14 mars 2017

Gör ett försök då

En månad sedan jag skrev sist. Har liksom glömt hur det var en bloggade. Allt känns så futtigt och oviktigt som jag kommer på att skriva om här? Ändå vill jag ha den kvar. Den är ett sådant gediget himla tidsdokument, den här bloggen. Försöker mig på en sammanfattning av sakers tillstånd helt enkelt. 

Sedan sist har jag lämnat in manus till förlaget och väntar nu på att få inleda bara fas och ta emot deras feedback. Nu kanske ni tänker att det är nästan klart, men jag tror (tyvärr) inte det. Vi snackar frågeställningar i stil med "ska vi stryka hela tredje delen helt och bygga ut den andra delen" eller "ska vi göra om hela andra delens kronologi" eller "var slutar boken egentligen" osv. Det vill säga, det är en hel del arbete klar. Skrattar rått åt mig själv som trodde att två dagar i veckan i tre eller fyra månader skulle räcka gott för mig. Då tänkte jag nog att jag ju aldrig har haft svårt att spotta ur mig text rent allmänt. För det har jag ju inte. Att däremot bygga en historia, en personlig och rätt så jävla smärtsam historia, att få den att hålla ihop och make sense och att bibehålla en ton, en melodi, eller motivera ett tonartsbyte, eller att ta mig igenom asjobbiga partier, det var jag inte så tränad på nej. Så det tog tid. Och vi är inte framme än. Men eftersom förlaget var mer realistiska än undertecknad så kommer det att fungera ändå. Hoppas jag. Boken kommer inte ut förrän våren om ett år, lyckligtvis. Så jag hopps att till slut lämna ifrån mig något jag både är stolt över och kan stå för. Där är vi alltså inte ännu. Men kanske snart, med hjälp av några proffs till förläggare och redaktör. Nog om boken. Den är på paus nu eftersom jag lämnat manus och förlaget är i London på mässa. Vi ska ses nästa vecka så då blir det väl ett slags startskott för nästa fas i detta. 

Sedan sist har jag haft en cysta i en äggledare också. Ursäkta privata detaljer. Det gjorde ont så inni, men den sprack av sig själv (och det gjorde ännu mer ont) och sedan blev det bättre. Har pendlat till en gynekolog de senaste veckorna och ska på återbesök om några veckor igen men allt tycks vara fint och som det ska. Dock, värt att nämna, skräcken inför att något ska vara "allvarligt" när en är ensam med ett barn är inte nådig. Tankarna skenar rätt snabbt iväg mot det mest förbjudna och fruktansvärda. Tänk om det ena och tänk om det andra. Ej roligt. 

Ivan mår prima. Är fortfarande kvar i faiblessen för klänningar och vill ha DN snippa när han blir stor. Han beklagar sig cirka varje dag över att jag har så små "duttar" och tycker att det vore mycket bättre om jag kunde ha lite större, som Elsa. Ja visst ja, Elsa är en stor fixering. Trots att han aldrig orkat se hela filmen. Han har Elsa på sin mössa, sina strumpor, en elsadocka som sjunger vansinnigt högt, och idag fick han en elsaklänning av sin oerhört lättövertalade moder. 


Han är glad och envis och rolig och kaxig om vartannat. Drömmer mycket mardrömmar just nu, så nätterna är allt annat än stilla. Men det är som att jag vant mig, att hoppa upp och ned och lägga om en liten pys som drömt att han trillat ned från ett tak (exempel på dröm) är liksom inte alltför jobbigt? Årets skörd av sjukor har hittills bara varit en kort febersläng, en minimal magsjuka och så en öroninflammation. Ger denna vinter högt betyg på den fronten. På torsdag ska vi på treårskontroll och jag typ längtar lite? Oklart varför. 

Så flyter veckorna fram. När jag skriver detta ligger vi båda i sängen och Ivan tittar på sin iPad. Jag kommer inom en minut säga att ipaden behöver sova och Ivan kommer att sura en liten stund över det. Sedan kommer han att fråga var Elmo och nallen är och jag kommer att svara att de ligger och väntar på honom i hans säng. Då kommer han gå dit. Vrida sig några minuter eller många. Somna. Slut på vardag. Slut även på denna min första post på en månad. Hej. 

3 kommentarer:

egoistiska egon sa...

1. Vill verkligen läsa din bok sen! 2. Har också cystor emellanåt. Fa-an vad ont det gör fast de säger att de är ofarliga om de försvinner av sig självt. Besöken på gynakuten dock = ej kul. 3. Elsa-feber även här hemma. Trots att filmen försvann från Netflix för svinlänge sen.

Schmarro sa...

Äh men JA. Ivan har inte ens sett Frost? Hyrde den en gång på iMovies men han pallade se typ en scen och sen gick han vidare till något annat. Elsa har liksom bitit sig fast någon annanstans ifrån. Förskolan eller andras kläder eller javetefan. <3

Anonym sa...

Kul att du är tillbaka!