22 juli 2016

Bilsemester del 4: Skansen

Okej, såhär i efterhand: inte SUPERSMART beslut att ta bilen från Södermalm till Skansen och parkera för 70 kronor i timmen när parkeringen på Södermalm kostar 15 kronor för samma timme, och motiveringen att ta bilen i mångt och mycket var "slöseri att låta den stå när jag bara hyrt den i nio dagar". Men men. Nu fattades detta dumma beslut och nu skiter vi i det och går vidare till det positiva. 

Skansen! Så härligt idag! Inte alls mycket folk, men däremot underbara Monkan, ni vet min Skånebästis, hon jag lärde känna när jag pluggade i Gävle 1999-2001 och som varit en av mina närmaste sedan dess? Hon jag mötte i Göteborg för ett UHUHUNDERBHAAAAART dygn för någon månad sedan, Håkan och Ullevi och det där? Idag var hon och hennes man och två barn i Stockholm och vi bestämde lite hastigt och lustigt att mötas på Skansen. Hade förberett Ivan på att det skulle komma två barn att leka med men hade liksom inte så värst bra koll på att en nioåring knappt känns som ett barn för en tvååring? Vilket gjorde det hela helt perfekt om ni frågade tvååringen. Och nioåringen, som råkar "ÄLSKA BARN" och tycka att Ivan var "PERFEKT". Alltså de var så söta? Hittade varann direkt och sedan var han, melvin, världens bästa barnvakt i timmarna två. Sprang runt med Ivan på miniskansen (eller vad det heter) och de hade så roligt hela tiden. Knappt en enda gång kollade Ivan var jag fanns och det fullkomligen tindrade om honom av att få umgås med Melvin. 


Tyvärr behövde jag rycka dem ifrån varandra efter ett par timmar eftersom jag hade ett möte på söder och behövde lämna Ivan med sin gulliga barnvakt i en park. Jag har ju tidigare nämnt (otaliga gånger) att Ivan har svårt med separationer och att det blir ganska dramatiska avsked nästan varje gång jag behöver gå någonstans. Det har eskalerat på sistone kan man säga. Så fort jag berättar för Ivan att nu kommer snart den eller den komma och så måste mamma gå och jobba en liten stund, men jag kommer snart tillbaka osv, så bryter han ihop i total panik och förtvivlan. Klamrar sig fast vid mig, gråter och skriker MAMMA INTE GÅ och liksom nästan sliter av mig kläderna när jag till slut verkligen behöver lämna honom. Idag hände en så märklig sak i parken, relaterat till en annan sak jag tror jag nämnt vilket är Ivans stora kärlek till MÄN.

Strax innan barnvakten kommer stöter jag på två killar i en park som jag jobbat med för typ tio år sedan och inte umgåtts med mer än sporadiska träffar på någon konsert, backstageområde eller fest sedan dess. Båda dessa killar hade idag med sig sina respektive söner, också de två år, och Ivan blir direkt superförtjust i en av papporna. Johan heter han. Börjar fråga var Johan är så fort han rör sig några meter ifrån oss i parken, vill att Johan ska komma tillbaka osv. När barnvakten sedan kommer och det är tårar och panik (de har alltid supermysigt sekunden efter jag dragit och Ivan tycker jättemycket om henne och frågar efter henne när vi inte setts på ett tag osv)  från Ivans sida så börjar han vråla att han vill sitta HOS JOHAN!!!!! Alltså totalt förtvivlad. Han vill alltså, när jag måste gå, hellre sätta sig i en för honom okänd killes knä (han har träffat denna Johan i cirka fem minuter i hela sitt liv) och gråta klart än hos sin barnvakt, som han är van att hänga med. Efter en kort stund får jag sms från barnvakten om att han är glad igen men inte lämnat Johans knä. Anledningen att jag nämner detta är att det är något alldeles särskilt med Ivans kärlek till killar just nu och att jag funderar på vad det är. Hur kan kön spela roll för honom? Redan? Okej att han inte har en pappa och att han säkerligen är i en fas och ålder då det fattas honom på något plan, han har ju noterat att andra barn ofta har en sådan, pappa, men det här är helt extremt. Han väljer ut killar på löpande band och med dem är han på ett alldeles eget sätt. Lite tuffare, lite mer impad, lite vuxnare i stilen liksom. Det är samma sak med den här personen som jag börjat träffa på senare tid. När han ger Ivan mat så äter han, smakar saker jag aldrig ens fått honom att titta på då jag försökt innan. När jag behöver lämna honom hos honom för kortare stunder finns ingen tillstymmelse till sammanbrott. Samma med Ivans farbror. Jag tänker mycket på det här. Är det en pappa ha söker, kan han ens formulera en sådan längtan för sig själv, eller VAD i killar är det som är så himla spännande och fascinerande? Jag vill ju gärna tro att det inte ska höra någon större skillnad - kön som kön liksom. Alla har olika personligheter och individuella drag. Men det här är inte tillfälligheter, fan. Ivan älskar sina killar. Hmm. Får återkomma i ärendet men ni kanske har några smarta tankar? 

Hur som helst, ännu en fin sommardag med min lilla pys fick jag. Lyllos mig. 


På bilden: glad jag, och min fina Monkan. 

1 kommentar:

Erika sa...

Ogillar att använda henne som referens, men Louise Hallin hävdar ju bestämt att barn mellan 2-3 fullkomligt älskar pappor/män. Män är tydligen mkt roligare än kvinnor i den åldern... Alva är typ som Ivan men med kvinnor. Älskar alla vi träffar. Män, njaaa