2 oktober 2017

Oktober kom tidigt i år

Efter det underbara beskedet förra veckan lovade jag mig själv att inte gnälla för småsaker på minst fyra dagar. Ni vet sådär som man gör: om bara det här går vägen ska jag ALDRIG mer gnälla / vara dum / vara otacksam osv. Såna konstiga dealar med gud/ödet har i alla fall jag ägnat mig åt så länge jag kan minnas. 

Med åldern har jag dock insett att det inte funkar så, alltså att jag kan ge löften om ”aldrig mer”, pga habiliteringseffekten I guess, så jag nöjde mig med ”veckan ut” och det höll jag, banne mig. Till de sista timmarna på veckan kom och jag fick höra att min kompis låg hemma och spydde i magsjuka. Då började jag noja igen. Inte för att jag träffat henne och därmed utsatt mig för risk (hallå vad tror ni om mig egentligen jag träffar ju INGEN nu för tiden), utanför att säsongen snart är här. Den vidriga, den då man (läs jag) ständigt går runt och oroar sig för kräks i nattetimmar och nedspydda heltäckningsmattor och bakterier i det allmänna och ja, ni vet ju. Iaf om ni hängt med ett tag, hehe. Så, somnade med orosklump i magen och tänkte att Ivan minsann ätit lite dåligt till middag och verkade han inte lite illamående? Osv. Herregud. Så trött på mig själv. Vaknade idag med frisk unge och så var det med det. 

I alla fall. Vi har bokat en resa! Till Teneriffa. Ska bo på något slags lite mindre ställe som verkar oerhört fint. För vuxna. Pallade inte med de där värsta resortsen för barnfamiljer (har liksom nog med barn omkring mig iom de två ständigt närvarande) och drämde till med ett lite flottare ställe där, och jag lovar: det här insåg jag först EFTER bokningen, barnpoolen visst var 6 kvadratmeter stor. Eller liten, beroende hur man ser på saken. Skitsamma ändå. 6 kvadrat är jättemycket större än mitt badkar hemma och lägenheten ser så jävlans härlig ut. Det ligger väl stränder och vattenparker och sånt i närheten, liksom. 

Kolla denna underbara och säg att det blir bra. I månadsskiftet november december bär det av. Kanske den finaste födelsedagsgåvan jag fått? Nu måste jag börja förbereda Ivan. Han vill nämligen aldrig mer flyga i hela sitt liv och det är i princip en hållning jag kan respektera men önskar mig ett yttepytteundantag just den här gången. 

27 september 2017

39 år

Ja hej. Jag fyller år idag, och det blev ungefär världens bästa dag. I all sin anspråkslöshet. Nu skulle jag kunna skriva om hur gulligt det var att mina kollegor satt upp ballonger och serpentiner vid min arbetsplats imorse. Eller att jag fick blombud av Emelie och Ante. Eller middagen med familjen och tårtorna och den goda maten och den nystädade lägenheten. Men allt detta - som trots allt var väldigt underbart - är liksom peanuts i relation till det stora: att jag är frisk. Okej tänker ni nu. Vadå att du är frisk. Det har du väl alltid varit. 

Men såhär har det varit i några veckor, och det har jag inte pallat att skriva om för det har känts så sjukt nojigt, att jag har varit väääääldigt sliten och risig, och uppå detta har jag kissat blod. Själva blodgrejen började för kanske tio dagar sedan. Då gjorde jag det hela internet säger att man ska göra om man kissar blod, Dvs sprang raka vägen till läkaren. Som testade både kiss och blod och skickade på odling och sökte tecken på urinvägsinfektion eller njurbäckeninflammation men inga prover, och detta tog två dygn att säkerställa, visade på infektion. Nästa steg är då röntgen. Det kunde handlat om njursten eller inflammerad njure eller ännu värre: cancer. Och ingen ledig tid för skiktröntgen fanns förrän en vecka senare. Alltså idag. 

Så jag har väl gått i nån vecka och tänkt att jag fått cancer. Har legat vaken på nätterna och tänkt att jag bara inte orkar om jag fått det. Tänkt på cellgifter och strålning och Ivan och framtiden. Ok nu kanske jag även ska nämna att min pappa fick cancer i urinblåsan när han var typ 46 och sedan spred sig denna så han dog i skelettcancer när han var 49, det gjorde såklart sitt till i mina totalhemska fantasier om nätterna. Men kanske också att jag liksom känner mig så jävla... sårbar, som ensamförälder till Ivan, om ni fattar? Liksom, han har ingen pappa, hans mamma (läs: jag) bara MÅSTE få leva. Och tillsammans med rött i toaletten och alla platser på internet som erbjuder detaljerade beskrivningar av cancerformer i njure / urinblåsa där blod är en given faktor vid symptom, så var det för mig liksom en katastrof redan innan jag fick röntga. 

