3 oktober 2016

Hur har vi det egentligen?

Jag tänkte att ni kanske undrade lite över hur vi har det, jag och Ivan? Det gör jag också ibland. Jag tror att vi har det bra. Jag tror att vi har det jättebra, till och med.

Nu har vi fungerat som ett slags bonusfamilj i lite drygt tre månader och det är fortfarande överväldigande, allting, faktiskt så mycket att jag liksom inte riktigt vet hur man börjar beskriva det. Allt som händer och hänt på så kort tid. Det har varit upp och ned, förstås. Mycket som förändrats för oss båda. Att gå från en tillvaro där vi levt ensamma och bara haft varandra som sällskap i 2 år till att plötsligt ha allt det där jag avundats andra familjer för så innerligt (och ibland bittert).

För mig: sällskap på kvällarna efter att båda barnen har lagt sig. Någon att bolla föräldraskapet med. Någon att skratta åt barnen och deras roliga/konstiga kommentarer med. Någon att ringa på väg hem från jobbet. Någon att ringa på väg till jobbet. Någon som kan laga mat när jag kör en tvättmaskin eller läser saga för barnen. Någon att vakna upp med på söndagsmorgnar. Någon att planera en framtid med. Någon som säger att den här julen är vi hemma hos oss, vi är en familj nu, de andra får komma och hälsa på. Någon som är hemma med barnen när jag går på föräldramöte på förskolan. Någon som finns där i vardagen, är en vuxen till, är en förälder till, sådär som de flesta andra har det men som jag aldrig riktigt hann vänja mig vid förrän det var över och förbi.

Men också: någon som orkar ta fighten när Ivan trotsar och vägrar sitta kvar vid matbordet, som säger åt mig att jag tar det här, låt mig göra det. Som nickar åt mig då jag smyger ut på toaletten, sätter mig och pustar ut för att jag helt enkelt inte pallar den femte konflikten i rad med mitt barn över småsaker. Någon som tar fighten därutanför och jag hör hur mitt barn först gråter förtvivlat över den tydligen så extremt kränkande behandlingen att behöva sitta kvar vid matbordet, för att sedan tystna, gå med på att äta två tuggor till och till slut skratta förtjust för applåden den sista tuggan föranledde. Själv kommer jag ut från toaletten, förundrad över att det gick. Det gick att få honom att sitta kvar! Det gick att få honom att smaka två tuggor till! Det hade jag ALDRIG trott?

Jag har liksom aldrig orkat det där. Jag har alltid prioriterat bort konflikter med Ivan, alla utom de absolut nödvändiga (typ: man måste ha bälte på sig på flygplanet och sitta stilla i bilen och borsta tänderna på kvällen). Jag har låtit honom sova i min säng, äta så lite eller mycket han velat, gå ifrån när han velat och i princip göra och inte göra allt annat han haft lust med. När han vägrat äta allt annat än korv och makaroner har jag lagat det. Dag ut och dag in. Jag har inte haft marginaler för konflikter. Jag har behövt ha honom glad och mätt. Innerst inne vetat att en dag, snart, måste den här sneda maktbalansen förmodligen att upphöra. Han blir större för varje dag. Jag kan inte för alltid vara hans undersåte som lyder alla nycker och vinkar. En vacker dag ska jag få duscha när jag känner för att duscha och äta annan mat än korv och  makaroner. Jag orkar bara inte just nu. Så har det varit. Så himla länge för oss.

Och så plötsligt: in kommer en människa med en annan typ av marginaler än jag. En med en annan typ av prioriteringar än jag. En som tycker att en varierad kost är viktig och att en nästan-treåring kan sitta kvar vid matbordet tills båda barnen ätit upp. Att ett barn som gråter lite i protest inte är det värsta som kan hända i en familj. För att ta ett exempel. Och jag, jag ser plötsligt hur Ivan, min lilla BEBIS Ivan, växa i raketfart, förvandlas från ett barn som gråter högljutt över minsta motgång till ett som det går att resonera med, ett som kan sitta kvar vid bordet och äta flera tuggor av alla möjliga maträtter. Jag ser honom ta efter sin två år äldre bonussyster, somna med hennes namn på läpparna och vakna förtjust till att repetera hennes första ord i sängen bredvid på morgonen. Tillsammans springer de upp från sovrummet, ut i lägenheten, leker antingen med bilarna eller gosedjuren eller sätter sig med varsin iPad och kollar på sina små klipp och filmer. Plötsligt kan jag göra något annat i lägenheten flera minuter i sträck, ibland halvtimmar och timmar, de har roligare med varandra än med oss? Det är så magiskt att se. Att höra dem skratta i rummet bredvid. Att höra honom härma henne eller henne när hon undervisar honom på en fyraårings vis. Att se Ivan och henne interagera tillsammans, att deala med både sin svartsjuka och nyfunna vänskap och glädje i att ha varandra och ändå behöva markera gränser, kolla att den andre finns kvar, testa om det är okej att knuffa eller säga att man vill vara ensam, bli osams och försonas igen, det är så... stort. Så otroligt vackert och rörande och fint. För mig och förmodligen för dem också. 


