7 februari 2017

Kvällsblahaaaaa

Har roat mig en del med att scrolla i hashtaggen #reasonsmykidiscrying den senaste tiden. Skrattar både rått och igenkännande åt dessa berättelser. Det är verkligen en ny typ av viljekamp som vissa dagar pågår här hemma. I takt med att han kan verbalisera sin vilja mer och mer, men samtidigt inte koppla ihop sakers sammanhang och sin egen maktlöshet inför att inte få bestämma allt, har vi en del spännande diskussioner. Oftast blir det mest roligt, men det beror förstås på bådas våra respektive grundhumör. Exempel på roligt: Ivan blir ombedd att hjälpa till att städa pga det är hans stök, hans leksaker, som pryder hela golven i exakt hela lägenheten. Hans svar: nej det kan jag inte, TYVÄRR, jag ska ha rast nu. Skrattade rakt ut. Annat exempel på roligt: idag vid hämtningen på förskolan pekade han på min gylf, sade "var är din snippa då mamma, har den sprungit och gömt sig". Blev mycket förtjust över reaktionen både från mig och pedagogerna över denna fråga som egentligen inte var menat som annat än en rak fråga. Var var min snippa liksom. Hade den sprungit och gömt sig.

Exempel på jobbigt: han blir kränkt över att ett annat barn inte vill leka alternativt har lånat en av hans leksaker som han fram tills den lånades ut varit genuint ointresserad av i månader. Jag berättar att han inte kan ta tillbaka den direkt utan att nu är vi snälla kompisar som lånar ut. Ivan löser situationen genom att slå (!!!) barnet hårt i magen när barnet inte vill ge tillbaka utan snällt förklarar att det lånar leksaken just nu. Ivan får en utskällning av mig som blir arg för att man faktiskt inte får slåss. Ivan blir extremkränkt på mig och skriker SÅDÄR FÅR DU INTE PRATA MED MIG. Gråter sedan kränkt i en god kvart över det stora övertrampet i att jag höjt rösten (ej att han själv slagit ett annat barn i magen, det var tydligen befogat för att barnet hade den stora fräckheten att låna en leksak han inte lekte med). Ja, nä, men då är det liksom lite mindre kul. Men jaja. Vi kämpar på. Som de säger.

Idag och igår har det till exempel inte varit några konflikter alls. Då har vi bara skrattat och lekt och haft roligt och jag har till och med fått laga mat OCH diska och plocka undan helt ifred? Sådan sjuk känsla. Läggningarna går också ganska stillsamt till. Vi slänger oss i (min) sängen vid kvart över sju och jag jobbar ikapp det jag missat under dagen (eftersom jag fortfarande går runt fyra, dvs är skyldig en timmes jobb nästan varje kväll) och Ivan kollar på något program på SVT Barnkanalen på sin iPad. Under tiden pratar vi lite, han ställer helt sjuka frågor om allt och ingenting, sedan släcker vi och säger godnatt runt åtta. Ivan går då självmant till sin egen säng, som han tydligen till slut börjat föredra framför min, kors i taket. Nu sover han och jag har ägnat 1,5 timme åt boken, som snart ska lämnas in. Paniken jag känner inför detta. Så trött på mina ord och min historia. Fattar inte vad jag gett mig in i. Men det har jag ju gnällt om tusen gånger, så vi sätter punkt här va?

Här kommer den, punkten! PUNKT!

Inga kommentarer: