24 mars 2017

Fyraåringarnas hemliga liv

På SVT Play just nu finns en serie som heter Fyraåringarnas hemliga liv och beskrivs såhär på hemsidan:

Vi ser dem leka på gården utanför dagis. De skrattar och jagar varann. Men vad pågår egentligen mellan dem? Hur ser det psykologiska spelet ut mellan fyraåringar? En grupp forskare beslutade att ta reda på det med teknikens hjälp. Vi fortsätter följa 4-åringarna, som utvecklar sitt språk och sin empatiska förmåga i leken med varandra. Men vad pågår egentligen mellan dem? En grupp forskare får unik inblick i hur deras samspel ser ut med teknikens hjälp.

Det handlar alltså om tio brittiska fyraåringar som bjuds in till en sommarförskola (typ) där de hänger under ett par veckor tillsammans och möjligheterna till lek och samspel är oändliga. Två pedagoger tar hand om barnen under dagarna. Barnen filmas i varje hörn - inklusive där de leker själva och inte i närheten av pedagogerna - och två forskare sitter i ett kontrollrum i närheten och bevittnar och kommenterar det de ser och hör. Tittaren får också viss inblick i barnens hemmiljö, typ om de är äldst i en syskonskara och hur deras föräldrar beskriver sina barn.

I andra avsnittet tillkommer ett nytt barn som inte var med i första, en pojke som heter Elliot som precis som Ivan lever ensam med sin förälder (förvisso med ett äldre syskon) eftersom en av föräldrarna dog när han var... typ två tror jag att det var. Denna pojke är extremt osäker i den nya situationen och vill inte lämnas ensam med de andra barnen och pedagogerna. Gråter mycket, bär med sig fyra gosedjur hela tiden, har svårt att slappna av och delta i aktiviteterna. Jämfört med många av de andra fyraåringarna verkar han, åtminstone i början, mycket yngre. Mindre säker. Hela tiden riskmedveten, vågar inte vara med i de uppstyrda gruppaktiviteterna osv.





Ja, ni fattar. Tycker serien var ganska intressant överlag, så ett generellt tips här till alla som gillar typ dokusåpor samt barnpsykologi, men låt oss återgå till Elliot.

Mitt hjärta när jag såg detta avsnitt: KABLOFF! Smälte ut i en pöl i sängen och sen låg jag och bölade varje gång Elliot ens närmade sig kameran. Lilla hjärtat. Jag känner så himla starkt för den här ungen, och min egen, och alla andra ungar därute, som genom olika händelser i deras liv som de inte valt själva (och nästan aldrig delar med sina jämnåriga kamrater men ändå tvingas förhålla sig till och som kommer att forma deras liv och personligheter för alltid) går runt och kämpar på sina små sätt med att få ordning på kaoset och hitta trygghet och utvecklas samtidigt. De finns där. De går runt där, och kämpar på med att på sin lilla nivå bearbeta saker de varit med om samtidigt som de försöker passa in i grupper, vara med i gäng, hänga med i utvecklingar osv.


3 kommentarer:

Anna W sa...

Ja! Så himla intressant serie! Störde mig dock ASMYCKET på två grejer, nämligen att barnen konsekvent delades upp i flickor/pojkar (och fick ledande frågor utifrån kön etc) samt att ALLT var en tävling, och att de på medeltida sätt fick välja "lag" genom att lagledare plockade ut personer från gruppen. Hjälp, är det fortfarande så i Storbritannien? Men annars grymt, och älskade psykologerna och deras kommentarer.

Schmarro sa...

Ja men gud, håller verkligen med om flickor/pojkar-grejen. Uppfattade det som att barnen själva fick välja lag och plaster och att kommentatorerna påpekade att i den åldern är tillhörighet inom "könsgruppen" viktigt. Pga har bara en treåring (i vars grupp det redan nu börjat delas in "naturligt" mellan könen, hjälp) tänkte jag att det kanske var en del av experimentet, att inte forcera in dem i mixade grupper utan att låta dem leka precis som de liksom föredrar att leka? Men ja. Störde mig. Plus alla tävlingar, fick panik på det med.

Anna W sa...

ja, tänkte också på det, men det var en hel del vuxenstyrda "könsgrejer"'också. så intressant det där med att tävla är så kulturellt kodat, I vill bara "vinna", "komma först" etc och det tycker man ju är urjobbigt, och vill typ neutralisera genom att säga typ "ja, men ibland kommer man inte först och det är också ok" och sånt. undrar hur en amerikansk förälder hade gjort liksom... ;-)