1 juni 2017

Gravidlistan, min version

Det flyger runt en bebisenkät i etern, eller om den kallas "bloggosfären" (?), Gravidlistan kallar de den, och jag tänkte inte vara sämre bloggare än att jag hänger på. Here we go, mina fem cent om graviditet och förlossning och spädbarnstid (hurr).

När blev du förälder?

13 februari 2014 på Södersjukhuset i Stockholm. Efter en förlossning som pågått sisådär fem (aktiva) timmar. Här har vi undertecknad på morgonen innan allt drog igång. Mmm, gullig och självförtroende på topp. 







Hur många barn har du?  

Ett. Eller två. Beroende på hur man räknar. Jag har gått och blivit någons bonusmamma det senaste året! Men jag skulle inte kalla mig kvalificerad förälder till två barn riktigt ännu, så vi kanske kan landa vid “ett, going for two”. Ja, det ni.
 
Var graviditeterna planerade?

Japp. Tredje försöket gillt. Körde med ägglossningstester och hela paketet pga var så otålig att komma igång när vi väl var överens om att köra.

När fick du reda på att du var gravid?  

När jag började gråta för att en kollega jag inte ens kände höll ett extremt svalt tacktal. Oerhört blödig känsla, följt av äckel inför dofter och svullenhet i bröst. Det första testet jag gjorde visade negativt, en vecka senare var det positivt. Och såhär gick det med den saken:



När berättade du om graviditeterna?  

Klev ut ur badrummet, satte mig i soffan bredvid min hårt arbetande man, skakade på rösten pga nervös och uppspelt, berättade det. Mer om det i en bok nära er april 2018. Hehe.
 
Tätt ihop eller långt isär?  

För barnen: tätt ihop. För föräldrarna (iaf mig som förälder): långt isär. Är fortfarande inte helt återställd efter chocken i att sluta ha egen tid, att alltid oroa sig för annan, att älska så det gör ont och allt annat som är extremt stort i början av ens föräldrakarriär. *lider sviter*

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?

Nej. Gud vad min kropp och mitt psyke trivdes bra med att vara preggers? Det var som att jag blev normal för första gången i hela mitt liv. All min vanliga oro och nervositet försvann för nio ljuva månader. Mmmm, kan sakna känslan av stabilt psyke pga, förmodligen, ett perfekt hormonpåslag.

Hur var graviditeterna?  

Toppen. Se ovan. Lite tungt att andas om nätterna i slutet men äsch, det var en baggis.

Gillade du att vara gravid?  

Ja. Plus att jag blev så snygg! Hyn, håret, GLANSEN! It was real!

Visste du vilket biologiskt kön det skulle bli?  

Japp. Det flög runt en pung i UL-bilden i vecka 20 och den gick så att säga inte att ignorera.

Förlossningar. Hur har de varit?

Jo men helt okej ändå? Vattnet gick vid tre en eftermiddag, jag åkte hem och åt middag, jag åkte in med tunnelbanan till SÖS för en snabb kontroll pga trodde inte det var vatten (ehe) vid åtta en onsdagskväll. Men det var det och det var bajs i det så jag blev kvar och Aksel fick komma efter med alla grejer. Det var värkstimulerande och Epidural och tja, det vanliga. Ut kom Ivan vid fem morgonen efter.



Hur var första bebistiden?  

Kämpig, fan. Hej då lugna psyke och chillad moder. Hej lilla barn som skrek i timmar varje kväll under sina första fyra veckor. Har tänkt en del på det där, hur avgörande för förstagångsföräldersjälvförtroendet (jo det är ett ord) det ändå måste vara, att få känna att man har lite kläm den allra första tiden? Jag blev liksom helt paj känslomässigt av all kontrollförlust och känslan av att ens barn mådde dåligt och inte kunna lösa det. Jag blev ganska snabbt ett nervvrak som var RÄDD för mitt barns timlånga gråt och gjorde ALLT för att undvika den. Någon flaskmatning fick vi inte till och stökiga nätter har vi ju haft sedan Ivan var ungefär noll dygn, så det blev också ganska ensamt. Att vara den ammande och förskräckta, typ. Minns första sommaren, hur jag på allvar tvekade om vi kunde genomföra en timmes lång bilresa till det lantställe vi hyrt. Tänkte liksom avboka för att jag inte vågade köra bil med Ivan i baksätet för att han kanske skulle gråta hela vägen? Så osoft första tid alltså. Usch. Längtar inte tillbaka på det sättet och känner sällan längtan när jag träffar andras nykläckta bebisar. Känner mig som en mycket bättre förälder till ett äldre barn än till ett spädbarn. 

