16 juni 2017

Jag är inte ledsen jag bara skojar med dig. Snyft.

Nu undrar ni spänt: ÖVERLEVDE IVAN IGÅR? Gick det bra att bli hämtad av sin mormor, gå hem och äta pannkakor och falukorv och sedan ligga och mysa i soffan och titta på Barnkanalen tills jag kom hem klockan halv nio? Svar ja. Det gick ypperligt. Naturligtvis. Men jag hade ändå ångest hela dagen.

En grej  med mig, och inte med Ivan så mycket, är att jag blir totalt ur balans, ångestriden och skuldkänsledrabbad upp över öronen, om jag och Ivan haft tjall på tråden längre stunder än, säg, en kort stund. Alltså jag VET att det är såhär att vara förälder och att man måste ACCEPTERA att det inte alltid kan vara på topp, man kan inte alltid lösa alla ens barns dilemman på sekunden, osv, men det är så svårt. I alla fall för mig. Att inte bli nedslagen av det.

Vi hade en ganska jobbig läggning i förrgår, man kan sammanfatta det med att Ivan kämpar rätt hårt i relation till den två år äldre flicka som är dottern till mannen jag/vi träffar och har träffat det senaste året (med avbrott för två kortare separationer à la 2 x några veckor men det är en annan historia av lite mer privat karaktär). Överlag är deras, alltså barnens, relation magiskt fin och det är så mindblowing vackert att se dem båda förhålla sig till varandra allt mer syskonlikt. De har så mycket glädje av varandra, växer och utmanas och lär sig och leker och busar och skrattar osv osv osv *enter allt som är bra med syskonrelationer*.

Men det hela kommer förstås med vissa... bumps on the road. Det vore märkligt annars. Ett av bumpsen är förstås svartsjukan och avundsjukan (hos dem båda) i övergången från att ha varit ensambarn, vana att alltid vara sin förälders etta och ha given tillgång till tid och odelad uppmärksamhet, till att nu behöva dela, fördela, vänta, hantera besvikelser, osv. Det blir mer av den varan när det är två barn kan jag konstatera utan att överdriva ett endaste dugg.

Ett annat är det här med att förhålla sig till att vara den minsta. Den som alltid är lite sämre på att uttrycka sig, på att hantera motgångar, på att kissa på toaletten (ja han har fortfarande blöja men vi tränar så mycket det går), att vara den som börjar gråta högljutt och falla in i bebisbeteenden när livet går honom emot, ha sämre impulskontroll, osv.

Och kanske främst: att hantera sorgen (jo SORG är det fan) i de oundvikliga stunder av att bli avvisad av den man älskar, ser upp till, helst vill spendera varje vaken minut med; av en som inte alltid känner detsamma tillbaka. Ivan ser upp till, längtar efter och vill liksom alltid vara med henne. Hon däremot, being två år äldre och mellan varven rätt trött på att leka på en treårings intellektuella nivå, vill ibland bara vara ifred. Hon vill leka sina fantasilekar själv utan störande moment av en plutt som klampar in med en motorcykel av plast rakt i hennes fantasivärld där skeendena är långt mycket mer avancerade och rymmer både intriger och figurer som är något annat än en motorcykel som säger BRUM, om ni fattar. Hon vill att rätt ska vara rätt och om nu Ivan propsar på att trycka på hissknappen vid varje tur upp och ned i porten, så vill hon också göra det. Varannan gång, annars är det orättvist. Varpå Ivan bryter ihop i raseri: hisstryckandet är HANS JOBB! Och när Ivan säger med sin raraste röst "ska vi leka mamma pappa baaaaarn" och hon svarar "jag vill inte leka just nu" blir han så besviken. Och liksom... kränkt? Och försöker att inte visa det men blir i takt med att avvisandena upprepas (eftersom han försöker igen en minut senare) allt mer arg och gnällig och får lättare och lättare att bryta ihop. Det pyser ut lite här och där, ofta i enorma protester över att inte vilja sitta vid matbordet och äta, ibland med att han kastar saker på golvet, ibland genom att en mini-motgång blir ENORM och det måste gråtas hejvilt över den (fast alla egentligen fattar att det handlar om något annat, något som hände för en timme sen, typ). It aint easy, alltså, att måna om två tidigare ensambarns integritet och gränser och att hjälpa dem framåt i en tillvaro tillsammans, både genom att bekräfta henne i rätten att inte alltid behöva leka med honom, att få cykla snabbare och sticka iväg på egna upptåg när den lille skriker CYKLA INTE SÅ FORT i frustration femtio meter bakom på en balanscykel som inte går lika fort som en riktig cykel. Ja men ni fattar. Gud vilken lång utläggning. Det var ju mig själv jag skulle prata om, inte dem.

