24 augusti 2016

Dis ansiktsblind bizniz

Det här testet. Jag fick 60% korrekta svar och är inte förvånad. Men ärligt talat, sista delen? Ett skämt va? INGEN kan lyckas med det.


15 augusti 2016

Höstterminen är igång

Ivan börjar på en ny avdelning idag, med två nya pedagoger (och en som följer med från förra året). Det är en ny våning på förskolan och mycket större lokaler. Dessutom känner jag på mig att en av de två nya pedagogerna passar honom och hans temperament så himla bra. Hon är av den lite mer osentimentala skolan, en som liksom inte börjar prata med sorglig tröst-röst när ett barn gråter utan mer kör på med avledning och äsch nu gör vi nåt annat, kom och kolla här. Ivan har aldrig riktigt svarat så bra på klassisk tröst bär han är ledsen, förutom när han slagit sig. När det är gnäll och vanligt ledsen funkar oftast personer som "kör på" bättre. Idag vid lämningen tog den här nya pedagogen emot honom. De har hängt en del i våras för att göra övergången smidig, så det var inte första gången. Men ändå. Hon kom fram till oss där han satt klistrad i mitt knä i dörren, och började direkt snacka med honom som en människa och inte en ledsen bebis. Pratade på om sommaren och frågade honom om bad och vad hans gosedjur hette och sådär. Jag såg hur han liksom tog ett djupt andetag och växte, svarade på frågor och började berätta själv. Sedan sa hon att nu ska mamma jobba, kom så går vi in, och han följde med henne frivilligt. Utan att gråta och klamra sig fast. Jag fick med andra ord en lämning ytan gråt idag, helt oförhappandes. Och känner stort hopp och pepp inför denna nya termin med denna nya pedagog. Hoppas det blir bra! Eller vafan, det kommer att bli bra. 


14 augusti 2016

Anteckning Ivan, 2,5 år.

Igår fyllde Ivan 2,5 år. Det var länge sedan jag ägnade mig åt hans månadsanteckningar nu, så jag ska göra en kort sådan här och nu. Tänkte jag. 

Den här sommaren har det hänt ganska mycket med Ivan och hans utveckling har verkat gå i raketfart. Till exempel pratar han liksom... Helt bra nu? Kan säga meningar med många ord i, böjer verb och substantiv korrekt och har nästan bara problem med ett ljud (sche, dvs skägg blir gärna "fägg" till exempel). Hans vanligaste fras är "var är min mamma då?", något han nästan inleder varje dag med som första fras då han vaknar och ibland mitt i natten också. Hans vallhundstendenser är fortsatt mycket starka och han har ett stort behov och intresse av att få reda på var alla i sällskapet är, och är på väg om vi ska skiljas. Exempel: vi leker i en park med Oda och hennes mamma och Oda ska gå hem och sova. Då frågar han många gånger vart hon ska gå och när han har kontroll på läget upprepar han det ändå en god stund (tex "Oda skulle hem och sova") under timmarna som följer. Han vill alltid ha koll på exakt alla i ett sällskap och ingen får försvinna oanmält, allra minst jag. 

Han har skaffat sig sin första goda vän på egen hand och pratar om denne ofta på fritiden, utanför förskolan. 

Han sover för det mesta mellan typ halv nio och åtta, vilket kan bli ett problem nu när jag ska återgå till mitt jobb. Mardrömmar var det länge sedan han hade nu. En dag i veckan eller varannan vecka brukar han sova dåligt och ha en vakensession typ mellan tre och fem, ligga och vrida sig och ha svårt att somna om trots att han vet att det är natt och inte läge att gå upp. Han sover ungefär lika bra var vi än befinner oss - på semester eller hos min kille eller hemma hos oss. Han väljer egen säng framför min/vår och vill sällan komma över, kanske nån gång i veckan. Då får han det. Han vill gärna ha massor av kuddar och sover gärna "ridandes" över dem, på alla fyra typ. Han hatar när det är varmt och sparkar av sig täcke, men hatar samtidigt att vara avklädd och vill alltid ha byxor och tröja på sig (dygnet runt helst). 

Han har börjat gå på potta hemma och har inte gjort mer än någon enstaka olycka på golvet. Detta gäller dock bara kiss, det andra vill han göra i blöjan. Om dagarna när vi är ute kör vi fortfarande blöja dock. Och på förskolan. Men jag tror det lossnar nu under den kommande terminen. 

