25 mars 2017

Helg schmelg

Jag får alltid lite extra ångest när fredagen närmar sig och kollegorna och vännerna går in i aaaah-snart-helg-fy-fan-vad-GÖTT-mood och jag själv inte har några direkta planer med Ivan. För mig känns det ganska mycket tvärtom. Inte så mycket för att det blir helg och ledigt per automatik, mer för att jag då tvingas in i min värsta grej i den här ensamföräldertillvaron jag lever: den då jag behöver "störa" andra. Alltså jag vet att jag inte stör egentligen. Men när jag chattar upp vän efter vän med barn och på ett så chillat sätt jag förmår förhör mig om deras helgplaner för att försöka utröna om det är något vi kan hänga med på (utan att tjata oss in eller bjuda in oss själva) känner jag mig alltid så himla... svag och i vägen och patetisk och klängig. På något sätt. Och när jag hojtat till cirka tio personer att vi "gärna hittar på nåt" och dessa tio i princip svarat "kul, vi hörs!" utan att det egentligen bestämts något, är det så jävla motigt att höra av sig igen och ba "eh hej, nu är det lördag, vill ni kanske ses". I alla fall för mig. Så jag låter ofta bli. Och ser dem hitta på grejer på instagram och blir deppig för att de inte tänkte på oss men säger inget om det heller. En vill väl inte vara ett himla välgörenhetsprojekt heller. Då får vi hellre roa oss själva, jag och Ivan. Även om det blir allt svårare ju längre tiden går och ju mer Ivan börjar känna att en helg utan andra barn att leka med är ganska trist. 

Trots att åren har gått och det här är min tillvaro nu så lyckas jag aldrig helt vänja mig vid känslan av att behöva be andra att ha med oss i åtanke när de gör saker. För om vi inte ber om det så passerar dagarna och veckorna och folk gör som folk gör mest: sina egna grejer. Med sina familjer. Åker på museum eller träffar släkten eller sticker till Ikea eller renoverar hemma eller you name it, sånt folk gör. Sånt jag också gjorde fram tills för några år sedan. Och jag hatar-hatar-HATAR att känna mig som den påhängsna patetiska som inte har ett eget liv. Alltså fuck vad jag slåss emot det. Alltid när det handlar om helger och lov och långledigheter. 

Med detta sagt så har den här helgen varit himla fin ändå. Igår kväll kom Ruben och Bill förbi på fredagsmiddag. Det var nästan ett halvår sedan vi sågs. Och mycket har hänt med både Ivan och blll. Plötsligt finns där en vilja att interagera rakt med varandra utan oss vuxna som mellanhänder. Man ser hur de iakttar, först avvaktande men sedan allt mer direkt, för att snart - när marken känns trygg - börja rikta ord och initiativ rakt i varandras riktning. Till slut leker de och roar sig helt harmoniskt i varandras space. Vi vuxna kan sitta En bit ifrån och förundras över hur gulligt det låter när de pratar med varandra. När de gick hem vid halv åtta utbrast Ivan att han ville träffa dem snart igen. Det gjorde mig så glad. 

Idag var jag och Ivan först på mamma mu-utställningen på Kulturhuset. Själva. Det var sådär. Såg ut som de flesta andra barn hade roligare än Ivan, som blev för nervös av alla andra okända ungar och flera gånger uttryckte en önskan om att antingen de, eller vi, skulle lämna lokalen. En fin stund vid en liten buss hann vi i alla fall få ihop under de 45 minuter vi stannade kvar. 



Sedan begav vi oss till Medelhavsmuseet där Emelie och ante och Josef, jämngammal med Ivan, var. Museet i sig var ganska trist och till en början påpekade Ivan att han tyckte att josef var "läskig" för att han "lät så mycket" (läs pratar med en ganska bastant stämma) men lagom tills vi landade hemma hos Emelie och Ante och lagade våfflor så vände allt och barnen började leka så himla fint. Babblade, hittade på fantasilekar, busade, stimmade, skrattade. Det slutade med att vi umgicks hela dagen. Först vid sju rullade vi hem och då deklarerade Ivan att han älskar Josef och saknar honom. Jag är så sjukt glad och rörd över detta. Det känns som att det verkligen börjar lossna socialt för Ivan. För mig är det stort. 


När vi kom hem var det välling och mars i säng och sedan jobbade jag lite med boken och nu ska jag sova pga är utmattad efter dag på språng mellan 10 och 19. Imorgon kanske vi möter upp Erika och ayton och går på scenkonstnuséet. Hoppas. 

6 kommentarer:

Anonym sa...

