10 oktober 2016

Långt till vabruari men nu börjas det, i just feel it

Nu är det höst, hörni. Med allt vad det innebär i form av förkylningar och huvudvärkar och snoriga näsor och hostor på nätterna och you name it - we got it. Märkligt nog håller Ivan ångan uppe ganska rejält, hittills ingen feber och egentligen mest bara lite snuva. Själv fick jag sjukskriva mig fredags. Hade huvudvärk och halsont från helvetet. Kunde för mitt LIV inte hålla ögonen öppna utan sov mig igenom cirka ett och ett halvt dygn. Vaknade på lördagen och kände att det eventuellt höll på att lätta. Så skönt. Ikväll håller vi våra två familjehalvor separerade eftersom den ena lilla klutten, alltså inte Ivan, varit så hostig och snuvig och dessutom kräktes en gång idag. Det kändes lika bra att hålla isär alla som isär kunde hållas. Nu när vi fortfarande kan, så att säga. Jag är inne i en extreeeeeeemt stressad fas över skrivandet. Känner att dagarna rinner mig förbi och att jag inte får något gjort. Två dagar i veckan liksom bara rusar bort. En av dem avbryts på mitten för att jag har terapi vid lunch. Den andre har på sistone råkat sammanfalla med typ läkarbesök, födelsedagar och annat. Vilket har gjort att veckorna har gått. Månaderna också. Plötsligt känns årsskiftet inte så hemskt långt bort längre, och jag hade ju tänkt att vara klar då. Hjelp. Nu får vi hoppas att varken jag eller Ivans spyr inatt och att vi vaknar friska imorgon så han kan gå till förskolan och jag kan skriva. Håll era tummar, kompisar. Tack.

2 kommentarer:

Emilie sa...

Åh schmarro när det kommer inlägg från dig blir jag så lycklig för jag inser att jag vant mig vid att få en dos av dig. Nu är det ju mer sällan än tidigare, pga livet som verkar komma emellan och jag vill bara säga heja! Du är så cool!

Lena sa...

❤️