20 juni 2016

Jag är din mamma

Igår kväll (jo jag fick ju en lång kväll pga att barnet somnade 18.40 så det hanns med EN HEL DEL om en säger, bland annat höras med vänner) messade jag med en vän jag inte träffat på ett tag men som har barn i samma ålder som jag. Plus ett till, en femåring. I alla fall. Hon skrev att hon kunde känna sig sorgsen över att bebistiden är över och snart kommer barnen inte att ha en själv som sin stora idol längre. Det kommer inte räcka med ens blotta uppenbarelse för att få dem att skina som solar. Det kommer inte vara så för alltid, att de tycker att ens egna skämt är bäst eller att de gråter vid varje separation. Jag försökte peppa upp henne och säga att joho, hon kommer alltid vara deras idol och hon svarade krasst "är din mamma din stora idol kanske"? Hmm nja kanske inte då. Eller som hon så krasst uttryckte sig: 


Och det har hon ju rätt i. Jag blev lite sorgsen jag också. Samtidigt som jag ju ägnar rätt mycket energi åt att tycka att det blir lättare och lättare, ju större han blir. Och när han bondar med andra än mig blir jag så lättad och glad. Och jag kan längta framåt, men inte bakåt. Jag har så svårt för det, generellt, att längta tillbaka i tiden. Så har det varit länge. Undrar varför? Jag tänker nästan aldrig på bebistiden och när jag ser andra, på stan, som går runt med halvåringar eller ettåringar som just lärt sig gå eller ligger och dada:r i vagnarna tänker jag spontant GUD VAD SKÖNT ATT DET DÄR INTE ÄR JAG. Är jag helt enkelt inte en bebisperson? Eller bodde det för mycket kaos och sorg och oro i vår bebistid hemma att jag aldrig hann uppskatta den? Ingen aning. 

Jag vet bara att jag sällan tycker det var bättre förr. Jag tycker det mesta blir bättre och bättre. Livet, kroppen, psyket, hälsan. Lustig grej förresten på tal om hälsa: jag har gått till samma företagsläkare sedan 2009 och alla mina värden fortsätter att bli bättre med åren? Lever och blod och EKG och kolesterol och blodtryck och sånt. Till och med syn, märkligt nog. Min känsla är alltså, åtminstone på pappret, sann. Jag mår bättre nu än för tre, sex och nio år sedan (vi går var tredje år). 

Men i alla fall. Lite av det där hon skrev bet sig fast. Och när jag fick ett sms från en mamma till en av Ivans förskolekompisar på eftermiddagen om att när hon hämtade sitt barn gick Ivan runt på gården, glad, och sjöng en egenkomponerad sång vars text var enkel och lydde "mamma, mamma, mammaaaa" så tänkte jag på det där igen. Det kommer inte alltid vara såhär. En dag kommer han gilla andra sånger bättre än de som handlar om mig. En dag kommer han inte ropa VAR ÄR MIN MAMMA DÅ eller MIN MAMMA SKA FÖLJA MED så fort jag rör mig mer än tre meter från hans sida. Det kommer bli bra och skönt men visst, säkert lite tomt också. Det är en ynnest att vara så älskad som en blir av sin unge. Det är det verkligen. 

Och när jag hade varit hos tandläkaren på eftermiddagen (passus: frisktandvård är BÄST pga det blir "gratis" att laga tex tappade fyllningar orsakade av för segt godis, 99 spänn i månaden känns som luft när det väl händer något) behövde jag passera den stora parken utanför förskolan på vägen till nästa destination och då såg jag honom med sin barnvakt på långt avstånd. Han cyklade och cyklade. Så stor nu! Jag ville springa fram och krama honom men lät bli, för träffar han mig och jag går igen blir det kaos. Pga den där fasen vi är i nu. Den då jag får honom att glittra och då inget alls konkurrerar med umgänge med mig. Hans mamma. 

Smått sentimentala hälsningar från ett café där jag nu väntar till klockan ska bli "okej att gå hem igen". 

1 kommentar:

egoistiska egon sa...

Jag är som du - tycker sällan det var bättre förr. Jag kan gärna tänka tillbaka på fina händelser ibland, men längta tillbaka till en viss tidsperiod? Nej.