Här kämpar jag på med att få Ivan att fatta grejen med napp i förtvivlad förhoppning att det skulle mota bort åtminstone lite av alla skrik och långa gråtattacker där i början. Misslyckades för övrigt kapitalt, nappen åkte ut och blev aldrig hans grej. 


Hade du bestämt namnen sedan innan?  

Nja. Vi hade en lång lista men det var inte exakt som att han kom ut och vi kände “det här är en Ivan”. Vi valde det lite som en kompromiss. Jag röstade hela tiden på Otto. Typisk Otto, visst?



Ett råd till blivande föräldrar?

Make the baby vänja sig vid äta både flaska och tutte! Min största regret ever att vi inte löste det. Dvs, stå emot amningshetsen (jo det ÄR en hets, och ett subtilt skuldbeläggande, och ett motstånd där man känner att man “inte vill det bästa för barnet” om man inte vill helamma ur tutte till mun) från BVC, på BB osv. Alltså det ÄR INTE HELA VÄRLDEN om din unge blir “tuttförvirrad” för att den lär sig att äta ur en flaska också (ärligt: har aldrig hört talas om en tuttförvirrad bebis i verkligheten? man LÖSER det i så fall? barnet kommer inte svälta ihjäl?).

Och, talar subjektivt nu men ändå inte: att ha ett barn som äter ur flaska verkar vara A och O för att kunna dela upp i början. I vissa fall kanske man inte vill det, man kanske bara vill amma och “gosa” med barnet, men rätt många nyblivna föräldrar skulle nästintill mörda för möjligheten att dela upp ansvaret lite mer, få möjlighet att ta en liten paus, att inte dygnet runt alla dagar i sex månader om det faller sig så att barnet är en kolikig en, eller en som ammar hela nätterna, osv, vara den enda som kan lösa barnets bekymmer med tex hunger, magknip osv. 

Här exempel på "bärställning" jag provade för att jag hoppades att det kanske skulle "vara skönt för magen" på den kolikiga bebisen. Fy fan vad sliten jag är där.



Övriga råd: inbilla dig inte att du får det barn du förtjänar eller att du får det barn du väntade dig att få. En del får skrikiga ängsliga barn, en del får sovande chillobertar. Så är det bara. En del får foglossningar och förlossningsskador. En del får inte till det med amningen. En del föräldrar mår psykiskt dåligt efter förlossningen. En del njuter ihjäl sig. Försök att tänka att din familj är din, alldeles egna unika, och även om du inte valde precis varenda aspekt av den så är det inte ditt fel att det blev så. Jämför dig inte. Känn dig inte dålig. Lyssna på de rådgivare i din närhet som uppmuntrar, LYSSNAR och peppar och inte de som “har facit”. Pga det finns inga facit.


Och så det här med flaskan. Jag brinner tydligen för flaskan.

Mvh, eventuellt pyttelite bitter moder till en treåring som ej tog flaska och helammade till han var 7 månader och ammade nätterna igenom och bjöd på 5-10 uppvak per natt som undertecknad tog ensam till han var 10 månader. 



6 kommentarer:

Colombialiv sa...

FLASKAN! Hear, hear!
Är också det jag helst skulle vilja göra annorlunda barn 2. Vänja vid flaska från början! Helt omöjligt var det efter några månader.

Linnéa i Colorado sa...

Ja jisses, utan flaska ar det ju helt omojligt att fa en sekund over, tanker att det ar en trygghet med, om nagot skulle handa sa jag maste vara borta en dag eller tva, nemas problemas om bebis tar flaska!

egoistiska egon sa...

Åh jag hade glömt det där med att plötslig känna sig normal i psyket när jag var gravid! Så kände jag en lång tid då och fyfan vad gött det var. Att få känna "jaha, det är såhär normala människor mår, vad härligt!"

Och angående flaskan - tror du har en väldigt god poäng, men kan från sidan tillägga att dela upp saker generellt kan vara minst lika avlastande. Vi hade t ex en deal att jag inte behövde kliva upp ur sängen på natten och med ett barn som bajsade 1-2 gånger per amning och 4-5 amningar per natt var det fan helt fantastiskt att "bara" behöva amma. Men OBS min helt subjektiva erfarenhet.

Anonym sa...

Grattis till kärleken! Blir glad av att läsa det.

Anonym sa...

Bonusmamma? Jag trodde ni gått isär? Har det skett ngn förändring, lr att ni har kvar bonusföräldraskap? Nyfiken i en strut

Erika sa...

Sen finns det de som aldrig är normala. Varken som gravid eller icke-gravid. Känner mig snuvad.