Men så idag var dagen kommen. Min födelsedag kändes som lite ödesmättad, minst sagt. Gick in i rummet med den stora maskinen och fick kontrastvätskan insprutad i en ven och bara väntade. Och väntade. Och väntade. 

Två timmar senare träffade jag min läkare. Och fick veta att allt därinne såg helt himla friskt och fint ut. Alltså LÄTTNADEN då. Kunde knappt lyssna på fortsättningen som iofs gick ut på att det går en remiss till en urolog och att jag ska filma lite i urinblåsan medelst cystoskopi, för liksom HURRA ändå? Läkaren pratade om sår och skadade slemhinnor men inte cancer. Och jag kände liksom LIVET komma tillbaka till mig. Svävade hemåt på några rosa moln och hade sedan en så sjukt himla mysig kväll med familjen och nu ligger jag bredvid Ivan och typ flinar i mörkret. Aaaaaah. 39 avklarade. Ge mig 39 till. 

29 augusti 2017

Barnsömn och köttsår

Tycker mig ana en trend som går åt tidigare morgnar för min sjusovare till 3,5-åring. Tidigare har han krävt väckning klockan åtta på morgnarna för att sedan hasta till förskola och jobb med andan i halsen. Även läggningarna har följt detta sena mönster, vrida sig i sängen över en timme mellan typ åtta och nio har länge varit standard. Senaste veckorna dock: vaknat mellan sex och sju i alla fall... två gånger i veckan. Sviiiiiiiintrött på kvällarna efter, vilket gjort sitt till för tidigare läggningar. Börjar detta barn bli som "alla andra barn" månne? Kommer jag snart att kunna checka in på jobbet kring åtta i stället för efter nio? Den som lever får se. En som levde i morse var i alla fall Ivan, klockan 05.45.

Har inte så mycket annat att rapportera tyvärr. Förrförra helgen köpte jag ett par låga Dr. Martens som jag tyckte var otroligt bekväma. Gick omkring i dem en dag. En. Dag. Sedan dess, och vi snackar nio dagar nu, har jag gått med skräckinjagande köttsår i ena hälen och haltat. Har kämpat hårt för att hindra mig från att skicka äckliga bilder till diverse vänner och bekanta, inser att detta roar exakt INGEN utom mig, men är ändå så... äckelfascinerad över kroppen. Nästa gång jag använder mina nya skor, och det kommer nog dröja tyvärr, ska jag ha Compeed från början.

Har varit med om en professionell fotografering också och det var ju... lite stelt. Pressbilder för boken, tydligen är det dags mer än ett halvår innan release (den kommer i april nästa år) pga olika kataloger och införsäljningsmaterial och you  name it. Var oerhört obekväm inför uppgiften men kämpade på. Låg i gräs, satt på spår, lutade mig mot betong, glodde sorgset ut över vatten, ja men ni fattar. Herregud. Låt fem av de flera hundra bilderna bli okej.

Förresten, har börjat jobba deltid. Det tog bara tre och ett halvt år innan jag insåg att jag inte får ihop ekvationen med att jobba heltid, att hämta och lämna barn varje morgon/eftermiddag, inse att han faktiskt inte riktigt orkar med heltidslånga dagar på förskolan riktigt ännu, inse att jag inte pallar att vara skyldig jobbet minst en timme effektiv arbetstid varje kväll efter läggning, inse att jag måste sova också ibland, inse att jag försökt att göra precis ALLT samtidigt, inse att det inte behöver vara så. När beslutet väl var fattat (föräldrar till småbarn FÅR ju liksom gå ned i tid 25% fram till barnet fyller åtta, eller vad det är, det är liksom ingen ovanlig grej?) var det så självklart. Självklart är det värt de tusenlappar jag förlorar i månaden att kunna se mina kollegor i ögonen igen, att kunna hämta Ivan strax efter fyra i stället för strax efter fem, att kunna lägga honom och veta att jag inte måste hoppa raka vägen in i jobbmailen igen. Dessutom har jag betalat ganska dyra pengar för barnvakter för att kunna jobba längre dagar tidigare. Dessa kan jag nu spara in. Ekvationen känns liksom plötsligt lite mer rimlig. Synd att det behövde ta sån tid att komma fram till den. Något mattesnille är jag kanske.... inte.

