S C H M A R R O

Bokslut över/av/från vanlig dag

2012-02-02T23:12:00.000+01:00

Sno en av mina helgdagar och du snor hela mitt liv. Eller ja, det är lite så det känns. Jag jobbade förra lördagen och ska jobba även den kommande. Ingen big deal och jag är inte råstressad, men tiden. Den där så kallade fritiden. Den BEHÖVS ju. Hinner inte leka med pojkvän eller vänner eller tvätta eller städa eller rensa papper eller ringa samtal osv. Det bara ligger på on hold tills vidare. Jaja. Värre kunde det ju vara.

Följer brorens sockervärden som en riskkapitalist följer börsen. Vilket för övrigt var den konstigaste metaforen någonsin eftersom jag knappt vet vad en riskkapitalist är och ännu mindre om hen följer börsen, men ni fattar. Jag följer dem noggrant och för den som undrar så stabiliseras han snabbt som vinden och ögonfelet verkar redan (!) vara borta. Plus att han gått upp ett drygt kilo i vikt. Vi snackar på fyra dagar. Det tror jag vi kan vara nöjda med. Imorgon ska jag träffa honom och då ska han få en riskokare av mig. Förhoppningsvis kommer den underlätta i all ny matlagning som tar plats därhemma med tanke på att han såvitt jag vet bara har två kokplattor och en kvadratcentimeter stor kyl och frys. Hoppas.

Imorgon ska jag också göra det här udda: gå på improvisationsteater! Det kanske inte är så udda förresten, för gemene man/kvinna. Men för mig. Ja. You get it.

Jag väntade hela dagen på den där himla snökanonen det pratades så mycket om men allt som hände var att gatorna blev lite vita och så var det bra med det. Att hänga i stallet/ridhuset i tre timmar var inte precis en fröjd. Jag tror vi mätte 15 minusgrader därute i Enskede. Brrr.

Och nu: hej sömn.

Konsumtionsfri februari

2012-02-02T10:40:00.000+01:00

Idag debuterar Lina som sidekick till Pär Lernström i PP3. Grattis P3 till så OHERHÖRT bra val av sidekicks i år (Parisa! Kakan! Lina!). Men i alla fall. Dagens ämne, initierat av Lina, är konsumtionsfri februari, Lina förespråkar och gör det bra pga är "pr-geni". Jag, inte lika stort pr-geni, tycker också att vi ska ha konsumtionsfri månad. Syfte: eftertanke och därefter: förändrad livsstil. Anna gjorde det ett år. Nina gjorde det förra månaden. Jag gör det i lightversion sedan ganska länge. Shopping är inte längre en aktivitet för mig, på riktigt inte. Jag har fallit för ett par skor (Kavaterna!) och köpt dem först efter att jag konstaterat att jag behöver ett par skor som är varma och håller vintern ut. Jag har köpt underställ till stallet och kylan. Jag har köpt grejer, visst. Men inte okynnesshoppat. Och jo, i februari kör vi alltså all in. Konsumtionsfri månad yey. Inspiration på P3 just nu. Inspiration även i Naturskyddsföreningens tråd här.

Ps. poängen är alltså inte att aldrig någonsin köpa något igen, poängen är att fundera på hur man köper, varför och vad och vad det innebär i ett större perspektiv. Ds.

2: words

2012-02-02T09:44:00.004+01:00

(längtar till 2035)

1: Your view

2012-02-02T09:42:00.003+01:00

(var är SNÖKANONEN?)

Okej jag försöker också ge mig på den här

2012-02-02T09:17:00.000+01:00

Vaknade och var så otroligt sugen på att äga ett par sådana här

2012-02-01T08:28:00.002+01:00

Åh. Så skönt. Vill ha. Mvh, TANT

I'll come to your emotional rescue

2012-01-31T23:20:00.000+01:00

Idag när jag gick tillbaka till jobbet kändes det som det var flera veckor sedan jag var där sist. Trots att det i verkligheten bara handlade om två dagar. En söndag, som såg ut som väldigt många söndagar den senaste tiden, och en måndag, som inte liknade någon annan måndag jag varit med om. När jag berättar för folk, vänner och kollegor och sådär, om det som hände i måndags, hör jag hur det låter liksom enkelt. Jaha oj men vad bra att det bara var diabetes, det kan man ju medicinera för, inget som är farligt, kanske till och med något positivt med det hela, bla bla bla. Och det vet jag ju. Håller med om. Ändå är det någonting med det här som skakat om mig, något intimt och större än det man berättar sakligt och något som ligger nära mitt innersta... ja, trauma antar jag. Det är det här med min bror och jag. Vad vi är, vad vi var och vad vi har blivit.

Kanske sedan pappa dog, jag vet inte om det egentligen började då eller har funnits där hela tiden utan att jag reflekterade över det innan. Någon gång har det i alla fall hänt. Att han är och blivit så himla, himla viktig för mig. Jag har firat varannan jul mellan mina mammor de senaste femton åren men ingen alls utan honom vid min sida. Vi har suttit där tillsammans på tågen, spårvagnarna och bussresorna mellan familjerna och suckat och tjafsat och slumrat och skojat och alltid har vi varit vi två. Utan reflektioner över det faktumet. Vi har samma halvsyskon och samma både hela och halva och döda föräldrar, känt varandra så länge vi kan minnas, det är någonting med det där. Svårt att beskriva och inget jag tänker på förutom, tydligen, när vi hamnar på ett sjukhus bredvid varandra. Då smäller det till.

Jag har skrivit om det förut, kanske har jag rent av tjatat om det, men då när jag bröt foten 2008, och låg inlagd i fyra dagar. Då satt han där varje dag, varje kväll och varje natt. Helt chillat, medan jag sov och var vaken om vartannat, satt han och pluggade bredvid sjukhussängen. Körde sjuksängen till gipsmottagningen och tillbaka. Körde rullstolen när jag skrevs ut. Satte mig i taxin hemåt. Sov på madrass bredvid min säng första natten utanför sjukhuset. Handlade matkassar. Sedan blev jag frisk och allt blev som vanligt och vi var bara två syskon som inte hann ses så ofta igen.

Och sen igår, när det hände igen fast på ett annat sätt, en annan sjukdom och ett annat sjukhus, ja det liksom... tog på mig. Rörde upp saker. När jag kom hem igår kväll grät jag utan att riktigt veta varför. Lite för att han gått ned tio kilo, lite för att jag inte hade sett det. Lite för att jag låtit honom bära mina flyttkartonger för mindre än en vecka sedan i det där skicket. Lite för att det vore mycket bättre om jag hade fått diagnosen eftersom jag ändå har tröttnat på att festa och lika gärna kunde ha en sjukdom som begränsar hur mycket jag får äta eller dricka. Jag grät av skuld, damn it, för att det inte var jag som fått den där sjukdomen i stället för han. För att jag tycker att han förtjänar den mindre än jag och att jag skulle haft lättare med både pengarna och tiden att ta hand om det där. Det är svårt att förklara. Och jag vill inte stigmatisera och tycka synd om när jag är övertygad om att det kommer bli hur bra som helst. Det handlar inte om honom, inte på det sättet.

Ändå går jag nu här och vill ringa varannan timme och fråga vad hans värden ligger på före och efter maten, vad dietisten på sjukhuset sade idag, hur det känns för honom egentligen, om han gått upp i vikt sedan igår, om "bra" betyder "bra" som jag känner det eller på ett annat sätt "bra". Och i så fall vilket. Jag vill köpa tusen kilo fullkornsris och lika många paket quinoa om hans pengar tar slut och det är dyrare att äta det han måste äta nu. Jag vill så mycket just nu. Framförallt vill jag att han aldrig ska må dåligt. Jag vill kunna underlätta på något sätt. Göra bättre. Göra hel.

Är en "yearner" om ni nu undrar

2012-01-30T22:34:00.004+01:00

Såhär säger den här, antar jag, extremt vetenskapliga sidan om olika sovställningar i allmänhet och min i synnerhet. "Yearner - People who sleep on their side with both arms out in front are said to have an open nature, but can be suspicious, cynical. They are slow to make up their minds, but once they have taken a decision, they are unlikely ever to change it."

Okej. Nu när vi är över den biten*. Kan vi prata om sovställningen "log" och hur man håller händerna sådär while sleeping?

* Ånej vi var visst inte över "den biten": jag hittade en annan sida som helt sonika sade att "Yearner Position (13%) Said to indicate a suspicious and cynical personality" och jag vill bara ta tillfället i akt och säga att jag INTE tycker att cynisk och misstänksam är mina två mest framträdande drag. Nej.

Min dag i 23 bilder (aka dagen då älskade brollan fick diabetes)

2012-01-30T20:55:00.000+01:00

Eftersom jag jobbade hela lördagen var tanken att jag skulle vara ledig idag. Jag hade dåligt samvete redan när jag vaknade. Det var ju måndag. Alla andra jobbade. Varför skulle jag vara hemma och vad skulle jag göra. Det skulle jag inte tänka länge till.

Min bror, som tyckt att han gått ned lite i vikt på sistone och dessutom börjat gå och kissa ovanligt ofta, ringde från sin husläkarmottagning och berättade att han nu var på väg till St Görans akutmottagning. Tio kilo hade tappats på bara två månader. Provsvar pekade tydligt på diabetes. Jag klädde på mig och begav mig ut. (Det visade sig att St Göran låg bredvid Fridhemsplan, hade ingen aning om detta.)

Här är det början av dagen. Blodsockervärden, som ska ligga någostans mellan 4 och 7 på en frisk person, låg omkring 20. Man ville lägga in honom över natten för observation. Det ville inte broren.

Inlagd, kind of. Försedd med dropp och under observation.

Till lunch bjöds det på köttbullar. Ganska sjukhuslik tallrik, så att säga.

Halvvägs genom dagen och stucken nästan överallt.

Meny på sjukhuset.

Kurs i att kolla sockervärden. Diabetes, tyvärr, diagnostiserad.

Träna på att sticka sig i fingret med ny typ av apparat, del 1.

Träna på att sticka sig i fingret med ny typ av apparat, del 2

Få resultatet på första egna kontrollen (way too high men ändå, succé att klara det själv!)

Känna på sängen men fortfarande hävda att hemgång är okej. Man kan sova hemma och komma tillbaka imorgon, resonerade vi.

Följa vägvisare genom gångar och korridorer. Mot en diabetesspecialist för kurs i hur man lever och tänker och gör varje dag från och med nu.

Vi återkommer med svar på denna fråga.

Skymning från sjukhusfönster. DN-skrapa.

Blodtryckskontroll. Inget har blivit sämre. Det ser ljust ut.

Så pass bra resultat att sova hemma är okej. WIN!

Upplyftande konst på väggarna. Inte.

Bra grej: synfelet, som bara är några månader gammalt, kommer nog av diabetes(en) och kommer därmed att gå tillbaka när insulinet börjat verka ordentligt. WIN2.

Chillat namn på handspriten.

Första egna sprutan i magen. Gick som en dans.

Eventuellt olämplig bild men eget värde: normalt.

Middagsdags. Helt okej tydligen.

Börjar bli trött i sjukhussängens fotända. Efter åtta timmar på sjukhuset fick vi åka hem igen.

Brenda

2012-01-28T09:11:00.000+01:00

Jo förresten. Vi kollar på Six Feet Under här hemma nu för tiden. Bytte The Wire mot något helt annat. Känns väldigt bra. Ingen av oss har sett hela säsongerna utan sporadiskt då och då innan. Och vi kommer inte ihåg detaljerna alls. Och det är ju så bra. Den karaktär som nu, efter åtta avsnitt, ger mig mest huvudbry är Brenda. Gud vad jag inte vet om jag ska hata heller eller tycka om henne. Det kan växla på tre sekunder. Bra jobbat, regissörerna och manusförfattarna. Dock att jag oftast är arg på henne. Eller jag tycker hon är trubbel, liksom. Blir arg på henne för... ja, vad? Det är när jag ska analysera det som det blir lite jobbigt. Plus att jag är rädd att jag relaterar till henne också. Hennes intimacy issues, hjälp. *förtränger och går och jobbar hejdå*

Before work

2012-01-28T09:07:00.000+01:00

Här sitter man med frukost bestående av Enchinagard och kaffe, på väg till jobbet. En lördag. Skulle eventuellt kunna tycka enormt synd om mig själv över detta men nä, vet inte vad det är, det känns ganska kul. Trots monsterförkylning (IGEN, seriöst?) och det som kommer med den. På nyheterna nu: en asteroid stor som en buss passerade med bara 6000 kilometers avstånd. Åh rymden alltså. Så stor. Man fattar det inte.

Aja hej då så länge.

Läztipz

2012-01-26T15:25:00.004+01:00

Här skriver min vän och kollega Digge mycket bra om sociala medier och den självbekräftande loopen. Läs och tänk. (Så hänger jag runt lite i den självbekräftande loopen så länge).

Det här med att bli vuxen / mogen / gammal / äldre / tråkigare / annorlunda / jag vet inte

2012-01-26T15:18:00.000+01:00

Två saker.

En gång sade en terapeut till mig att mognad var som en tandkrämstub. Kanske var det kaviar. Kanske var det inte mognad. Insikt? Äsch, jag minns inte. Men det var något han sade som fastnade, något om något han menade inte går att trycka tillbaka när det väl har hänt. Så att säga.

En annan gång sade min kille under en diskussion om en helt annan sak att det känns som att allra helst vill jag bara stå i ett par för stora hängselbrallor i ett stall och mocka hela dagarna. Det fastnade också. Jag minns att jag tänkte "ja vadårå" och inte "vad fan snackar du om".

Och jag tänker på det rätt ofta nu för tiden. Det här med identitet. Min egen, vad den varit, vad den blivit, vart den är på väg, vad som är kvar och vad som gått förlorat och bytts ut till... ja vad?

Det är läskigt att tänka så. Det är läskigt att inse att jag förändrats och fortsätter förändras hela tiden. Det är läskigt att tänka på tid som går och för varje grej som eventuellt gjort mig "klokare" och, liksom, "snällare mot mig själv", så har något gått förlorat. Det där som skavde så himla ont förut, det hade sin charm och sitt glitter. Och så nu. Vad blev det i stället? Och framförallt, vart ska det leda?

Man trodde att man tog en ridlektion (eller fyra) för att det var exotiskt och kul och plötsligt hade man slängt över femtio tusen kronor i riktning mot ett stall. På bara några år. Man började ta det lugnare i veckorna för baksmällorna gjorde för ont att jobba med och man tänkte att man sparade dem till helgen. Men så kom helgen och jäklar, man kände inte riktigt för det då heller. Man skaffade sig en pojkvän, en man ville vara på riktigt med, och månaderna gick. Åren också. Och sen vaknade man en dag och insåg att man sitter i något slags mellanläge där den som fanns förut nästan har bytts ut helt och den som ska komma framöver är vag i konturerna. To say the least.

För jag identifierar mig inte med de saliga, trygga personerna heller. De som insett att det räcker med en eller två nära vänner och på fredagarna är det På Spåret och i soffändan ligger en katt och man spelar Wordfeud mot sin kille/tjej och liksom, jaha. Så går en dag, och en dag till. Jag kan gilla det. Allt oftare väljer jag det. Men det gör mig samtidigt rastlös för det kan inte vara... allt.

Ibland vill jag vara riktigt jävla dekadent igen. Eller förlåt, jag menar: ibland vill jag vilja vara det. Göra allt det där jag gjorde för några år sedan. Med glädje alltså. Sena nätter, veckoslut med trippla fester, spelningar, festivaler, efterfester, välja bort sömn, trigga bekräftelsen utifrån, allt det. Tanken på att det är över och förbi (hjälp är det över och förbi?) och att jag, hemska tanke, valt det alldeles själv ger mig panik. Samtidigt som veckorna går, blir månader och år och jag fortsätter välja bort. Komma lite längre ifrån. Smyga baklänges ut ur rummet. Backa diskret och ständigt ursäktande.

Det kanske är sån här jag blir i relationer, helt enkelt. Kan det vara så? Att det alltid var där motivationen låg? Och nu när jag har found what I was looking for så vill jag chilla mer. Det finns fler än en person, om man säger så, som påpekat för mig att personen jag blivit några år in i en relation inte är en exakt kopia av den som gick in i den. Betyder det i så fall att jag marknadsför mig på fel sätt? Att den jag blir automatiskt är mindre värd än den jag var? Åh, jag vet inte. Men sånt tänker jag på. Allt som oftast.

