15 juni 2017

Går ut och går, det dåliga samvetet hänger på

Hatar hatar hatar när jag "måste" ha barnvakt och Ivan gråter och säger neeeeej mamma jag vill att duuu ska hämta mig och så skiljs vi, han i tårar och jag i inre explosion av skuld. Jag har nästan aldrig barnvakt nu för tiden. Tre timmar i veckan mellan 15 och 18 på måndagar har han sin barntant Lena, som han känt sedan han var under ett år, då går jag på terapi efter jobbet. De har roligt men han är ändå aldrig glad just när hon hämtar. Det ska alltid vara jag som hämtar. När det inte är det sväljer han tårar en stund i början. Gaskar sedan upp sig och har roligt men så börjar det om måndagen efter. Och mitt dåliga samvete är konstant. Ibland får han nästan panik när jag lämnar rummet hemma. Han vill alltid ha mig under uppsikt. Vill aldrig att någon annan än jag ska ha hand om honom. Det är en evig kamp med logistik, att ha dålig samvete gentemot jobbet för att jag hämtar så ofta, går för tidigt för ofta, och ett liv utanför hemmets väggar på kvällstid finns liksom inte. Just nu. Sen en längre tid tillbaka. Och det är fine, jag försöker att inte problematisera det för mycket, han är känslig för separationer och jag kan verkligen utan att det känns som alltför jobbigt, få ihop det. Logistiken. Jag jobbar in luncher och är tillgänglig kvällstid för jobbärenden. Jag kan gå på aw och fester senare i livet. Det ordnar sig. Men så idag, vi har sommarfest med jobbet, jag har bokat mamma som barnvakt sedan veckor tillbaka, jag vill liksom vara med. I alla fall en stund. Jag missar nästan allt annat som mina kollegor gör med varandra. Jag tänker typ att jag är värd det. Att det kommer få bra, Ivan tar inte skada osv, av att hon hämtar i stället för jag idag. 

Förutom att det är sommaravslutning på förskolan idag. 
Förutom att alla andra föräldrar kommer vara där. 
Förutom att Ivan grät helt förtvivlat när jag lämnade idag. 
Förutom att det inte gick att förklara för honom att mamma kommer hem sen, att mamma ska bara jobba lite längre idag. 
Förutom att när han sade men mamma det ska vara du och jag genom tårarna så sprack hela mitt hjärta och rann ut över förskolegolvet. 
Förutom att jag redan bokat om mamma så att jag kommer hem 20.30 och därmed bara är med på festen i två timmar för att hinna hem och säkra läggningen. 
Förutom att allt känns så jävla jobbigt just nu. 

Förutom det blir det nog bra! 

Jag är med i en grupp på nätet med andra småbarnsföräldrar vars barn blivit av med en förälder genom dödsfall, och frågade om de också upplevde att deras barn var extra oroliga och känsliga för separationer. Ville dryfta, eftersom Ivan ju förlorade sin pappa när han bara var åtta månader. Han minns liksom inte livet med sin pappa. Men har hans känslighet med det att göra ändå? Undrade jag. Och blev förvånad när nästan alla svarade typ: nej mitt barn är sååå trygg och tycker jättemycket om både förskolan och sina barnvakter, det är inga problem alls. Nähäpp. Så det kanske inte är det som avgör då. Det kanske är en kombination av händelser, omständigheter, hur han "föddes" och hur jag varit som förälder? Vetefan. Vet bara att det är pissjobbigt och att jag inte vet hur jag ska göra just nu. Har ju ändå inte så roligt på det lilla jag gör när jag känner att Ivan går hemma och är spänd och orolig och väntar på mig. 

För en månad sedan behövde jag jobba kväll för vi hade slututställning (behövde egentligen jobba kväll tre kvällar i rad men deltog bara en, så hej dåligt samvete mot kollegorna) och då var Ivan hemma hos oss med sin farmor. Jag ringde på FaceTime, första gången vi provade det, vid halv åtta. Tänkte säga hej och visa att jag är i närheten och snart kommer hem. Men det gick sådär. Han började gråta och sade mamma du ska vara här. Du måste komma hem nu. Osv. Lade på och var nära till lipen själv. Kände att jag pajade hans humör, som enligt farmor ändå hade varit fint tills jag ringde. 

Okej förlåt för verbal ångestspya här. Hoppas att detta kommer att passera någon gång inom inte alltför lång tid. Älskar min unge så innerligt och vill aldrig att han ska vara ledsen och må dåligt. 

8 kommentarer:

ida sa...