Nu kaffe och jobb. Hej.


14 augusti 2017

Sommaren 2017

Den kom och den gick. Jag oroade mig för bilresan till Skåne och jag köpte en jävla massa böcker som jag tänkte att jag skulle hinna läsa. Jag pusslade ihop ett besöksschema för huset i Skåne bestående av både vänner och familj och jag lekte med tanken på att inleda Skånetiden med ett par dagar hos kära vännerna Monkan och Andreas + barn i Helsingborg.

Allt det där hände. Minus böckerna, de hade jag med mig men hann aldrig läsa. Bilresan ned till Skåne gick över alla förväntningar, mest eftersom Ivan somnade (första gången!) i bilen strax söder om Jönköping. Och förblev sovande ända fram tills vi rullade in på gatan i Helsingborg. Vi inledde med tre dagar i Helsingborg, åkte över till Helsingör och åt röda korvar, gick på museum och tog en öl. Sedan (obs inte samma dag som ölen) rullade vi vidare till det fantastiska huset vi fått låna av en höggravid vän + familj i Degeberga, östra skåne strax söder om Kristianstad. Huset var magiskt, bara köksytan var större än hela min lägenhet här i Stockholm. I den lilla trädgården fanns en studsmatta och ett "lekhus" bestående av gungor och klättermöjligheter. De första gästerna som anlände var Emelie med familj (läs: man, två barn). Strax efter dessa kom också ytterligare en familj. Som mest var vi fem vuxna och fem barn i huset. Det blev lite si och så med barnens sömn eftersom väggarna var tunna och vissa sovrum inte hade dörrar, och för att barnen lade sig och vaknade på totalt olika tidpunkter. Men det gick bra! Vi hängde på stränder, besökte den fantastiska skulpturparken vid Wanås Slott, kollade in naturliga vattenfall och åkte ånglokståg genom vackra landskap. Efter en knapp vecka vinkade vi familjerna adjö och välkomnade min bror och min mamma, som stannade över en långhelg. Då regnade det en del. Vi strosade i Lund, gjorde en repris på Wanås Slott, drog till Stens Huvud och Ivan chockade alla med att plötsligt inte längre hata vatten? När mamma och bror avvek anlände min kille + dotter. Tillsammans med dessa fortsatte vi i ytterligare nio dagar. Glimmingehus, Skånes djurpark, stränder, Kristianstads länsmuseum, Åhus, sena kvällar och blandad väderlek. Det visade sig att Ivan blir åksjuk i baksätet men inte framsätet förresten. Så han fick sitta fram. I slutet av förrförra veckan rullade vi uppåt igen. Mätta på semester, till och med mätta på stränder och studsmattor.

Den senaste veckan har gått åt till att acklimatisera sig till Stockholm och att börja förbereda en oerhört osugen Ivan på att det börjar bli dags för förskola igen. Han har gråtit stora tårar så fort vi ens nämnt det. Faktiskt så stora att jag förra veckan lät honom gå dit för två kortare pass, för att vänja sig liksom? Två timmar en dag, fyra timmar en annan. I morse var det inte lika stor sorg som förra veckan.

Idag gör jag min första dag på jobbet. Själv har jag den senaste veckan känt den där typiska stressen som (för mig) infinner sig i slutet av en semester. Hjälp, hur ska det gå i höst? Hur ska Ivan ha det på förskolan? Hur kommer jag kunna leverera max på jobbet, skriva färdigt boken, hinna med att vara allt för alla samtidigt? Gulp. Stressen av att titta i jobbmailen har ökat. Min kalender har gett mig ångest. Därför är det nu SÅ skönt att vara tillbaka. Jag vet det här om mig själv: det blir bättre efter några dagar tillbaka i tillvaron. Det kommer att gå bra. Jag kommer att lyckas jobba och vara förälder och skriva klart boken, en sak i taget bara. Om ungefär fyra dagar (grovt räknat) kommer jag även att känna det jag nu skriver. Att det kommer att funka och bli bra. Längtar till dess!