Hej då från identitetskrisande 33-åring.

Hittade också ett fint gammalt brev

2012-01-25T23:37:00.003+01:00

När jag rensade papper och bockade av en lista med tråkiga uppgifter. Värmde hjärtat. Så fint det där om storslagna småsinta.

Pill pill (ps tyd gärna min handstil)

2012-01-25T23:35:00.002+01:00

Böcker kom som ett brev på posten

2012-01-25T21:46:00.002+01:00

Pepparn blev så peppad att hen gick och gömde sig.

Så gick en dag, och en till, och en till

2012-01-25T11:30:00.000+01:00

Här har jag snott två bilder av Frida, helt skamlöst. På en av dem sitter vi och jäser pga har just ätit väldigt mycket pizza. På den andra bär jag Ava upp och ned. Orsak: oklar. I övrigt springer dagarna och det händer så jävla mycket på jobbet och den fria tiden är ej fri utan full med papper och samtal och möten och saker som har med sälja lägenhet och tillfälligt bo på väns adress och tja, inget kul att berätta egentligen. Hoppas det ska komma något kul snart, snart, snart. Tills dess tittar jag på Six Feet Under, flyttfixar och upprörs över idiotiska saker på internet.

En mjuk skräckfilm med touch av relationsdrama

2012-01-24T09:44:00.001+01:00

På SVT Gomorron imorse var Lisa Aschan där, med anledning av att Apflickorna vann bästa film vid Guldbaggegalan igår. Programledarna gör inte sin bästa intervju, om man säger så, och nivån på frågorna är väl rätt låg. Frågar tex Sven-Bertil hur det känns att få en sådan bärande roll fast han är så gammal. (Han ba: jo kul.) Hur som helst. Såhär avslutas intervjun:

Programledare: Jaha Lisa, vad jobbar du med nu då? Blir det något nytt framöver?
Lisa Aschan: Jag jobbar med en ny film nu.
Programledare: Vad kul, vad blir det då?
Lisa Aschan: En skräckfilm, faktiskt.
Programledare: *förvirrad tystnad i två sekunder/värld skakas om* Oj, en skräckfilm... Men... en skräckfilm som är ett relationsdrama liksom, då?
Lisa Aschan: En skräckfilm.

Asså. Suck.

Såg jag Guldbaggegalan igår, för övrigt? Ja. Önskar jag att jag hade det ogjort? Ja, mer eller mindre. Däremot noterade jag för mig själv att jag vill se Någonstans i Sverige och den här (har aldrig hört talas om?) som hette cirka Östra Station. I övrigt verkar det som jag sett det mesta. Och jag tycker personligen att Happy End skulle fått varenda pris.

Före. Efter.

2012-01-23T23:18:00.002+01:00

Ingen mer av min hjälp, knulla dig själv

2012-01-23T14:54:00.000+01:00

Ursäkta vulgär rubrik men jag har inte hittat på det själv. Älskar dock raderna samt ILSKAN överlag här. Och på tal om ilska, någon som läst den här trevliga lilla recensionen av Liv Strömquists nya bok? Där recensenten i princip ogiltigförklarar Livs kritik och budskap eftersom hon, enligt recensenten, har "kåtsug" i blicken på sin pressbild i katalogen Svensk Bokhandel? Lustigt, tycker recensentidioten, att hon som så ofta kritiserar ytlighet och porrifiering av samhället, "vill vara snygg". Och har detta "kåtsug" i blicken. Alltså när jag först läste den här recensionen skrattade jag lite. Dels för att den var så himla dåligt skriven (lugna dig med radbrytningarna om du inte har för avsikt att skriva poesi eller jaha det hade du visst) och dels för att det var så absurt, alltihopa. Men ju mer jag läser den (och jo det har blivit några gånger idag) desto argare (och argare, och ARGARE) blir jag. VEM I HELVETE ÄR DU att recensera hennes pressbild? Är det ditt jobb? Är det vad du är anställd för att göra? VEM ÄR DU? Och vem du än är, kan din redaktör se till att du försvinner illa kvickt? Så man får andas lite. Tack.

Igår: pizzamys hos Lina

2012-01-21T09:57:00.002+01:00

Såhär såg det, ungefär, ut. Alla tog med det pålägg man gillade, Lina stod för bottnar och sås. Oerhört trevligt upplägg.

Ditten and datten

2012-01-21T09:53:00.000+01:00

Jag har så himla mycket att göra hela tiden. På jobbet, på fritiden, hinner inte med! Och längtar till helgen efter den 5 februari för då ska jag vara ledig hela helgen. Förutom två ridlektioner, en om dagen. Ja men okej. Det kanske får bli såhär som vintern 2012 får se ut. Som alla andra. Hur lyckas jag? Varför lyckas jag inte? Väldigt oklart.

Efter detta lilla uttryck av missnöje och stress kan jag avlöja att jag idag vaknade klockan 08.30. Eftersom mobilen ringde av misstag. Och när jag är in a stressad mode kan jag ej somna om om jag en gång vaknat. Så: voilà! Här är jag. Tittar på Ranelid på TV4 och tänker att han nog är ganska så galen trots allt. På det där vardagligt anpassade sättet. Skulle kunna vara ens kollega, rent av chef. En som är kär i sina egna historier och alla har lärt sig att det går ut på att INTE låta honom komma igång. Så man är lite kort i tonen mot honom. Låtsas ha lite mer att göra än man verkligen har. Möter inte blicken i onödan. Det är hemskt med sådana personer för man ogillar dem egentligen inte. Man har bara inte riktigt tid, eller lust, att ha den där fördelningen i samtalen. Jag lyssnar på dig, du pratar. Dina berättelser är bättre än mina, underförstått. Fast jag hört dem tidigare.

Nu läser han om "känslans analfabet". Den tror jag han är mycket nöjd med. Nu lade han ifrån sig boken. Fortsätter läsa. Kan den utantill. Det är för tidigt på morgonen för sådant här.

Jag avslutade för övrigt The Wire i veckan. Fem säsonger, ungefär tolv timmar per säsong. En timme per avsnitt. Har detta ett samband till att jag aldrig tycker jag har tid? Ja kanske. Vill jag trots detta direkt börja på en ny tv-serie? Ja absolut. Väljer mellan Six Feet Under och Friday Night Lights i detta nu.

Nu ska jag duscha. Får snart besök av granne Anton. Vi ska äta brunch på Kvarnen med lilla David klockan tolv. ÅH JAG ÄLSKAR KVARNENS BRUNCH.

Det här var kul (obs: missa ej kommentarerna)

2012-01-19T15:57:00.001+01:00

En enkel biljett till dit pepparn växer tack

2012-01-18T13:52:00.001+01:00

Idag är vi monster allihopa här på kontoret. Det är nästintill komiskt. Alla är så jävla arga. Vore jag en seriefigur skulle det sväva konstiga tecken runt mitt huvud. Min svordomskvot för 2012 är fylld. Nu testar vi med lite kaffe och ser om det blir bättre.

Folkets pris (men bara så länge folket = män)

2012-01-18T11:26:00.000+01:00

Okej det här var sjukt bra skrivet. Gillar dock inte rubriken men vafan, you can't win 'em all. Valda favoristycken:

"Men okunskapen är ett allvarligt problem. Den är ett tecken på ridsportens låga status på sportsidorna, och ett hinder för att höja ridsportens status. Den okunskapen, vågar jag påstå, bäddar för att tjejer som rider kommer att få fortsätta att höra både killarna i skolan och i värsta fall sina idrottslärare säga att "ridning är ingen riktig sport". Den okunskapen bidrar till att hålla tjejers självförtroende nere. Den okunskapen gör att ridsport behandlas som strunt på sportsidorna, och det är ingen liten sak i ett samhälle där sport i allmänhet har ganska hög status."

"Och just det där med kupp, att röstningen på något vis gått orätt till, att vi ryttare har "mobiliserat" för att RGB skulle vinna priset, går igen på många håll på nätet, både i klartext och som antydningar och både i artiklar, kommentarsfält, bloggar och på diskussionsforum. Jerringpristagaren ska ju röstas fram av svenska folket, och jag kan inte förstå annat än att man genom alla dessa antydningar också antyder att de som röstat på RGB inte är "folket", och inte heller är representativa för folket.
Visst, ridsporten är starkt dominerad av tjejer och kvinnor. Menar de som säger att det här har gjort att Jerringpriset nu inte är folkets pris, att tjejer och kvinnor inte ingår i folket? Inte kan representera folket? Inte ens när vi är flest? Varför hörde vi då inget liknande om de säkert väldigt många killar och män som röstade på Zlatan Ibrahimovic det år han fick Jerringpriset? Ingen kan väl mena att killar och män med fotbollsintresse representerar svenska folket bättre än tjejer och kvinnor med hästintresse?"

Alla de där dagarna som gick osv LIVET

2012-01-17T23:44:00.002+01:00

Det svåraste jag gjort i år: skaffa bank-id. Alltså att kräva ett lösenord på 12 tecken och minst en siffra utan att BERÄTTA det? Come on Swedbank. Give me a break. Fick psykbryt ca 45 gånger innan det fungerade. Men nu har jag det. Kan deklarera och sånt. Ååååh måste för övrigt lära mig om hur man gör med försäljningen av lägenheten snart. Inför deklarationen om inte annat.

Ikväll har jag sett Gossip Girl med Emelie (utan att spoila alltför mycket, kan vi prata om det här att Blair gjort en deal med GUD?), ätit mat med henne och Hanna, ritat och lagt pussel med den sistnämnda. Hon är fyra och ett halvt år nu och ett proffs på det här med "pyssel". End of story, end of day.

Ett första, och antagligen sista, inlägg om sport

2012-01-17T10:06:00.000+01:00

Igår var jag så in i helvete arg. Det var en sådan dag. Skitlivsilskan. När man liksom inte pallar att småsaker inte går vägen. Ännu mindre de större sakerna. Hur som helst. Gick av denna anledning och lade mig redan strax efter nio. Tänkte att om jag somnade tidigt skulle ju en ny dag ("full av möjligheter", eeeh) kunna börja lite fortare. Men så började jag kolla på Twitter, som man gör. Och såg att det var hets kring det här med Jerringpriset. Som jag för övrigt röstat till, Rolf-Göran Bengtsson är ju faktiskt helt fantastisk. Rankad världsetta inom hoppning. Em-vinnare förra året. Osv. Hur som helst. Jag orkade inte flytta mig till tv:n för att titta på själva galan. Jag började med att följa Twitter och noterade att det verkade vara spännande för många. De tyckte att någon (hockeyperson?) som hette Daniel skulle vinna Jerringpriset. De tyckte möjligen att någon som hette Hellner (ursäkta okunskapen nu men orkar inte googla) skulle vinna Jerringpriset. Så långt var jag med. Man hejar på olika personer/lag inom sport, det är lite det hela grejen går ut på. Men sedan noterade jag en grej som gjorde mig helt vansinnig. Egentligen det mesta som hände under hashtaggen "jerringpriset" på Twitter. Det var hur en massa snubbar (såg nästan inga kvinnor med denna åsikt/typ av kommentar) började hota om att, typ, "sluta titta på idrott" om Rolf-Göran vann, om denna stora katastrof skulle inträffa, gud förbjude. De skulle även "lämna landet". De kallade honom fjolla redan innan han vann. Började hetsa om att OM han vann, ja då skulle fan hästen komma upp på scenen och ta emot priset. Ganska många skrev upprört att ridning "är ju ingen sport". Hånfullt skrev de att om en "fjolla" som ägnade sig åt att "leka med maten" skulle vinna, ja då skulle det bli drag på stan ikväll då alla "hästflickor" var ute och firade, höhö man kanske skulle gå ut och ta med sig en hästflicka hem. ALLTSÅ JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD. Det finns så oerhört mycket i de här kommentarerna (och de flödade, det verkar finnas så sjukt många som delar de här åsikterna) som är upprörande. Det ryms lite homofobi och lite könsdiskriminering. Lite (läs: mycket) nedlåtande, hemska härskartekniker och så hela den här grejen om att hockeykillarna ska avgöra vad som är en sport (läs: hockey) och vad som inte är det. Otroligt många verkade tycka att det inte räknas som en sport med hästhoppning eftersom man "bara sitter där". Åh jag önskar jag kunde bli lite mindre arg över detta men det är faktiskt så HIMLA vidrigt. Okej om folk tycker ridning verkar trist. Rent av fånigt. Eller lätt. (vilket det inte är, jag har aldrig varit så vältränad, fokuserad, utpumpad, dyngsvettande, taggad, frustrerad, tävlingsinriktad, muskulös etc. som när jag ridit regelbundet). Det hade ju kunnat få vara så. Men att liksom göra ned det på det här sättet. Att hävda att någons jävla livsverk, stort nog för vinna EM och stå på pallar i VM och OS och what not, att sedan röstas fram med ÖVERLÄGSEN marginal, inte är värt något alls och att slänga in den här SKITEN kring genus och sexualitet i frågan, det är så jävla inte inte inte inte inte okej. Jag somnade så himla förbannad igår. Alltid när jag är på Twitter och ska följa en hashtag som trendar blir jag arg. Det verkar verkligen som majoriteten är dumma i huvudet.

Bananas

2012-01-16T11:16:00.004+01:00

Superlänge sedan jag skrev något om Simon Stålhamre. Eller Happiness. Här är iaf en ny låt. Och ett nytt h. Älskar den mannen. Och vi ska för allt i världen inte glömma Small Feet heller. Exakt hur fin är inte I Want There To Be Palm Trees?

All this talk of getting old

2012-01-16T09:47:00.000+01:00

I fredags begav vi oss i snö och halka mot Trosa. Väl framme var det precis så härligt, och flyktigt (en kväll går för fort förbi!) som man hade kunnat tro. Det spelades spel, dracks bubbel, åts god mat och pratades inpå småtimmarna. Morgonen efter klev jag upp redan klockan åtta för att hinna med massagebadkaret och den enorma frukostbuffén innan det var dags att checka ut och via en väg som hette Utflyktsvägen bege sig hemåt. Lördagseftermiddagen ägnades åt Ava, som behövde barnvakt eftersom hennes mormor fyllde 60 och firade storslaget någonstans i stan. Lördagskvällen innebar sjukdomskänslor och På Spåret, inget spektakulärt utom möjligen min fantastiska hemmalagade pizza. Somnade till The Wire efter ungefär två minuters tittande. På söndagen hade jag bestämt mig för att jag var frisk nog att rida och stallet tog upp hela förmiddagen och en bit av eftermiddagen. På väg därifrån lekte jag lite för oförsiktigt med en unghund som misstog mitt finger med en pinne och resultatet blev blod och smärtor. Fikade med Lina och åkte sedan till Täby och familjen. Ett mycket försenat julfirande gick av stapeln. Åt lax, pratade om resor och tittade på en upphittad film från 1996 då pappa (fortfarande levande, annars hade det varit mycket sjukt) och styvis kom hem med lillasyster, nyfödd. Jag hade en kort och snäv page, var 18 år och ville helst inte vara med på film. Anlände hemma igen framåt elvatiden. Gick och lade oss. Nu är det måndag och ännu en helg har gått till historien. Jag hinner liksom inte med allt. Dagarna bara rusar. Är det såhär det känns att bli gammal?

Väl hemma var det barnvaktsdags

2012-01-15T10:06:00.004+01:00

På hemvägen kollade vi in ett slott

2012-01-15T10:05:00.002+01:00

Vi spelade spel och drack öl som smakade passionsfrukt

2012-01-15T10:04:00.002+01:00

Rummet vi fick: kungligt

2012-01-15T10:03:00.002+01:00

Vi avbryter fredagseftermiddagen med: EN BILD PÅ MIG (hurså)

2012-01-13T14:30:00.001+01:00

Igår tittade jag igenom några bilder på yours truly på Facebook. Från "genom åren", så att säga. Varför berättar jag det? Äsch, vet inte. Tänkte väl ha nån snygg brygga över till min nuvarande profilbild som jag ville visa upp, kanske. Jag tycker nämligen så mycket om den. Nu ska jag berätta varför:

1. Känlsan av att här sitter en Soft Kvinna på en Skärgårdsö. Får ni den också? Jag får den. Eventuellt eftersom jag vet att det är där jag är, på en Skärgårdsö, men ändå. Jag tycker man ser att jag blickar ut över ett vatten av något slag.
2. Tapeten, soffan, kuddarna, skymten av konsten, retrolampan. Det känns spontant och genomtänkt på samma gång (och gissningsvis är det 100% genomtänkt eftersom vi talar om min kära vän David) och ser väldigt mycket ut som en miljö jag önskar att jag befann mig i lite oftare.
3. Hunden, hallå HUNDEN. Här sitter jag och dricker lite te med en svart kungspudel bredvid mig. Vem vill INTE leva det livet?
4. Den lilla, lilla koppen ur den lilla, lilla servisen från ett annat århundrade. Så gullig! I verkligheten gillar jag stora tekoppar pga är glupsk, men det ser ändå himla rart ut, tycker ni inte? Vid tiden för fototillfället hade vi afternoon tea och åt hembakad rabarberpaj (tror jag) och lyssnade på klassisk musik, det var smått surrealistiskt för en person med mina vanor, men liksom... fint!
5. Min kofta, som mamma stickat, jag tycker den passar in i sammanhanget på något sätt.