I alla fall. Läggningen i förrgår var så dålig. Ivan hade haft en dålig dag efter förskolan, inte lyckats locka till lek med sin favoritperson i världen och inte lyckats vara så mycket mer än en tjurig treåring som gör det mesta "fel" (i sina egna ögon, han lyckades till exempel inte skriva sitt namn rätt i en ritbok och grät en god kvart över misslyckandet och ville absolut INTE försöka igen, också en känsla förstärkt av föräldrarnas "man får inte slå" eller "nu hjälps vi åt att torka upp det här som du spillde" osv, klassiska familjegrejer), och vid läggningen var det minst sagt... surt. Allt jag sade möttes av protester och när det var dags för iPaden att sova för att vi själva skulle varva ned och sedan sova var det en enda lång timme av gnäll, skäll, TA INTE PÅ MIG MAMMA (när jag klappade honom på huvudet och berättade att jag älskade honom), DUMMA MAMMA, osv, och det hela ballade ur fullkomligt när jag till slut tappade humöret och besvarade hans tjuriga anklagelser med ett argt "nu räcker det Ivan, nu får du vara tyst och försöka sova". Han bröt ihop fullständigt och började gråta, men ville för sitt liv inte erkänna att han var ledsen. Genom tårarna ropade han JAG SKOJAR BARA LITE MED DIG, JAG ÄR INTE LEDSEN, som att vara ledsen vore det mest felaktiga och pinsamma i hela världen. Och jag står inte ut med just det där, det bokstavligen krossar mitt hjärta när mitt barn är ledsen och inte vill säga att han är det*. När jag kramade honom och sade att man får vara ledsen, det är okej, och det var dumt av mamma att höja rösten sådär, grät han och skrek JAG ÄR LEDSEN FÖR ATT JAG ÄR LITE HUNGRIG, och slet sig ur min famn. (Ville dock inte nappa på erbjudandet att gå upp och äta en banan innan läggningen skulle fortsätta). Sedan låg han och grät och upprepade att han inte var ledsen, att han bara var lite hungrig, tills han somnade, alldeles för sent, efter en ganska dålig eftermiddag. Nog om detta. Jag gick upp och hade en gnagande känsla av att det inte blivit så bra under resten av kvällen. För det hade det inte. Och jag anklagade mig själv. Som man gör. Ehe.

Vanligtvis brukar detta rätta till sig genom att en ny dag börjar, man har glömt gårdagens groll och lägger lite extra krut på att ha en fin morgon innan förskolan. Typ. Men igår morse gick allt åt skogen direkt, han fick vansinnesutbrott på mig för att han inte fick spruta cirka en hel flaska solskyddsfaktor över sig själv och hela vagnen, och sedan behövde jag berätta att det inte var jag som skulle hämta (eftersom det var mormor, och han frågade). Han var rasande på mig, och ledsen, vid lämningen igår och vi skiljdes åt på ett inte så härligt sätt. Han sade åt mig att gå men grät. Jag hade typ ångest hela dagen. Längtade hem från jobbfesten för att make it right igen.

Det var lite bättre när jag kom hem igår kväll och gårdagens läggning var helt vanlig och ganska fin, men i morse började konflikterna om igen. Det är som att han fastnar i sitt "sämsta jag". Blir arg på mig för saker jag inte kan påverka (tex: det finns inte internet utomhus! det blåser!) och skäller och gråter och bara... lyckas inte ta sig ur det. Vid lämningen på förskolan nämnde jag för en pedagog att han är ganska arg på mig just nu och hon sa: ta det inte personligt. Det är kärleksgnäll du får, inget annat. Här är allt jättebra. Han frodas och är harmonisk och trivs och har kul. Det var välkomna ord.

Slut.

5 kommentarer:

Johanna sa...

Vilken BRA förskolepedagog! <3
Det är sannerligen inte lätt jämt, det här med barn.

Anonym sa...

Hej!
Mitt barn som är typ lika gammalt tror jag, han är tre, är precis lika bråkig, ynklig, labil, upp och ner i humöret och arg som du beskriver. Det är ju superjobbigt att bråka, tillrättavisa och trösta dig igenom dagarna men jag tänker att det bara är åldern. Det verkar liksom hända massa kemiska saker i hjärnan på honom som han inte kan hantera. Han rusar från bäst i världen till jätteledsen för minsta lilla, han spillde eller ritade fel. Och är som en ledsen bebis däremellan. Jag tänker att det bara är att härda ut till vad det nu är som händer har stabiliserat sig. Jag tar öronproppar för jag inte orkar höra allt gnäll och får utbrott, men försöker förklara varför och be om ursäkt. En kollega sa att fyra är en underbar ålder så hoppas på det!
Heja dig!

egoistiska egon sa...

Inte för att jag vet om det hjälper/bekräftar dig på något sätt, men jag kämpar som fan med F just nu. Han blir SÅ arg över just de där sakerna man inte kan görs något åt (hur hissens logik fungerar, t ex). Han slår och biter mig och jag har gråtit inför honom (tyvärr) flera gånger senaste veckan. Fattar ej hur man ska hantera sånt här. Det är så utmattande.

Schmarro sa...

Åh, ni är så <3 allihopa. Tack.

Lisa sa...

Åh, när ens barn somnar och man blir kvar med sitt dåliga samvete över att man blev lite för arg... Aj, aj vad det skaver. Men det tröstar lite att man inte är ensam, faktiskt. Det är nog oundvikligt om man inte är übermenschen.