9 augusti 2016

Ivan har en vän nu

Ivan har en vän, en egen, en som jag inte har tryckt ihop honom med och som det i bästa stunder går fint med stundvis och i värsta stunder är ett evigt krishanterande med. Den här vännen har han hittat alldeles på egen hand, i våras på förskolan då han bytte grupp till den med ett år äldre barn. Redan i våras fick jag allt oftare rapporter om att han lekt med det här barnet om dagarna, men sedan hösten började (och nu snackar vi alltså två dagar så jag fattar att det kan vända men det är inte poängen här så häng med) har de varit oskiljaktiga. Leker tillsammans hela dagarna, tydligen. Skrattar och går omkring på gården tillsammans, tar varandras händer och tryggar varandra när det är stökigt. Rullar på golvet, stannar upp, och klappar (!) på varandra. Jag vet det här, för jag såg det själv idag vid hämtningen. Det var en sådan där lugn eftermiddag och stämningen var god och Ivan ville inte gång hem så vi blev kvar en halvtimme. Pratade med pedagogerna och så fick jag titta på hur de har det tillsammans, Ivan och hans kanske första (?) vän. Och det var så fint att se. Försiktiga och rädda om varandra rörde de sig runt som ett par siamesiska tvillingar. Följde varandras varje initiativ, var snälla med varandra, skrattade, höll händer. En av pedagogerna uttryckte sig lite klantigt men sade "de passar så fint ihop, de är så SNÄLLA båda två" och även om jag kanske egentligen inte uppskattar ordet snäll om ett barn så kunde jag se vad hon menade. Försiktiga, kanske jag hade valt. Eller lyhörda. Vetefan. Men det var något alldeles magiskt att titta på för en gammal sentimental morsa. Jag blev så stolt och glad. Två och ett halv år tog det, men nu tror jag vi kan kostatera att han har en vän. 

(När vi åt middag hos min killes mamma på kvällen sedan kröp Ivan ned under bordet och började prata helt seriöst och vuxet med isa, hennes hundvalp, och jag hörde honom säga "jag har varit på förskolan idag, isa. Och lekt med *barnets namn*, isa". Det var också rörande.) 

3 kommentarer:

Hanna sa...

Oj, jag använder ofta snäll om barn. Om spädbarn försöker jag säga harmonisk eller liknande, eftersom barn som skriker mycket inte precis är motsatsen till snäll. Men jag tycker annars att det är ett positivt ord :)

Schmarro sa...

Det beror nog på vad en lägger i ordet snäll. Jag kan inte exakt sätta fingret på vad det är jag inte gillar med snäll förutom att det generellt nog är ett ord vars motsatser jag inte gillar, eller för att snäll är ganska ospecifikt för mig. Tror jag. Jag personligen tycker att snäll ofta är motsatsen till "dum" eller kanske "bråkig" eller kanske "elak" rent av. Om Ivan till exempel varit snäll som i generös, brukar jag försöka säga det senare adjektivet i stället. Eller typ "vilken bra kompis du var nu Ivan" etc. Jag stör mig ofta på den äldre generationen som klassificerar barn utifrån om de är "snälla" eller inte. Ska fundera mer på detta!

Josefine sa...

Jag är också på team snäll :)
Tänker inte alls på vad som eventuellt ligger i dess motsats utan bara på det genuina i att vara en snäll människa. För mig är det ett mer sammanfattande ord som inbegriper flera olika positiva egenskaper.