) Samvetet o skammen finns efter bråken. Men bråken är ju näst intill oundvikliga vid trotsålder. Vi får inse att de är barn o att logiska pedagogiska resonemang inte fungerar. Det är för att du är en toppenbra förälder i 99% av gångerna som det känns extra svårt vid de 1% av tillfällen då du inte orkar annat än att bete dig som ett barn tillbaka. Det är mänskligt att inte orka alla gånger. Barnen lär väl sig samtidigt att mamma har gränser och olika humör. Det är väl samtidigt nyttigt för dem. Kanske? :-)

Schmarro sa...

Åh jag hoppas det. känner mig så usel nu. Gah.

Ida sa...

Du är inte ensam om det där. Man får bara försöka bättre nästa gång. Och nästa. Och säga förlåt.
Gud. Ibland har jag skrikit så det svider i halsen.

Anonym sa...

Hade kunnat vara jag som skrev ditt inlägg! Tror att det är rätt vanligt...

Banny sa...

Även om vi är två föräldrar har vi tre barn tätt och ibland rinner sinnet och jag känner mig kass men försöker muntra upp mig med att jag i alla fall lär barnen att det är okej att visa känslor och att mammor också kan bli ledsna och att ingen är perfekt.

Anonym sa...

Ja, skitjobbigt och dåligt samvetet kommer, men ändå... Helt logiskt och oundvikligt och t o m BRA. Tänkte jag. Att vara förälder är ju att vara människa och att vara människa innebär ju (förhoppningsvis) en mängd känslouttryck och reaktioner. Ibland irrationella men ofta som logiska följder av händelser. Och jag tänker att det är _jätteviktigt_ för barn att få lära sig det. Att få reaktioner på sina beteenden. För att dra lärdomar & se mönster e t c. Om ett barn bara får möta en jämn sinnesstämning oavsett barnets beteenden/känslouttryck så blir det ju jättekonstigt? Jag tror de kan behöva höra ordentliga skillnader i röstläge/ansiktsuttryck o s v och ibland innebär det t o m att den vuxna kanske skriker till eller kastar iväg en bok e t c. Ja, en helt logisk del av att vara förälder (människa) och helt nyttig grej att få möta som barn. Och såklart i kombo med att prata om det, som du gjorde, sätta ord på det som händer (i efterhand om inte annat). Jag brukar ofta "meta-prata" liksom samtidigt som jag blir arg & höjer rösten säga typ: "hör du på min röst nu att jag låter arg, ja, för nu har jag sagt till flera ggr på ett trevligt sätt utan att du lyssnade, och nu gick min gräns så nu är jag arg..."

Du är en superbra förälder! Tror inte det finns någon förälder som inte ältar/får dåligt samvete e t c, men en får försöka klappa sig på axeln och påminna sig själv om att det inte existerar någon perfekt förälder. Heja dig! /Sara

Linn sa...

Alltså min mamma var verkligen världens bästa. Hon älskade oss gränslöst, lyssnade alltid, stöttade, peppade, fixade, hjälpte, utmanande samt tappade det totalt lite now and then. Jag har bland annat kommit in i köket och sett henne gräva ner nävarna i en limpa och riva loss bitar som hon kastade upp i luften samtidigt som hon fräste jääääävlar rätt högt. Hon har slängt en mjölpåse i väggen i köket, smällt igen dörrar, skrikit på mig och min syrra, gråtit, gått hemifrån i vredesmod och det har inte skadat mig eller min syster det minsta. Vi är trygga, stabila, totalt konfliktorädda och framförallt svinbra på att fatta att arg också bara är en känsla som alla andra och att det inte är farligt att bli arg. Du verkar vara en så jävla bra förälder som ger så himla mycket kärlek, jag är helt hundra på att Ivan både kan hantera och inte tar nån skada av att du tappar det ibland också.

Schmarro sa...

Fy fan vilka underbara kommentarer. Love you guys.

Anonym sa...

Du måste få bli arg också. Det är också en känsla. Bara man försonas sen. Du är inte ett dugg misslyckad, tycker du känns som typ världens bästa mamma.

