12 januari 2017

Ut ur askan in i vabben

Vet ni en riktigt sjuk grej förresten? Jag vabbade inget under hösten 16. Inget alls? Om vi bortser från dagen strax innan jul då jag blev hemringd vid lunch för att Ivan grät tröstlöst hela förmiddagen och personalen på förskolan sade att det nog är något på gång, sådär hade han aldrig varit. Men då var han inte sjuk. Han var ledsen. Och frisk, och återvände till förskolan för en bättre dag redan dagen därpå. Men i alla fall. Ingen vab HT16. Vågade knappt prata om det för det kändes så orimligt. 

VT17 inleds i alla fall med en rejäl vab direkt från start, så ordningen är återställd. Vi snackar feber som kommer och går och en natt var så hög att jag inte sov någonting för jag hade sådan panik. Att höra sitt barn andas andfått en natt igenom, känns hur den ligger och kokar bredvid, sådan pärs för mina nerver alltså. Men dagen efter gick febern ned. Han var pigg nog att leka och gnälla över att han var uttråkad, ändå ett gott tecken. Och sen kom febern tillbaka igen. Men inte lika högt. Och det snoras och gnälls och nu är vi inne på tredje dagen och jag vet inte när jag senast sov mer ön fem eller sex timmar på en natt och jag känner en gnagande trötthet och irritation och brist på tålamod, sådär som det blir efter ett antal dagar i isolering med sjukt barn och utan sömn ni vet. Fy fan vad snabbt jag blir bitter och tjurig och avundsjuk. Alla JÄVLAR som är två föräldrar och dessutom har nätverk som hoppar in när ungarna är sjuka, jag är så ARG på er. Eller okej. Det är jag såklart inte, för jag kan tänka längre än så, det är ren och skär självömkan och trötthet och avund i en omysig mix. Men ändå. 

I alla fall. Igår köpte jag en ny fitbit charge i tröstpresent till mig själv. Min förra gick sönder strax innan jul och jag har sedan dess betat mig igenom en withings och en apple watch. Ingen av dem passade mig, så jag sålde dem igen. Och återgick till den som passade mig bäst. Älskar fan fitbit. Även om informationen om sömn (och dess frånvaro) ibland gör mig lite bitter. "Lite". Heh. 

Är inne i jätterolig fas med boken nu förresten. Ett grovt manus är färdigt och jag bollar med texten, sida för sida, och vässar formuleringar och känner på känslan av att läsa och gud vad det är mycket mer givande att göra det än att skriva från grunden, börja från noll så att säga. När Ivan somnat om kvällarna, när jag orkar, sätter jag mig och går igenom några sidor. Rör mig sakta (med betoning på sakta) framåt i texten. Är på sidan 70 av typ 200 A4 nu, så det är en bra bit kvar. Men det tar sig! Min förhoppning är att lämna in ett manus jag känner mig okej inför typ i mitten av februari. Och sedan låta redaktören börja göra sitt jobb. Tänker mig att framåt april, maj kanske, är vi nöjda. Då ska det också bli skönt att släppa boken ett tag. Då kommer det återstå ännu ett halvår innan den kommer ut. Då är det bara ett heltidsjobb och ett heltidsföräldraskap att ägna veckorna åt. Så hanterbart! Så ljuvligt! 

Vsg för urtrött moder och småfebrigt barn: 


1 kommentar:

Anonym sa...

Vet inte om detta alls är någon tröst....men vab kan vara vidrigt även med två vuxna. Vi har nyss haft två barn och en förälder sjuk i influensa med hög feber, dvs alla utom jag, i en vecka. Blev också helt galen tillslut....men såklart kan det också vara enklare. Ibland kan man ta halvdagar, ha hjälp på natten mm. Sjuka barn är hemskt! Både för barn och vuxen. Som tur är blir det redan bättre. Du var där i höstas! Försök sova på natten ändå. Ta alvedon på barnet och sov. Förstår att natten känns extra läskig med din bakgrund, och att det är lättare sagt än gjort