5 oktober 2016

Föll ur tiden, samt stolen, igår

Jag var på Elverket igår. Hade fått middag och en föreställning, Grossmans Falla ur tiden för att vara exakt, i födelsedagspresent av T. Middag var supergod och skamlöst unnade jag mig dubbla efterrätter och cirka fem samtidiga olika drycker (OBS kaffe och vatten var två av dem så SÅ farligt var det inte), men alltså teatern. Sådan flopp? Hur är det möjligt att typ ALLA recensenter hyllar en föreställning som jag själv finner så otroligt... äeh, vad ska jag ens säga. Absurt överspelad, det var liksom inte en människa som talade i samtalston en enda gång? Alla SKREEEEEEEK ut sina repliker, RAMLADE teatraliskt över scenen, alltså det kändes verkligen som när jag själv gick på estetiskt program och vi satte upp nån gammal klassiker och alla bara spelade över precis hela tiden. Texten i sig var vacker men den var mycket svår att tillgodogöra sig så som den var framförd. Både jag och T började skruva oss i salongen efter någon kvart. Efter en timme och tio minuter hoppades vi innerligt att det skulle bli en paus, då skulle vi gå. Jag satt som bäst och funderade på hur jag kan ha sådan annorlunda smak jämfört med de fyra största tidningarnas recensenter när tre kvinnor framför oss började viska högt. Det visade sig att en av dem blivit mer eller mindre medvetslös. En trolig stroke, visade det sig och föreställningen avbröts och en läkare i salongen klättrade fram till kvinnan någon ringde 112 och folk skrek och ljusen tändes och allt var så fruktansvärt sorgligt och obehagligt. Livets skörhet ni vet. Vilket ögonblick som helst, kan vad som helst hända. En sak man inte anade kring detta var att jag skulle reagera så hårt. Jag fick typ... panikångest? Grät och hackade tänder och skakade hela vägen hem. Kan inte sluta tänka på den där kvinnan och hennes öde, vilket jag inte ens känner till eftersom jag inte var kvar när ambulansen kom. Jag tror lite av min reaktion var kopplad till mitt eget öde, där för två år sedan. Att ringa ambulans, att någon liksom faller ihop och förefaller livlös, allt det där är fortfarande inte färdigt för mig. Drömde om henne, kvinnan, på natten sedan. Känner mg lite labil även idag. Joråsåatteh. Det var också ett sätt att fira den stora trettioåttan. 

2 kommentarer:

Sara sa...

Fy, vad otäckt. Jag förstår att du reagerade starkt med tanke på vad du gått igenom. Hoppas det känns lite bättre nu och att du fått en god natts sömn utan obehagliga drömmar.

Colombialiv sa...

Åh, fattar verkligen att det var tufft för dig. <3