14 november 2016

Monkan och jag

Nytt på barnfronten (och ja alltså mitt barns front, ej ALLA barns uppenbarligen) är att Ivan börjat understryka att han är tjej. Inte kille eller pojke. Idag hette han för övrigt Monika.

Jag tänker att det säkert är en vanlig typ av fas, experimenterande med könsroller och identitet osv. Säger javisst, du är tjej, du får vara vad du vill, och säger åt förskola och hans barnvakter att aldrig korrigera honom. Låta honom vara, precis, det han säger sig vara. Men jag märker att en del tycks tycka att det är som ett gulligt skämt. Något man liksom skojar med honom om. Fniss fniss vad var du sa du? Tjej? Jaha haha, OKEJ, du är TJEJ. Hihi. Alltså, nu vet väl inte jag exakt hur kan känner sig i sig själv och vad han kommer känna för att vara imorgon, men it breaks my heart om han ska snappa upp att han blir fnissad åt när han liksom experimenterar loss. Förskolan är dock, i vanlig ordning, grymma. Helt obrydda och ba aha, Monika, det var ett fint namn! Och gör ingen grej av det alls. 


Som jag ser på saken: sjukt viktigt att barn tillåts utforska olika uttryck, lika viktigt att vi omkring inte korrigerar utan låter barnet veta att det är okej att vara han, hen eller hon eller what ever. Det är också mitt och andra vuxnas ansvar att inte gömma/förneka olika identiteter så att ungarna slipper bli ensamma med sina experiment, tankar eller funderingar. Am I right? I think so. 

Nu sover i alla fall min lilla tjej gott och jag ska hänga upp en blöt tvätt och unna mig ett glas julmust. Imorgon är det skriva bok-dag igen. Gud så segt det går. Tror jag är framme vid tre fjärdedelar eller så. Av det grova manuset alltså. Så himla trött på mig själv, mina ord, min historia, herregud. Folk har sagt att det är ett ensamt och idogt jobb att skriva böcker men jag har liksom inte fattat förrän jag försökte själv. Har aldrig haft tunghäfta i skrift, så att säga, förrän jag plötsligt försökte klämma ur mig typ 200 sidor och ville spy på hela skiten. Men men. Kämpar på. Vid nyår går jag tillbaka till heltid igen, och banne mig om inte det första utkastet är klart då. Det måste det. 

Adjö för nu! 

3 kommentarer:

Frida sa...

Min unge (med snopp), sa också att han var en tjej vid sådär 2,5-3 årsåldern. Han har dessutom klätt sig i klänning (frostklänningen var en favorit i säkert ett halvår och kris o panik varke morgon den inte var ren) och många människor i parken etc har tagit honom för en tjej då han ofta har färgglada (med inslag av rosa) kläder, typ. Nu är han strax över 4 år och väldigt medveten om att han är en pojke och vad som förväntas av pojkar och flickor och hur dom båda borde klä sig. Till min stora sorg. Låt barn vara som dom vill liksom! Han kan dock fortfarande välja skellett-klänning till halloween och rosa skalbyxor är inga problem. Jag hoppas det förblir så! :-)
Heja dig o Ivan, ni verkats vara ett topp-lag tillsammans!

Colombialiv sa...

+1 på Fridas kommentar ovan! Precis så för oss också.

Marie sa...

Bara att låta barna vara, tänker jag med. Monica, fint! Grym förskola också, man tänker att det borde vara så självklart men det är det ju tyvärr inte (än). Tänker att om en själv som förälder och närmsta omgivningen är lugn och obrydd om längd på hår och färg på kläder, så vet barnet att det är lugnt också. Och kan ta stöd i det om omgivningen är dissig. Heja m boken också! Ser fram emot att läsa sen.