Saker jag inte exakt förstår med bilden är 1. min klädsel undertill (jeansshorts ovanpå tjocka svarta tights?) och 2. min handleds bredd men det är synvillor, okej?

Sweet!

2012-01-13T10:09:00.000+01:00

Igår kväll låg jag och tänkte på några jättesmarta grejer jag ville blogga om. Detta mellan hostattackerna som stod som spön i backen. Ibland fick jag panik för det kändes som jag skulle hosta upp en liten kräkning. Gud vad läskigt. Hur som helst. Jag hade några riktigt bra idéer. Tyckte jag inatt. Men så ja. De försvann. Så kan det gå.

Idag är det alltså fredagen den trettonde och det ska vi fira genom att åka till Trosa och bo i minisvit på ett hotell som heter Bomans. Dagen är ej perfekt timad (tajmad?) eftersom vi båda är sjuka nu, samt att mitt smaksinne lämnat mig och jag lika gärna hade kunnat äta gröt. Men ändå. Det ska bli kul och mysigt. Och jag hoppas på någon av de där sviterna som har badkar bredvid sängen som jag såg på hemsidan. Det verkar himla kul att bada bredvid en säng.Varsågod för bilder på en "kvinnlig" och en "manlig" typ av minisvit.

Michel din gamle surmule jag ÄLSKAR dig

2012-01-12T22:21:00.002+01:00

"Han trevade sig fram, den kraft som burit honom i ett två år var på upphällningen, började tryta, men vad tjänade det till att berätta det, hans far kunde ändå inte göra något åt saken, det kunde förresten ingen, sådana förtroenden gjorde bara alla nedstämda; mänskliga relationer är i grund och botten inte särskilt givande."

Nämen!

2012-01-12T14:57:00.004+01:00

Det har kommit en ny! Och jag har missat detta! Åååååh.

Jag och Bubs. Bubs och jag.

2012-01-12T09:31:00.001+01:00

Inatt drömde jag för första gången om någon av Wired-karaktärerna. Märkligt att det skulle ta dryga fyra säsonger. Hur som helst, det var Bubbles. Han bodde hos mig. Stod i hallen och sade att jag måste ge honom 1500 för han skulle köpa en häst på Ekerö han "visste" var värsta klippet och skulle göra honom jätterik och lycklig. Först tjatade han på vanligt sätt. Sedan klagade han på att jag låter supermycket i sömnen, liksom gnyr så att han blir helt störd och inte kan sova själv. Och att han därför förtjänade åtminstone de 1500 kronorna så att han kunde få köpa den där hästen och bli lycklig. Då ställde jag mig rakt framför honom. Och följande dialog utspelade sig, till en början på engelska.

C: Bubbles, I love you. (allvarligt, strängt, ärligt, rak blick osv)
B: Yeah, I love you too, man, you know I do..
C: I am not going to give you 1500 kronor. I think your brain is so used to getting kicks that this is what's happening now. You think the horse and the 1500 kronor will do the trick but it won't Bubbles, it won't. And I'd be a bad friend to give you that money.
B: .... (ser ut som att han förstår och håller med om vad jag säger så klokt, men att det tar emot fortfarande)
C: I'll tell you what I will do. I'll go out to Ekerö with you and look at some horses. And I'll help you with a SL-kort so you can get around easier. And if you want to hang with horses I'll make it happen. I just won't give you any money to buy a horse.

Här någonstans slutar dialogen (som mest blev en monolog) mellan mig och Bubs. Tidsklipp och vi befinner oss på Enskede Ridskola, där jag rider. Jag har en plan. Han ska förstås få börja jobba i stallet! Han skulle vara utmärkt där. Mycket kontakt med djur och lite hederligt body work. Jag presenterar honom för ägarna och visar upp lite hästar. Sedan vaknar jag.

Och ja. Man får utrbista WOW över mina photoshopkunskaper nu.

Tänka efter-dags

2012-01-11T18:53:00.001+01:00

Ibland när man får ångest över korrfel som slinker igenom...

2012-01-11T14:48:00.000+01:00

... Kan man trösta sig och läsa lite Resumé.

Ett Izakayatips (vad nu izakaya är)

2012-01-11T12:36:00.000+01:00

Det går bra att ni struntar i alla inlägg som kommer att komma under våren som handlar om Tokyo. Om ni inte bryr er alltså. Jag publicerar dem, taggade för ovanlighetens skull, för att lätt kunna sammaställa i ett senare skede (sisådär i början av april) när vi ska åka iväg. Okej bra, så då vet ni. Tips från S i mejlen imorse:

Gå norrut från Shibuya station, förbi Tower Records. När du har det röda Shidax-huset snett över gatan, kanske ligger klädbutiken Santa Monica kvar (?). Det finns i alla fall en telefonkiosk precis utanför. Gå in i huset (anonymt), passera nått som ser ut som en tvättstuga (!). Ta höger i loftgången, och kliv in i en superlåg dörr, knappt högre än en meter. Välkomna! Det låter lite skumt, och jag har inte varit där på två år. Men det är fantastiskt och det borde ligga kvar. Bra priser, massor av feeling och makrillen är magisk.

Golden Gai?

2012-01-10T23:11:00.003+01:00

Ikväll bestämde jag mig för att försöka fatta lite mer om var vi ska bo i Tokyo. Förutom Shinjuku rent allmänt och nordöstra lite mer specifikt. Efter lite googling och guideboksbläddring inser vi att vi bor några simpla steg från det här lilla (?) bardistriktet som heter Golden Gai. Det där barerna är flera hundra stycken på en mindre yta än en fotbollsplan. Ofta inte större än ett vardagsrum. Detta låter, tja, lovande. Sedan tror jag också att vi råkat boka in oss i självaste Red Light District.

Gör som Empa: The state of things

2012-01-09T14:54:00.000+01:00

BRUKAR DU KOMMA I TID:
Alltid. Till och med när jag försöker komma sent kommer jag för tidigt. Någon enstaka gång har jag gått in så hårt för att komma sent (som hämnd mot alla som alltid kommer sent till mig förmodligen, ja jag pratar om dig Frida F, Jessika, Erika, Henke) att jag lyckats och kommit just sent. Då har jag jag mått urdåligt och hela dagen har blivit förstörd pga stressen. Så ja. Jag brukar komma i tid. Precis nästan exakt alltid.

HAR DU BRA KONDITION:
Jag tror att jag har en helt okej kondition. Ridningen är inte helt ultimat konditionsträning eftersom det mer sker i intensiva, lite kortare pass på kanske 10 minuter och sedan vila i 10 minuter, men det är ändå gott nog. Jag tror min kropp är liksom… pigg av naturen. Om en kropp nu kan vara det.

NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
Här får jag posta samma bild som Emelie. Den är urful på väldigt många sätt men jag säger som jag sade då: jag är nöjd. Lite laserblick har väl ingen dött av?

HUR KÄNNER DU DIG NU:
Sjuk. Jag är i det där första stadiet av en förkylning när det rinner lite tunnflytande vätska från näsan (ursäkta för stor detaljrikedom här) och man nyser hela tiden. Men det är helt okej. Det allra värsta är lungorna. Jag känner mig liksom andfådd hela tiden. Andas små och lite korta andetag, sådär som gravida gör i slutet av sin... progress. Sitter och pustar och suckar på jobbet. Puh. Stånk.

VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Svart och svart och svart. Jag har några färgglada plagg dock, de går oftast i blått. Jag är mycket ful i gult och grönt tycker jag själv. Liksom rött. Har liksom inte karisma nog att fajtas mot en sådan färg. Hehe.

KAN DU LAGA MAT:
Nja. Jo. Jag kan, men finner det så extremt tråkigt, tidsödande och alldeles… alldeles värdelöst. Man ska ju bara bli mätt, liksom. Och jo, god mat är gott. Visst. Men alltså hur jobbigt och dyrt det är att framställa denna goda mat jämfört med hur det känns i mun och kropp att äta den, det går inte ihop för mig. Så jag kan laga medioker mat som blir ganska god, men jag gör det för sällan och jag njuter inte det minsta av det.

VAD PLUGGAR DU:
Inget, men gjorde nyss. En distanskurs på Berghs. Svinjobbigt! Innan dess pluggade jag för hundra år sedan (pga: är gammal) journalistik och media och kultur och kommunikation kan man säga. Fil kand i medie- och kommunikationsvetenskap och lite journalistkurser från Poppius på det. Hade jag kunnat välja om och berätta för mitt 15-åriga jag vad jag skulle vilja när jag var dubbelt så gammal hade jag 1. Pluggat hårdare på gymnasiet och gått ut med inte bara ”bra” utan ”jättebra” betyg, och 2. Sökt (och kommit in) till psykologprogrammet. Men men.

BLIR DU BRA PÅ KORT:
Nej, det tycker jag faktiskt inte att jag blir. Tittar alltid direkt efter samma komplex på foton och hittar ”felet” alldeles för ofta och snabbt.

NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
Igår grät jag lite till en dokumentär om ett 82-årigt par som bråkade om en tapet på SVT. Gud vad blödig jag är när det gäller gammal kärlek och livskamrater som hållit ihop i tusen år. Så fint! Innan dess grät jag massor när jag trodde jag tappat bort Emelies kofta på Kåken på nyår och hon smsade och sade att den var jätteviktig för henne dagen efter. På skoj. Innan jag hann fatta det bröt jag ihop pga vill ej vara person som lånar och tappar bort. (hittade den alltså sedan igen på Kåken - waste of tears).

VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
Oh nej. Mer gråt åt folket.

HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
Jag hade en stillsam kväll igår. Snorade och hostade och såg först på Woody Allens skitfilm Midnatt i Paris (HAHA den var så USEL) och därefter Lost in Translation (för andra gången). Avslutade med lite Wire, nu är vi framme i säsong fem och jag är aningen trött på den splittrade handlingen. Precis som jag alltid är i början av säsongerna.

DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Kaffe. Älskar kaffe på morgon och förmiddag. Glömmer bort att det överhuvudtaget existerar en dylik dryck på eftermiddagarna och kvällarna.

ÄR DU NYTTIG:
Okej hej märklig syftning. Man är väl inte nyttig? Mat kan väl vara nyttig? Motion är nyttigt? Men en människa? Lever du nyttigt menar man kanske med frågan? Hur som helst. Min kille brukar kalla mig Luthersk ganska ofta. Det har bland annat att göra med tillfredställelsen jag får av att göra nyttiga grejer. Som att äta gröt. Eller ”komma ut” varje dag "i friska luften". Eller motionera. Eller äta det allra brunaste brödet. Han har helt rätt. Jag får en extrem tillfredställelse av detta. Så ja, i viss mån är jag nog ganska nyttig. Men inte på bekostnad av egen bekvämlighet tyvärr.

HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
Oh ja. Väldigt många, till och med. Mitt track record på jobb är ungefär 1,5 år. Det blir så när man 1. Är ombytlig och 2. Haft många föräldravik.

ÄR DU BLYG:
Ja. Det har jag fått av min kära mamma, hon är jätteblyg. Och jag också. I vissa situationer. Hatar tex att mingla, att småprata med okända på en fest till exempel. Det går inte alls så bra. Jag är liksom ospontan och stel när jag är nervös. Många har misstolkat det för att jag är och varit ”stroppig” och "divig". När jag egentligen bara är lite blyg. Har även scenskräck och telefonskräck. Bland vänner och i trygga sammanhang däremot, är jag inte alls blyg. Men det kanske säger sig självt.

VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
07.45. Snoozade två gånger. Tog tempen. Hade ej feber, gick därmed till jobbet.

VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
Asså gud. Spelar inte tv-spel. Riven? Silent Hill? Dance Central, hos Frida? Sing Star, hos Pelle? Ingen aning faktiskt. Däremot på iPhone, om det nu räknas, spelade jag intensivt ett spel som hette My Horse under några veckor i december.

VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?
Jaha. Får man säga pass?

HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
Förr i tiden: all alkohol bardisken rymde, typ. Så himla INTE lättpåverkad förut. Vilket naturligtvis var/är en dålig grej som tyder på att lever jobbar för fulla muggar (pun intended) och dessutom dyrt. Ändå var jag märkligt nöjd med detta förr i tiden? Nästan så jag skröt om det, sjukt nog. Hur som helst. Idag tål jag väl, tja, i alla fall fyra - fem glas vin på en helkväll. Tror jag.

HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
Ja. Bland det värsta jag någonsin varit med om. Dels på akuten där jag låg med bruten och nyopererad fot, spydde sittande i en rullstol i en korridor med en sådan påse ni vet, som har som en ring överst? Det var pga morfin jag spydde då. Sedan jag har spytt en gång i Roskilde, inte på grund av morfin. End of story. Details excluded.

JAG SOVER:
Jag fick mina första sömnproblem när jag gick i gymnasiet och pappa var sjuk och skulle dö inom kort. Jag bara slutade sova. Låg vaken till halv sex på morgnarna, grät och bankade mitt huvud i väggen i ren desperation ibland. Gick till psykolog, det blev inte bättre, men det kom och gick i skov. Pappa dog. Det fortsatte komma ibland. Då låg jag vaken någon vecka i taget, sedan sov jag bra igen. Perioderna då jag sov bra blev längre och längre. Nu ligger jag nästan aldrig vaken längre. Det händer någon gång om året, max. Har lärt mig att några bra grejer när det ”händer” är att 1. Byta sovrum och tex bädda madrass i vardagsrummet eller gå så långt bort ifrån evt pojkvän (som sover gott) som möjligt samt 2. Lägga mig så tidigt att det liksom inte finns något att hetsa upp sig över på flera timmar. Men händer det så händer det. Inte så mkt att göra något åt.

VAD SA DU SENAST?
Spännande. Om en grej som för övrigt inte alls kändes spännande men aja. Man säger så mkt.

VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
Peace and Love. Var jag på Way Out West? Minns inte! Tror inte det va.

VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
Åh, sådana här frågor passar mig så dåligt för jag ringer liksom... ingen? Jag låser in mig i mig själv och ringer ingen förrän det värsta är över. Jag försvinner från radarn ett tag. Vet inte när det blev så, det är nog relativt nytt, men så är det i alla fall. Inte för att mina vänner INTE ger de finaste av råden och den bästa trösten men jag liksom orkar inte? Jag bara måste vara ensam ett tag. Sist jag blev dumpad ringde jag iofs Lina, Frida och Emelie i oklar följd och på typ en kvart var två av dem hemma hos mig, som värsta akutjouren. Det var fint.

VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
Större lungor. En ny bostad. Lite mer tid. Lite mer ork.

HAR DU SNYGGA SKOR:
Tja, enligt mig själv har jag rätt fina skor. Mycket jodpurs och clarks och sånt. Platt och okvinnligt, skulle somliga säga. Gulligt, och skönt, säger jag.

VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
”Jo men helt okej, jag har inte feber i alla fall”

HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
Ja.

HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Ja.

HAR DU KÖRKORT:
Jadå. Tog det när jag var 19. Kör sällan men jättebra (enligt mig själv).

ÄR DU ENSAM NU:
Jag är aldrig ensam. ALDRIG. På jobbet sitter jag i öppet kontorslandskap, på fritiden är jag nästan alltid antingen med mina vänner eller min kille. När jag är i stallet är jag det ofta med vänner därifrån. Överhuvudtaget skulle jag gärna se att livet liksom föll sig så att jag var ensam lite mer. Utan att planera för det (typ: kan du gå hemifrån på måndag så jag får vara eeeeensam, den tycker inte jag funkar). Men det kommer nog en tid för detta också ska ni se.

VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
Jag ser fram emot ridningen. Att bli friskare. Att få ett besked jag väntar på (NEJ är inte gravid eller ens kanske). Och jag ser fram emot på fredag, då sticker jag och min kille och Frida och Frans till hotell Bomans i Trosa! Min födelsedagspresent förra året, here we go. Vi ska bo i minisvit. Det ser jättefint ut! Längtar till denna lilla roadtrip med de bästa av människor, hurra.

Hej schizofrenin

2012-01-06T21:58:00.000+01:00

HEJJE. Nu har min meningslöshetsdepression på två dygn gått över vad det verkar. Ni vet när allting liksom rullar och funkar men plötsligt känns så himla trist? Jobbet är bra, kärleken är bra, vännerna är bra, fritiden är bra, och man bara... JAHA OCH VAD NU DÅ? Sådär som när man är liten och bara "nej nu klipper jag av mig allt hår" eller när man är lite större och springer ned på stan och försöker bedöva känslan med shopping? Så kände jag i veckan. Kicken, var ÄR den? Så jag surade. Funderade. Tänkte på radikala förändringar. Vill jag säga upp mig (igen) och byta bana (igen)? Svar nej. Vill jag ändra på något särskilt i mitt liv? Svar nej. Så tja. Jag gjorde vad varje normal person skulle gjort. Ställde mig och skrek fast med munnen stängd så att ljudet som kom ut lät som en blandning mellan rap och harkling och hotade min kille med att jag tänkte köpa hund (fick för mig att jag verkligen ville ha en amstaff pga har tittat på hundhem och det finns många hemlösa sådana). Det ska jag förstås inte göra. Köpa hund alltså. Det insåg jag också väldigt snart. Sedan var det plötsligt torsdag kväll, hoppkursen var över, Lillis kom hit, vi drack ett glas vin, gick ned på lokala sunkbaren, drack två glas Cava, sedan gick jag hem, lade mig och surade, det blev ny dag och känslan är borta.

Dagen spenderades i stallet. Det är som att jag inte vet vad man gör av ledig tid förutom att åka dit. Idag tittade jag och Sara på en hoppträning och två dressyrprogram. Hängde med personalen i stallet. Åt bullar och muffins och kaffe som jag tagit med (för tredje dagen i rad) i min julklappstermos (vääärldens bästa grej). Frös rumporna av oss. Skildes åt, åkte därifrån, hälsade på Frida, åt kakor, åkte hem, åt tacos, tittade på På spåret, tvättade. Där är vi nu. Också en typ av dag.

Note to self

2012-01-05T08:31:00.001+01:00

Sluta inleda blogginlägg med ordet "jaha".

Skammen har kommit till stan

2012-01-05T08:28:00.000+01:00

Jaha. Nu är det dags för Shame på Svenska biografer. Recensionerna är lika ambivalenta som min egen fast utspritt över ett bredare spektra. Några älskar, några vet inte riktigt. Gillar för övrigt Metros rubrik "sexmissbrukare i iskallt deppdrama". Deppdrama, haha. Svenskan råsågade. Gick ju på det som beskrivs nedan hela vägen personligen dårå:

Steve McQueens kallt registrerande och konstfullt komponerande kamera är med överallt och hela tiden. Filmen blir på så sätt exemplariskt voyeuristisk samtidigt som den är strängt mästrande. Den vältrar sig med pimpinett och glädjelös frenesi i just den skörlevnad som den fördömer. Resultatet blir mindre ett dubbelt perspektiv än en dubbel moral av gängse sort. Avståndstagandet röjer fascinationen: Titta så äckligt! Titta riktigt ordentligt! Och en gång till för säkerhets skull!

Bah

2012-01-04T18:28:00.000+01:00

Jaha. Nä men om man skulle ta och inleda ännu en långhelg? Känns lite tomt. Mest eftersom veckorna såhär mellan jul och nyår och den här halvan varit så himla overksamma. Ingen annan är på plats, det är svårt att få saker gjorda, ingen svarar på mail, saker som hänger i luften fortsätter hänga i luften. Och där hänger de alltså kvar i fyra dagar till. I morse gick ridningen urdåligt, verkligen kasst. Hatar när det känns som att man går bakåt. Man rider för en ny instruktör, den har egna idéer om hur man bäst rider hästen, i det här fallet säkerligen rätt bra idéer eftersom killen som håller kursen är killen som ridit in den häst jag rider, tävlat henne, och så går det bara sämre och sämre och sämre. Med självförtroende i botten avslutade jag stalldagen med att släppa ut henne i fel hage så hon kastade sig aggressivt över de två hästar som redan stod där, trängde in den ena i ett hörn och började sparka. Jag fick panik, såklart, kastade mig efter henne i lervälling som eventuellt var en halvmeter djup, halkade omkring i läderstövlarna som mådde dåligt av omständigheterna och en (egen) puls på sisådär etthundraåttio. Fick tag i henne, tog in henne med (egna) svansen mellan benen och åkte till jobbet. Feeling like a big failure. Men aja. Det är ju kul att jag har något att göra, som Anders S Nilsson kanske skulle tröstat mig med.

Nu är jag hemma. I sängen. Väntar på middag som lagas av snäll och förstående kille. Det är fint att han, trots totalt ointresse i hästar och ridning, alltid står på min sida och har lärt sig både lärares och hästars namn och liksom bryr sig. Frågar hur det gått, lyssnar på intriger och statustjafset, har börjat lära sig hela kontexten kring ridningen och stallet. Det är fint. Drömmer ibland om att han skulle bli hästbiten också. Se det perfekta för kropp och jäkla själ med denna sport. Kanske kan det hända, men inte idag. Min morbror började rida förra året och han är över femtio. Hoppet är det sista som överger människan osv.

Lämnade tillbaka klänningen från COS idag också. Kändes rätt i hela mig. Digge, som för övrigt är expert på hela COS sortiment, höll med om att klänningen var fin men inte min stil.

Funderar på att gå på bio ikväll. Martha nånting nånting May. Men antagligen orkar jag inte. Känslan denna skitonsdag är tomhet, apati, nedstämdhet och likgiltighet i en härlig mix. Mys.

Things that make me go HURRA

2012-01-03T17:50:00.002+01:00

En väns kofta jag lånat. Så nesligt förlorad på kåken på nyår. Bittra sorgens tårar över detta på nyårsdagen Ångesten i att låna och tappa bort. Besöket på stängd kåk igår efter jobbet. Och så idag: the return of the koft. Så jävla, jävla bra. Illustreras med bildbevis.

Underbara morgnar i sol och lera

2012-01-03T17:24:00.002+01:00

Med den här lilla tjejen. Älskart.

Recept på liv I could get used to

2012-01-03T08:51:00.000+01:00

Oj vilken överraskning. Somnar i fräscht skick, vaknar superförkyld. Så nu sitter jag här och nyser. Framför morgonteven. Om tjugo minuter åker jag till stallet. Går en hoppkurs varje morgon den här veckan, åker till jobbet och börjar jobba efter lunch. Den här typen av dagar: nästintill perfekta. Skulle SÅ kunna vänja mig vid det. Morgon stall, eftermiddag jobb, kväll vänner. Igår spelade vi TP, vi var åtta personer och jag bakade mjuk pepparkaka och citronkaka (sån man blandar pulver + vatten mind you) och jag lärde mig bland annat detta:

* Nilen mynnar ut i Medelhavet. Vet ej när jag ska använda den kunskapen framöver men ändå bra.
* Clint gjorde musiken till Mystic River och Million Dollar Baby.
* Skorpan i Lejonhjärta heter Kavringen i norska versionen.
* Irlands flagga är förvillande lik Italiens i halvdunkelt ljus
* En mandolin används absolut inte bara för att "skära tunt" utan strimla och skiva ska det vara för att bli rätt (sur över detta fortfarande)
* Lou Reed bildade Velvet Underground i New York 1964.

Slut på lärdomar. Nu måste jag snyta mig och åka till stallet.

Nyårslöften. Nej tankar. Lösa planer. Lite så.

2012-01-02T16:30:00.000+01:00

1. Fortsätta konsumera sparsamt och med eftertanke - det här är egentligen bara en fortsättning, men värd att understryka. Någon gång i samband med omprioriteringar aka "jag vill hellre rida" samt "jag blir ändå inte gladare" så slutade jag ströshoppa helt och hållet för några år sedan. Och med ordet menar jag alltså den typen av shopping som hade med "har inget särskilt att göra" samt "gå på stan" att göra, den där när man går i affärer utan att riktigt ha ett behov, bara för att det är kul. Det här slutade tvärt, bara sådär, och jag har inte saknat det. Dels antagligen för att jag aldrig riktigt tyckte det var kul? Mode och jag har liksom inte äktenskapstycke, har aldrig haft, om man säger så. Att jag har den enorma himla turen att få ärva Emelies kläder när hon tröttnat är ju förstås en viktig pusselbit i frågan. Om detta må vi inte ljuga. Men alltså: inte konsumera i onödan. Världen behöver inte det. Jag behöver inte det.

2. Flytta. Detta är egentligen inget löfte utan mer av ett konstaterande. Det kommer att bli av eftersom jag redan sålt min lägenhet. Vi får se vartåt det barkar och hur det blir med allt. Men härligt ska det bli. Spännande också.

Men alltså hur SVÅRT ska det vara att komma på lite härliga nyårslöften? Jag kommer liksom inte längre än hit. Minns när mitt nyårslöfte var "på riktigt 2009" - det var himla nyttigt och bra. Minns även när det var "använd klackar till vardags" - det gick åt helvete. Så himla jobbigt med klackar när man vill promenera till jobbet. Dessutom jobbigt när man är fotledsneurotiker som jag tydligen gått och blivit. Ett som jag inte uttalade högt men fullföljde var "visa dig osminkad och vänj din omgivning vid din naturliga look". Det var skitjobbigt. Så himla många "är du trööööött" eller "oj har du gråtit" eller "hur är det, mår du dåligt" som jag fick det året vill jag helst inte få igen. Dock bra grej. Folk vande sig! Minns också ett bra som gick ut på att sluta gömma sig bakom skrivet ord när det är hemska/jobbiga/konfliktfyllda konversationer som behöver ta plats. Med andra ord: sluta tänka i tre dygn, formulera något vackert/smart/känsligt/rätt i text som liksom drar mattan under den man har konflikt/samtal med utan gör det LIVE, öva på att SÄGA det där du tycker, känner, tänker. Trots att det är 1000 gånger läskigare. Det gjorde jag, men det var svårt, är svårt, är något jag återvänder till ofta. Men slutat skriva de där långa sorgliga "kloka" breven, det har jag. Jaha. Vad mer. Ett löfte skulle kunna vara "bli bättre på matlagning samt matlåda" men jag känner på mig redan nu att jag kommer bryta det. Ett annat skulle kunna vara "skaffa en miljöbil och hälsa på mamma lite oftare på helgerna" men det hänger ju ihop med andra grejer, såsom bostad och pengar och parkering och så. Sånt jag inte kan veta idag. Ett annat skulle också kunna vara "skriv mer" men känns himla oklart om det kommer ske? Och i vilket syfte.

Nej men alltså hörni. Det här går ju inte. Ger upp.

Om ätstörningar och föräldraskap

2012-01-01T19:07:00.000+01:00

Snor helt skamlöst denna bild från braiga Hanna eftersom den känns viktig och jag ej äger denna tidning själv:

Nyårsklänningen jag köpte men ej använde

2012-01-01T19:02:00.001+01:00

Och som således åker tillbaka till COS imorgon. Såhär ser den ut. Lite för taggig liksom va. Plus att hallå. Hej robothållning.

Elaka styvmorsklänningen och rastlösheten

2011-12-30T18:54:00.000+01:00

Amen så himla jobbigt. Alla mina kompisar (känns det som?) är tydligen frilansare och har det jättehärligt och ledigt i mellandagarna. Igår till exempel, när Wille bjöd in till "nyårsafton 0.5" var det fest och kul och till och med en sjuåring stannade längre på festen än jag. Idag däremot, när jag äntligen jobbat klart för veckan, är det himla dagen före nyårsafton och URSÄKTA MIG SOM FRÅGAR men när började man bry sig så himla mycket om det? Jag har fan fått slita och svettas för att få cirka en kompis att ta en liten öl med mig. Obs om detta låter som alkisvarning vill jag bara säga att jag inte druckit öl på veckor nu. Vill bara socialisera en kväll när jag inte behöver tänka på jobbet dagen därpå och därmed gå hem supertidigt och vara helt städad. Men det är tydligen för mycket begärt. Eh okej, hej världens mest meningslösa gnäll.

Annars kan jag berätta följande. Idag köpte jag en nyårsklänning. En svart och prålig från COS och egentligen passar den inte min nya mjuka stil så bra alls (mjuk stil: håret är ej längre kolsvart med raka hårda linjer utan brunt och mjukt fall) och ser dessutom lite ut som något som den elaka drottningen i Askungen skulle kunna ha på sig, plus att den inte var på rea men det fattade jag inte förrän efter tio års kö till provrum och lika många till kassa så jag tänkte what the hell och köpte den ändå. Men har redan ångest. Tänk vad mycket mer meningsfulla grejer den där tusenlappen kunde gått till. Än en jävla festklänning som kommer användas en, max två gånger. Åh tänk om jag orkar lämna tillbaka den? Det vore himla bra.

Jaha, vad mer. Jo i dagarna har jag alltså jobbat. Idag åt jag lunch med senila gamla mormor som börjat tömma sitt hem på grejer eftersom hon tror att någon stjäl av henne. Tex idag fick jag en "byst" aka staty som var jättestor. Fattar inte hur hon orkade släpa den från sig till min morbror i väskan men den fick jag alltså. I julklapp. Hon sade att den hette Aksel. Jag smög in med den i min mobrors sovrum. Där står den nog fortfarande.

2011 i mobilbilder

2011-12-28T15:54:00.001+01:00

Det här är tidigt på året. Tror jag? Vi är i så fall på Trädgården under bron och jag tänker mig att det är vinter och vi fryser som satan eftersom vi sitter i den där utebaren, där man får röka, och huttrar rumporna av oss. En kille på cirka 19 kommer att ragga på några av mina vänner här snart. Vi kommer även att öva på repliker ur den amerikanska Millenniumfilmen för det pågår casting för rollen som datatekniker och vi vill att en viss av oss ska söka rollen. Det vill inte en viss av oss, och en annan av våra vänner kommer senare att få den (och ta den). Men det vet vi inte här. Kul kväll, vill jag minnas, om än lite kall. På bilden ser vi Frida och Frans och yours trulys truly, så att säga.

Och sedan blev det vårkant och april och jag och Lina och Wille gick på Klungan (som jag sedan skulle se igen i december utan att fatta att det var samma show jag köpte biljetter till). Som biosnacks: jordgubbar. Lina hade just fått en cool utmärkelse här, men jag minns tyvärr inte vilken av dem alla det handlade om. Det spexiga med denna bild, på den tiden, var att det kommit jordgubbar till Hötorget. Kändes nästintill somrigt.

Det här blev min första och sista vår på bokförlaget och med detta jobb kom en ny fantastisk vän: Snipan. Här står han och bygger ord på mitt kontor. Ångest och KBT, bland andra. Jag jobbade med psykologiböcker, förresten. Härliga tider, på sitt sätt. Ohärliga, på andra.

Första dagen utan jacka. Sportade de här hängselbrallorna hela våren och försommaren. De satt lite dåligt i grenen om vi ska vara riktigt ärliga, men jag kände mig så "gullig" i dem. Den här dagen åt vi brunch på Långholmens värdshus. Den fick 3 av 5 möjliga poäng. Förlorade på snorkig service och fantasilös buffé. Men omgivningarna var det ju inte direkt något fel på.

Och så var det den här hästen. Mitt hjärtegull. Den här lilla kärlekshistorien började redan 2010 men gud vad den fortsatte under 2011.

En dag kom Frida och Ava och hälsade på i stallet. Det var hennes första (och kanske fortfarande enda?) möte med hästar. Lyckat, tyckte jag. Ava också. Minns även att det här var dagen jag första gången såg Ava le (mot mig, ej mot hästarna). Kul!