28 juni 2017

Sommarläsning

Semestern närmar sig. Idag köpte jag lite böcker. Förra veckan också. Då köpte jag Amy Schumer (kunde ej läsa pga översättningen, måste köpa den på originalspråk och försöka igen, det får bli en senare historia), De polyglotta älskarna (läste ut samma kväll), Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig (ej börjat) och Män förklarar saker för mig (läst halva, blev för arg, behövde paus). Idag dessa:




Köpte dem pga detta: McFairlane pga tycker hon är rolig och typisk "strandig", Karolina R pga det är helt SJUKT att jag inte läst hennes böcker sedan More Fire-tiden, Ullman har jag heller inte läst något av på mycket länge och jag minns knappt vad jag kände då, men tror jag gillade? Oh well. Eggers köpte jag pga gammal kärlek rostar aldrig, eller gör den, det återstår att se? ÄLSKADE tidiga Eggers så mycket. Åh ljuva tidiga 00-tal ändå. Samma med McEwan. Var länge sedan nu, men hoppas jag fortfarande älskar hans språk. Oksanen pga så nyfiken sedan så länge och nu får det banne mig bli av.

Återstår: den givna frågan. Har jag missat något? För dig som tänkt tipsa om Finna sig, So Sad Today eller Flickorna/Girls, så har jag redan läst dem också. Just nu är jag här av Isabelle Ståhl väntar jag nog med pga fortfarande inbunden. Annars: tipsa gärna loss! Älskar tips!

16 juni 2017

Jag är inte ledsen jag bara skojar med dig. Snyft.

Nu undrar ni spänt: ÖVERLEVDE IVAN IGÅR? Gick det bra att bli hämtad av sin mormor, gå hem och äta pannkakor och falukorv och sedan ligga och mysa i soffan och titta på Barnkanalen tills jag kom hem klockan halv nio? Svar ja. Det gick ypperligt. Naturligtvis. Men jag hade ändå ångest hela dagen.

En grej  med mig, och inte med Ivan så mycket, är att jag blir totalt ur balans, ångestriden och skuldkänsledrabbad upp över öronen, om jag och Ivan haft tjall på tråden längre stunder än, säg, en kort stund. Alltså jag VET att det är såhär att vara förälder och att man måste ACCEPTERA att det inte alltid kan vara på topp, man kan inte alltid lösa alla ens barns dilemman på sekunden, osv, men det är så svårt. I alla fall för mig. Att inte bli nedslagen av det.

Vi hade en ganska jobbig läggning i förrgår, man kan sammanfatta det med att Ivan kämpar rätt hårt i relation till den två år äldre flicka som är dottern till mannen jag/vi träffar och har träffat det senaste året (med avbrott för två kortare separationer à la 2 x några veckor men det är en annan historia av lite mer privat karaktär). Överlag är deras, alltså barnens, relation magiskt fin och det är så mindblowing vackert att se dem båda förhålla sig till varandra allt mer syskonlikt. De har så mycket glädje av varandra, växer och utmanas och lär sig och leker och busar och skrattar osv osv osv *enter allt som är bra med syskonrelationer*.

Men det hela kommer förstås med vissa... bumps on the road. Det vore märkligt annars. Ett av bumpsen är förstås svartsjukan och avundsjukan (hos dem båda) i övergången från att ha varit ensambarn, vana att alltid vara sin förälders etta och ha given tillgång till tid och odelad uppmärksamhet, till att nu behöva dela, fördela, vänta, hantera besvikelser, osv. Det blir mer av den varan när det är två barn kan jag konstatera utan att överdriva ett endaste dugg.

Ett annat är det här med att förhålla sig till att vara den minsta. Den som alltid är lite sämre på att uttrycka sig, på att hantera motgångar, på att kissa på toaletten (ja han har fortfarande blöja men vi tränar så mycket det går), att vara den som börjar gråta högljutt och falla in i bebisbeteenden när livet går honom emot, ha sämre impulskontroll, osv.