Maten går bättre och bättre men är som sämst när han äter på andra ställen än hemma (förskolan ett undantag - äter jättebra där) eller när det är rätter han inte känner igen. Fortfarande går korv och pasta bäst, eller couscous eller ris eller potatis, köttbullar, fiskpinnar osv. Ni fattar. Han spottar ut oxfilé och säger "det var inte gott, INTE GOTT" och han har aldrig ens vågat smaka på en räka. Bland grönsakerna funkar gurka och ibland broccoli, inget annat. Tyvärr. Välling får han vid frukost och vid läggning men också det misstänker jag sjunger på sin sista vers. Nu när det äts så mycket bättre.

I takt med att han lär sig prata bättre tycker jag att han känns mer och mer harmonisk. Han hatar fortfarande exakt alla separationer från mig, gråter vid varje lämning men blir snabbt glad när jag gått. 

Han gillar att leka med bilar och kan roa sig själv med dessa långa stunder. Ett evigt brummande kommer ur hans mun. Ljudkänsligheten består men oftast kan han lugna sig själv med hjälp av att få veta exakt vad det är som låter ("en granne borrar upp en tavla" osv). Han blir fortfarande ganska lätt överstimulerad när det händer mycket samtidigt och han är trött. Tex i ett rum där flera ljudbilder pågår samtidigt (tex musik + prat eller flera olika samtal samtidigt) kan han bli stressad. Men även det blir bättre. Mer och mer utbrott av ilska förekommer när det inte går som han vill, han har ibland kastat saker omkring sig. Men vanligtvis är han otroligt resonabel och rar. 

Magen mår bättre sedan vi slutade med fullkorn. Vi har introducerat laktos igen och det går helt okej, men ännu bättre då hand välling är laktosfri. Det ser ut (och känns) som han ökar i vikt i stadig takt. 

Att ha en 2,5-åring i sitt liv är otroligt mycket softare än att ha en 2-åring. I alla fall i vårt fall. Älskar honom sönder och samman. 

10 augusti 2016

Det stora lugnet

Okej, det här är ingen förvånad över och inte jag heller - men nu har snart Ivans tre förskoledagar (stängt tors-fre pga planering på förskolan) passerat och jag har hunnit göra exakt... ingenting, av det där jag drömde om halva sommaren när allt var så intensivt. Dagarna liksom flög fram och nu är klockan snart ett och jag är fortfarande här, oduschad och passiv, i min soffa. Dumma mig. Annat jag inte gjort är följande:

- Gått på bio ensam
- Gått på Moderna Muséet
- Läst i min bok som jag fortfarande bara läst ca 40 sidor av på hela semestern
- Satt upp två tavlor som stått mot en vägg i mitt hem i ca ett år pga väggar gjorda av... något hårt material som det inte går att spika i
- Sovit mitt på dagen
- Sett på dokumentärer eller serier på Netflix eller SVT Play
- Tagit cellprover (ett år försenat, hjälp) på Mama Mia Söder 

Allt detta ovan stod på listan för de här tre "magiska" dagarna jag hade spanat in mig på att vara så himla effektiv under. I stället har följande skett:

- Jag har haft två möten med min vän Anna som hjälper mig att hantera SKITEN (ursäkta franskan men det är så jävla rörigt) kring bouppteckningen och Överförmyndarnämnden. Tror jag skrivit om det förut och orkar inte lägga ännu mer tid på dessa evighetsärenden, men kortfattat handlar det om att det ter sig helt omöjligt att redovisa Ivans arv när det mesta av det sitter i låsta aktieportföljer som vi inte får tillstånd att sälja och sätta i säkra, långsiktiga sparanden, förrän vi inkommit med första redovisningen. Och att inkomma med den är inte enkelt, eftersom det krävs överförmyndarspärrade konton på konton som inte kan överförmyndarspärras och Överförmyndarnämnden har trubbiga system och inga kontaktpersoner att ringa och bla bla bla. Ni ska slippa fortsättningen på denna utläggning, men låt oss bara landa i att det tar en himla massa tid och att utan Anna vet jag inte vad jag hade gjort, på riktigt. Det är som att hålla sjutton olika processer i huvudet samtidigt, sjutton olika konton och banker som säger olika och skatteskulder och redovisningar och mappar och pdf:er och guuuuuuud, jag får stresskänslor bara jag skriver det här, slutar nu. Men har iaf haft två möten med Anna om detta i dagarna. Skrivit ut saker. Kopierat. Letat fram underlag. Postat jättetjocka brev. Osv.