Också kul: mina underbara kollegor på bokförlaget. De här två är så gulliga och roliga tillsammans. Vi äter fortfarande frukost eller lunch tillsammans en gång i månaden. En tradition jag helst aldrig vill bryta om jag slipper.

Här tar vi privatlektion i hoppning. Vi gjorde det nog hellre än bra, men what the hell. Roligt var det. Fina Fimpen.

Det kom en vår och körsbärsblommorna slog ut. Jag gick ned i arbetstid på bokförlaget och började projektleda en stor föreläsningsdag på Rival. Gick nästan in i väggen av all stress. Några morgonpromenader med Snipan hann jag i alla fall med. Här hänger vi på Linnégatan och gör oss fina under de blommande träden.

Mamma bestämde sig för att det var dags att flytta från landet och till en lägenhet inne i "stan". Här är vi dock ute på landet, antagligen har hon inte ännu köpt sin lägenhet, och vi går ut med hennes enorma hund, Emma.

Förutom föreläsningsdagen på Rival projekledde jag ett bokevent på Kägelbanan med Anita Goldman och Tomas Böhm apropå deras (då) nya böcker som handlade om kärlek och terapi ur varsitt perspektiv. Snipan följde med och hjälpte mig den kvällen. Tack för det, såhär ett halvår senare, Snipis.

Jag och kärleken bjöd in till frukost några gånger. I brist på matlagsningsskills får man göra det man kan, dvs duka fram frukost. Koka gröt och ägg. Rätt nivå för rätt personer och kök.

Och så kom den till slut, sommaren. Högalidsparken var ett favorithängställe. Förfest, söndagshäng, picnick, den funkar till allt!

Jiddan kom på besök, hennes band MEN spelade på Debaser och vi tog en svängom till dragspelet efteråt. Mys.

Ute på Hölö hängde, som alla somrar jag minns, min fina faster och min lika fina kusin. Han blir för övrigt pappa vilken dag som helst så det är ju en händelse värd att nämna från i år.

Nu har jag hunnit avsluta projektledningen, få ett nytt jobb, sluta på bokförlaget och för första gången se fram emot en fyra veckor lång semester. Den inleddes på Peace & Love i Borlänge. Jag sade till mig själv att det här skulle bli sista året men det vete fan om det blir så. Det är ju så mysigt. Trots att hotelljäveln kostade 2100 per natt. Orimligt.

Dagen efter Peace & Love åkte vi till Lefkas. Halvbra ö men mysig vecka. Jag och kärleken.

Direkt efter Lefkas tog vi Pelle och Pauline under armen (eller de tog oss) och stack till Köpenhamn. Där regnade det fem dagar i rad, Oslo blev attackerat och vi åt en jäkla massa mat. Pelle agerade projektledare och jag njöt av att slippa. I min nya regnrock. Nätterna spenderades dock i oro och ångest framför nyhetssändningarna. Gud vad hemskt.

Här verkar det vara uppehåll i fem minuter. Då passade jag på med ett turistfoto.

Efter Köpenhamn tog vi tåget till Helsingborg och hälsade på två underbara personer, Monkan och Andreas, som tyvärr inte fastnade på bild. Det gjorde däremot stranden i Båstad (som jag för övrigt spenderade mina första säkert tretton somrar på). Den här himlen var veckans finaste, i övrigt ösregnade det hela jävla semestern. Ledsen smiley.

Åter i Stockholm och sista helgen på semestern. Den ägnades åt Högalidsparken, vänner och förmodligen ett besök på Natten på Färgfabriken.

En natt hade vi fest hos Ante. Vi dansade och cyklade motionscykel om vartannat. Jag vek upp tröjan på ett märkligt sätt.

I augusti fick man äntligen hämta hem den här från sommarbetet. Herregud som jag längtat. Hon var tjock och dammig och här har vi schamponerat lite.

Popaganda kom och gick. Jag gick bara en av dagarna och minns knappt vad jag såg men tror det var Lykkeli. Emelie och min kille hade kul. Den senare så kul att vi blev ombedda att lämna Trädgården lite i förväg om man säger så.

I september fyllde jag år. Detta var en ledsen dag av lite olika orsaker men jag fick fina gulliga bud från fantastiska personer till jobbet. Älskar dem. Och så blev man 33 gamla år.

I oktober fyllde Erika år och vi firade henne med en överraskningsmiddag hemma hos henne som å ena sidan var rolig, å andra sidan misslyckad eftersom Erika själv inte riktigt var närvarande. Lina var det i allra högsta grad, här i ett par läckra röda skinnbraxor.

Nille hade fest, eller rättare sagt hans lokal hade fest, och vi gjorde oss så fina vi bara kunde. Samt hade roligt. I alla fall jag och Lina.

Det köptes olika kläder och banne mig om inte Anton var med vid varenda inköp? Det känns så. En perfekt shoppingvän är han, Anton aka Snipan. Besitter ett tålamod jag själv saknar och uppå detta även god smak. Lyll!

Jag fick nya kollegor det här året också! Helt jävla fantastiska om jag får säga det själv. Här har vi vinprovning med företaget med anledning av ett vd-byte. Jag som inte varit superförtjust i rödvin innan fick ändå en lite bättre känsla för det.

Ava har, av naturliga orsaker, vuxit och vuxit. Här närmar hon sig ett år och lika glad är hon för det.

Monkan kom till Stockholm en tidig novemberhelg! Det var superhärligt, även om denna bild inte riktigt visar härligheten. Här samlas vi alltså, vi tre som lärde känna varandra i Gävle sisådär 1999, och allt känns ungefär som förr. Yey oss.

På måndagskvällarna under hösten tittade jag - alltid - på Ensam mamma söker. So sue me! Den här säsongen var tråkig och den här personen var mitt hatobjekt nummer ett. Världens mest tjuriga person.

Acne hade fest i slutet på november (eller var det december?) och jag passade på att flasha axeln en smula.

Vi åkte till ett slott, min syster och min styvmamma och jag. Tyckte vi behövde hänga utan alla (min systers) barn och prata lite om vuxengrejer och gav varandra detta i present. Här sitter vi i en trappa som slottspersonalen bestämt hävdade att det spökade mycket i. Jag var orädd (tror liksom att jag är kompis med eventuella spöken?) men min syster var däremot mycket obekväm.

Jaha vad ska man säga. Det är höst. Lera.

Första helgen i december = resa till Skåne! Hänga med Monika och Andreas. Det var storm och vindkraftverken jobbade för högtryck. Stack till Köpenhamn en sväng, spelade spel och myste.

Och gick på Tivoli! Där var alla 21 år förutom vi. Vi var 33. Aja.

Och sen blev det världens kortaste julledighet och min brorsa fick lite kramar av sin tjej i julklapp, allt medan mamma lagade sin goda mat.

En sak med 2011 som icke bör glömmas: jag sålde min lägenhet! Här målar vi dörren.

Det var det. 2011 i mobilbilder.

En av grejerna jag roade mig med på julafton

2011-12-28T11:15:00.002+01:00

Avslutat trean, börjar på fyran (The Wire)

2011-12-27T19:20:00.000+01:00

Apropå The Wire förresten. Åh så jävla svårt att skriva något om det nu när man helst inte får spoila och sådär. Och lugn, jag kommer inte göra det. Men nu har jag precis avslutat säsong tre här hemma och det känns lite tungt om man säger så va. Snart går vi vidare till säsong fyra. Och sen, är det en kvar eller mer? Har ni något att säga om de kommande säsongerna? Minns tex när jag började på femman, eller om det var sexan, av West Wing och hela stämningen i serien bara dog. Tvärdog. Jag fick lov att slitas från dem en säsong för tidigt för jag stod inte ut med hur dåligt det blivit, hur trist manus, trist stämning, osv. Säg att det inte kommer hända med The Wire. Säg det.

Much ado about nothing

2011-12-27T18:22:00.000+01:00

Idag var sista lediga dagen. Den spenderade jag genom att sova till halv tolv (seriöst, det är ingen hejd på hur mycket jag sover nu för tiden), promenera lite Årstaviken fram och tillbaka i sol och mot- och medvind, måla lite på en dörrkarm (min egen) och promenera lite till. Nu är min ledighet slut och herregud, jag har verkligen knappt gjort något alls. Om man bortser från en kväll med styvis och syster, en dag och kväll med mamma och bror, en kväll med svärfamilj alltså. Så har jag knappt gjort något alls. Minns "back in the days" (jag använde inte just det uttrycket) när vi åkte till Sala (där våra familjer bodde) i mellandagarna och man betalade ungefär 300 kronor för att bara kunna komma in på "hotellet" och där gå varvet runt, runt, runt två kvällar i rad och liksom glo på de man gick i skola med en gång i tiden och i hemlighet mäta sig med varandra. Bli superfulla på skamlöst dyr cider, typ. Ja gud. Det var tider det. Närå. Eller JO! Det var ju det, då, på ett sätt. Andra tider än nu då kvällarna består av The Wire och en dokumentärserie om orangutanger i alla fall.

Hur som helst. Imorgon börjar jag jobba igen. Det ska bli lite mysigt, lite tråkigt.

Julklappar

2011-12-26T15:29:00.001+01:00

Jag fick ett underställ av min brolla i julklapp. Ett chockrosa. Som jag ska ha om det blir vinter nån gång. I stallet. Såhär ser det ut. Känner mig för övrigt både naken, rädd och exposed i detta nu. Närå. Men typ.

Att kliva upp och ut = överskattat

2011-12-26T15:26:00.001+01:00

Nu är jag hemma igen. Landade här igår kväll. Sak jag insåg: vi har väääärldens skönaste säng. Så skön att jag vägrar kliva upp nu. Klockan är halv fyra. Det är mörkt ute igen. Omkring oss har folk magsjuka. Vi jobbar lite såhär, vi. Läsa sova läsa sova osv osv.

Operation rädda fantastisk personlighet + liv

2011-12-24T14:31:00.001+01:00

Jag brukar aldrig ber er om någonting, visst? Jag bara skriver och ni läser och vi brukar inte prata så mycket med varandra. Men vi behöver göra ett undantag idag. Julafton och allt. Vi måste hjälpas åt med en grej. Vi måste hitta ett nytt hem åt den här lilla godbiten till katt. Hon är det finaste, roligaste och coolaste jag någonsin träffat på ett par kattben och då ska vi minnas att jag är en hundmänniska som vanligtvis inte känner speciellt mycket för katter. Men den här. Henne älskar jag. Hon heter Ronja (man får byta om man tar hand om henne) och är sju år. Är en av de fem katter som bor härute, hos min mamma. Situationen är den att mamma håller på att flytta hemifrån och hennes man flyger (pilot) och kan därmed inte ta hand om katterna själv när hon har flyttat. En del av katterna kan göras om till innekatter och eventuellt bo med mamma i hennes nya lägenhet. Men inte Ronja. Aldrig hon. Hon är för mycket vildkatt för det, eller utekatt om ni så vill.

Här kommer min högst subjektiva beskrivning av hennes personlighet. Jag har känt henne i alla hennes sju år så jag tror att jag har någorlunda koll.

Hon är alltså sju år. Kolsvart och med små tofsar på öronen. Ända sedan hon var kattunge har hon ogillat att bli buren på, då skrek hon så vi slutade försöka. Det bästa var om hon fick röra sig som hon vill, och det kunde man ju bjussa på. Hon är väldigt självständig och en av den här kattklanens absoluta tomboys. Backar inte för faror och blir nästan aldrig rädd. Intresserad av människor och hänger gärna runt när det är människor på besök. När man pratar med henne pratar hon tillbaka. Alltså inte jamar och absolut inte ylar utan liksom pratar sådär som katter kan göra. Det är skitgulligt! Man kan liksom starta små konversationer med henne och hon svarar och man ligger och småpratar lite. (Obs att hon inte fortsätter prata när man själv slutar, hon är inte jobbig). Hon är väldigt gosig men vill aldrig ligga i knät, bara bredvid, nära. Förutom att hon är sjukt rolig att prata med och jättefin och härlig så är hon också väldigt självständig. Är ute ganska långa perioder åt gången. Försvinner ut, ibland över natten och en bit inpå nästa dag. Kommer tillbaka som inget hänt. Snackar lite. Gosar lite. Beger sig ut igen.

Jag är ingen expert på katter men jag vill hävda att den här har en extremt stark personlighet. Orädd, rolig, fin och tuff. Hon behöver ett hem där hon kan vara ute. Helst inte vid motorväg eller hög trafik eftersom hon bott nästan hela sitt liv i skogen. Hon är sju år och steriliserad och har aldrig varit sjuk i hela sitt liv.

Snälla. Nu har vi några månader på oss. Max. Kan inte ni skicka den här posten vidare till människor ni vet och känner som kanske, kanske har rum och lust att ta hand om Ronja i resten av hennes liv? Jag kommer inte hinna hitta en bostad på landet innan det är dags och jag vägrar att hon måste avlivas.

Saknar honom men är okej obs

2011-12-24T12:19:00.000+01:00

När jag precis börjat dejta han som skulle bli min kille och var så jävla kär och såg stjärnor överallt och det började likna kärlek banne mig så deklarerade han bestämt att okej, om vi skulle bli ihop nu så behövde en sak luftas och det snabbt: julen. Det var nämligen såhär, fick jag veta, att han tänkte ALLTID fira ute hos sina föräldrar. Tills de dog. Det var bara så, ej förhandlingsbart, så om jag hade planer på att försöka ändra på den traditionen kunde jag se mig om efter en annan kille. Ungefär. Jag tyckte att det var ganska gulligt, eller rättare sagt det hörde till en grejerna jag föll för med min fina kille: han obeveklighet i vissa frågor. Men i alla fall. Han älskar julen hos sina föräldrar och vill jag fira med honom får jag fira med dem. Punkt och slut.

Det är liksom helt okej. Mina känslor inför julen är lite mer neutrala, om man säger så? Sedan pappa dog har det mest varit en dag man tar sig igenom. Första fem åren grät jag i smyg varje julaftonskväll. Det är ju så med traditioner. Att rycka bort en person ur människors liv känns extra mycket vid högtider. Jag kommer gråta om jag gifter mig också. Jag grät på studenten. Så. Men nu har det gått så många jular, så många år som jag varvat mellan min styvmamma och lillasyster och min biologiska mamma och min bror. Det har liksom blivit en vanlig dag, en ganska neutral sådan. Jag gråter inga tårar längre, har det tvärtom ganska fint. Vi äter goda grejer och delar lite julklappar och spelar något spel. Precis som jag antar att de flesta andra gör. I samma ordning. Att min kille är på ett ställe där han har en starkare känsla för dagen än så, det unnar jag honom såklart.

Enda grejen är att jag längtar efter honom så himla mycket. Min kropp är liksom van vid hans händer och att sova utan honom bredvid är så tomt. Inte buhujagärhaaalv-tomt, bara lite tomt.

Aja. Nu kommer gänget hem med hunden här. Leriga tassar ska undvikas. Sedan ska pepparkakshus bakas. Kram på er!

OBS ska göra en glad/tacksamlista också för att väga upp

2011-12-24T12:03:00.002+01:00

Vill bara på tal om föregående inlägg säga att jag är jätteglad för jättemycket saker. Bland annat människor jag älskar som är grymma, mig själv (eh okej självgod dag tydligen) och vem jag är och blivit, min familj, att jag har sålt min lägga, framtiden, en häst jag älskar så jag går sönder ibland (*kan prata med* *närå*) och vad jag får ut av ridningen, mitt jobb och mina skithärliga kollegor, och massa annat. TACK FÖR LIVET OCH GOD JUL.

Amen VAFAN god jul då

2011-12-24T11:52:00.000+01:00

Nej men hallå då. Det är en icke-magsjuka vän i etern. Ursäkta men jag vet inte riktigt vad etern betyder, inser jag nu. Radio och teve va? Inte internet? Hur som helst. Det är jag. Vilket ni eventuellt redan visste eftersom ni är här, men skitsamma. Give this girl a little break.

Status på mig just nu: ligger i mammas stora soffa. Vi lyssnar på Så mycket bättre-skivan (såklart) och med "vi" menar jag "jag", eftersom de andra är ute och går med hunden över leriga åkrar. Jag slapp. De andra i det här sammanhanget är min bror, hans flickvän och min mor. Ifall ni undrade. Nu sjunger Eva Dahlgren This is the way I wanna live och jag känner mig provocerad. Det är nog en allmän underliggande känsla idag förresten. Jag är smått provocerad? Här är några saker jag provoceras av:

1. En bok jag hittade i min styvmammas bokhylla inatt om en kvinna som har den stora fräckheten att A: hävda att djur pratar med henne och B: skriva en bok om det och C: skriva en SKITDÅLIG bok om det. Hur hon var mobbad som liten hit och hästar som berättar om blåa bollar dit och jag vet inte, blev bara så jävla förbannad på denna kvinna. Hon verkar ju helt från vettet.