Och kanske främst: att hantera sorgen (jo SORG är det fan) i de oundvikliga stunder av att bli avvisad av den man älskar, ser upp till, helst vill spendera varje vaken minut med; av en som inte alltid känner detsamma tillbaka. Ivan ser upp till, längtar efter och vill liksom alltid vara med henne. Hon däremot, being två år äldre och mellan varven rätt trött på att leka på en treårings intellektuella nivå, vill ibland bara vara ifred. Hon vill leka sina fantasilekar själv utan störande moment av en plutt som klampar in med en motorcykel av plast rakt i hennes fantasivärld där skeendena är långt mycket mer avancerade och rymmer både intriger och figurer som är något annat än en motorcykel som säger BRUM, om ni fattar. Hon vill att rätt ska vara rätt och om nu Ivan propsar på att trycka på hissknappen vid varje tur upp och ned i porten, så vill hon också göra det. Varannan gång, annars är det orättvist. Varpå Ivan bryter ihop i raseri: hisstryckandet är HANS JOBB! Och när Ivan säger med sin raraste röst "ska vi leka mamma pappa baaaaarn" och hon svarar "jag vill inte leka just nu" blir han så besviken. Och liksom... kränkt? Och försöker att inte visa det men blir i takt med att avvisandena upprepas (eftersom han försöker igen en minut senare) allt mer arg och gnällig och får lättare och lättare att bryta ihop. Det pyser ut lite här och där, ofta i enorma protester över att inte vilja sitta vid matbordet och äta, ibland med att han kastar saker på golvet, ibland genom att en mini-motgång blir ENORM och det måste gråtas hejvilt över den (fast alla egentligen fattar att det handlar om något annat, något som hände för en timme sen, typ). It aint easy, alltså, att måna om två tidigare ensambarns integritet och gränser och att hjälpa dem framåt i en tillvaro tillsammans, både genom att bekräfta henne i rätten att inte alltid behöva leka med honom, att få cykla snabbare och sticka iväg på egna upptåg när den lille skriker CYKLA INTE SÅ FORT i frustration femtio meter bakom på en balanscykel som inte går lika fort som en riktig cykel. Ja men ni fattar. Gud vilken lång utläggning. Det var ju mig själv jag skulle prata om, inte dem.

I alla fall. Läggningen i förrgår var så dålig. Ivan hade haft en dålig dag efter förskolan, inte lyckats locka till lek med sin favoritperson i världen och inte lyckats vara så mycket mer än en tjurig treåring som gör det mesta "fel" (i sina egna ögon, han lyckades till exempel inte skriva sitt namn rätt i en ritbok och grät en god kvart över misslyckandet och ville absolut INTE försöka igen, också en känsla förstärkt av föräldrarnas "man får inte slå" eller "nu hjälps vi åt att torka upp det här som du spillde" osv, klassiska familjegrejer), och vid läggningen var det minst sagt... surt. Allt jag sade möttes av protester och när det var dags för iPaden att sova för att vi själva skulle varva ned och sedan sova var det en enda lång timme av gnäll, skäll, TA INTE PÅ MIG MAMMA (när jag klappade honom på huvudet och berättade att jag älskade honom), DUMMA MAMMA, osv, och det hela ballade ur fullkomligt när jag till slut tappade humöret och besvarade hans tjuriga anklagelser med ett argt "nu räcker det Ivan, nu får du vara tyst och försöka sova". Han bröt ihop fullständigt och började gråta, men ville för sitt liv inte erkänna att han var ledsen. Genom tårarna ropade han JAG SKOJAR BARA LITE MED DIG, JAG ÄR INTE LEDSEN, som att vara ledsen vore det mest felaktiga och pinsamma i hela världen. Och jag står inte ut med just det där, det bokstavligen krossar mitt hjärta när mitt barn är ledsen och inte vill säga att han är det*. När jag kramade honom och sade att man får vara ledsen, det är okej, och det var dumt av mamma att höja rösten sådär, grät han och skrek JAG ÄR LEDSEN FÖR ATT JAG ÄR LITE HUNGRIG, och slet sig ur min famn. (Ville dock inte nappa på erbjudandet att gå upp och äta en banan innan läggningen skulle fortsätta). Sedan låg han och grät och upprepade att han inte var ledsen, att han bara var lite hungrig, tills han somnade, alldeles för sent, efter en ganska dålig eftermiddag. Nog om detta. Jag gick upp och hade en gnagande känsla av att det inte blivit så bra under resten av kvällen. För det hade det inte. Och jag anklagade mig själv. Som man gör. Ehe.