- Jag har gått på bio med en fyraåring jag umgås ganska frekvent med dessa dagar. Husdjurens hemliga liv hette den. Den var... äsch, vad ska jag säga? Kanske inte den film jag valt om jag gått på bio ensam, så att säga. Plus, en stor nackdel med barnbio kan jag tycka är följande: det är så himla mycket BARN där. Så många popcorn som spills, små ben som springer mellan stolsraderna, små urinblåsor som måste tömmas mitt under filmen, godis ska inhandlas och intagas och prasslas med och bråkas om och saft som ska spillas och ja men ni vet. Har umgåtts väldigt mycket med barn denna sommar. De jag umgås med älskar jag, alla andra barn kan ibland kännas som... några för många. Om ni fattar. Men jag var på bio i alla fall. En av dagarna. Igår närmare bestämt.

- Jag har glott orimligt många minuter på Facebook och Instagram. Av oklar orsak. Bara fastnat där, och sedan kommer den där bulimiska känslan av att ha tryckt i sig alldeles för mycket av något som en inte vill ha inuti sig, och så vill en stoppa fingrarna i halsen och ha det ogjort. Men det går inte. I alla fall. Det allra bästa som Facebook erbjöd mig idag var den här artikeln. Alltså jag skrattade så mycket? SÅ ROLIGT because it's true. Läs!

- Jag har städat i mitt hem, som förtrollats till ett äckligt och dammigt och rörigt och sopigt hem där ingen riktigt lagt sin hand på ett par veckor. Det blev bra, men det tog tid. Lång tid. Så var en hel dag borta.

That's it. Och nu är det snart dags att hämta Ivan. Jag känner en smygande ångest inför att gå tillbaka till jobbet på måndag, men jag vet att det kommer bli bra. Det är bara många tankar i huvudet samtidigt. Jag ska jobba deltid och försöka skriva en bok. Jag ska försöka ordna ytterligare en barnvakt som kan hämta Ivan en dag till i veckan, som det ser ut nu har jag bara en och det kommer inte att räcka om jag bara ska jobba 2,5 dagar i veckan. Behöver hjälp två dagar. Kunna stanna på jobbet till i alla fall sex när jag jobbar. Gaaaaah, och så en Londonresa med jobbet på det. Logistik. Stress. Det kommer ordna sig. Andas djupt. Det blir bra.

Märker ni vilken oerhört stor tillfredställelse och harmoni som den här texten utstrålar? En som verkligen är i fas med allt och känner lugnet? Inte? Nä men okej. Då är det väl på det där andra sättet då. Nu: duscha och hinna med en lunch med Emelie innan Ivan ska hämtas från förskolan. 

 

9 augusti 2016

Ivan har en vän nu

Ivan har en vän, en egen, en som jag inte har tryckt ihop honom med och som det i bästa stunder går fint med stundvis och i värsta stunder är ett evigt krishanterande med. Den här vännen har han hittat alldeles på egen hand, i våras på förskolan då han bytte grupp till den med ett år äldre barn. Redan i våras fick jag allt oftare rapporter om att han lekt med det här barnet om dagarna, men sedan hösten började (och nu snackar vi alltså två dagar så jag fattar att det kan vända men det är inte poängen här så häng med) har de varit oskiljaktiga. Leker tillsammans hela dagarna, tydligen. Skrattar och går omkring på gården tillsammans, tar varandras händer och tryggar varandra när det är stökigt. Rullar på golvet, stannar upp, och klappar (!) på varandra. Jag vet det här, för jag såg det själv idag vid hämtningen. Det var en sådan där lugn eftermiddag och stämningen var god och Ivan ville inte gång hem så vi blev kvar en halvtimme. Pratade med pedagogerna och så fick jag titta på hur de har det tillsammans, Ivan och hans kanske första (?) vän. Och det var så fint att se. Försiktiga och rädda om varandra rörde de sig runt som ett par siamesiska tvillingar. Följde varandras varje initiativ, var snälla med varandra, skrattade, höll händer. En av pedagogerna uttryckte sig lite klantigt men sade "de passar så fint ihop, de är så SNÄLLA båda två" och även om jag kanske egentligen inte uppskattar ordet snäll om ett barn så kunde jag se vad hon menade. Försiktiga, kanske jag hade valt. Eller lyhörda. Vetefan. Men det var något alldeles magiskt att titta på för en gammal sentimental morsa. Jag blev så stolt och glad. Två och ett halv år tog det, men nu tror jag vi kan kostatera att han har en vän. 

(När vi åt middag hos min killes mamma på kvällen sedan kröp Ivan ned under bordet och började prata helt seriöst och vuxet med isa, hennes hundvalp, och jag hörde honom säga "jag har varit på förskolan idag, isa. Och lekt med *barnets namn*, isa". Det var också rörande.) 