Jag tror faktiskt det har mest med personlighet och mindre med trauman att göra. Sen så tror jag att ens grundläggande personlighet påverkas av hur folk hanterar den. Det är ju omöjligt att veta vilka val som sätter spår på riktigt och vilka som inte gör det. Har pratat jättemycket om det här i terapi (har ett barn som har en utvecklingsstörning så går pga det till hab) och det enda jag kommer fram till är att mina beslut ska vara genomtänkta och är de inte det ska jag ändå orka försöka förklara senare när barnet blir äldre. Alltså de kommer inte gilla allt jag gör och jag gör inte allt för mina barn, vissa grejer gör jag för min egen skull. Jag har två jätteolika barn, ett som rusar rakt in och är supersocial men vet inte hur han ska vara det och ett som gärna står runt mina ben länge innan han vågar sig ut.
Men det är skitjobbigt att ha ångest för något en väljer att göra, där försöker jag lära mig att stänga av. Försöker lära mig att någon kommer alltid bli besviken. Ibland är det mina barn, ibland är det jobbet och ibland är det vänner. Och det måste va ok.

Lina sa...

Lite input men inga "svar": jag och min syster förlorade vår mamma när vi var 2 och 4 år. Efter det var jag livrädd när jag inte hade vår pappa i sikte, trodde han skulle försvinnan han med. Min syster däremot hur cool som helst med barnvakter osv.

Tror inte du kan ta på dig någon skuld att du "skapat" något beteende, klart omständigheter kan spela in men också hans personlighet!

AnnaH sa...

Jag tror också att det är en hel del personlighet. Och så tror jag att det är olika utvecklingsfaser dessutom. En tredje grej som jag undrar (obs! Det här är inget skuldbeläggande på dig!) är om Ivan kanske också känner av att du oroar dig för hur det ska gå? Helt naturligt att man känner med sina barn men de har rätt känsliga antenner. Det blir lätt en ond cirkel. Och det kan vara en väldig skillnad mellan hur det är när mamma är där och när hon inte är där, som du ju också har märkt. Mitt ena barnbarn (har två som vi hämtat en gång i veckan sen de var små) har varit fullständigt trygg, pigg och glad när det har varit bara vi. Men om mamma har dykt upp då har bara hon dugt. Nu vid 7 år har det gått över.
Jag har inte något annat tips än att försöka känna att du har rätt till och behöver eget umgänge. För Ivans skull också. Och att det är ok att inte få som man vill alltid. Trist men oundvikligt i livet.

Schmarro sa...

AnnaH: jo du har helt rätt. Jag tänker också så. Vi har nog alltid varit lite av en dålig kombination, eller vad man ska säga, i att ingen av oss riktigt slappnat av utan varandra. Han läser av min osäkerhet när han blir ledsen och protesterar, så klart, och alla hans vuxna omkring honom (far och morföräldrar, pedagoger, barnvakter han haft) är eniga i att så som han blir med mig (blir mer "bebis" och har svårare för motgångar, gnälligare osv) är han inte med dem. Så visst ligger det mellan oss, och på mig.

Cat sa...

Inte för att du bad om något här men jag relaterar så på något plan att jag behövde säga det. Har inte samma livssituation som ni men ett barn som har, i huvudsak, trygga förhållanden och ändå är EXTREMT känslig, närhets/trygghetssökande och ffa separationskänslig. Det finns säkert flera faktorer som påverkat/påverkar men en del av dem bara ÄR ju sådär? Hennes farmor har berättat att pappan var likadan (separationskänslig). Det gör juvinte saken lättare för dig känslomässigt men ville bara säga att jag kan relatera och att det inte är säkert att det är någonting över huvud taget som du har gjort.

Julia sa...

Min dotter var precis så där. Inga trauman (vad jag vet) men ville absolut inte barnvaktas eller hämtas av ngn annan än mig eller möjligtvis hennes pappa. En gång skulle farmor och farfar vara barnvakter. Då fick hon sån panik och blev så ledsen att hon grät tills hon kräktes. Vi struntade ju så klart i att gå då men det var liksom stört omöjligt att vara med ngn annan än vi föräldrar. Men så plötsligt lossnade det. Det var som att hon kom på att om farmor eller mormor hämtar får man göra busiga saker eller att dom orkar spela astråkigt memory femhundra gånger utan att klaga. Kommer så väl ihåg känslan av att man fattar att hon skulle bli jätteledsen och det bara gnagde i en på ett vidrigt sätt. Vet inte riktigt vad jag vill säga egentligen mer än att du gör ditt bästa och det räcker. Och att det kommer gå över. Kram

Hanna sa...

A fick sån panik när jag skulle bada i havet fast mormor var nära. Han ville heller inte sitta kvar vid bordet med mormor och Juni när jag hämtade mat till mig från frukostbuffén. Tror det är personlighet och ålder? Han vågade vara med i Bamseklubb med Juni men vi hade sett på film innan att det var nästan som på förskolan med samling och allt. Och förskolan är ok.

Anna W sa...

Säger samma sak: Personlighet!!! Och faser. Att få två barn tätt har varit en aha-upplevelse för mig; att de kan vara så olika, behöva så olika saker. Helt ofattbart! Känner igen mycket av att oroa sig fast man fixat bra barnvakt och vet att de har de bra med den personen. Jobbar hårt med acceptans, hoppas du kan hitta något ok läge där med, för det tar ju så stört mkt energi att oroa sig... :-( Kram! Och samma här, Facetime/tele-snack bara förvärrar, då kommer de på att man är borta och allt blir bara pannkaka... kanske funkar när de är äldre?