Mitt i allt det här, det stora och fantastiska, så bor en samtidig... sorg i mig. Eller jag vet inte om det är sorg jag menar, men det ligger något tungt och liksom melankoliskt över en sådan här allomfattande förändring. Plötsligt kan jag slappna av på ett sätt jag inte kunnat på flera år. Plötsligt finns det någon typ av utrymme att landa, reflektera, våga hoppas, försöka formulera vem jag är och vad jag vill, vem jag vill vara, vad jag varit och inte orkat vara de senaste åren. Plötsligt speglas mitt föräldraskap i en annans föräldraskap. När det händer kommer tankar och känslor som jag tryckt bort länge. Jag sörjer det jag inte haft och det jag har tvingats gå igenom. Jag inser att jag är utmattad efter de senaste årens maratonlopp. Och uppå detta det här med att skriva en bok om det som har hänt. Så många kontraster. Att kasta sig mellan ett nu och ett nyss.

Jag skriver om min historia, varannan dag är jag hemma från mitt heltidsarbete och skriver på berättelsen om det som var innan, och det är så... mörkt. Mörkare än jag orkat tänka på. Ivan har alltid fungerat som en fackla för mig, en anledning att fortsätta, att aldrig sluta, att köra på och köra på och köra på lite till. Jag antar att jag någonstans längs vägen har gått och blivit lite trött. Att det kanske är nu som det ger sig till känna. Kanske är det så, kanske inte. Oavsett vad: vi går igenom stora förändringar och jag har fortsatt svårt att formulera mig kring det. Nästan all min energi går åt till att vara närvarande i det som händer i familjen och så, varannan dag i veckorna, försöka skriva en bok som kastar mig tillbaka till tiden som var innan. It's a lot, man.

21 kommentarer:

Sara sa...

Vi är nog många som undrar hur ni har det. :-) Tack för uppdatering! Jag förstår att bloggen har låg prio just nu men det är skönt att höra hur ni har det.

Per sa...

<3

Anonym sa...

Vad fint att få höra hur ni har det. Älskar, som vanligt, ditt fantastiska sätt att beskriva din tillvaro och vardagen. Stort lycka till med allt det nya.

Lena sa...

Glad att du tog dig tiden att uppdatera oss och härligt att höra hur fint ni har det!

Karin sa...

Tack för en fin uppdatering! Denna läsare har undrat hur det är med er. Fint att höra att ni har det bra och att du äntligen får pusta lite. Kram

Erika sa...

Wow! Du är så värd allt bra. Och gud vad du har kämpat och klarat av - mer än vad de flesta skulle greja! Klart sorgen och tröttheten kommer ikapp nu. Mitt i allt det bra. Ser fram emot att läsa din bok. Du är så himla klok liksom.

Anonym sa...

Fint att höra hur ni har det. Tack!

Anonym sa...

Ja, så fint att höra. Och jag vet att jag skrev det en gång förut, om studier av mödrar som förlorat sina män. Hur det skjuter upp sorgen tills dess barnen är igenom och stabila. Tills det finns utrymme för den. Hoppas att den du har träffat förstår värdet av din sorgeprocess, att du kanske behöver gå rakt in i den och igenom den för att passera den. För att gå vidare. Ett sättet skapa utrymme för den nya kärleken.kram Frida

Linnéa i Colorado sa...

älskar älskar älskar det här och hur du beskriver det så vackert!

Marie sa...

Så väldigt väldigt fint att höra. Du är så klok och du skriver så himla modigt! Och du skriver så tårarna stiger i ögonen. Tack för uppdateringen och ta hand om dej och er!

Unknown sa...

Åh! Sitter och hulkar mitt på en luchrestaurang för att du skriver så fint och rörande. Du är så värd att äntligen få pusta ut lite och landa i sorgen och lyckan. Hejar på dig!

Sandra sa...

Så fint!!!

Lina sa...

Åh vad fint. Sitter på bussen med tårarna rinnandes bakom solglasögonen. Är så glad för din skull.

Sahar sa...

❤️

Sahar sa...

<3

Colombialiv sa...

<3

Filippa sa...

Hittade precis till din blogg och detta är något av det finaste jag läst. Kram!

egoistiska egon sa...

Superfint att få läsa detta. Tack! När det känns läge (om någonsin?) får du gärna berätta mer om din nya vuxna familjemedlem. Hur ni träffades osv. Men OBS, fattar om du vill hålla sånt utanför bloggen också.

Anonym sa...

Blir så varm och rörd av att läsa det här. Fina du!
Lena/erilen

Lotta Saxe sa...

Du vet ju hur dålig jag är på att läsa blogg, men när jag väl gör det så måste jag liksom ge mig tillkänna. Förstår att det sköljer över dig nu, inget konstigt med det, bara en del i att livet går vidare tror jag. Och vilket fantastiskt sätt det går vidare på!! Så glad för er skull, din och Ivans. Och de andra två förstås. <3

inte skyldig sa...

Så fint att läsa det här! Och såklart att det är tufft med sorgen. Den måste ju få finnas kvar. Men att ditt liv har vänt så här fint, det är underbart att höra. <3