14 augusti 2016

Anteckning Ivan, 2,5 år.

Igår fyllde Ivan 2,5 år. Det var länge sedan jag ägnade mig åt hans månadsanteckningar nu, så jag ska göra en kort sådan här och nu. Tänkte jag. 

Den här sommaren har det hänt ganska mycket med Ivan och hans utveckling har verkat gå i raketfart. Till exempel pratar han liksom... Helt bra nu? Kan säga meningar med många ord i, böjer verb och substantiv korrekt och har nästan bara problem med ett ljud (sche, dvs skägg blir gärna "fägg" till exempel). Hans vanligaste fras är "var är min mamma då?", något han nästan inleder varje dag med som första fras då han vaknar och ibland mitt i natten också. Hans vallhundstendenser är fortsatt mycket starka och han har ett stort behov och intresse av att få reda på var alla i sällskapet är, och är på väg om vi ska skiljas. Exempel: vi leker i en park med Oda och hennes mamma och Oda ska gå hem och sova. Då frågar han många gånger vart hon ska gå och när han har kontroll på läget upprepar han det ändå en god stund (tex "Oda skulle hem och sova") under timmarna som följer. Han vill alltid ha koll på exakt alla i ett sällskap och ingen får försvinna oanmält, allra minst jag. 

Han har skaffat sig sin första goda vän på egen hand och pratar om denne ofta på fritiden, utanför förskolan. 

Han sover för det mesta mellan typ halv nio och åtta, vilket kan bli ett problem nu när jag ska återgå till mitt jobb. Mardrömmar var det länge sedan han hade nu. En dag i veckan eller varannan vecka brukar han sova dåligt och ha en vakensession typ mellan tre och fem, ligga och vrida sig och ha svårt att somna om trots att han vet att det är natt och inte läge att gå upp. Han sover ungefär lika bra var vi än befinner oss - på semester eller hos min kille eller hemma hos oss. Han väljer egen säng framför min/vår och vill sällan komma över, kanske nån gång i veckan. Då får han det. Han vill gärna ha massor av kuddar och sover gärna "ridandes" över dem, på alla fyra typ. Han hatar när det är varmt och sparkar av sig täcke, men hatar samtidigt att vara avklädd och vill alltid ha byxor och tröja på sig (dygnet runt helst). 

Han har börjat gå på potta hemma och har inte gjort mer än någon enstaka olycka på golvet. Detta gäller dock bara kiss, det andra vill han göra i blöjan. Om dagarna när vi är ute kör vi fortfarande blöja dock. Och på förskolan. Men jag tror det lossnar nu under den kommande terminen. 

Maten går bättre och bättre men är som sämst när han äter på andra ställen än hemma (förskolan ett undantag - äter jättebra där) eller när det är rätter han inte känner igen. Fortfarande går korv och pasta bäst, eller couscous eller ris eller potatis, köttbullar, fiskpinnar osv. Ni fattar. Han spottar ut oxfilé och säger "det var inte gott, INTE GOTT" och han har aldrig ens vågat smaka på en räka. Bland grönsakerna funkar gurka och ibland broccoli, inget annat. Tyvärr. Välling får han vid frukost och vid läggning men också det misstänker jag sjunger på sin sista vers. Nu när det äts så mycket bättre.

I takt med att han lär sig prata bättre tycker jag att han känns mer och mer harmonisk. Han hatar fortfarande exakt alla separationer från mig, gråter vid varje lämning men blir snabbt glad när jag gått. 

Han gillar att leka med bilar och kan roa sig själv med dessa långa stunder. Ett evigt brummande kommer ur hans mun. Ljudkänsligheten består men oftast kan han lugna sig själv med hjälp av att få veta exakt vad det är som låter ("en granne borrar upp en tavla" osv). Han blir fortfarande ganska lätt överstimulerad när det händer mycket samtidigt och han är trött. Tex i ett rum där flera ljudbilder pågår samtidigt (tex musik + prat eller flera olika samtal samtidigt) kan han bli stressad. Men även det blir bättre. Mer och mer utbrott av ilska förekommer när det inte går som han vill, han har ibland kastat saker omkring sig. Men vanligtvis är han otroligt resonabel och rar. 

Magen mår bättre sedan vi slutade med fullkorn. Vi har introducerat laktos igen och det går helt okej, men ännu bättre då hand välling är laktosfri. Det ser ut (och känns) som han ökar i vikt i stadig takt. 

Att ha en 2,5-åring i sitt liv är otroligt mycket softare än att ha en 2-åring. I alla fall i vårt fall. Älskar honom sönder och samman. 

Inga kommentarer: