4 januari 2017

Nej men hej 2017!

Såhär långt uppehåll har jag kanske aldrig haft? Det beror på boken. Och att jag varit sjuk. Och att det var jul och jullov och att tillvaron var intensiv. Men främst på boken. Nu har jag återgått till mitt arbete och har därför inga dagar i veckan som jag är hemma och skriver. Det innebär att jag så fort Ivan somnat går ut och skriver eller redigerar texter i någon, ibland några, timmar. Ungefär om en månad ska jag lämna in mitt manus och så kommer min redaktör att börja jobba med texten. Vad som händer då vet jag inte riktigt, jag har ju aldrig skrivit en bok tidigare, men jag tror att det då kommer att bli en del ytterligare jobb mellan mig och redaktören. Framåt vårkanten ska den i alla fall vara klar, hurra! Jag ser ljust på framtiden exakt just nu. Tycker att den börjar ta form, älskar väl kanske inte precis varje sida, tycker dessutom att den är tråkig och tjatig mellan varven, men liksom... den är min. Och den HÄNDER. Det är något. Och det är också förklaringen till radioskuggan här sedan en tid tillbaka.

Sammanfattningsvis så var julen ändå fin. Jag fick en sodastreamer (är det ens rätt ord?) i julklapp av mamma och en Apple Watch i julklapp av mig själv. Ivan fick hundra miljoner prylar och såhär två veckor senare leker han typ inte med en enda av dem. Mitt hem svämmar över av leksaker och jag måste ta tag i detta snart. Orkar/hinner inte just nu bara.

Ivan mår fint men pratar mycket om döden just nu. Frågar efter sin pappa, säger att han vill att pappa ska hämta på förskolan, har insett att han inte har något som de flesta av hans vänner faktiskt har. Oftast är samtalen fina och inte sorgliga, vi pratar om att han inte har en pappa för att hans pappa var död, men att hans pappa också älskade honom väldigt mycket när han levde och att han ju har många människor i livet som älskar honom idag. Jag anar en försmak på vad som kommer att följa under åren som kommer. Har många tankar kring detta som jag inte hinner formulera mig om här (pga se ovan) men som går ut på att i hans värld är hans öde inte sorgligt eller konstigt, men det blir det när han snappar upp att omgivningen blir beklämda när han pratar om det. Han märker när människor blir rörda och ledsna när han pratar om att hans pappa är död. Han förstår att det är "synd" om honom och det gör mig ledsen för jag vill inte att han ska känna så. Jag vill att hans liv, i hans ögon, ska te sig som ett unikt liv i mängden av unika liv. Sorgliga saker händer och fina saker händer. Människor finns och somliga finns inte. Äsch, jag är usel på att lägga ut texten om detta eftersom jag inte HINNER lägga ut texten om detta, men sammanfattningsvis så har jag pratat lite med förskolan om hur vi pratar om döden här hemma. Vi undviker himlen, vi undviker att tycka alltför synd om (om han själv inte behöver det alltså, visar att han vill ha tröst osv, då får han det, men när det handlar om frågor som är nyfikna och intresserade så vill jag att han ska känna att vi kan prata om det, att han inte förstör stämningen genom det, att han inte är per automatik en som det är synd om) och vi kämpar på med samtalen om det som är svårt att prata om eftersom, tja, döden är abstrakt.

Annars mår han toppen. Har i vanlig ordning stark separationsångest från mig och drömmer om att jag äts upp av monster ibland. Däremellan dansar han (mycket!) till Veronica Maggio och Peg Parnevik och Laleh på Youtube. Han vill gärna vara flicka mellan varven. Han skrattar mycket. Bråkar med mig en del. Somnar för det allra mesta glad och peppad på livet. Min underbara unge. Fan vad jobbigt och fint det är att älska såhär mycket hörni?

Jag har sett hela Skam och hela The OA, i övrigt inte så mycket mer kultur här på hemmafronten. Jag försöker jobba heltid men det går sådär för alla barnvakter är upptagna eller sjuka och tja, livet är som livet är. Överväger att be om att få gå ned i arbetstid men vill försöka lösa det lite till, gillar ju ändå att jobba liksom. Samt att ha en heltidslön.

Det var en kort uppdatering härifrån, det. Om någon ens läser fortfarande. Allt är helt okej! Jag skriver och redigerar och pillar med text. Och är med Ivan. Hej för nu!

12 kommentarer:

Anonym sa...

Hej! Så glad jag blev av detta, att allt är helt okej. Jag har tänkt på er under din paus. /Anna i Malmö

Johanna sa...

Ni verkar prata om döden på ett så himla fint och bra sätt, vilken klok mamma Ivan har!

Ser fram emot att läsa din bok.

Anonym sa...

Jag läser och ser fram emot dina inlägg (och boken!)

Connie sa...

Vi är nog många som läser och som saknar dina uppdateringar. Men ibland tar livet tid och det måste det ju få göra. Vi finns kvar när du har tid. :)

Frida sa...

Klart jag fortfarande läser! Och väntar tålmodigt på dina inlägg. Och på din bok! <3

Anonym sa...

Har du koll på att om planerad barnvakt blir sjuk så du måste gå från jobbet tidigare för att hämta har du rätt att vabba den tiden?! Min mamma hämtar mina barn två dagar i veckan. De gånger hon är sjuk vabbar min man 2 timmar respektive dag eftersom han behöver gå två timmar tidigare för att hämta barnen eftersom de inte har omsorg till stängning.

Sanna sa...

Jag läser också. Går in varje dag. Du ligger som sista blogg i listan för att liksom spara det bästa till sist!

Anonym sa...

Tack! :)

Annika

Colombialiv sa...

Åh vad jag ser fram emot din bok!

Vad fint du verkar hantera Ivan och hans pappa. Du verkar alltid så klok och genomtänkt ❤

egoistiska egon sa...

Klart vi läser!

ruffa svenson sa...

Läst dej i alla år.
Du är så fab!!
Kommer SÅ läsa boken!
Allt gott från Gbg

Linda sa...

Nej men hej SCHMARRO! Mig blir du inte av med sörru, detta är liksom en väldigt kär tillflyktsplats. Tänker på dig och Ivan jättemycket mellan varven, så skönt att höra av er! Kram kram