5 augusti 2016

Slutspurten nu då

Sista vardagen innan förskolestart för ivan. Jag längtar nästan ihjäl mig. Ser måndagen som den första oasen efter ett maratonlopp jag egentligen aldrig hade kondition för. 

Fyra veckor snart förbi. Fyra intensiva, bortom alla rimlighetens gränser intensiva, veckor med inga barnvakter och nästan inga pauser. Tvärtom. Adderade i stället dubbelt så många barn (dvs ett till) och vuxna (dvs en till) och därmed en förändringsprocess för Ivan som senaste veckan varit i extremt mamma-mode. Vi snackar pip och gnäll och utbrott när jag lämnar hans sida med två meter. Samtidigt som han njuter av att vi är fler, att det finns ett annat barn att vara med, lära av, härma och irritera. Hans vallhundstendenser har gått i taket på sista tiden. Var är X, frågar han så fort X försvunnit ut ur rummet. Jag vill vara med Y, säger han så fort Y gör något annat en stund. Ja men ni fattar. Massor av nytt att förhålla sig till och själv har jag stundvis känt att alla flerbarnsföräldrar är GALNA, alternativt stora hjältar. Går inte att jämföra i den här plötsliga förändringsfasen såklart, mot att ha två barn från början, det säger ju sig självt att det blir galet mycket mer intensivt. Att foga samman två vuxna med både väldigt lika men stundvis också olika syn på barn, att dra gränser, sovrutiner, stimulans och regler tar ju också sin energi. Det jag försöker säga är att det ska bli "ganska" skönt att komma tillbaka till rutinerna igen. Att barnvakterna avslutar sina semestrar och är tillgängliga oftare. Att förskolan ger små andhål igen. Jag behöver det. Jag behöver det verkligen. 

1 augusti 2016

Tiden

Tiden, den försvinner ifrån mig och jag sover för lite, skriver för lite, hinner för lite, är ofta trött. Samtidigt, så... glad. Och överväldigad, över det nya i min och Ivans situation. Jag hade verkligen tänkt att det bara skulle vara vi två, nu och för en lång tid framöver. Och så plötsligt finns det någon där, inte bara en utan två, det finns ett barn till att knyta an till, att bygga relation med, att lägga på kvällen och sova i närheten av, att väckas av på morgonen. Det är mycket på alla fronter, i huvudet och hjärtat och kroppen. Det är läskigt att känna något igen och nästan ännu läskigare när det kommer till barnen. De är så små, så sårbara, så underbart flexibla och naiva och otroligt inkännande och intelligenta. De håller på att hitta varandra samtidigt som de försöker känna in, hänga med, deala med svartsjuka och allt det där som händer när två små barn som levt länge med en ensamförälder ska börja leva ihop. Tro och tvivel. Jag trodde att anknytning till ett annat barn, ett jag inte burit och som inte varit mitt från början, skulle ta tid. Men det gick så himla fort och plötsligt känns insatserna så himla höga. På ett helt otroligt, nästan ofattbart, fint sätt men såklart: också läskigt. Jag har förlorat förr. På alla tänkbara vis, döden är bara ett av dem. Och skyddsmekanismerna som slås på helt automatiskt och som jag visste skulle finnas där när och om det här väl hände, de är där. Med besked. Och jag antar att det tar energi, liksom att bolla runt med logistik kring två små barn och att räcka till, hinna med, vara rättvis, göra den ena trygg och anknyta till den andre samtidigt. Och när de somnat: fortsätta att lära känna den fantastiska människa som jag råkat snubbla över och som på bara veckor och månader blivit så oerhört viktig för mig. Det är svårt att beskriva den här grejen som pågår nu utan att låta klyschig eller alltför utelämnande. Återigen finns där en annan person, nej två, vars privatliv jag värnar om och som gör att bilderna jag tar, berättelserna om mina dagar, inte längre bara rör mig och Ivan. Som de brukade. Det gör det svårt för mig att skriva här. Mina dagar, just nu, äts upp av allt det här. Jag vill att det ska vara så. Jag älskar att det är så och jag är rädd för det på samma gång. De första veckorna försökte jag bromsa, vara rationell och logisk och bete mig i linje med hur jag tänkte mig var lämpligt några veckor in i en ny grej, en kanske-relation. Men någon annan körde liksom på och det var svårt att inte följa med när allt inuti mig ville ditåt. Så nu ligger jag här. Inte i mitt hem utan en annans, ett där Ivan fått en egen säng, klockan är nio och han håller på att somna. När han gjort det ska jag gå upp och gosa lite med den andra. Kanske lägga även hen. Och sedan, när det blir tyst från båda barnens sängar, kanske försöka sova. Eller så blir det som det brukar: vi är uppe för länge, skippar sömnen en natt till, pratar och pratar och dricker vin och ser på serier och hånglar och lär känna varandra och sedan slocknar vi och vaknar outsövda och nästan utmattande till ännu en dag i den här konstiga, märkliga, fina tiden som är sommaren 2016. Man får se. 

