16 mars 2017

My precious

Treårskontroll, check. Så himla fint att se Ivan, först blyg och stum som en... eeeh stum person (?), sakta öppna upp sig inför BVC-sköterskan och sedan lägga pussel, rita teckningar, improvisera fram en tebjudning (?), stoltsera med den klänning han valt för dagen ("balett") och med stor samarbetsvilja låta sig bli vägd (14,2 kg) och mätt (101 cm). Vi pratade en del om hans "ängslighet" och känslighet inför stimmiga sammanhang och separationer (från mig) och om hur jag och hans förskola möter det. Finns massor att säga på det området men kort sammanfattat kan man väl säga att Ivan på många sätt har uppfostrat mig i att bli den typen av förälder som han behöver. Jag avviker från sammanhang när det blir för mycket (för honom), öppnar famnen när han behöver den utan att se honom som ett barn som "behöver lära sig" och kanske utmanar jag honom för lite enligt somliga. Jag anser dock att livet i sig självt är en jävla utmaning som han ständigt exponeras för genom interaktioner med den, förskolan, kalas, omvärld osv och att min roll som hans förälder i mångt och mycket kan få gå ut på att vara den där eviga famnen och basen. Även om det är slitsamt och sker på bekostnad av saker jag kanske innerst inne hade önskat kunna göra, resa, vara med på osv. Jag tänker att det kommer sedan, den här perioden av vårt liv får liksom bara vara såhär. Förutsägbar. Ibland enkelspårig. Ibland (för mig) ganska tråkig. Ensam. Äsch, lång historia kort: treårskontrollen gick fint. Och om vi skulle komma till en punkt där vi känner att hans ängslighet blir ett problem i vår (eller hans) tillvaro finns det stöd att få, genom BVC. Mycket fint.


8 kommentarer:

Johanna sa...

Vilken himla go bild!

Anonym sa...

Så fin liten kille!
Känner igen mig i det här med känsliga barn som inte tål stök. Jag som är rätt social inser tyvärr att mitt liv kommer bli rätt ensamt de närmsta åren. Kanske beror detta på att jag är frivilligt ensamstående förälder och tillvaron med endast mig gjort mitt barn litet känsligare. Jag hoppas att detta blir bättre när hen börjar förskolan, men oj vad jag oroar mig för att hen ska vantrivas där.

Schmarro sa...

Johanna: tack!
Anonym: fattar det. jag hade samma. Men det finns sätt som förskolorna kan möta även de lite ängsligare individerna, du får gärna maila mig om du vill ha pepp och konkreta tips. Ivan älskar inte att gå till förskolan fortfarande, efter snart 2 år där, men det funkar nu. Mycket på grund av vissa saker som vi korrigerat för honom tillsammans, jag och pedagogerna. KRAM!

Schmarro sa...

schmarro at gmail punkt com

Anonym sa...

Åh vad snällt! Mailar dig ikväll när jag får tid. Kram!

Anonym sa...

Tycker det låter jättefint & sunt att vara den trygga basen han kan lämna för att upptäcka omgivningen i sin egen takt och sedan återkomma till. Anknytningsteori (som jag tycker är intressant) handlar mkt om det. /L

Erika sa...

Verkligen sant att man blir den förälder ens barn behöver!

egoistiska egon sa...

Vad fint skrivet. Jag tänker lika - vill vara den trygga för F. Mkt viktigare än att han ska "lära sig". Det gör de ändå.