2. Den här skivan provoceras jag av. Och programmet. Varför ska de sjunga varandras jävla låtar? Har de inte blivit bortglömda av en anledning, är vi inte färdiga med låtarna? Måste vi höra dem och om och om igen bara för att nån annan avdankad artist tar sig an den? Gillar inte. Tacka vet jag Stjärnorna på slottet, där pratar de bara. Prat är kul. Man får veta mer om saker man inte redan visste. I Så ska det låta får man höra låtar man redan hört av artister som borde hålla sig till sina egna låtar. Det är min åsikt och den står jag för.

3. Män, och hur kvinnor pga SNETT jävla samhälle hela tiden gör dåliga dealar för att få vara nära dem. Jag pratar om mig, om dig och din kompis. Din morsa antagligen också. De flesta har varit där och det är så jävla frustrerande. En till snubbe som tycker synd om sig själv och att han förtjänar särbehandling för att livet är hårdare mot honom än någon annan och det smäller. Närå. Jag har aldrig slagit någon, varför skulle jag börja idag på julafton? Men jag känner mig alltså irriterad just idag. Jävla dagisfasoner på folk. Självcentreringen, vet hut. Vet din plats. Samt att vi borde börja uppfostra våra tjejer på ett sätt som gör att det känns aningen mer naturligt att ta den plats man förtjänar och få den jävla kärlek man är värd. I sin helhet. Okej jag svamlar, skit i mig.

4. Hur svårt det är att vara tonåring. GUD vad jobbigt det är. Har i detta nu hängt en kväll och en morgon med min extremt fina femtonåriga syster och jag ser dem, demonerna, som säger att hon inte är tillräckligt bra/smal/snygg och att det är synd eftersom det råkar vara just det hon måste vara för att förtjäna en plats i den här jävla världen, känslan av det där och all frustration som föds ur detta. Åh jag HATAR det. Vill bara säga att en dag, då kommer det inte vara såhär längre. Men det spelar ingen roll just nu för nu är det så. Och nu är allt man har. Damn it.

Jaha nu sjunger Wiehe Eva Dahlgrens låt och jag tror jag måste gå och stänga av. Och ta ett chill pill hej hej. GOD JUL förresten.

Skönt att man fick en vit jul ändå

2011-12-24T10:35:00.001+01:00

En mysig dan före dan-saga om kräks

2011-12-23T00:48:00.001+01:00

Idag tog min kräkfobi mig till nya konstiga ställen. Ända sedan jag var liten har jag lidit av grav, och jag menar verkligen grav, fobi för att kräkas. Jag minns när jag var ungefär sju, kanske åtta år, och låg och vred mig i panik i sängen för att jag tyckte jag anade ett illamående. Jag minns hur jag kastade mig från middagsbordet en gång för att rusa till toaletten, hysteriskt gråtande, för att jag mådde illa och trodde att det var dags att kräkas. Det var det inte. Jag bara stod där och ylade och gapade mot toaletten.

Det är det sällan, dags att kräkas, för mig. Vet inte om jag någonsin ens haft den jäkla magsjukan. Ändå får jag sådan ångest varje år när det är dags. Den förstör alltid en bit av min filmfestival-upplevelse (många människor i trånga utrymmen). Den förstörde en hel del av min Klungan-upplevelse på Cirkus i veckan. Speciellt eftersom Frida fick kräksjukan på natten. Jag har ända sedan jag var liten gått omkring med konstiga uträkningar på potentiell inkubationstid, tänker alltid (antagligen för att jag läst det någonstans) att jag är i riskzonen cirka 24 timmar efter ett potentiell smittotillfälle. Jag tänker att det är farligast om man varit i närheten av en spya eller toalett där någon fått kräksjukan. Jag tänker att det är ungefär 35% av risken att träffa någon vars kräksjuka ännu inte brutit ut, jämfört med att vara i närheten av en blomstrande sjuka, så att säga. Ja ni hör ju. Jag är ganska så skiträdd och har rätt mycket ångest över det här. Så jag har gått i två dagar nu och liksom bara väntat. Känt efter, tyckt att jag mått illa, väntat, nu kommer det, nu bryter det ut, men nej. Det har inte kommit. Ett lätt illamående har stannat vid just detta. Tills idag, precis efter lunchen.

Vi hade ätit äckliga sallader till lunch, mina kollegor och jag. När vi ätit upp hade båda de andra ärenden på stan och försvann ut en stund. Själv satt jag kvar vid min dator, sista dagen innan ledighet och en del att fixa med. Plöstligt slår det till. Illamåendet. Nu händer det. Jag blev helt iskall, det var som att blodet rann raka vägen från ansiktet och ner i vaderna. Jag reste mig upp och började räkna på tiden det skulle ta för mig att ta mig hem. Cirka 20 minuter. Skulle jag klara det innan det började kräkas? Vad skulle hända om jag inte skulle klara det? Kräkas på en tunnelbaneperrong? Det gör jag bara inte. Utan att säga ett ord till någon på jobbet reste jag mig upp, klädde mig, gick ut. Raka vägen ned i tunnelbanan. Sneglade på min spegelbild i ett fönster, såg jag inte lite väl blek ut? Skulle jag klara resan hem innan jag började spy? Jag åkte tre stationer. Gamla stan. Här behövde jag byta tåg. Fem minuter till nästa skulle gå. Det kunde jag inte vänta. Jag sprang ut, till helikopterplattformen, till Söder Mälarstrand, där var det lugnt. Där skulle ingen se om jag behövde kräkas. Jag gick fort, fort, och det sved i magen av illamående. Jag smsade mina kollegor. Skrev att tyvärr hade jag börjat må illa och gått hem, god jul och allt det där. Det blåste som satan på Söder Mälarstrand. Jag fick lock för ena örat. Jag var alldeles torr i munnen. Det var bra under omständigheterna, jag har också tagit reda på att precis innan man kräks så vattnas munnen på något sätt. Jag gick och gick och gick.

Kom hem strax före två. Förvirrad pojkvän undrar om vi arbetade halvdag idag. Jag förklarade knappt, slängde mig i sängen. Blundade. Väntade på spyan. Ställde klockan på en halvtimme, bestämde att jag hade jag inte kräkts då så var jag nog inte sjuk ändå. Pojkvännen från rummet bredvid: "du är inte sjuk Carro". Jag trodde honom inte. Sedan somnade jag som en stock, vaknade 30 minuter senare, insåg att tiden gått ut och att jag därmed inte var sjuk. Reste mig ur sängen, klädde på mig kläderna, åkte tillbaka till jobbet. Klev in på kontoret exakt 90 minuter efter att jag lämnat det, till kollegor som liksom inte riktigt förstått the hell I'd gone through since they last saw me.

Sedan har dagen gått som den brukar. Jag ställde förvisso in ridningen eftersom jag tyckte jag mådde så illa, men middag har jag ätit. Och nu, klockan kvart i ett på natten, har det gått exakt två dygn sedan jag trängdes med soon to be magsjuka Frida och jag förklarar mig härmed bortom riskzonen för just hennes magsjuka (som även hennes dotter och kille drabbades av i samma hemska veva).

Vad ville jag ha sagt med det här? Äsch, jag vet inte. Just making conversation. *mysigt ämne ändå* Jag hör för övrigt när jag beskriver det här att jag typ har tvångssyndrom kring just det här med kräksjuka. Alla regler jag gjort upp i mitt huvud (om det inte bryter ut då, om jag klarar det där), hur stor del av mina tankar det tar. Jag inser att jag kanske skulle ta och fixa lite hjälp mot den här fobin. Men alltså. KBT mot kräksjuka... Det låter som att man måste kräkas för att ta itu med det? Och det, det kommer faktiskt inte på fråga.

Traditionsenlig dan före dan före dopparedan

2011-12-22T09:24:00.000+01:00

Igår var det traditionsdags. För visst kan man kalla det för tradition om man (nu) gjort det två gånger? Även om det inte exakt hände förra året och kanske inte året innan det heller? Hur som helst. Det var dags att koka lite härlig chokladdoppad lakritskola med havssalt, den här gången med det spexiga tillägget att vi använde rålakritsdroppar i stället för turkisk peppar. Med lyckat resultat, I must say. Det blev en lite... ska vi säga rundare, smak? Kanske med en liten touch av kaffe, hur nu det gick till eftersom det är exakt noll milliliter kaffe i. Jag saknade det salta stickande från turkisk peppar dock, ska erkännas, och nästa år kommer vi nog gå tillbaka till detta. Men ändå. Stor succé! Och att använda en termometer som berättar att exakt när man är uppe på 120 grader (och då är kolan perfekt) var ju också succé.

Sedan åt vi laxlasagne och spelade TP och jag förlorade inte, kors i taket! Däremot blev jag typ full (?) på några glas vin och var mycket förvånad över detta. Det var ju ändå onsdag. Vardag. Hemmakväll med bästisgrannarna, liksom. Hur som helst. Mycket trevligt. Sedan gick vi hem (över gatan) och tittade på ca 2 minuter av The Wire (innan jag somnade). Inne på säsong 3 nu. Bra serie, fortfarande. Over and out.

Klungan och Annika igår

2011-12-21T12:49:00.002+01:00

Oj vilka himla bra platser vi hade. Men det måste sägas: jag hatar nog Cirkus. Inte lokalen men allt runt omkring. Resan dit. Köerna i baren. Köerna till toaletterna. De hårda stolarna. Trängseln på spårvagnen när alla ska hem samtidigt. Får jag magsjuka ikväll är det Cirkus fel. Bakterieöverdos och för mkt närkontakt. I detta nu är mitt sällskap från igår sjuk. Jag: nojjar loss.

Sthlm stads bostadsförening gör fräscha uppdateringar på sajten

2011-12-20T13:01:00.000+01:00

Jaha men tjena då. Sthlm Stads bostadförmedling har lagt till en spalt som heter "chans" längst till höger i sökresultaten på hyresbostäder i Stockholm. Där kan man - obs mycket snyggt visualiserat - få se om man har liten, mellan eller stor chans att få lägenheten som annonseras. Nio års kö är alltså, som synes på bilden ovan, inte skitmycket i sammanhanget.

Klungan - igen

2011-12-20T12:56:00.000+01:00

Alltså okej, nu ska vi prata om två saker. Det första är att jag häromdagen hoppade på tåget när en vän berättade att han hade två biljetter till Klungan ikväll att sälja. Jag bara wohoooo jag kommer tjing pax osv. Sedan tänkte jag inte mer på det. Tills idag, då jag fattade att det är samma föreställning som jag såg i våras. Jag ska alltså gå på repris för 350 kronor. Inte hela världen, jag vet, men ändå. Rätt dumt mitt i julhetsen, kan tyckas. Samt att jag borde kollat upp att de inte kom en andra vända med samma jäkla föreställning.

Den andra grejen är att när någon skriver ett mail till en på fejsan och man inte hörts på sisådär tre, fyra år så får man en chock. Hallå, jag har inte bett om att se mitt förflutna like a slap in the face bara för att jag ville gratta en vän som gift sig. Där, i ett vänligt grattismeddelande, bara en massa detaljer av heartbreaks och gränslöshet och sorg och bläääääh.

Okej det var bara det. Jag har mensvärk också förresten. Det kan ni ju skriva upp någonstans.

And the times, they are a-changing (aka jag säljer min älskade lägga)

2011-12-19T12:31:00.000+01:00

Den 25 april 2007 blev den min. Jag kunde inte fatta att det var sant. Att jag, efter år och åter år av att flytta runt, av att snabbt och utan krångel försöka hitta känslan av home is where a key opens the door, skulle kunna ta det där något försenade steget rakt in i vuxenvärlden (läs: lån, räntor, amorteringar, skatter, "ägande") och köpa min alldeles egna, första lägenhet. Det kändes lite som ett skämt. Ett bra sådant, men ändå. Inte helt på riktigt. Och priset var ett skämt det också, inte för att lägenheten som skulle bli min var dyrare än andra men ändå, så ogreppbart, jag kunde inte förstå det. Min bankkvinna lovade dock att det skulle fungera, hon hade räknat noga på min lön och berättade att totalkostnad skulle bli ungefär sextusen i månaden. Det kunde jag ta. Värre hade jag tagit, för skruttiga skitlägenheter i andra hand. Så. Efter att ha förälskat mig i lägenheten på en visning någon vecka tidigare bara körde jag. Budade så som jag blivit instruerad ("ligg lågt i början och smäll till med en rejäl ökning när det bara är två kvar") och vann. Och, verkligen, från och med att Ölandsgatan 46 var min kändes saker och ting mycket mer på riktigt i mitt liv. En bas att landa på. En atmosfär som var bara min. En känsla av att ha en fast punkt. Ett behov av att varva ned.

Idag, den 19 december 2011, säljer jag min lägenhet. Fyra och ett halvt år efter att den blivit min. En dryg vecka efter att jag bestämt mig för att sälja. Det gick fort och det är okej. Jag har ganska lätt för flexibilitet these days. När beslutet väl är taget vill jag bara köra på. No regrets. Inget "tänk om...". Vi hade tänkt visa den i början av januari, men så ringde min mäklare i fredags. En kille hade kommit in på hennes kontor strax före stängning och berättat vad han letade efter. Han hade lite bråttom, en annan budgivning hade spruckit i sista sekund och hans andrahandsboende tog slut sista januari. Min mäklare frågade om han kunde få titta på den på söndag. Det fick han. Jag såg en glimt av honom utanför min port när jag lämnade huset för att låta mäklaren göra sitt jobb. Han såg snäll ut. Öppen blick. Några timmar senare ringde mäklaren och berättade att han förälskat sig i lägenheten. Jag blev glad. Jag mindes känslan av att göra det själv. Vi enades snabbt om ett pris som kändes bra för båda. Och ja, the rest är liksom historia nu. Snart ska vi ses på mäklarkontoret och skriva på papper. Därefter ska jag lära mig hur man gör när man säljer utan att köpa nytt direkt. Vad gäller skatter och att lösa ut lån och så. Men först tänkte jag ta lite julledighet. Landa i känslan av att ha sålt min allra första lägenhet. Den som var det första jag landade i, på egna ben.

Livet, ändå.

Och förresten, den som undrar var jag ska bo härnäst kommer att leva i ovisshet ett tag till. Liksom jag själv. Jag vet inte just nu. Det kan bli en hyresrätt (vilket jag skulle vilja) eller så köper jag igen. Mina tankar rör sig mot en tvåa söder om söder. Men vem vet. Det finns fortfarande lite tid.

Ps. Åh, mitt pizzeriavalv. Vad jag kommer sakna det. Lika många gånger mina gäster hånskrattat åt mitt pizzeriavalv, lika många gånger har jag försvarat det.

AHAHAHA

2011-12-18T22:11:00.001+01:00

Fjärde advent and I'm still around

2011-12-18T20:44:00.001+01:00

Åh, den här helgen. Så himla fin.

Fredag: komma hem från jobb, laga tacos (ja, vi gör det ibland på fredagar så skjut mig) och titta på följande program: På Spåret (kunde inte en enda fråga, är så himla kass), Svenska Hjältar (grät, grät, grät och grät ännu mer), Lust och Fägring Stor (typ bara sexscenen), About a Boy (skrattade och gillade, just like för hundra år sedan, den där Nick Hornby kan ändå skriva söta små historier), The American (se den!), två avsnitt av Bron. Fatta vilken konsumtionsfest av... tv. Somnade vid två den natten. Helt lugn pga fylld av, eh, historier?

Lördag: vilket jävla skitväder att vakna till. Somnade om. Och om. Gick upp halv tolv. Åt vörtbröd och julskinka och sånt. Klädde på mig stövlar och regnrock, åkte till stallet. Som jag längtat efter det, you don't even want to know. Anlände dyngsur trots regnmundering eftersom det regnade åt sidan. Privatlektion i hoppning. Det var så kul. Så himla himla himla kul. Samt gick ganska bra. Åkte hem. Snabbsov en kvart. Duschade och gick ut i regnet igen. Middag hos Frida och Niklas och Ava hade lärt sig gå sedan sist jag såg henne. Spelade ett nytt spel som hette ca Popkult. Kom sist. Som vanligt. Drack vin. Gick hem två.