27 juli 2016

No möte bilsemester på ett tag

Nu är den i alla fall slut, bilveckan som blev nio dagar lång. Lika bra, kände jag när jag tömde handskfacket på parkeringsbiljetter för typ sexhundra kronor och betalade en parkeringsbot på sexhundrafemtio. Så hetsigt med parkering i Stockholm ändå. Men ändå. Lite saknar man den ju, bilen. Dagen spenderades sedan i diverse parker och jag fick klippa luggen under vild gråt från Ivan, som får panik av ljud av hårtorkar (och flygplan, och mixerstavar, och eltandborstar, och borrar) men det fick det vara värt. Den var trolligt lång och ful och så vill ingen se ut. På eftermiddagen åkte vi till Trekanten (sjön) och hade en urmysig grillkväll och picknick hos Frida och Niklas. Ivan fick lyckan att hänga med äldre barn och njöt halvt ihjäl sig. Somnade ovaggad klockan halv nio. End of report. 


26 juli 2016

Bilsemester del 8: förvåningens dag och vendelsö

Jag är så jävla förvirrad just nu. Först trodde jag att jag hyrt bilen till onsdag, sedan fick jag för mig att den 27:e var idag, tisdag, så då ringde jag firman och frågade om vi kunde behålla bilen till den 28:e. Men det kunde vi inte ty den var bokad. Så då ställde jag in planerna idag och var precis på väg att lämna tillbaka bilen, efter att först ha glömt var jag parkerat den och letat och letat på fel ställe i fel kvarter en skräckslagen kvart. Tills jag ser i min kalender att det var den 26:e och kollar på avtalet och inser att jag visst hade bilen tills imorgon ändå. Jahopp. Så var det med det. Dagen spenderades hos Ivans farmor och farfar på Gudö. I alla fall Ivans dag. Själv flängde jag runt som ett virrigt yrväder (med huvudvärk och extreeeeeem trötthet) och gjorde ärenden, köpte en bilbarnstol på blocket, hade terapi, handlade mat, åkte tillbaka till Gudö, åt middag, såg på när Ivan fröjdades med sin farmor, farfar, farbror och kusin. När vi sedan skulle köra hem missade jag avfarten till Södermalm, en avfart jag tagit sisådär tusen gånger, och hamnade "nere på stan" och lyckades för mitt liv inte ta mig hem igen. Förrän typ trekvart senare. Nu är vi i alla fall hemma. Trötta och svettiga. Ivan hälsar att hans dag får tio solar av tio. Min får fem. 


25 juli 2016

Bilsemester del 7: Ikea och var fan som helst så länge det inte är utomhus

Hallå, den TRYCKANDE hettan idag? Älskar ni den? Jag och min unge gör det ej. Vaknade halv nio och bestämde oss genast för att i det här vädret kan vi inte roa oss utomhus. Förlåt men. Det är för varmt. Fiskade i stället upp lina vid Nytorget och stack till Ikea i kungens kurva. Det var ett genidrag. Där var det svalt, rätt tomt, och Ivan hade minst lika kul där som i any random lekpark med främmande kids. Vi provade sängar och soffor och leksaker och shoppade loss på diverse bra grejer. Jag köpte till exempel en golvlampa, något jag saknar ungefär så länge jag bott här eftersom min lägenhet har ett tydligt mörkt hörn och detta hörn råkar vara bredvid soffan, där jag inte så sällan ligger om kvällarna. Mycket nöjd med detta. När vi hade ätit lunch (köttbullar) och kom ut var det ännu hetare i luften än innan, den gick faktiskt knappt att andas, så vi tog en vända till i bilen, denna gången till något slags byggvaruhus i Nacka. Sedan hemåt. 

På Nytorget mötte vi av en slump Ante och Josef och det passade utmärkt för jag lyckades utan större ansträngning locka med dem hem till oss på middag och ihopskruvning av lampa. Hurra! Efter middagen tog vi en kvällspromenad och nu är klockan snart åtta och jag ska börja lägga Ivan. Detta var alltså sista dagen med bilen, som ska tillbaka imorgon, och i hemlighet (okej inte så hemligt) önskar jag mig svalare väder redan imorgon.