12 juli 2016

Tisdag på Gotland

Inatt fick jag ett infall och bokade om hemresan. Tänkte att det verkar ju onödigt att ta det där jävla flyget som han tydligen har sådan panik inför (varje gång vi sätter oss i bilen frågar han nervöst "inte flyga flygplan" och pratar om det flera gånger varje dag, hur läskigt det var) om det finns platser på färjan. Och det gjorde det ju. Så jag bokade om. Vaskar därmed två biljetter med flyg, åker båt hem, vi får öva på att flyga en annan dag. Så får det bli. Jag har ju råd. 

Idag, tredje dagen på Gotland om jag räknar rätt, hälsade jag och Ivan på en kollega som har sommarhus bara tio minuters bilfärd från vårt. Sedan åkte vi till klintehamn via nån hästgård som också var café. Vet inte om det är all utomhusluft som gör det men Ivan är så trött på kvällarna nu. Att lägga 19.30 har hittills varit noll problem. Han har vaknat efter 08 båda morgnarna och imorse var det jag som väckte honom. Så märkligt. Jag tycker vi tar det ganska lugnt. 

Att hänga i gäng om 5 vuxna och 3 2-åringar på en rätt begränsad yta går långt över förväntan. Barnen leker och har kul, Ivan blir ganska lätt uttråkad när vi är för mycket på hemmaplan men då hoppar vi in i bilen och gör nån utflykt. Att köra bil med honom nu är så kul, vem hade kunnat ana? Vi pratar och sjunger och ibland sitter vi tysta och funderar och han liksom verkar verkligen tycka att det är härligt. Ingen iPad så långt ögonen når. Han tittar på grejer och berättar för mig vad han ser (kallade vindkraftverk för vindrutetorkare idag) och jag återkopplar och han får leda samtalen dit de hannar. Det är en OERHÖRD skillnad att bila med en 2,5-åring jämfört med en 1,5-åring märker jag. Till min stora förtjusning. Ser framför mig hur vi bilar genom Sverige inom inte alltför många år. Min roliga unge. 

Utöver det: semester är så fint och bra men det är ändå något lite lätt ansträngande med att vara borta från rutinerna hemma. Idag lyckades jag inte få till en dusch, till exempel. De där säkra ställena man kan skapa sig i sin egen miljö hemma finns liksom inte och allt blir väldigt mycket att vara förälder och när jag inte är det, att bidra till gruppens göromål så mycket jag kan. Det är också något med att umgås med andra par, som har barn, som får mig att känns mig lite tröttare än vanligt. Svårt att förklara men det tangerar samma känsla som jag hade när vi var två föräldrar till Ivan: det fanns så mycket förväntan och förgivetttagande (eh, hittar ej ordet jag söker) och bekvämlighet i att vara två och när jag ser andra som är det blir jag på något sätt påmind om att jag inte har det. Det är inte bara negativt, jag kan generellt tycka att många som är två föräldrar till ett barn gör saker mer komplicerade än de behöver vara (kring läggning, matlagning, blöjbyten, you name it: man BEHÖVER liksom inte vara två i allt), men ändå finns väl en viss avund i mig som aktiveras då. Antar jag. I brist på bättre ord. Svårt att förklara. Oavsett vad det handlar om så längtar jag lite hem ibland. Inte så det tar bort från känslan av att det här - hittills - är en extremt fin vecka, men lagom så att jag funderar på vilken dag i veckan det är (tisdag, kom jag fram till) och tycker att det är ganska lagom att åka hem framåt lördag. Vilket vi ju ska. 

Imorgon ska vi dra till en strand. Inatt blåser det mycket. Jag har fått en fästing och några myggbett. I övrigt inte så mycket att rapportera om. 

Inga kommentarer: