16 december 2016

Fredagsgrått

Idag är det fredag och en vanlig vecka under hösten 2016 är det en av dagarna jag jobbar och inte är hemma och skriver. Men den här veckan har varit udda och dagar har flyttats om och därför sitter jag nu hemma, och skriver. Eller, jag skriver inte egentligen. Jag går igenom min text. Flyttar i den, pillar i den, gör små saker med den. Borde egentligen lägga på ett kol, idag stänger förskolan redan 15.30, jag måste snart gå och hämta Ivan. Men jag kommer inte riktigt loss. Jag har ju hela nästa vecka på mig att jobba deltid och skriva bok, liksom. Den 2 januari 2017 är det dags att återgå till livet som heltidsarbetande. Det ska bli... speciellt. Eller så är det just det det inte ska bli. Det kanske bara blir som att återgå till hur det alltid har varit. Vad vet jag. Vi är inte där riktigt ännu.

Det är bra att jag är hemma idag. Jag har tappat rösten och kan inte prata. När jag väckte Ivan i morse fick jag inleda med att förklara för honom att jag inte hade "bytt röst" utan att jag hade ont i halsen och att det inte var farligt att vara hes. Det kommer nästan bara väsningar ur min strupe just nu. Jag hoppas att det vänder ikväll och att jag imorgon är talför igen. Det kanske inte var så himla smart att sjunga tusen låtar på karaoke på personalfesten igår kväll, inte när jag var förkyld och hade ont i halsen redan innan, men det tänkte jag inte på förrän det var för sent. Jag var så glad igår, så lättad efter ett möte med min förläggare och redaktör, så himla inspirerad av deras vänliga ord och att de, precis som jag, tycker att vi börjar närma oss ett färdigt första utkast nu. Jag frågade dem hur lång min bok blir i sidor och de svarade "det blir en bok". Ja men hur tjock, ville jag veta, jag har ju aldrig skrivit en bok innan, och de sade att det beror på hur vi lägger sidorna. Det går inte att säga riktigt ännu. Men någonstans runt 300 sidor tror jag i alla fall att det blir. Det känns bra, det känns som en bok, inte som en novell, vilket var min oro under början av hösten. Jag, som alltid är så himla långrandig i text, har liksom inte riktigt varit det i den här boken. Den är mer ordfattig än någonting jag någonsin skrivit innan. Det har bara blivit så. Det har varit en ton jag ville hålla, jag ville att mycket skulle framgå utan att det behövde skrivas ut. Så att säga. Oh well under våren 2018 får vi väl se vad det blir, ni och jag.

Det är grått väder ute och jag känner mig fortfarande ganska grå inombords. Vet inte exakt varför, det är inget fel på någon och alla är (hittills) friska (förutom min hals dårå) men det kanske har med den annalkande julen att göra. Eller att det känns som att hela världen är kräksjuk just nu och att jag bara väntar på att det ska landa hos oss. Eller att jag snart jobbar heltid igen. Står inför en förändring, jag brukar ju våndas då. Oklart. Jag är inte urdeppig men liksom lite apatisk, lite jahapp, vad ska man göra av den här dagen och helgen då.

Det jag ska göra av den närmaste timmen är i alla fall att duscha. Och gå till förskolan sedan. Och vänta till det sista avsnittet av den sista säsongen av Skam läggs ut på NRK. Fy fan vad bra den var, den här säsongen. Tänker på den jättemycket. Så fin skildring av kärleken, av processen att komma ut, samt av bipolär sjukdom. Heja Skam. 

Inga kommentarer: