3 juli 2016

En helg ett liv

Fredag: pizza hos Emelie och Ante. Josef och Ivan hittade varann i soffan och spelade gitarr tillsammans i säkert en kvart. Mycket lyckat. Sedan hem vid halv åtta. Inget mer att nämna om denna kväll. 

Lördag: buss till skärgården. Ivan var cranky så som han ofta är när vi umgås med sådana som ibland passar honom och jag är med. Gnäller, klänger och vaktar på mig, utbrott och allmänt much to handle. Så himla trist, alla som passar honom vittnar unisont om att han aldrig är sådär när de är själva med honom. Då äter han bra, leker självständigt, bryter inte ihop hela tiden. När jag är med: matvägran, gnäll, vakta på mig och sammanbrott rätt ofta. Det är svårt att inte tänka att det är ett kvitto på dåligt föräldraskap från min sida men jag kämpar på. Synd bara att alla verkar tycka han är mycket svårare när jag är med. Och synd för mig med, för det är inte speciellt lätt att ha med honom att göra sådana dagar. Utan mat i magen sjunker hans ork och tålamod snabbt. Det blir en massa tjafs. Nåväl, efter att ha varit allmänt bitchig i typ tre timmar så lossnade det till slut och Ivan och Lena hade många fina ögonblick på stranden och vid hennes underbara hus. Bästa bilden var denna: 


Bussresan hem tog 45 min och det var så nära att han somnade. Ingen mat osv. Fick panik pga klockan var halv sex, så jag gav honom lite Cola i en nappflaska. Förlåt. Men det var kris. Väl hemma åt han ikapp det han missat under dagen och sedan följde en enkel läggning vid åtta. Jag satt uppe och skrev och lyssnade på musik. Inte tokigt alls. 

Söndag: först parken, där Ivan äntligen fick återse sin favoritkompis från förskolan, Oda. Hon har varit på semester några veckor och sjuk innan dess så jag tror det gått tre veckor sedan de sågs sist. Och de blev så glada att se varann igen! Pep av lycka båda två. Så fint. Sedan drog jag och Ivan till Gröndal och åt lunch hos Frida, Niklas och femåriga Ava. Vi tryckte i barnen cirka fyra glassar var framför barn-tv i soffan eftersom vi (vuxna) ville lyssna på dagens sommarprat. Det var angeläget för mig. Även denna dag misslyckades jag att få Ivan mat så när effekten från glassarna dalade vid tre var det språngmarsch till McDonalds som gällde. En pommes frites och en fjärdedels hamburgare senare var humöret åter på topp. Stack till parken hemma igen, mötte Bill och Oda en gång till. Barnen lekte jättefint tillsammans, älskar när det blir så, och vid fem stack vi hem och åt middag. Även denna dag åt Ivan ikapp i hemmets lugna vrå. Åh vad jag längtar till dagen då han fattar att det är en bra grej att äta regelbundet. Även om omständigheterna inte är 100% som vanligt. 


Här är Ivan och Oda. Fina barn. Tycker så mycket om henne, världens gulligaste temperament och tja, delar Ivans förtjusning kan vi väl sammanfatta det med. 

Ivan somnade lugnt och glatt kring åtta även idag. Imorgon inleds min sista vecka på jobbet. Den kommer också att innehålla en del fix inför Gotland, dit vi sticker på söndag om en vecka. Ska dela stuga med Bill och hans familj, och Josef och hans dito. Ser med skräckblandad förtjusning fram emot att vara på annan ort, tätboende med två andra tvååringar, en vecka. Ivan kommer väl typ äta... Inget alls? Gah. Men hoppas det blir bra. 

Over and out. Mer personliga poster kommer lite längre fram. Det är en massa grejs jag inte kan prata om just nu. 


6 kommentarer:

tankarochvardagslunk sa...

Bara en snabb kommentar, innan jag ens läst allt (Det får jag göra i morgon).
Min dotter är sex och ett halvt. Hennes pappa och jag är sjuka sedan två och ett halvt år, men väldigt goda vänner (semestrar tillsammans, hjälper varandra med vardagen, livspusslet). Hon är alltid mycket jobbigare att hantera när vi är tillsammans. Muckar gräl, trilskas,säger och gör konstiga saker som hon aldrig skulle göra annars. Är vi tillsammans flera dagar på raken så försvinner dock det, men när det är några timmar en eftermiddag, då kommer det. Och det är jäkligt jobbigt, för då blir vi mer irriterade på varandra och det blir allmänt dålig stämning. Ingen aning om vad det beror på, tror absolut inte på några dåliga vibbar mellan oss, men på något vis rubbas hennes tillvaro när vi, som hon normalt inte umgås med samtidigt befinner sig på samma plats. Men är det mycket aktiviteter runt, typ Astrid Lindgrens värld, dop funkar det. Och när vi är på semester en hel vecka är det bara krångligt några timmar första dagen. Dop det verkar ta några timmar att komma över det.

Anonym sa...

Mina barn är också sådär, att de är mkt mer speedade och gnälliga när tex jag och mamma (deras vanliga barnvakt) båda är med än när de är ensamma med henne. Jag väljer att tro på min mammas teori som är typ "det är med dig de testar gränserna och är helt trygga att leva ut allt det där de tydligen behöver leva ut" sen tänker jag att Ivan som verkar va i behov av att fatta vad som händer och ha så mkt koll son möjligt får svårt att sätta ihop två personer som han inte brukar träffa tillsammans, en massa kemi som ska kännas in? Och det är ju inte dåligt bara ngt han måste klura ut hur han ska göra? För övrigt så ligger jag nu och vaggar min yngsta (sen två djävla timmar!) Och blev så genuint avundsjuk att jag knappt unnar dig läggningarna du skriver om... gulligt personlighetsdrag...
/ida

Anonym sa...

Jag tänker tvärtom, att barn är kinkiga och gnälliga med sina förä lär ett kvitto på bra föräldraskap. De är det för att de kan. Med andra håller de ihop sig bättre för att de inte har en lika stark relation. Med dig kan han få ur sig allt, för du finns alltid kvar. Dig litar han på så pass att han kan vara sitt värsta jag. Med min dotter tror jag ofta att hon sparar på sin sorg och frustration på Föris tex, för att sedan släppa fram den när hon är hemma och mamma och pappa kan ta emot den. Att inte kunna det, om barnet behöver förställa sig med sin förälder och alltid vara topp tror jag vore ett kvitto på en svag relation där barnet känner sig osäkert. Kram Frida

Anonym sa...

Men kjære deg! At han oppfører seg slik mot deg er - som de andre her skriver - mer et kvalitetsstempel på deg som morsa. Du er så trygg og evig for ham at det er med deg han TØR bryte ihop. Uendelig med pepp og visdom å finne i podden kära barn, legger ved en praktisk lenk :)

http://www.karabarn.nu/fragor?category=.4-6+%C3%A5r

egoistiska egon sa...

En tanke: kanske Ivan reagerar så för att han är "rädd" för att du ska lämna honom? Gud, det låter så dramatiskt liksom, men om det är så när det är både de som passar honom och dig så är han ju kanske mest van vid att detta händer inom kort: att du lämnar honom. Därav orolig reaktion?

CECILIA sa...

Mina barn är exakt likadana, och så till den grad att mina föräldrar helst inte vill att jag ska vara med när de har barnen. Helt normalt. Tråkigt dock.