Kort kommentar på långt inlägg; fattar att det är ASjobbigt! Finns det inga Facebookgrupper med singelföräldrar så ni kan styra upp saker ihop? Och ett hett tips är att Ivan börjar få gå på sktiviteter som gymnastik och simskola på helgerna, jättevanligt i Australien där jag bor även för små barn. Det är oerhört skönt att ha ngt inbokat på helgerna, allt blir lite mer meningsfullt då.

Anonym sa...

Detta kanske kan vara ngt http://www.flipkidz.se/center/sodermalm/284/

SARA sa...

Mitt barn går på ovan nämnds flipkidz på lördagar (fast i norrort då). Tycker – trots att vi är två föräldrar – också att det är gött att ha någon aktivitet inplanerad på helgerna. Min unge tjatar om att gå till förskolan varje dag och träffa de andra barnen och sin bästis så det är uppenbart att det inte är lika kul med helg för honom som för oss. Och hela vintern har det varit svårt med playdates pga diverse sjukor som gått överallt. Men det ger sig nog i och med våren. Allt blir bättre med våren!

Josefine sa...

Jag tror att folk tycker att det är jobbigt att bestämma på förhand vad de ska göra på helgen och - framförallt - vilken tid. Därför drar man sig för att binda upp sig för något med er. Och sen kanske de gör något spontant på helgen och då känns det som att det blir för kort varsel att säga till er.
Mitt tips är att maila ut ett massmail till alla du känner som kan vara aktuella om vad du och Ivan har för plan och att den som vill kan hänga på. Lite läskigt för man utsätter ju sig för att ingen svarar, men det känns ändå som att det är status quo från där ni är nu. Men min erfarenhet är att det är lättare för folk att förhålla sig till ett färdigt evenemang än att styra upp något från grunden. PLUS att man kopplar ifrån sig från offerrollen där man blir den som andra ska ta sig an. Det ger ringar på vattnet direkt, har jag märkt. Man blir den roliga som kommer med kul förslag istället för att vara bihanget. Man får förstås vara beredd på att göra saker själv då och då, men på det stora hela slutar det med mer sällskap än annars. Och hänger ingen på, ja då får man ju såklart ställa in sina egna planer emellanåt. Liksom dra vinst av att man sjääälv bestämmer.
Om man t ex använder Facebook utvecklas det till sist till en en aktivitetsgrupp som man kan använda vecka efter vecka. Som också kan användas till spontanare " vi sitter i parken, kom hit den som känner för det".
Bästa hälsningar Josefine

Anonym sa...

Jag kan tänka mig att jag hade känt likadant. Kände ngt i den stilen, tror jag, när jag var barnlös singel och "alla andra" levde ett annat liv. De bjöd inte in mig, trodde väl att jag var ointresserad av att hänga med barnfamiljer. Men för mig blev det ju ensamt och jag tappade kontakten med många vänner. Du kanske inte vill ha ngt tips, men utifall så kommer det här (sluta läs nu ifall det bara är störigt:) tips ett är att försöka hitta vänner i samma livssituation som blir glada över att bli tillfrågade om de vill hitta på ngt. Samma kan vara även singel utan barn, ngn som är villig att hänga med er en dag på Skansen el så. Jag hade blivit jätteglad när jag var i den situationen!!! Tips två är att du bjuder hem Ivans kompisar el till parken bio el ngt. Dvs inte att du frågar "Hej får vi vara med" utan istället "Hej vi undrar om Greta vill komma och leka med Ivan på söndag och äta pannkakor" eller "Vi tänkte fira att Ivans nalle fyller tre år på lördag. Vill Greta komma på nallekalas kl 14-16. Mamma el pappa får gärna stanna på kaffe". "Vi undrar om Greta vill följa med till XParken och grilla korv och klappa på kaniner på lördag". Nu är Ivan liten men om ngt år börjat det här med leka själv hemma hos kompisar. Grunda redan nu! Börja bjuda hem. Andra föräldrar blir så tacksamma. Även om de måste stanna med Lilla Greta ännu så är det du som har kommit med idén. Och sedan bjuder de tillbaka. Så småningom stanbar Ivan hos kompisarna själv, utan dig. Det verkar osannolikt nu, men det är inte långt kvar. Du kommer att ha en helt annan frihet då.

SARA sa...

Halloj! Här kommer jag in och latjar igen men tycker tips 2 här ovan är klockrent! Skönt att liksom vara den som bjuder in tänker jag. Att ta lead. Men det kräver ju att en är på en plats där en pallar det förstås, och så är det ju inte alltid i livet. (Tycker generellt att det är väldigt mycket skönare stämning att ha att göra med två 2-3-åringar än en. Så fascinerande hur länge kidsen kan roa varandra och hur mycket tid det frigör för vuxenprat och kaffe och allmänt slappande.)