1 juni 2017

Dont go breaking my heart

Hoho, finns det någon här? Rimligt om det inte gör det pga denna evighetspaus och bristande engagemang från bloggys moder. Men i alla fall. Hej hej!

Jag lever och frodas och allt det där. Ivan också. Den sistnämnde krossar på daglig basis mitt hjärta genom att nå till nya faser och stadier i sin utveckling och inte exakt alla av dem är lätta för en mjukhudad förälder att bevittna. En av dem är att han tydligt har börjat försöka gömma sina känslor när det är känslor som han tycker är pinsamma eller skamliga. Jag skulle vilja drista mig till att säga att den senaste tiden har Ivan, som jag tolkar det, gjort sig bekant med begreppet SKAM? Han har börjat skämmas i stället för att ta sin rätt (att vara med, att få sin vilja igenom, att vara en självklar del av ett sammanhang) för given.

Till exempel om han känner sig utanför eller oönskad bland sina polare eller i en lek. I stället för att - som fram tills alldeles nyss - bli uppenbart kränkt eller ledsen eller arg och högljutt deklarera det orättvisa i situationen, han han börjat skämmas och dölja varför han är ledsen. Säger att han har fått plötsligt ont i magen eller blivit sjuk och måste gå hem. Ihärdigt bortblinkande de tårar som är på väg att svämma över i ögonen. Alltså jag SPRICKER av... olika känslor inför detta. Beskyddarinstinkt mest.

Praktiskt exempel från i morse: han är inte särskilt sugen på att bli lämnad på förskolan. Lite nyvaken och trött och tjurig. Vaknade 8.30 och behövde således kliva upp i snabb takt, svepa en välling, byta en blöja, hoppa ned i vagnen för att 45 minuter senare checka in på förskolan. Där är det full rulle, alla barn har kommit tillrätta utom Ivan, som söker i rummet efter ett sammanhang att gå till.

Trumpet säger han "okej mamma, du kan gå nu, hej då" och jag ser i hans blick att han inte är helt fine med läget, men försöker att gilla det ändå. Han har ju blivit så stor nu. Han vet att jag kommer att behöva gå till jobbet. Han försöker finna sig i situationen utan att göra en grej av det. Han rör sig mot sina "bästa kompisar" i gruppen, det är två pojkar som leker med en varsin mindre bil i lego som de byggt en bilbana av papper på ett bord till. Själv avviker jag men behöver jag stanna några sekunder i hallen och fylla i en närvarolista (pga alla dessa klämdagar som juni och maj bjuder på, gaaah). Plötsligt kommer han springande till mig, ställer sig vid mitt ena ben och jag ser att han försöker blinka bort tårar. Säger: jag har tyvärr blivit lite sjuk mamma, jag kan tyvärr inte vara på förskolan idag. Jag måste gå hem. Ledsen blick. Möter inte min, stirrar åt sidan och blinkar ihärdigt för att inte bryta ihop och börja gråta.

Jag kollar in i rummet om något har hänt och allt ser ut som det gjorde när jag lämnade det för en minut sedan. Men Ivan är inte okej. Han är ledsen för något och han vill inte säga vad det är, jag frågar om han är ledsen och han säger nej, nej jag är sjuk tyvärr. Måste gå hem tyvärr.

Jag går in med honom i rummet igen, går fram till hans kompisar och kollar läget. Ivan vill inte gå dit. Han håller i sin ena hand en större bil som han uppenbarligen försökt närma sig leken med, inte en likadan bil som de mindre legobilar de andra leker med. Det visar sig snart att de har byggt en tunnel genom att klistra fram ett pappersark över en låtsasväg och att att den ene sagt att Ivan inte får vara med eftersom hans bil är "för stor för tunneln". Ivan känner sig alltså avvisad och utanför. Så enkelt egentligen, och så himla mycket en del av LIVET, men det faktum att han inte vill kännas vid detta eller låtsas om varför han är ledsen gör mig så jävla knäckt. Det bor en liten skam i honom nu, parallellt med en liten stolthet, han har fattat att det är pinsamt att börja gråta högt för alla motgångar och han har fattat att det är pinsamt att inte få vara med. Så han säger att han är sjuk men hela hans uppenbarelse skvallrar om att han är knäckt och inte vet var han ska göra av känslorna.

Situationen löste sig genom att jag väste till en pedagog att hon behöver vara med i gruppen nu och hon förstod genast. Tillsammans testade vi om också Ivans bil fick plats i papperstunneln och det fick den, det barnet som hade sagt att Ivan inte fick vara med tänkte inte vidare på saken men Ivan verkade även fortsatt tycka det hela var pinsamt och låtsades att han inte kände för att leka med bilar längre. Jag lämnade honom i tryggt sällskap av pedagogen och egentligen är väl den här lilla (långa) anekdoten slut här. Om det inte vore för att JAG tycker just den här biten är så fucking jävla sorglig. Det är som en tidsmarkör liksom, ett slags bevis på att tiden går och allt det där oskuldsfulla och direkta som de små barnen ändå ger en, på något sätt... trubbas av. Han håller på att bli en del av den där världen där det är pinsamt att vara bortvald, där det är skamligt att vara den som inte får vara med, där det gör ont men man kan inte börja gråta och skrika till sig sin rätt att vara med. Han har fått en insikt i något jag själv tycker är bland det jobbigaste med att vara vuxen.

Gick till jobbet med klump i magen och den sitter där än. Trots att jag är helt övertygad om att Ivan själv släppte det där en minut senare och lekte vidare. Nya stadier av medvetandenivåer liksom. Alla ska de gå igenom dem. Det gäller bara att morsan tar sig samman och motstår impulserna att skydda sin unge från precis varenda situation i hela vida världen där han kan bli sårad eller ledsen. Oh well. Får jobba vidare på den.

2 kommentarer:

Erika sa...

Har också precis påbörjat en fas där jag känner ångest över att livet bara börjar mer och mer. Så mycket ska drabba mitt barn. Och hur ska jag rusta henne för det. Jag vill bara skydda henne i all evighet. Hon ska byta till storbarnsavd på förskolan i höst. Tänkte blogga om detta när jag lyckas få tid.

Limpy sa...

Så himla fint skrivet. Jag har ju inga egna barn och kommer förmodligen aldrig att få några så jag kan inte föreställa mig riktigt hur det känns, men tycker mycket om hur du beskriver det. Tack!