Vanligtvis brukar detta rätta till sig genom att en ny dag börjar, man har glömt gårdagens groll och lägger lite extra krut på att ha en fin morgon innan förskolan. Typ. Men igår morse gick allt åt skogen direkt, han fick vansinnesutbrott på mig för att han inte fick spruta cirka en hel flaska solskyddsfaktor över sig själv och hela vagnen, och sedan behövde jag berätta att det inte var jag som skulle hämta (eftersom det var mormor, och han frågade). Han var rasande på mig, och ledsen, vid lämningen igår och vi skiljdes åt på ett inte så härligt sätt. Han sade åt mig att gå men grät. Jag hade typ ångest hela dagen. Längtade hem från jobbfesten för att make it right igen.

Det var lite bättre när jag kom hem igår kväll och gårdagens läggning var helt vanlig och ganska fin, men i morse började konflikterna om igen. Det är som att han fastnar i sitt "sämsta jag". Blir arg på mig för saker jag inte kan påverka (tex: det finns inte internet utomhus! det blåser!) och skäller och gråter och bara... lyckas inte ta sig ur det. Vid lämningen på förskolan nämnde jag för en pedagog att han är ganska arg på mig just nu och hon sa: ta det inte personligt. Det är kärleksgnäll du får, inget annat. Här är allt jättebra. Han frodas och är harmonisk och trivs och har kul. Det var välkomna ord.

Slut.

15 juni 2017

Går ut och går, det dåliga samvetet hänger på

Hatar hatar hatar när jag "måste" ha barnvakt och Ivan gråter och säger neeeeej mamma jag vill att duuu ska hämta mig och så skiljs vi, han i tårar och jag i inre explosion av skuld. Jag har nästan aldrig barnvakt nu för tiden. Tre timmar i veckan mellan 15 och 18 på måndagar har han sin barntant Lena, som han känt sedan han var under ett år, då går jag på terapi efter jobbet. De har roligt men han är ändå aldrig glad just när hon hämtar. Det ska alltid vara jag som hämtar. När det inte är det sväljer han tårar en stund i början. Gaskar sedan upp sig och har roligt men så börjar det om måndagen efter. Och mitt dåliga samvete är konstant. Ibland får han nästan panik när jag lämnar rummet hemma. Han vill alltid ha mig under uppsikt. Vill aldrig att någon annan än jag ska ha hand om honom. Det är en evig kamp med logistik, att ha dålig samvete gentemot jobbet för att jag hämtar så ofta, går för tidigt för ofta, och ett liv utanför hemmets väggar på kvällstid finns liksom inte. Just nu. Sen en längre tid tillbaka. Och det är fine, jag försöker att inte problematisera det för mycket, han är känslig för separationer och jag kan verkligen utan att det känns som alltför jobbigt, få ihop det. Logistiken. Jag jobbar in luncher och är tillgänglig kvällstid för jobbärenden. Jag kan gå på aw och fester senare i livet. Det ordnar sig. Men så idag, vi har sommarfest med jobbet, jag har bokat mamma som barnvakt sedan veckor tillbaka, jag vill liksom vara med. I alla fall en stund. Jag missar nästan allt annat som mina kollegor gör med varandra. Jag tänker typ att jag är värd det. Att det kommer få bra, Ivan tar inte skada osv, av att hon hämtar i stället för jag idag. 

Förutom att det är sommaravslutning på förskolan idag. 
Förutom att alla andra föräldrar kommer vara där. 
Förutom att Ivan grät helt förtvivlat när jag lämnade idag. 
Förutom att det inte gick att förklara för honom att mamma kommer hem sen, att mamma ska bara jobba lite längre idag. 
Förutom att när han sade men mamma det ska vara du och jag genom tårarna så sprack hela mitt hjärta och rann ut över förskolegolvet. 
Förutom att jag redan bokat om mamma så att jag kommer hem 20.30 och därmed bara är med på festen i två timmar för att hinna hem och säkra läggningen. 
Förutom att allt känns så jävla jobbigt just nu. 

Förutom det blir det nog bra! 

Jag är med i en grupp på nätet med andra småbarnsföräldrar vars barn blivit av med en förälder genom dödsfall, och frågade om de också upplevde att deras barn var extra oroliga och känsliga för separationer. Ville dryfta, eftersom Ivan ju förlorade sin pappa när han bara var åtta månader. Han minns liksom inte livet med sin pappa. Men har hans känslighet med det att göra ändå? Undrade jag. Och blev förvånad när nästan alla svarade typ: nej mitt barn är sååå trygg och tycker jättemycket om både förskolan och sina barnvakter, det är inga problem alls. Nähäpp. Så det kanske inte är det som avgör då. Det kanske är en kombination av händelser, omständigheter, hur han "föddes" och hur jag varit som förälder? Vetefan. Vet bara att det är pissjobbigt och att jag inte vet hur jag ska göra just nu. Har ju ändå inte så roligt på det lilla jag gör när jag känner att Ivan går hemma och är spänd och orolig och väntar på mig. 

