4 juni 2016

På tåg mot Håkis

Detta är sjukt. Jag sitter på ett tåg på väg mot Göteborg, alldeles ensam. Om några timmar checkar jag in på ett hotell på avenyn tillsammans med min kära vän från helsinborg. Och efter ytterligare några timmar går vi på Håkan på Ullevi. Hallå, detta är inte mitt liv! Detta VAR mitt liv, men är det inte längre? Eller? 

Ivan är med farmor och farfar och farbror på landet där de bor. Var ledsen när jag gick men glad en kort stund därefter. Jag känner och kände mig som en sån jäkla skurk. En egoist. Inte ens "mamma ska jobba lite, vi ses sen" utan nu bara "mamma ska iväg och götta sig helt på egen hand utan dig, vi ses imorrn". Får man ens göra så? Alltså SÅKLART man får. Men varför känner jag mig som en skurk då? För att jag är ovan? För att jag inte gjort sånt här så mycket de senaste åren? Alltså jag vet inte. Försöker hur som helst att låta den där skurkiga känslan att finnas och bara... Vara i det lite. Tror att i takt med att antalet mil mellan mig och Stockholm ökar så kommer känslan att avta och bytas ut mot pepp. 

Jag har liksom aldrig varit en arenakonsert-kind of girl. Har jobbat på massor av arenakonserter genom åren, men aldrig varit där som besökare och tittat. En gång gick jag på Bruce Springsteen, det var iofs bra för att vara arena, men ändå så... långt. Ryggen grät. Idag kommer vi att sitta ned, har platser ganska långt fram och det ska bli spännande att se om det går att bli medryckt även på det sättet. Mina bästa Håkan-konserter har varit de minsta. Såg honom första gången 2000 i en källarlokal i Gävle. Den var i princip tom sånär som på oss och några andra som fallit för singeln Känn ingen sorg. Efter konserten spelade vi basket med Håkan + gäng, för lokalen låg i anslutning till en basketplan i en källare och det "bara blev så". 

Sedan gick åren och hans publik växte och jag har väl sett karln spela kanske femtio gånger. Eller fler? På festivaler och mindre spelningar och på några av de större har jag jobbat under mina år som anställd på hans bokningsbolag. Några konserter har jag sett från scenen. Några från publikhavet. Någon på ett genrep. Ingen (!) sittande på en arena. Det blir intressant detta. Och jag hoppas det är härligt! Jag tänker att om 100.000 personer tycker det är härligt och värt så ska väl jag också kunna vara en som uppskattar formatet. Om jag bara testar. Vilket jag ska. Ikväll. 



Nu är vi i Södertälje. Tänker fortfarande på Ivan cirka 59 sekunder per minut. Men jaja. Detta är bra träning för mig. 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ha det underbart! Det är en förälders skyldighet att ladda batterierna ibland!

Anonym sa...

Jag tror att i det långa perspektivet kommer det att vara bra för Ivan att hans mamma gjorde roliga saker när han var liten. Tänk vd tungt att bära att mamma blev ensam med mig och gjorde aldrig ngt roligt, offrade sig för mig osv. I längden tror jag att det kan bli en börda, en ryggsäck av skuld. Ivan är så liten nu att han så klart inte förstår varför mamma åker, men jag tror att det är bra för honom att vara med andra nära ibland och knyta relationers och även att du ibland gör roliga vuxensaker. Inte bara bra för dig alltså, utan även för honom. Kram och ha det så kul! Frida