Söndag: fortfarande skitväder, nu utan regn. Åkte tillbaka till stallet. Red en annan häst. Dressyr. Gick helt okej. Åkte till Skanstull. Köpte en julklapp. Åkte hem. Emelie kom förbi. Åt lussebullar och pratade om till exempel livet. Emelie gick hem. Jag lagade en kostig maträtt i ugn. Nu hoppas jag innerligt att min kille kan tänka sig att gå och köpa godis och att vi kan se de två avsnitten av Bron vi har kvar.

Sedan är helgen slut. Den var alltså: bra.

Här gör jag en imitation/tolkning av Gangsters Paradise. Det var en del av spelet vi spelade. Den pisammaste delen.

Här är den vanliga delen av spelet. Den när man läser frågor om populärkultur för varandra. Jag kom sist, sade jag det?

Här testar vi funktionen "se sig själv i mobilen" och det gillade Ava mycket.

Såhär ser spelplanen ut. En yellow brick road, som synes.

Kul med kamera, alltså.

Helt vanligt mitt på dagen-väder december 2011. Fy fan va. *ändå mysigt*

Schmarro goes hantverksblogg, tema: måla dörr

2011-12-16T08:13:00.000+01:00

Hej hantverkarkunniga läsare. Nu har jag en fråga om en dörr. Jag ska ju sälja min lägenhet, och min dörr har liksom fått lite avskrapad färg här och där. Detta för att några personer varit så vänliga och satt in "säkerhetsdetaljer" på ytterdörren, när de var klara var färgen avksrapad både här och där. Så jag frågade min mäklare: "kan vi inte bara låta det vaaaaa så" varpå hon strängt svarade att dörren faktiskt är det första man ser när man kommer på en visning (för att den står öppen) och att jag borde ta en dag i mellandagarna och "fixa den". Så okej. Då ska jag alltså ta en dag i mellandagarna och "fixa den". Men HUR? Vad behöver jag köpa? Jag börjar alltså från noll kunskapsmässigt här, vad snackar vi för instrument? Eller verktyg heter det kanske? Jag tänker: sandpapper och vit färg. Synd att jag tror att det finns ungefär hundra olika vita färger. Här är i alla fall lite bilder på det som har hänt med min dörr. Ingen vacker syn nej. Undrar hur de lyckades förstöra den sådär på sidan liksom. Undrar om jag borde säga till om detta på något sätt.

Post-stress-symptom

2011-12-15T10:14:00.000+01:00

Igår drabbades jag av min post-stress-sjuka. Ännu en gång kunde jag inte identifiera den trots att jag drabbats tusen gånger ungefär hittills. Det går till så att jag stressat intensivt en begränsad period, som i våras då jag projektledde den där stora föreläsningsdagen på Rival, eller när jag slutade på mitt förra jobb, eller efter bokmässan förra året, osv. När stressen äntligen släpper och jag är fri att göra vad jag vill igen så smäller det till. Jag vaknar med ont i lederna, låg feber (under 38 men över 37,5), tjock hals och en utmattning som sitter i precis varenda cell. O NEJ, influensadags, tänker jag alltid då. Jag, som för övrigt aldrig haft influensa men hört att det är så man mår. Igår gick jag hem klockan 14.00 av denna anledning. Landade i soffan ca 14.30 och arbetade liggande, därifrån, fram till kanske kl sex. Sedan vilade jag resten av kvällen. Tänkte att nu, nu bryter det ut. Men så vaknade jag imorse. Helt pigg och frisk igen.

Ändå ganska coolt att kroppen kan göra sånt, visst? Nu ska jag åka på jullunch på Stallmästaregården. ÅH JULLUNCH. Så jävla lyxigt.

Bron -> 23 dec

2011-12-15T10:10:00.000+01:00

Obs! Ni har en sak till att hinna med innan julafton. Se Bron på SVT Play. Hela serien ligger uppe nu men försvinner när dan före dan går över till dan. Så att säga.

Yey me

2011-12-14T12:52:00.002+01:00

Superdupernaturlig pose med grejs i fejjan

2011-12-13T21:42:00.001+01:00

Jag ska inte låtsas som att det känns ett hundra procent naturligt att ligga här med Aspirin och grekisk yoghurt i hela ansiktet. Det ska jag inte göra. Det sticker och liksom stramar lite. Men nu säger alla att det är så fantastiskt och jag har en katastrofvecka hudmässigt så what the hell. Let the magic begin.

(Åh nej nu tittade jag på Quetzalas bild och ser att jag glömt det viktiga momentet: låta aspirinen lösa upp sig innan den smetas i anskitet. Faaaan.)

(Och när vi ändå håller på kan vi väl prata om att ett paket Aspirin kostar 66 kronor. Är inte det liksom jättemycket? Kostar Alvedon också mer än femtiolappen? Om nej: fungerar det lika bra med Alvedon? Eller Pamol?)

Och så några bilder från Skåne och Danmark

2011-12-12T22:57:00.000+01:00

Här är vi utanför ett konstmuseum som heter Arken. Det är lördag och det är storm. Vi har just bilat över bron, som jag kallar den rätt och slätt nu för tiden. Pga en serie jag inte sett. Hur som helst. Det är lite orättvist med bilden jag lägger ut här för det fanns tydligen en annan, en där Monkan hoppar högt och jag själv har landat, men ändå. Jag ser ju så spänstig ut. Hehe.

Nu är det söndag och vi är på ett ställe i Helsingborg som heter Tropikariet. Där fanns lemurer. De rörde sig fritt bland besökarna. Ibland hoppade de ned och satte sig på besökarna. Som här, här satte sig en på en rätt så obrydd Malte. För en ettåring kanske det är likgiltigt om det är en apa eller katt som sitter på en, tänker jag. Själv var jag hur som helst råimponerad.

På fredagkvällen i Helsingborg spelade vi ett roligt spel som hette Retro. I det skulle man mellan varven skriva listor på olika teman, tex "saker som finns i skafferiet". Man fick poäng varje gång någon annan gissat på samma, och man hade fem gissningar. På lapparna ovan var temat "världens roligaste tv-program genom tiderna" varpå, som bilden antyder, jag fick fyra poäng för mina förslag Office och Seinfeld och så. Under tiden vi läste upp detta såg Monkan mer och mer konfunderad ut. Det visade sig att hon skrivit ned rätt så märkliga förslag. I alla fall om temat skulle vara VÄRLDENS ROLIGASTE TEVEPROGRAM. Genom tiderna. Det var kul, tyckte vi alla.

På söndagen gick vi och shoppade i ett enormt köpcentrum. Här är min kille och Monkan och Andys äldsta son. Jag lärde honom ett "trick" som gick ut på att han pekade med pekfingret och sade i knarrig spöklik röst: REDRUM, REDRUM. Längtar tills detta ska ske på dagis. På bilden gör han redrum-posen men är lite för peppad över att sitta nästan två meter upp i luften för att riktigt kunna koncentrera sig.

Här är ännu mer från Tropikarium. Några hajar bara. Och down below: lemurerna igen. Slut på bilder från Skåne och Danmark.

You win some, you sell some

2011-12-12T12:03:00.000+01:00

Jaha. Är det inte det ena så är det det andra. Som dom säger. Nu är jag inte längre "student" och har därmed frigjort cirka en kväll i veckan till vad det nu verkar som jag ska lägga på följande: lägenhetsförsälning. Help me dear God, alltså. Med allt var det innebär. Ringa banken, lära mig om hur det går till att lösa ut lån, tusen samtal till mäklare, skriva säljtexter, ställa i ordning lägenhet, ordna visningar, få hjärtattack över budgivning, vara livrädd för att gå med stor förlust, planera framtid och så vidare. Jag vet att sånt här borde vara kul men det är bara lite för mycket nu. För rörigt, för läskigt, lite så. Jag har ingen förhoppning om att göra vinst på denna affär. Blir bara så himla glad om jag får den såld och "går runt" och inte back. Måste jag lära mig om vinstskatt om jag inte gör vinst, eller kan jag skippa den biten? Oh all these grown up things. Don't totally like them, no.

Och snart: middag

2011-12-10T19:01:00.001+01:00

Nu har vi varit på Arken och tittat på Basquiat och Warhol. Kört bil över Öresundsbron och sjungit till olika musiklåtar. Till exempel denna.

Paul Simon - You Can Call Me Al by manon42

Free at last

2011-12-10T11:48:00.000+01:00

Och exakt där, för trettiofem minuter sedan, blev jag äntligen färdig med min distanskurs. Hej tid, åh vad jag ska värna om dig ett tag framöver nu. Detta firar vi med att ta bilen över bron till Köpenhamn. I storm. Mysigt värre. På Arken visas Warhol och Baquiat. Dit ska jag. So long!

Wu Lyf

2011-12-09T14:13:00.000+01:00

Wu Lyf kommer till Svärje. I mars. Jag köpte biljett direkt och fattade inte att det var sittplatser, alltså numrerade, vilket betyder att jag ska gå på konsert ensam i mars nästa år. Med ett band jag ännu inte lyssnat in mig på ordentligt, men misstänker att jag kommer älska vad det lider. Framåt februari sådär.

Oh well. Nu beger jag mig mot Skåne. I storm. Vi hörs.

Bläh

2011-12-09T12:01:00.001+01:00

Fredag och storm/slask utanför jobbet. Igår hade vi julfest. Det var trevligt, tills jag nåddes av informationen att mitt källarförråd, med det mesta av mitt bohag, var inbrottsdrabbat och att de flesta av mina kartonger var trasiga och dess innehåll utspritt över både korridoren utanför förrådet och i det. Man har vänt upp och ned på det mesta. Antagligen inte hittat något av värde och förhoppningsvis inte stulit allt för mycket, men ändå. Jobbigt. Onödigt. Och eftersom jag sov borta och i eftermiddag åker till Skåne över helgen måste det vänta, jag får titta igenom röran på måndag kväll. Har de stulit mina fotoalbum och gamla dagböcker blir jag så himla ledsen. Känner mig rätt så ändå, just nu. Ledsen. Bläk.

VET NI

2011-12-06T21:25:00.000+01:00

Vet ni hur generad jag blir av att ensam i ett tyst rum läsa en åtta minuter lång presentation på engelska för mig själv? Nej det vet ni inte. Och det visste inte jag heller för ungefär en kvart sedan. Men alltså det är så himla PINSAMT? Jag börjar stamma? Mina meningar på engelska som ser så bra ut på pappret, det går ju inte att LÄSA ens? Kan jag inte säga meningar med bisatser på engelska alltså? Vad intressant. Och synd. För det är exakt så jag har skrivit dem. Herregud. Det blir en stammande livrädd liten presentation på lördag, det märker jag det. Med tillhörande världens fulaste presentation. Och alltså FATTA skammen om jag stammar så mycket att presentationen (nu 7:30 minuter) blir för lång och läraren liksom hugger av dem. Då skäms jag ihjäl.

Kul att man har så bra självförtroende "på scen" verkligen. Superkul att få scenskräck inför sig själv som publik, i spegeln. KUL.

Ty sådant äro lifvet

2011-12-06T19:46:00.000+01:00

Möjligheten finns, okej den är inte jättestor men den existerar åtminstone, att jag skulle skriva något av så kallat värde här om jag bara hade ett, tja, liv. Till exempel hade jag kunnat berätta ikväll. Om bokklubben jag inte gick till pga pluggångest från helvetet. Jag hade kunnat berätta hur otroligt olika vi tolkade boken Tony & Susan (jag tyckte verkligen... sådär, men SÄKERT hade den missade bokklubben fått mig att se den i ett "nytt ljus" osv) och om hur balla och fantastiska de andra personerna är och varit. Men nu blev det inte på det sättet. Jag började läsa min presentation för min kollega idag och den var inte alls åtta minuter, vilket den ska vara. Den var fem minuter och femtiosex sekunder. Och den var rätt så dålig dessutom. Plus att den tillhörande powerpointen (mitt livs första!) var bland det anskrämligaste jag sett sedan jag vet inte när. Så jag började fila lite på presentationen. Eller skriva om den helt, från grunden, om vi ska vara riktigt ärliga. Och när klockan klämtade fem (okej den klämtade inte alls, den bara blev det) var jag så långt ifrån klar att jag insåg att går jag på bokklubb ikväll kommer jag bara sitta och titta på klockan och ha ångest över allt nattarbete som skulle vänta mig så fort jag kom hem. Så jag gjorde vad varje mogen/ansvarsfull/jättetråkig person skulle gjort: ställde in.

Och nu sitter jag här. Med ett worddokument och en presentation som flinar hånfullt åt mig. Och vet inte riktigt vad jag ska skriva. Och har ångest. Sånt är alltså livet.

kommunicerar kreativt/omständligt

2011-12-06T12:08:00.007+01:00

Bråda tider

2011-12-05T18:57:00.000+01:00

Nu ni. Nu är det bråda tider. Hur ska jag hinna lära mig Google + hangouts extraplusbonus-something-something som man kan dela dokument i, skriva och tänka ut dokumenten jag vill/måste dela på lördag klockan 10.15 sharp, dela den häringa Dantes hookiga nya låt snabbt som attan (kollat isitold.com och det verkar vara okej fortfarande), äta middag, tävla och mata min lilla häst (är helt beroende av detta spel/app trots ca 25 år för gammal) på de återstående fyra timmarna av dygnet? Får tacka min lyckliga stjärna att Ensam mamma söker slutat nu alltså.

Kul grej 1: en person jag oroat mig för mycket hade inte cancer idag. Nu är vi glada och känner happy happy joy och älskar livet.

Kul grej 2: jag ska gå på Bruce Springsteen på Ullevi i sommar. Jag tror det blir så kallad folkfest.

Kul grej 3: jag klipper luggen på onsdag vilket är bra pga ser ut som skräp nu för tiden. Ni med volym i håret, ni ska vara GLADA och ej KLAGA okej?

Kul grej 4: okej nu hinner jag inte hålla på med det här längre. Måste. Plugga. Nu. Måste. Plugga. Nu.

Serenity now

2011-12-04T18:42:00.002+01:00

Men eftersom det liksom hör till god ton att rapportera lite från helgens bravader kan jag ändå berätta att i fredags kom Elias till mig och vi tittade på Idol och spelade kunskapsspel och pratade om apor och sexdrift och något som Elias berättade för mig om som hette typ "fångarnas dilemma" och kunde appliceras på både kärleksrelationer och stater (själv tänkte jag bara på The Wire men så är man ju så att säga ingen tungviktare i hjärnverksamhet). Hur som helst. Vi drack några (för många) glas vin och gick sedan förbi Lina och drack ännu ett samt pratade lite kort om terapi. Mitt favvoämne, av en händelse. Därefter gick vi till Brooklyn Bar och därefter var klockan två och det var inte alls meningen att den skulle bli det. Eller alltså klockan skulle bli två kunde man väl fatta/acceptera men att jag skulle sitta på Brooklyn då, det var inte planen. Jag skulle ju upp och rida på lördagen.

På lördagen gick jag (vilket är lite överflödig information nu eftersom jag avslöjade det i förra stycket) upp och red. Det var SUPERJOBBIGT. Jag ville nästan dö. Hade det inte varit så fruktansvärt kul och hade jag inte varit så fruktansvärt kär hade jag nog velat det ännu mer. Nu var det mest svårt. Och jag var ganska dålig. Efter ridningen åkte jag och hälsade på Carolina som flyttat in till en sprillans ny (i dubbel bemärkelse, ny för henne och ny som bygge) tvåa i Liljeholmen. Åt mackor, låg i soffa, drack te, pratade. Om lägenheter, rätt mycket. Och graviditeter och inseminationer och skillnad mellan vanlig insemination och en sådan där man tar ut äggen och sätter in spermien manuellt. Ju mer jag fick veta/tänka på det, desto sjukare inser jag att det är. Tänk att man kan TA UT ETT ÄGG OCH STOPPA IN EN SPERMIE? Hur sjukt avancerat är inte det?

Lördag kväll = middag med hästvänner. Fisksoppa och hästprat. Taxi hem vid halv tolv, utmattad to the bone. Försökte se andra avsnittet av Bron men det gick åt helvete. Somnade innan förtexterna rullat klart (och obs: förtexterna består av två ord, Bron / Broen).