Anna W sa...

alltså; allt detta är HELT NORMALT. händer mig minst en gång per dag, och jag hatar också känslan, verkligen. men försöker förlåta mig själv och tänka på alla andra gånger under dagen jag varit pedagogisk och bra. det är SÅ SVÅRT med små trotsande barn i denna ålder. I håller just nu på att göra taskiga saker mot sin lillebror, bara för att göra oss arga. kan utbrista "du ska låta mig va!" som värsta lilla tonårsbruden ETC ETC. vägrar inte bada, men väl att kissa och bajsa på pottan. att kissa på golvet är däremot jättekul. "man får inte kissa på golvet". "jo! man får det! man får det!" etc. etc. du gör ett asbra jobb. kram!

Erika sa...

Trodde jag var den enda förälder i hela världen som blev sådär arg. Med jämna mellanrum. Men jag är tydligen inte alls ensam. Så jävla skönt!!! Det är liksom min sämsta gren i föräldraskap, tålamod och humör. Och jag har jämt dåligt samvete för det.

Anna sa...

Sällar mig till skaran av icke-perfekta föräldrar! Nu har mitt barn ett funktionshinder som gör att vi måste jobba lite extra på att behålla lugnet - men man är bara människa och ibland går brinner det ju i huvudet.
Ett tag, när han var i Ivans ålder, hade han dille på att rivas när han skulle sova. Såg ut som jag slagits med en katt varenda kväll och så flinade han sådär som jag vet att barn gör för att de inte kan hantera situationen riktigt. Sömnbrist och smärta är en usel kombo för att tänka klart så det var x antal gånger jag övergav en vild och ledsen unge för att lugna ner mig själv i enrum. Skämdes varje gång men tänkte samtidigt på det där med "syrgamask till sig själv innan man hjälper barnet".

Anna sa...

Och..tillägg. Jag blir arg och vi pratar mycket om känslor, min unge behöver att man är tydlig med allt sånt. Utmanande för mig som nog är rätt passivt-aggressivt lagd!

Anonym sa...

Alltså det är ju mänskligt att bli arg och inte farligt för barnet, tror jag iaf, speciellt inte om man kan förklara/prata om det senare. Samt be om ursäkt om man tycker att man överreagerade. Men alltså, det här med att slåss, om barnet inte får en stark reaktion vore det ju jättekonstigt- jag tycker barn måste få veta att det de gör har konsekvenser och att man blir arg/ledsen om de gör så. Fast ja, jag är inte bättre själv än att jag får asdåligt samvete när jag tappar det med min son (som just nu är inne i en fas när han testar järnet och bits och slåss väldigt mkt... Så svårt!)
/Karin

Anonym sa...

En psykolog sa till mig idag att en kan försöka tänka i procent när det dåliga samvetet över att en exploderar på ett icke-pedagogiskt sätt kommer. Det viktiga är att fixa 90% bra för då överväger det de där 10% då en inte är en så himla vettig person. Vi är två om vårt barn men han har svårigheter som gör att kraven på att vi ska vara trygga och vettiga är högre, det kan vara så förlamande och tungt att bära så för mig kändes det bra att få en procentsats att hänga upp mig på. /ida

Lena sa...

Men det är jätteviktigt att bli arg när det finns fog för det! Vilket det ju fanns här. Du förmedlar med ord, tonläge och kroppsspråk att du är arg och att det är ett helt oacceptabelt beteende att slåss. Det förhållningssättet förstår barn, dvs när röst och kropp säger samma sak. Det som skrämmer barn är när det blir inkonsekvent. Då måste de fortsätta att provocera in i kaklet för att förstå var det tar stopp. Du gör Ivan en tjänst när du blir arg i en sådan här situation. Som någon ovan skrev, det viktiga är att kunna försonas. Det kan man göra när ilskan gått över och det är först då det går att resonera och nå barnet. Jag tror vår generation många gånger är lite för rädda för att bli arga i vårt föräldraskap. Du gör ett fantastiskt jobb som förälder och ska absolut inte känna dåligt samvete! Kram

Mer sur sa...

Jag tycker inte man behöver göra en hemlighet av att folk har både gränser, dåligt humör och att man tappar det ibland. Det är ju mänskliga faktorer, sådant som styr vad vi kan och vill göra och något att både lära sig att hantera och förstå att det kan hända en själv. Fullt och helt naturligt. Man är väl inget mirakel bara för att man är förälder :)