23 november 2016

Att tappa och ha sönder

Min unge har något slags trigger i att tappa saker, eller när något går sönder. Det kan handla om att tappa en liten klyfta mandarin ur handen så att den hamnar på marken och "går förlorad", eller att ett plåster trillar av eftersom limmet är borta och det därmed inte går att laga/sätta på igen. Eller att ett armband av plast tappar en pärla. Eller att man tappar ett chips bakom soffan och det då inte går att plocka upp igen. Alltså, han blir så knäckt. Och med knäckt menar jag panikledsen på tre röda sekunder. Det GÅR inte att trösta honom eller säga att det gör inget eller att det är okej, vi har fler mandarinklyftor osv. Han gråter hejdlöst och har verkligen panik. Går in i full affekt. Nästan spyr av hulk och gråt. 

De senaste tre läggningarna har tyvärr råkat bestå i precis detta, fast i olika tappning, vilket har varit helt vidrigt. En dag gick ett armband sönder i mörkret. Total sorg och hysteri. Han somnade i princip gråtande. Dagen därpå lossnade ett plåster från hans hand. Det gick till slut att trösta med ett nytt plåster, men också den läggningen bestod av minst en halvtimmes tröstlös gråt. Igår kväll låg han och gullade med sitt gosedjur Kråkan och plötsligt hör jag ett panikslaget skrik i sängen bredvid mig. Kråkan hade tappat ett av sina ben. Helveeeeete, hann jag tänka innan gråten och skriken och kasten i förtvivlan satte igång på riktigt. Det spelade ingen roll hur många gånger jag försökte tala om att vi kan laga Kråkan imorgon, men inte nu, han var tröstlös. Bortom räddning liksom. Jag har funderat mycket på vad det är som händer i honom när han tappar eller något går sönder. Är det... skam? Är det att han måste separeras från något? Vad är det som är så hemskt? Han blir långt ifrån lika knäckt när han gör illa sig, till exempel, han kan få rätt rejäla smällar och gaska upp sig kvickt. Jag har tänkt på om jag kan ha orsakat hans lilla trauma i relation till att tappa/förlora/ha sönder. Har jag någon gång verkat arg på honom då det hänt? Kommer inte på någon gång. Men det är ändå jobbigt. Idag hade samma sak hänt på förskolan. Ett plåster hade gått förlorat vid lek i en lerpöl på gården och han hade inte gått att få med in igen. Han SKULLE gräva sig igenom hela pölen, intensivt gråtande, för att hitta sitt lilla skitiga plåster. Åh mitt lilla hjärta. Ibland önskar jag mer än annars att han kunde berätta vad det är som är så svårt. 

Har någon annan erfarenhet av just detta? Är det kanske rent av en vanlig fas? Dela gärna med er om ni känner igen. 

PS. Efter att Ivan somnade till slut igår smög jag upp och sydde fast kråkans ben igen. Insåg att jag nog inte styr något sedan syslöjden i högstadiet. Det var rätt kul! Sen verkade Ivan iofs helt obrydd om kråkans ben när han vaknade och jag fick typ tjata för att han skulle fatta hur duktig jag varit med nål och tråd, men aja. Otack är världens lön osv. Ds. 

5 kommentarer:

Hanna sa...

Hej! Vi har typ samma här. Senast var mackan trasig (i två delar) och den lilla ville att jag skulle laga den. Hon är 2,5 år. Helt hysterisk och gick inte att trösta. Hobbygissar att det är nån sorts fas där de inser allts förgänglighet, och att det är väldigt jobbigt för dem (och omgivningen ;). Och håller tummarna att det går över snart. Kram

Johanna sa...

Hej! Vet inget om detta heller, men du verkar så klok. Var bara tvungen att säga det. Barn har ju tusen faser, säkert är det en sådan. Går det att prata med honom om det, fråga varför han blir så ledsen?

Anonym sa...

Precis samma här, nu när han är fyra händer det bara när han är väldigt trött men i Ivans ålder var det typ varje dag. Ofta med just plåster faktiskt, och smörgåsar som någon skrev.

Anonym sa...

Min gissning är också att det handlar om insikten att allt är förgängligt. Många barn blir också fixerade vid plåster-kanske för att vidden av att skada sig går upp för dem -"plåsteråldern". Jag skulle inte försöka intala honom att det inte är någon fara osv utan trösta med att finnas där för honom. För hur kan en säga att det inte är någon fara om någon gråter för att den förstått att alla kommer vi att dö? När mitt barn var i den åldern pratade vi mycket om döden. Vi läste godnatt herr muffin och vi pratade om min förälder som nyligen dött. Jag grät ibland, hen grät. Hen berättade för alla -på bussen, i affären osv -om den som hade dött: min morfar har dött och mamma är ledsen. Jag tror att den perioden är ett gyllene fönster att introducera döden på ett sätt så att den blir mindre skrämmande. Någon dör, vi blir ledsna. Men vi kan vara glada och leva vidare ändå. Ritualer, gravar, plåster och foton. Känslor. Du kommer att hitta din väg med din fina kloka pojke. /Frida

Colombialiv sa...

Alla kommenterar så klokt, som vanligt! Jag funderar också över - kan det kanske förstärkas av att han haft personer i sitt liv fram till nyligen som kommit väldigt nära som inte är där längre på samma sätt?