För en månad sedan behövde jag jobba kväll för vi hade slututställning (behövde egentligen jobba kväll tre kvällar i rad men deltog bara en, så hej dåligt samvete mot kollegorna) och då var Ivan hemma hos oss med sin farmor. Jag ringde på FaceTime, första gången vi provade det, vid halv åtta. Tänkte säga hej och visa att jag är i närheten och snart kommer hem. Men det gick sådär. Han började gråta och sade mamma du ska vara här. Du måste komma hem nu. Osv. Lade på och var nära till lipen själv. Kände att jag pajade hans humör, som enligt farmor ändå hade varit fint tills jag ringde. 

Okej förlåt för verbal ångestspya här. Hoppas att detta kommer att passera någon gång inom inte alltför lång tid. Älskar min unge så innerligt och vill aldrig att han ska vara ledsen och må dåligt. 

14 juni 2017

Oj förlåt

Och sedan vill jag passa på att be The Stories We Tell om ursäkt för att jag snodde listan av henne och kopierade in även hennes svar och först lät själva första svaret från henne bli kvar även i min post om sommaren? Ändrade direkt, men för den som hajade till över att jag ska åka på löparresa till Transylvanien (pga blogfeeds läser in första versionen och uppdaterar inte alltid) så bör detta ändå nämnas. Jag ska inte det. Inte heller ska jag till Höga kusten. Det ska alltså S. Så, nu var det utrett. Förlåt igen!

Sommarlistan 2017

Hej hej! Nu har psykosen "vilja bli Kristen" gått över och det var ju skönt för det var två ganska pinsamma dygn, hehe. Men nu rullar livet på som vanligt och jag är åter den snart 40-åriga förälder som sitter med listor och planeringar upp över öronen. Bland annat inför SOMMAREN. Och så sprang jag över en sommarlista i en blogg och varför inte göra den själv? Ser absolut ingen rimlig anledning att låta bli. Så here goes:

Mina planer för sommaren: 
Österlen, bada, chilla, mysa.

Hur länge ska du vara ledig?
En månad ungefär. Från cirka tionde juli till cirka tionde augusti. Och för första gången sedan Ivan föddes känns det inte läskigt och jobbigt, hurra! Mest beroende på, tror jag, att vi har fått låna ett hus på Österlen. Det är ju för bra för att vara sant nästan? Vi kommer ha ETT STÄLLE att vara på? Ett där folk får hälsa på OSS och inte tvärtom? Gud, så upprymd över detta att det knappt finns gränser. Lade hela semesterbudgeten på att hyra en bra bil en hel månad. Längtar typ efter detta också. Att vara lite bilburen. Så fritt med bil på landsbygd ändå.

Vad ser du mest fram emot? 
Jag ser fram emot att vara framme från den sju timmar långa bilresa som jag ska genomföra ensam med Ivan, som i princip aldrig åkt bil mer än en timme åt gången och ofta börjar tjata och gnälla om att det är tråkigt efter... en kvart. Hurr. Men att komma fram och installera sig = målbild.

Vad kommer du att köpa inför semestern? 
Hmm. Inte så mycket. Ogillar konsumtion. Men solskyddsfaktor, kanske att jag behöver fylla på Ivans garderob med lite tunnare kläder för en som är över en meter lång, till skillnad från förra sommaren? Kanske någon sommarsko. Kanske behöver gå igenom min egen garderob och se om jag ens äger några shorts/kjolar. Annars tror jag vi får klara oss på det vi har. Plus att huset vi fått låna tydligen har JÄTTEMYCKET leksaker, tågbanor, dockhus, you name it. Iiiih det är så perfekt.

Kommer du att bli brun? 
Nja. Det vetefan? Solskyddsfaktor trettio och rätt mycket tillvaro i skuggan? Plus svensk sommar på det? Lika bra om jag inte blir brun för jag får pigmentfläckar på kinderna och överläppen och det ser liksom lite smutsigt ut. Men lite, säkert. Blir rätt fort brun även om jag inte solar.