Sedan blev det söndag! Andra advent! Idag! Vaknade i ett jävla oskick. Halsen värkte, nysningarna avlöste varandra, snoret rann, benen skakade. Insåg detta ungefär lagom till min ankomst till Enskede gård, det var dags för ridning igen. Hoppning. Tänkte att det skulle gå dåligt på grund av skröpligt skick men nej. Det gick himla bra. Vi var himla bra. Kontrollerade och i fas med varandra. Kicken jag får av det här med ridningen och samverkan med den hästen, det känns inte som att jag kan beskriva det på ett bra sätt. Vill typ likna det vid känslan av föräldrakärlek men det kanske man inte får, såhär utan barn och allt. Men typ ÅH FÖRSTA LEENDET. Fast motsvarande andra situationer. Som hur det känns i mig om jag nu, nästan två år efter att jag träffade/red henne första gången, går in i hennes hage och sätter mig på huk och hon kommer strosande (förut sprang hon, bortåt) och bara lägger huvudet i handen på mig och vi liksom sitter helt stilla i lervällingen en stund. Så banalt det låter. Så stort det känns. Jag hann tänka på, idag i leran, hur otroligt glad jag är att vi (jag och min kille, på vår allra första resa tillsammans) red islandhästar där på Island 2009 och hur jag efter det ringde Enskede och bad om en privatlektion för att se om jag mindes något från barndomen, och hur det ena sedan ledde till det andra och att jag nu sitter här i en lerhage och känner på det här sättet. Terapi, I tell you. Lika dyrt, lika effektivt.

Efter detta lilla moment of SERENITY i rasthagen var det dressyrtävlingar att titta på. Duktiga ekipage avlöste varandra och själv fick jag fylla funktionen som speaker. Åkte hem vid fyra, genomfrusen och helt jävla skrikande förkyld. Men glad. Superglad.

Nu ska jag försöka bli frisk. Det ska visst börja en ny vecka imorgon. Jag borde börja tänka på julklappar. Och julen överlag.

iPhone I love but my fingers are too fat

2011-12-04T18:22:00.000+01:00

Så gick en helg (till) från våra (mitt) liv och aldrig kommer den åter. Jag har knappt varit hemma och vaken en enda minut, därför blir det inget bloggande. Men det skiter ju ni i. Hmpf. I alla fall. Vi måste prata, på tal om det här med att blogga och så, om hur otroligt svårt det är att skriva saker på iPhonen. Gäller det bara mig? Har jag så platta fingerspetsar att det är fysiskt omöjligt att pricka rätt när man skriver på det där jävla "tangentbordet"? Det verkar så. Det verkar faktiskt så. För jag lär mig inte. Skriver sms dagarna i ända pga detta, skriver alltså inte många men ett enkelt jävla sms som lyder "jag köper lussebullar på vägen hem" tar kanske fem minuter. Okej inte fem minuter men.. två? Det är ohållbart. Jag kommer sluta smsa. Att blogga är det liksom inte ens tal om. Kanske om jag satt på ett tåg som satt fast i en tunnel, kanske då hade jag försökt mig på ett blogginlägg från mobilen. Men antagligen inte.

Ändå lite sorgligt kan en fd Gävlebo tycka

2011-12-02T09:49:00.001+01:00

I don't like mingling

2011-12-01T13:43:00.000+01:00

Jag ska på "reklamfest" ikväll. Jag har inga "finkläder". Jag har ont i "benhinnorna". Jag är inte "sugen". Men det får man väl inte säga i den här himla världen. Men en sak som är sann är att jag är dålig på två saker och det är att småprata och att mingla. Det kanske egentligen är en och samma sak, men ni fattar. Urdålig på't!

Tips till den fåfänge + snåle/fattige

2011-12-01T11:58:00.000+01:00

Igår på lunchen vaskade jag skönhetsbehandling. Skulle plocka/färga ögonbryn men hittade inget sätt att bara boka detta över nätet, så jag bokade lite fransfärg också. Som jag inte ville ha pga svider så mycket i ögonen samt har redan svarta ögonfransar. Till skillnad mot de ljusa små fjun till ögonbryn gud/genuppsättning begåvat mig med. Så jag vaskade lite. Och hon som plockade mig igår, fy fan vad ont det gjorde. Värre än någonsin. Det var som att hon drog ut dem extra långsamt, som tortyr? Det där skiljer sig helt orimligt mycket mellan olika personer förresten, visst gör det? Hur snabbt de rycker ens ögonbryn --> hur ont det gör. Hur som helst. Tänkte tipsa lite (dåligt tips iofs nu när jag klagat på smärta) om det här stället. Om man vill göra behandlingar i budgetvariant alltså.Varsågod!

State of things

2011-12-01T11:16:00.000+01:00

Igår var en pluggakväll. Sjunde uppgiften av åtta totalt. Det närmar sig slutet och det är skönt: de senaste sju veckorna har varit sjukt ospontana där de enda vardagskvällarna utan "bokningar" gått åt till att lösa uppgifter och... skriva om det. Sida ut och sida in om Interactive Communication (jo, det är på engelska) och KPI och AIDA-modellar och Social Media Releases och ja, ni fattar. Nästa lördag är det klart och jag är ganska säker på att min känsla då kommer vara att det var väldigt givande och inspirerande, det här med att läsa distanskurs. Kanske kommer jag direkt att känna att äsch, det gick ju jättebra att kombinera med heltidsjobb. Men det är i så fall inte sanning. Det var inte jättelätt. Det var ganska tungt.

Hur som helst. När jag avslutat pluggeriet och dessutom avslutat säsong 2 av The Wire (se nedan) belönade jag mig med att se det första avsnittet av Bron på SVT Play. Skrattade gott åt denna Saga, huvudrollskvinnan, är hon inte lite överdrivet regisserad? Kombination teaaaaaterskådis samt mycket märklig aspergerpersonlighet i serien gör mig skeptisk. Älskar dock deckare nu för tiden, tydligen.

Annars då. Jo förstår ni. Idag har jag ont i låren, liksom i benhinnorna. Antingen är jag på väg att bli sjuk eller så har jag träningsvärk efter hoppningen i måndags kväll. Lite försenad sådan i så fall. Håller dock tummarna för det. I helgen ska jag rida på lördag, rida på söndag och gå på en ridrelaterad middag (morötter och havre)(närå). Skulle firat en ettåring men hon fick vattkoppor och det blev inställt.

The Wire och några av karaktärerna

2011-11-30T11:54:00.002+01:00

Nu har jag sett två säsonger av The Wire och jorå, det börjar ju ta sig. Äntligen. Men gud vad jag fick kämpa, halva ettan kändes det helt meningslöst. Så trista karaktärer, tyckte jag, jag fattar dem inte och relaterar inte till en enda grej hos en enda karaktär och var e brudarna och vad fan håller den där jävla Jimmy McNulty på med? Men som sagt. Det blev bättre, mycket bättre, och nu har vi sett klart den andra av oklart antal säsonger. Så jag tänkte ta tillfället i akt att säga några ord om mina uppfattningar om några av karaktärerna.

Jimmy, åh Jimmy. Varför är du så konstlat mansgrisig och svinig? (Notera att jag skrev "konstlat" och inte "konstant" här - jag tycker inte du är trovärdig som gris, det går inte ihop sig för mig.) Varför har du inte vuxit upp? Varför dricker du så mycket hela tiden? Varför förväntas jag tycka att du är het när du gör dina klyschiga grejer som typ missar ansvar med barnen, är oförmögen att säga nej till sex och liksom sårar folk som bryr sig om dig? Varför kan du verkligen INTE spela full? Hur snackar du egentligen? Dig gillar jag inte, jag gör bara inte det. Jag förstår dig inte, och du känns mer som en slarvigt ritad karikatyr än en karkatär vars "djup" kommer att presenteras psykologiskt i senare säsonger. Men vem vet, Jimmy, kanske kan du överraska även mig.

Hej lilla Bubbles, du var den första jag gillade i den här serien. Så himla paj av missbruket och snäll och välmenande på samma gång. Du verkar ha ett känsloregister och ett litet hopp där inne någonstans, ett hopp om ett annat liv. Ibland försöker du förverkliga det där hoppet, då är du sårbar och då vill man helst att världen ska ta hand om dig lite bättre. Hittills har du haft otur med den biten. Du är en raring, hur som helst. Påminner mig om någon jag var kär i halva min tonårsperiod gör du dessutom. Hoppas framtiden blir ljusare för dig än vad det verkar.

Daniels. Till dig vill jag bara säga att dina armar, de är förjävla stela alltså. Vad har hänt? Kan du inte räta ut dem ordentligt? Har en sjukgymnast tittat på det där? Som karaktär är du god och lite trist. Din fru verkar väldigt besviken på dig just nu. Ta ett snack därhemma så blir det kanske bättre.

Hej Greggs! Du var den första kvinnan i serien och du var inte i sällskap av andra. Du verkade hård och tuff och beroende av ditt jobb och någonstans känner jag att du kanske, precis som Jimmy, liksom romantiserar det här känslokalla lite väl mycket. Jag undrar om det är bra för dig i längden. Hoppas det händer något som får dig att komma i bättre kontakt med ett lite bredare känsloregister framöver. Som polis verkar du duktig och orädd och allt det där. Plus att du håller Bubbs i handen ibland när det stormar, stor eloge för detta.

Lester, du är unik på så sätt att du verkar vara 100% good guy. Det kryllar inte av sådana i din serie precis. De flesta ska liksom vara lite av varje ("som livet självt" tänker nog manusförfattaren). Men du, du gick vara rakt igenom god. Tålmodig och rättskaffens. Kul för dig.

Åh Ziggy. GUD vilket klantarsel man ritade din karaktär till att vara. Du gör liksom alla fel, hela tiden. Ändå älskar alla dig, och det förstår man ju, en liten missförstådd kille som inte fått kärlek av pappa som bara brytt sig om facket. Jag har noterat att du nog är riktigt smart, men att du liksom har för mycket bråk inombords för att ta vara på det. Jag har också noterat att du är väldigt kort och liten i växten. Blev tvungen att googla dig och se hur lång du var. Du var 1,75 meter lång. En centimeter längre än jag. Vid samma googling fick jag även veta att din skådis blev heroinist några år efter att inspelningarna av din säsong i The Wire avslutats. Tur att han kom ifrån det sen. Heroin is bad for you.

Omar. Gud vad jag gillar dig. Det är också meningen, såklart, att jag ska gilla dig och tänka ungefär såhär: saker och ting är inte så svartvita som vid första ögonkastet. Den som är ond kan också vara god, ur ett annat perspektiv. Och tvärtom (lex: Jimmy). Men alltså det här med din intuitivitet (detta är inte ett ord men jag kom tyvärr inte på vad jag sökte efter), den gillar jag skarpt. Och så är det kul när du pratar om dig själv i tredje person. Omar likes this. Omar don't scare.

Livet, du får gärna röra dig lite framåt snart, okej?

2011-11-30T10:16:00.000+01:00

Igår tog jag en tur till Ekerö efter jobbet, för att hälsa på i min vän Kristinas stall och se henne hoppträna den medryttarhäst hon rider nu för tiden. Jag fick även tillfälle att träffa en annan häst som potentiellt skulle kunna bli en häst jag börjar rida. Om det inte vore för diverse praktiska hinder, som till exempel att det inte går att komma till stallet utan bil. Jag har ingen bil. Eller det faktum att Kristina åker till stallet redan vid halv fyra om eftermiddagarna. Jag slutar inte så tidigt. Eller den lilla detaljen att hästen i fråga är av den, tja hur ska vi säga, nervösare sorten, som helst bör ridas i ett lugnt ridhus och inte bland hundra andra ekipage. Och om jag skulle komma ut en vardagskväll (färdsätt oklart) skulle det vara exakt i den tiden som "alla andra" är där och tränar. Det vill säga inte så bra.

Så ja. Det kanske inte blir något exakt just nu, känner jag. Men det vore ändå ganska fint. På sikt ska jag ju ha en egen bil. Ska bara flytta utanför tullarna först. Då kan allt hända.

Jag för tretton år sedan

2011-11-28T21:48:00.001+01:00

Jag tänkte på en grej i helgen och jag vet inte om jag kan formulera den utan att det blir fel, antingen förmätet eller överlägset eller underlägset eller jag vet inte riktigt. Men jag gör ett försök. Vi var ju tillsammans ett dygn, jag och min styvmor och min syster. Vi som inte varit ensamma tillsammans sedan vi bodde ihop, där någonstans på nittiotalet när pappa dog och jag och min syster flyttade till England respektive USA och min styvmamma blev kvar med en bebis i Sala. Det har liksom alltid varit andra omkring oss när vi setts i vuxen ålder. Och sedan träffade min syster sin man och nu har de tre barn och ja. Det blir liksom inte av. Och senast vi bodde ihop mådde väl ingen av oss speciellt bra. Jag vet att jag inte gjorde det. Pappadöden och vuxenheten man skulle klara av och så var det alla konflikter vi hade back in the days. Det var inte lätt. Jag kände mig alltid som familjens svarta får. Den hysteriska, den överdrivna, den som reagerade så hårt på allting, den som var hypokondrisk och neurotisk och lättstött. Hur som helst.

Att sätta sig i slottsmiljö med dem igen, såhär massor av år senare. Att prata och äta och bada badtunna och dricka vin och prata lite till. Jag landade i en sådan himla speciell känsla. Det var som att revidera sin bild av sig själv, lite. Det var som att jag plötsligt insåg att jag inte är otrygg längre, att alla val jag ibland tänkt att jag inte gjort men att saker bara blivit, att jag är himla nöjd med dem och den jag är. Och att när jag ser på oss tre nu, så olika vi är och alltid varit, så känns det inte längre som att någon av oss har fel eller är sämre eller bättre än den andre. Vi är bara olika. Har olika tempon, definitivt. Olika psyken också. Olika preferenser och olika smaker. Och det kan liksom få vara så? Jag insåg att jag inte alls är den neurotiska längre, inte den hysteriska eller osäkra. Jag är bara en av oss tre, en som längtade hem till det jag har i mitt liv efter ett tag på slottet. Och jag såg att de andra gjorde likadant, fast efter sina liv.

Det var fint att se och känna. Men också märkligt. Jag var inte beredd på den typen av känsla. Att inte vilja eller behöva hävda sig, försvara sig eller förklara sig. Att inte stressas upp av hur de andra är och vad det gör en själv till. Jag trodde ju att jag var den hysteriska. Den förvirrade och trasiga för alltid amen. Vet inte om de andra någonsin tänkt så om mig, obs, men jag har nog gjort det. Och så bara tidsklipp tretton år och där sitter jag och vill inte vara en enda millimeter av någon annan än mig själv. Yay me. YAY ME.

Hemma från slotthelgen

2011-11-27T21:08:00.000+01:00

Nu är jag tillbaka. Slottshelg avklarad: check. Har liksom ingen ork att recensera Rånäs Slott men vill ändå säga, kort, att det var klart godkänt som weekendställe. Supertrevlig personal, supergod mat, bra atmosfär och liksom generös känsla (exempel: vi hade bokat tre pers i ett rum men FICK två rum eftersom det mittemot vårt var ledigt när vi kom, nere i relaxen/spa-avdelningen tog man för sig i en minibar och skrev upp på vanlig lista vad man tagit, det ingick en spännande slottsvandring i priset när man checkat in, det fanns ett eget hus på en egen ö bredvid som var ljusterapi, personalen kändes vänliga och bjussiga). Helt otroligt vackra rum, det kändes spöklikt och mysigt på samma gång. Massor med mat, hela tiden. Vi åt afternoon tea (buffé med kakor, scones, snittar och tårtor), middag (femrätters), frukost/brunch och det kändes i princip som att man knappt gjorde annat. Jo vi drack bubbel i en badtunna utomhus (så himla kallt om näsan/kinderna!) och bastade och läste och pratade massor. Jag och min styvmor och syster, that is. Det var, överlag, helt jättefint. Slutnotan landade på någonstans runt 2300 per person vilket jag kunde tycka var aningen dyrt.

Today:

2011-11-26T19:27:00.001+01:00

Vi är på Rånäs Slott. Jag, min syster och styvis. Det ser ut ca såhär (läs: fint)

Yesternight:

2011-11-26T19:24:00.001+01:00