27 mars 2017

Längtar. Våndas. Osv.

Läggningarna i sommartid går... sådär. Och trots att mitt barn rent objektivt är världens på riktigt gulligaste, jag menar kolla bara på den här...



... så har jag två kvällar i rad spenderat typ 3 timmar på att försöka övertala honom att det visst är sent och att han visst inte kan få springa upp och leka ännu ett varv. Jag har till och med använt mig av hot, som den exemplariska förälder jag är ("om du inte slutar nu kommer jag att SLÄCKA NATTLAMPAN!!!") men det har ändå tagit tiiiiiid. Och jag har blivit stressad. För jag behöver läsa igenom boken ännu en gång, det här varvet är sjukt nog bara tredje kompletta från start till slut, innan jag träffar förlaget imorgon. Så att jag vet vad det är vi ska diskutera, liksom. 

Med anledning av att jag inte riktigt hunnit läsa min egen bok så många gånger blir jag varje gång, vid ett flertal tillfällen, helt förvånad för det kommer kapitel och partier jag helt glömt bort att jag skrivit. Hmm. Undrar om det är en bra grej? Jag tror kanske inte det? 

Jag tänker mig, och hoppas, att det inte ska kännas så när den väl går till tryck. Då vill jag gärna känna mig åtminstone relativt bekant med min egen text. Som det är nu kan det flyta förbi sidor, fler i början än i slutet, som jag på riktigt tycker är bra. De håller. De är inte 100% perfekta, men de är långt ifrån dåliga. Men det flyter också förbi partier jag verkligen inte gillar. Jag blir uttråkad av dem, tycker de är trista och att språket inte duger, tycker att det "saknas något" men är inte säker på exakt vad. Vissa stunder känner jag för att bara slänga hela skiten, det här går ändå inte att rädda tänker jag då. Sedan kommer lyckligtvis några sidor som jag tycker är helt okej igen. Ikväll vid läggningen fick jag dessutom en idé om att lätta upp texten med att spränga in en typ av andra texter mellan vissa av kapitlen. Dessa texter har jag inte börjat skriva ännu. Jag är inte heller säker på att det finns tid att skriva dem. Åh, livet som amatörförfattare ändå. Så glamouröst! Så fyllt av kreativitet och FLÖDE. Inte. Men jaja. Nån ska väl skriva en bok på det här himla splittrade sättet också, right? 

Snart är klockan tolv och jag hör på Ivans andning att han är på väg in i sin mardrömsfas. Den brukar komma typ tre timmar efter att han somnat. Vissa nätter sover han sig igenom den, gnyr bara lite, andra väcks han av sina drömmar och jag tröstar och bär över honom till min säng. Förklarar att han bara drömde. Vissa nätter flyttar jag över honom ändå, utan drömmar, det ska villigt erkännas, bara för att jag tycker om att ha honom sovande bredvid snarare än några meter bort. Det är inte som att det är särskilt trångt att dela säng med en 15 kg lätt enmetersperson när man har en dubbelsäng till sitt förfogande. 

Det är för övrigt ganska tydligt, när jag läser igenom boken vars handling börjar 2009 och slutar 2016, att ett genomgående tema är jag själv, kämpandes mot ett slags inneboende känsla av isolering och  ensamhet. Både i relationer mellan vuxna och i den tillvaro jag hamnade i efter att jag blev ensam kvar (med Ivan). Det är så dubbelt det där, för mig. Jag tror inte att jag är så särkilt bra vare sig på att hitta mening ensam eller att ge mig hän och släppa loss/in i en riktigt intim relation. Jag tror att jag och Ivans pappa hade den grejen ganska gemensam och att det var en av anledningarna till att det ändå funkade så länge mellan oss. I livet så som det blev efter att han dog har jag ofta svårt att se tillvaron som "hel" med bara ivan. Vilket är orättvist eftersom den är det. Det här är min tillvaro och det finns tusentals andra ensamstående föräldrar därute. Det är liksom inte en SÅ stor deal? Vi är knappast ett unikum. Ändå känns det ibland så. Och i bitar av boken kan jag känna att den här gnälliga priviligierade gamla tanten bara borde ta och hålla käft och uppskatta allt hon har i stället för att beklaga sig och gapa efter mer. Visst säljer jag in den bra nu förresten? Ehe.

Äsch, jag antar att jag bara behöver få träffa förlaget imorgon. Höra vad de tänker, skaffa mig en tydligare bild över vartåt vi ska. Ta emot deras tankar och hitta lite ny energi i en riktning. Oavsett vad det blir ska det bli så himla skönt att få någon annans ögon på texten. Längtar och våndas på samma gång. Imorgon vet jag mer. 

2 kommentarer:

ida sa...

Jag tror alla känner sig och ska få känna sig unika i den situation de är i, mitt äldsta barn har ett funktionshinder och jag pendlar mellan att känna att ingen har det som oss och att leta upp sammanhang där vi är norm och kanske till och med har haft tur i jämförelse. Vi behöver båda delarna. Och verkar väldigt sunt att fatta vad det är du kämpar med utifrån vem du är som person. Jag har tex fattat exakt hur jag själv löst allt med att verbalisera för att jag är dålig på att läsa av kroppspråk tex, sen får jag ett barn som bara är kroppspråk. När jag fattade det så blev det lättare att hantera. Det har med personlighet att göra och ser vi det kan vi parera och acceptera.
Jag tror din bok kommer bli väldigt bra och jag ser fram emot när rätt låntagare kommer in på biblioteket och jag kan sätta din bok i händerna på hen.

Anna W sa...

sådär känns de för mig när jag skriver också! några sidor kasst, några sidor bra. i slutet har man redigerat fram något som man oftast känner sig helt ok nöjd med. och sen bläddrar man i boken typ ett år efter att den kom ut och får allvarlig ångest över att vissa sidor är så kassa, men blir stört impad av hur URBRA andra sidor är. welcome to the life as a writer. ;-) så oerhört intressant det där med ensamhet. slås ofta när jag läser din blogg om att du påminner mkt om en nära vän till mig. hon har kämpat med en inneboende känsla av ensamhet hela sitt liv, trots partners, pojkvänner och nu barn i parrelation. den går som en tråd genom allt hon gör, genom hennes konst, allt. hon mår som bäst när hon är en del av ett stort kollektiv, som man ju så sällan är om man bor i innerstan i sthlm 2017 trots att man har en massa vänner. ser verkligen fram emot att läsa din bok, som jag tror är början på ett mycket spännande författarskap! kram! anna w