Vad kommer du att äta? 
Grillad korv i mängder. Och kanske lite annat. Oklart. Jag kommer inte vara den som drar matlasset denna sommar, har jag en bestämd känsla av. Dels eftersom jag lever med en man som älskar matlagning och kommer att vara med i Österlen åtminstone en vecka, dels eftersom jag får besök av mamma och min bror som också är bättre/mer intresserade av det där än jag, dels eftersom... när jag lagar mat själv blir det minsta möjliga motstånd. Dvs korv.

Vad kommer du att dricka? 
Vatten och ett och annat glas vitt vin på kvällarna gissar jag. Eventuellt rosé? Eventuellt att jag unnar mig lite läsk?

Vad kommer du att ha på dig? 
Funktion före form. Tyvärr.

Det här lyssnar jag på i sommar:
Sommar i P1 och min lista "bilen" och "mjuk vår" gissningsvis. Men också att Emelies klassiska sommarlista Porch Music troligen går varm även denna sommar. Liksom förra. Och den innan det.

Vad oroar du dig för?
Bilresan ned. Oroar mig orimligt mycket för den, men det är ju bara att göra det. Men att köra ensam med barn som evt skriker på motorvägarna, huuuuu. Eller tänk om han blir åksjuk och kräks? Oroar mig också för resan upp. Annars inte så mycket.

9 juni 2017

What would Kristen do?

Igår när jag hade som värst med pms:en (se nedan) och Facebook hade en bugg så att inga previews lästes in och jag därmed inte kunde sköta mitt jobb pga mitt jobb just då var att lägga in cirka 25 fb-poster i en sommarplanering, använde jag en god stund åt att RASA samt bildgoogla en av de snyggaste personer jag vet, nämligen Kristen Stewart.

Kanske hade det att göra med akut behov av verklighetsflykt och önskan att bara VARA NÅGON ANNAN en himla stund? Oklart. Oavsett vad så satt jag och i princip dreglade över hur ball och fin jag tyckte att hon var, vilket - jag vet - är lite patetiskt för en snart fyrtioårig svensk kvinna att göra, men äsch. Så var det i alla fall. Funderade länge och väl på kvällen sen på hennes looks. Vad det är jag tycker är så attraktivt, liksom. Förutom tänderna, hon har alltså den typ av tänder jag har en slags fetisch för, var det nog hela paketet med typ "obrydd med lite trasiga brallor och solbrillor och skitigt hår och olika lager kläder och lite hud här och där"?

Noterade även följande attiraljer som ofta förekom på bilder:

- lattemugg / smootihemugg i hand (okej inte på bilderna nedan men there were PLENTY)
- olika halsband, inte sällan ett med ett hänglås (?) på
- enkla tygskor (I CAN DO ENKLA TYGSKOR?)
- en ball liten mössa som liksom sitter tight och lite på baksidan (är detta vad vi kallar en vanlig hiptsermössa?)
- inte sällan uppknäppt översta knapp i jeans (detta tycker jag iofs inte var så hemskt coolt)



Jahopp, nog om detta. Skoja, inte nog om detta. Fortsatte kolla på bilder hela kvällen sen. Så kan det gå till i en understimulerad pms-kvinnas liv. Vaknade i morse och bara: hmm, kan jag BLI lite mer cool möjligtvis? Provade det spännande greppet: keps bak och fram. Och mer ögonsmink än vanligt. Provade detta hela färden (till fots) till förskolan samt till jobbet (via tunnelbana) för att när jag kom in gå förbi en spegel och inse att det här håller inte. Kepsen åkte fram igen. Men ändå kreativt grepp av mig att experimentera lite, visst? Experimentet var så utpumpande att jag glömde väskan hemma och därmed åkte till jobbet utan pengar och plånbok. Glömde även solbrillor, lektion 1A i strävan efter att bli Kristen. Heh. Kom i alla fall ihåg Ivan, pluspoäng!


Nåväl. Nu har jag fått (låna) 800 kronor av en kollega och jag funderar seriöst på att köpa mig lite fräcka halsband? Hittade ett i en kollegas låda på jobbet och "lånade" lite. Hehe. Om cirka två dygn får jag min efterlängtade mens och därmed är denna pms-psykos officiellt över. Tills dess bjuder jag frikostigt på det här patetiska försöket att bli lite mer cool som en 27-åring Hollywoodstjärna.


(notera: lager på lager, uppknäppt översta jeansknapp, halsband!)

(skjut mig nu)

(ps. borde jag skaffa lite fler tatueringar?)