10 juni 2016

Orange is NOT the new black

Oj vad tiden flyger och plötsligt är det fredag kväll igen och jag sitter vid mitt köksbord och det blåser och regnar och är säkert inte ens tio grader ute. Och jag gillar det. Veckan som gick kantades av trötthet efter den där park-efterfest-straffsparks-incidenten jag nämnde i tisdags. Samma dag ringde min barnvakt klockan fem och bara "han är så trött, hade inte ätit på förskolan idag, han kommer somna, vill inte äta, vill bara ha välling, hur ska jag göra" och det var ju inte precis oväntat. Rätt svar var naturligtvis: ge honom det han får i sig, vilket var välling, följt av allt annat han kunde tänka sig att äta eller dricka, vilket var isglass och makaroner, och försök hålla honom vaken till i alla fall halv sju om det går. På onsdagen somnade han, lyssna nu: kvart i sju. Med en annan barnvakt. Själv var jag på sommarfest med jobbet och hade väl druckit sisådär tre glas vin på en äng vid ett kubbspel vid tiden jag fick sms:et om att han somnat och jag kände en viss panik: det här var INTE natten då jag ville kliva upp klockan fem. Men så blev det inte. Han sov på, som en klubbad säl, till halv åtta i vanlig ordning. Förra veckan tyckte jag att han hade så sjukt mycket överskottsenergi och denna: not so much. Antar att det där går i perioder över tid.

Själv har jag haft en mycket bra, men ganska hektisk vecka. Jag var med och projektledde sommarfesten vilket inneburit att jag pillat en del med logistiken kring det den senaste veckan. Och så var det själva festen, i onsdags. Och igår var Elias här på middag. Och så har förskolan haft sommaravslutning, i form av ett vernissage där alla barnens konstverk (ehe) visades upp på alla väggar. Och jag har varit hos företagsläkaren och fått besked om att min kropp visar bättre och bättre värden genom åren som går (var där 2009 för första gången, gått var 3:e år sedan dess). Blodvärdena bättre nu, EKG också, lungor också, kolesterol och tja, vad det nu mer är man mäter. Enda inte så positiva var väl att min kondition kunde vara bättre, men det är ju ingen nyhet under solen. Är i princip aldrig andfådd. Har inte tränat sedan 2013 eller nåt.

På tal om träning förresten: gud vad jag saknat ridningen på sistone. Det enda jag vet som funkar som meditation för mig, sådär så att jag kan gå in i stallet på vilket jävla humör som helst och gå därifrån helt nollställd. På det bra sättet. En vacker dag ska jag plocka upp ridningen igen. Men just nu går det inte, inte alls. Jag har inte ens barnvakter så det täcker nästa veckas jobb, ridningen måste vänta.

De flesta har säkert redan hunnit se den här vid det här laget, men om inte: varsågod för tips. Vad underbar han är, visst?

1 kommentar:

Erika sa...

Vi kanske kan åka och rida ihop någon gång? Och så kan Jens följa med och passa barnen? Jag tror jag kan rida lite lugnt nu!!