20 september 2016

Rapport från våndornas näste (aka min lägeneht)

Det här med att skriva en bok. När det är på riktigt. När det finns ett förlag och en deadline att förhålla sig till. Jag trodde inte att jag skulle drabbas av skrivkramp, det har liksom aldrig varit mitt problem att INTE få ur mig ord? Mitt problem har snarare varit det omvända, jag skriver för mycket, för långt, är helt inkapabel att fatta mig kort. Till nu. På tisdagar och torsdagar har jag ledigt från mitt vanliga jobb och sitter hemma och skriver. Eller, tja, vissa dagar skriver jag inte så mycket. Vissa dagar växer mitt dokument bara med en halv sida. Vissa dagar går jag igenom de sidor som finns. Vissa dagar, ganska många på sistone, läser jag de kanske 100 sidor som nu finns och tänker att det är helt jävla värdelöst. Att jag skäms inför tanken på att det här ska ges ut. Att det är och var en idiotisk idé att någonsin gå på möten med förlagen, ännu mer att skriva avtal med dem. Jag börjar bli så trött på min egen historia. Trött på att läsa om den, trött på att ha med den att göra överhuvudtaget. Och det gör ont att gå tillbaka. Både till tiden efter han dog och till tiden innan, då vi levde båda två. Jag undrar vad det är jag har gett mig in i.

Med andra ord: jag är precis som vilken skrivande människa som helst. Precis såhär sade alla, jo men faktiskt alla, att det skulle bli vid något eller flera tillfällen under processens gång. Jag hade bara svårt att se det framför mig. Att känna att det gällde mig. Nu sitter jag här och det är tisdag och min första, av två, skrivdag den här veckan är över. Dokumentet har vuxit med några sidor idag. Ett par, tre stycken tycker jag verkligen om. Minst lika många tycker jag är värdelösa. Men jag skriver ändå. Skriver ut alla sidorna (min nya skrivare RYKER när den spottar ur sig sidor, det är lite oroväckande ändå) och lovar mig själv att när nästa skrivdag kommer, på torsdag, ska jag ha läst igenom allt. Strukit under där det inte fungerar. Ändrat i vissa formuleringar.

Mitt mål med september och oktober är att skriva och ta mig framåt. I november vill jag närma mig målgång för det första grova utkastet. I december, januari och februari: korra, ändra, stryka, göra om där det behövs. I mars: slutgiltig inlämning. Hittills tror jag att det kan fungera. Är bara lite förvånad över att det inte är så lätt som jag trodde.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Så spännande!👏🏻 100 sidor tycker jag låter grymt! Hejar på dig!

egoistiska egon sa...

Jag vill verkligen läsa din bok sen!