1 augusti 2016

Tiden

Tiden, den försvinner ifrån mig och jag sover för lite, skriver för lite, hinner för lite, är ofta trött. Samtidigt, så... glad. Och överväldigad, över det nya i min och Ivans situation. Jag hade verkligen tänkt att det bara skulle vara vi två, nu och för en lång tid framöver. Och så plötsligt finns det någon där, inte bara en utan två, det finns ett barn till att knyta an till, att bygga relation med, att lägga på kvällen och sova i närheten av, att väckas av på morgonen. Det är mycket på alla fronter, i huvudet och hjärtat och kroppen. Det är läskigt att känna något igen och nästan ännu läskigare när det kommer till barnen. De är så små, så sårbara, så underbart flexibla och naiva och otroligt inkännande och intelligenta. De håller på att hitta varandra samtidigt som de försöker känna in, hänga med, deala med svartsjuka och allt det där som händer när två små barn som levt länge med en ensamförälder ska börja leva ihop. Tro och tvivel. Jag trodde att anknytning till ett annat barn, ett jag inte burit och som inte varit mitt från början, skulle ta tid. Men det gick så himla fort och plötsligt känns insatserna så himla höga. På ett helt otroligt, nästan ofattbart, fint sätt men såklart: också läskigt. Jag har förlorat förr. På alla tänkbara vis, döden är bara ett av dem. Och skyddsmekanismerna som slås på helt automatiskt och som jag visste skulle finnas där när och om det här väl hände, de är där. Med besked. Och jag antar att det tar energi, liksom att bolla runt med logistik kring två små barn och att räcka till, hinna med, vara rättvis, göra den ena trygg och anknyta till den andre samtidigt. Och när de somnat: fortsätta att lära känna den fantastiska människa som jag råkat snubbla över och som på bara veckor och månader blivit så oerhört viktig för mig. Det är svårt att beskriva den här grejen som pågår nu utan att låta klyschig eller alltför utelämnande. Återigen finns där en annan person, nej två, vars privatliv jag värnar om och som gör att bilderna jag tar, berättelserna om mina dagar, inte längre bara rör mig och Ivan. Som de brukade. Det gör det svårt för mig att skriva här. Mina dagar, just nu, äts upp av allt det här. Jag vill att det ska vara så. Jag älskar att det är så och jag är rädd för det på samma gång. De första veckorna försökte jag bromsa, vara rationell och logisk och bete mig i linje med hur jag tänkte mig var lämpligt några veckor in i en ny grej, en kanske-relation. Men någon annan körde liksom på och det var svårt att inte följa med när allt inuti mig ville ditåt. Så nu ligger jag här. Inte i mitt hem utan en annans, ett där Ivan fått en egen säng, klockan är nio och han håller på att somna. När han gjort det ska jag gå upp och gosa lite med den andra. Kanske lägga även hen. Och sedan, när det blir tyst från båda barnens sängar, kanske försöka sova. Eller så blir det som det brukar: vi är uppe för länge, skippar sömnen en natt till, pratar och pratar och dricker vin och ser på serier och hånglar och lär känna varandra och sedan slocknar vi och vaknar outsövda och nästan utmattande till ännu en dag i den här konstiga, märkliga, fina tiden som är sommaren 2016. Man får se. 

30 kommentarer:

Jennie sa...

Åh! Jag känner inte dig men har läst här länge utan att kommentera, och jag vill bara säga att jag är SÅ HIMLA GLAD för din och Ivans skull!

Erika sa...

Så himla härligt att läsa.

Linn sa...

Det här är så himla fint att läsa. Åh vad jag önskar er all lycka!

Anonym sa...

Känner dig ju bara från bloggen. Har aldrig träffat dig (men skulle inte tveka att hälsa om jag gjorde). Jag är så glad för din skull. Så glad.Frida

Matilda sa...

Jag blir så glad att läsa om detta nya!

Anna Riklund sa...

Åh hurra!

egoistiska egon sa...

Så underbart fint att läsa detta. Och all förståelse för att er vardag nu är svår att skriva om, såklart.

Anonym sa...

Vad fint! Hurra!!

Anonym sa...

Så glad jag blir över detta! Kramar från mamma Riklund i Pite.

Linda sa...

Åh sån fin update, stor kram!

Lena sa...

Så himla himla glad för din och Ivans skull så att det kommer en tår! Du är SÅ värd att vara lycklig! Kram

Karin sa...

Härlig läsning! Så underbart att höra. Mer kärlek åt folket.

Erika sa...

Hurra! Det här är bättre än vilken film som helst!

sedermera sa...

Åh, vad fint!!

Anonym sa...

Så fantastiskt för dig. För er. Så fin läsning.

/Karin

SARA sa...

Min känsla inför detta är:!!!!!!!!!!!!!!! Så jävla glad är jag! Hurra för livet! ❤️

Anonym sa...

Vilket fint inlägg! Hurra för dig! Kram, Malin Angland

Anonym sa...

Trogen läsare blir så glad och varm av att läsa detta. Önskar er alla allt gott som finns.
/Elin

Elin sa...

Blev mycket glad av att läsa detta! Kram massor av kärlek till er

tankarochvardagslunk sa...

Det låter underbart!

Anonym sa...

Men åh! Så fantastiskt underbart! Hurra för er! ❤️

Elin sa...

Vilken text. Livet ändå. Så mycket det kan ge. Ser fram emot att läsa de inlägg som går att hinna med i en tid som denna och har förståelse för de som inte blir skrivna.

Anonym sa...

Det är din tur nu! Äntligen är det din tur!
Äntligen lite rättvisa, jag har undrat så många gånger när jag läst din blogg, var den har varit.
Kramar om!
Hanna

Independent sa...

Så FANTASTISKT! Så GLAD för din skull! <3<3<3

Anonym sa...

Härligt och fint! Roligt att höra! Kram

Cattis sa...

Vad härligt och underbart! Kärlek is da shit. ❤️

Colombialiv sa...

Åh så fint!

Nathalie sa...

Åh vad fint! Så himla himla fint!

f sa...

SÅ himla länge sen jag kommenterade pga läser bara bloggen i mobilen via sån bloglovin-app och då är det ju inget kommentarsfält men alltså HERRE. GUD vad fint det här är. Att du får vara kär och hångla och att du ska skriva en bok och att det ändå (såhär utifrån) verkar vara att life inte bara är att överleva utan också leva. På riktigt. Megastor kram <3

Caroline sa...

Spännande och härligt!