10 april 2017

Den så kallade vardagen

Helgen gick. På något sätt. Jag ville inte vara ensam så jag och Ivan var med min mamma hela lördagen, och åkte ut till Ivans farmor och farfar på Vendelsö under söndagen. Det blev en fin dag i vårsolen och Ivan prickade in att både ramla i en trappa och skrapa upp ryggen, klämma ett finger i en bildörr och ramla på en grusgång och få sitt livs första skrubbsår (med blooood - stor chock) i handen. Men det är väl som det ska med det. Treåringar ska ramla på våren. Utåt sett tror jag att helgen flutit på ungefär som vilken annan helg som helst. Men jag är fortfarande väldigt skakig inuti. Har svårt att sätta fingret på vad det är för det är så mycket samtidigt.

Det ena är utsattheten i att vara en ensam förälder, en del av en på flera sätt lite skadeskjuten familj, känslan i att även om vi har en yttre familj som bryr sig enormt mycket om oss så är det på något sätt ändå jag och Ivan. Och när shit hits the fan så är det påtagligt. Livrädslan jag kände i fredags, den kommer med efterskalv. Jag känner mig sårbar. Jag är rädd att något ska hända mig som gör att jag inte kan finnas där som Ivan behöver. Jag har läst flera andra vittnesmål om denna känsla hos andra ensamstående föräldrar på heltid, men det var först i fredags som den faktiskt, med kraft, drabbade mig. Naivt, säkert. Men nu bor den i mig och den gör ont.

Det andra är sorgen och chocken över det som hände. Tankarna på offren och deras familjer som nu förlorat någon. Jag vet hur det känns att vakna en morgon och inte längre ha det kvar som jag tog för givet. Tusentals människor upplever det varje dag, jag vet, men på något sätt orkar jag inte gå och tänka på det hela tiden. Den här helgen har det varit omöjligt att låta bli. Det gör också ont.

Det tredje är rädslan. Inte så mycket för att det som hände kan hända igen som för vad det här kommer att innebära på sikt för vårt samhällsklimat. Den politiska svajigheten där rädsla gör människor misstänksamma och vill stänga andra människor ute. Det går inte att fördöma rädsla, men det går inte att komma ifrån känslan av att nu får de vatten på sin kvarn, alla de där krafterna som inte tänker på samma sätt som de tiotusentals som samlades på Sergels torg igår, som menar att "tillsammans" betyder något mer än tillsammans inom vissa grupper. Jag är rädd för det. Vad som kommer härnäst.

Det fjärde är känslan av meningslöshet. Jag är tillbaka på jobbet och vi har samlats för en stund med personalen för att prata igenom det som hände på plats under fredagen. Själv tycker jag inte att jag bidrog till just något alls. Vandrade mest ensam genom lokalerna och minns inte riktigt vad som hände. Många av mina kollegor gick in i autopilot och tog hand om andra, skötte maskineriet helt fläckfritt. Vi pratade om hur alla reagerar olika i kris och att det inte går att döma någon för hur den fungerar. Men jag dömer mig själv lite ändå. Önskar att jag hade kunnat bidra med något. Såg den här posten i mitt flöde och tänkte att fan, jag var en av dem som stelnade till. Skit också.


Filmen hon länkar till finns förresten här, om man vill se. I alla fall. Meningslösheten. Eller, kanske snarare: perspektiven. Hur är det tänkt att en ska sitta vid sin arbetsplats och skriva texter om saker som känns så futtiga, meningslösa, i skuggan av det här. Jag antar att det kommer att återgå till vardag inom mycket kort. Men inte riktigt ännu. Först ska vi hålla en tyst minut i aulan på vår skola. Möta studenterna igen, de 150 som precis som vi blev inlåsta i fyra timmar i fredags, tacka dem för att de behöll lugnet och gjorde dagen till så pass kontrollerad som den ändå blev sett ur vårt perspektiv.

Ivan grät vid lämningen idag. Första gången på månader som han gjorde det. Det var med tunga steg jag begav mig ned i tunnelbanan för att återvända till vardagen. Men jag antar att den kommer, vardagskänslan, den där jag tyckte kändes okej fram tills i fredags morse. Jag hoppas att den kommer snart.

4 kommentarer:

Jenny sa...

Jag tänker ofta på dig och hoppas att du har det okej. Känns konstigt att skriva till någon man inte känner, men så är det. Jag hoppas att ni har det bra och att du får det du behöver.

Anonym sa...

Även jag tänker på dig och hoppas ni har det bra!

Anonym sa...

Samma här! Hoppas att du mår bra.

Anonym sa...

Hoppas att du mår bra!