15 juni 2016

Förberedelser eller pang på betan, det är frågan

Ang detta inlägg:

http://blogg.amelia.se/hejhejvardag/2016/06/15/sprutradd

... och kommentarerna som följer på frågan kring hur andra gör när de måste göra något som ungen är riktigt rädd för, eller ovillig till, på gränsen till hysterisk, så tänker jag att de som förespråkar att prata barnet lugn och ta det i barnets takt knappast kan vara föräldrar till barn som tidigt tvingats igenom rätt otrevliga upplevelser hos läkare va? Jag menar: Ivan har en ganska grov rädsla för läkare och det kommer ju av alla grejer som hänt honom där. Det har tryckts in verktyg i hörselgångar som varit inflammerade. Han har tvingats ligga naken iklädd ett par blykalsonger i ett ganska kallt röntgenrum och bli fasthållen så att bilderna skulle bli skarpa. Han har varit där när han har haft riktigt ont och det har varit ett måste att undersöka det. Han är ganska svår att resonera till ett lugn efter det. Är det inte så med barn överlag - upp till en viss ålder har de inte så utvecklad förmåga att trösta sig själva eller att "gaska upp sig" eller att fatta att det hör, det går fort och sen är det över? Och att vissa saker, ganska ofta när en läkare är med i bilden, måste bara göras? 

Vi körde stenhårt på "vi pratar inte om det, nu bara gör vi det snabbt" i måndags när vattkoppevaccinet skulle in. Jag förberedde inte innan. Han visste inte vart vi skulle förrän vi gick in genom dörrarna. Ivan hann inte fatta vad som hände förrän sista sekunden och då drogs sprutan snabbt ut och sen var det över. Han grät i cirka en minut, jag hade väntat mig något mycket värre och längre. Hade väl öronundersökningen vid öroninflammationen i för färskt minne. Ivan blev inte ens så upprörd efter sprutan den här gången att han ville springa ut från mottagningens väntrum. Började leka rätt snabbt igen. Valde klistermärke med stor entusiasm. 

Överlag tycker jag det är ett jäkla dilemma det här med att liksom resonera med ett ovilligt barn som bestämt sig. Exempel: om jag hemma berättar att jo, idag ska vi till förskolan, får jag ett protesterande barn som vägrar sitta i vagn, vägrar klä på sig jackan, gråter i porten och på vägen dit. När han säger "gå till parken" och springer till hallen händer det att jag inte säger att nej, det är förskolan nu. För jag har testat det. Och det känns som att alla är överens om att det är the way to go, men alltså jag pallar inte? På vägen dit kan jag börja säga att vi ska till förskolan. Han protesterar men processen blir kortare än hela vägen från hallen. Lämningarna går sådär hur vi än gör. En minut efter att jag gått leker han glatt och trivs på förskolan. Han pallar inte separationer från mig och jag fattar inte riktigt varför det är så himla viktigt att jag ska ta fighten redan i hallen. 

Nå. Det här är nog en kort fas för snart kommer han ju fatta ännu mer och snacka ännu mer. Frågar han rakt ut kommer jag ju aldrig ljuga. Ser ej fram emot ytterligare tre eller fyra ÅR av ledsna lämningar om vi säger så. One down, many to go. 

PS de som säger "man vänjer sig aldrig" har faktiskt fel. Man vänjer sig. Det underlättar att verkligen veta och känna att de trivs där så fort man gått. Att se dem glada och tillfreds varje hämtning. Men jo man vänjer sig faktiskt vid att lämna sitt barn gråtande nästan varje dag, även om det kan te sig sjukt i början. Jag gillar det inte, vissa dagar gör det ont i mig, men andra knappt alls. Det var en passus. 

3 kommentarer:

Fanny sa...

Jag ler i smyg, men med all respekt, åt föräldrar som säger att det är "omöjligt" att få i deras barn antibiotika. Det är det inte. Vår ena son har haft cancer och tvingats till både antibiotika och en annan vidrig medicin två gånger om dagen i 122 dagar. Han tyckte inte det var så kul (ett år gammal så det gick inte att resonera heller) men ibland har man inget val. Jag har håll fast honom medan han har skrikit under en massa ultraljud, röntgen och kläm på magen. Nu är han frisk, och verkar inte ett dugg traumatiserad av allt det här. Jag tycker att man ska lita på att man vill sitt barns bästa och inse att de inte kan tycka om allting i livet.

Anonym sa...

Jag tänker att förklara och resonera det har kommit med åldern, för mitt barn. Ett barn som inte har tidsperpektiv ännu har nog inte nytta av en förklaring i god tid. "Sedan" "imorgon" blir liksom Nu! Och utan tidigare positiva erfarenheter är det också svårt att resonera. Med anledning av att inte skapa dåliga erfarenheter för barnet mitt som fått/får lämna en del blodprov mm har vi gått till ställen riktade till barn och satt Emlaplåster vid sprutor. Så nu skrattar hon bara åt det. Hon har även fått lugnande vid ngt tillfälle. Nu när hon är fem, och har både tidsperiod kniv och positiva erfarenheter, är det lätt att förklara i förväg och förbereda. Kanske lättare även för Ivan om nga ggr till. Du kan ju förstärka hur bra det gick nu-prata om hur modig Ivan var och hur bra det gick. Det blir ett nytt mer positivt minne. Tycker för övrigt att du verkar resoneta väldigt sunt kring konflikter och separationer. Varför dra ut på det? Han är ju för liten ännu för att hantera detta bättre. Med tiden kommer resonerandet också. Kram Frida

Anonym sa...

Jag tycker du resonerar klokt. Jag försöker tänka att jag ska förbereda lika mkt för grejer oavsett vad det är. Alltså prata lika lite/mycket om grejer som är jobbiga som om de roliga. Fast det är mest för att jag blir överempatisk och ska känna så himla mkt. Barnet behöver ju inte det av mig som vuxen, barnet behöver ju någon som är trygg och vet bättre. Sen tror jag på det som någon sjukvårdare sa i kommentarerna, att en aldrig ska ljuga vid frågor och liknande. /ida