Wu Lyf

Kommer ni ihåg för typ ett halvår sedan när jag tänkte att jag skulle börja lyssna på ny musik och gick på tips som sade att jag rimligtvis borde ÄLSKA Wu Lyf? Så jag lyssnade typ en gång på skivan, tyckte den var härlig men lite för skränig för den dagens humör. Sedan lyssnade jag inte exakt så mycket mer på dem. Och imorgon kommer de hit. Och spelar på Kägelbanan. Och jag har biljett. Ensam. Och kommer väl kanske inte exakt att gå, så om ni vet någon som saknar biljett kan ni höra av er till mig.

Mvh, lyssnar fortfarande på samma musik jag gillade 2006

Grattis rättis!

Igår åkte jag, som jag alltid gör på torsdagar, och red efter jobbet. Det var roligt. Fick uront i magmusklerna (tror jag börjat sitta på ett nytt - kanske felaktigt sätt?). Klockan halv tio var jag färdig. Då åkte jag till Bar Brooklyn, where everybody knows your name ni vet. Den typen av bar. Och ännu mer så var det igår eftersom HURRA HURRA Rättviseförmedlingen fyllde år HURRA HURRA HURRA. Detta gjordes då:

1. Alla sjöng "ja må hen leva"(se bild - taken by me på Lina som leder sången)
2. En speciell dansgrupp dansade/hoppade en grej (bra beskrivning, visst?)
3. Julia (från Kakan och Julia - får man säga så?) sjöng en superbra låt om Rättviseförmedlingen
4. Olika bra folk spelade olika bra skivor (ännu en toppenbeskrivning, I'm on fire)
5. Jag drack 1,5 glas rött (!) vin och pga ej ätit middag innan ridning och var lite uttorkad kände jag mig helt, vad ska man säga... berusad, på detta 1,5 glas vin.
6. Jag pratade VÄLDIGT mycket om meme med alla jag träffade. Alltså jag FATTAR inte vad det ordet betyder? Ingen kan ge ett klockrent exempel, inte som gör att jag förstår. Typ något kulturellt som sprider sig och ändras med spridningen? Som viskleken? Som ett mode? Det är en bild med text till, säger någon. Alltså herregud det går ju inte att förklara ordet. Och tyvärr fattar jag inte ens när jag läser på Wikipedia. Synd. Jävla modeord. Ge mig ett exempel, tiggde jag igår. Och alla ba :-O
7. Jag och Ante pratade konst. Då såg vi ut såhär (se bild, som fräckt är stulen från Linas Twitter + Instagram + Facebook). Jag förklarade vilken typ av konst jag tycker om ("konst med storytelling, konst som ej skriver på näsan, konst som har ord och inte bara bilder, konceptkonst, tänk sophie calle" - bättre än så kunde jag inte förklara det) och Ante beskrev vilken typ a konst han hatar ("banalt, som Banksy"). Sedan pratade vi om Sleep No More och om att Ante kommer kunna se/uppleva den pga åker till New York snart. Sedan tog kvällen slut och jag vaggade långsamt hemåt.

Kära dagbok,

Igår kom Frida hem från New York. Det var på tiden, tycker jag, trots att hon bara varit borta sisådär fem dagar. Hatar när folk är borta. Alla borde alltid vara hemma. I alla fall, jag tvingade henne att detaljerat berätta om det här Sleep No More som jag uppenbarligen inte kommer hinna besöka eftersom jag tror det slutar till sommaren. Fick panik av bara hennes berättelse. Att gå runt och inte få prata, inte kunna utbyta blickar pga masker (MASKER!) över ansiktena, att vandra i något slags semi-spökhus där det pågår mord och galenskaper omkring en, i settings som liknar ingenting man tidigare varit, att de som är med i själva installationen interagerar med "publiken", allt kring detta verkar så SJUKT ballt och läskigt och triggar precis exakt det jag går igång på. Och jag tror alltså att jag kommer missa, jag menar jag kan väl inte åka till Tokyo i april och hinna över till New York i maj? Nej det går faktiskt inte. (ELLER?)

Så hon berättade om det och jag lagade en soppa som var helt fruktansvärt överdriven på så sätt att jag tolkade 6 cm ingefära som 8 cm av liksom en "klump" ingefära, ej en liten rot så att säga. Herregud ingefära, give me a break, ville jag säga till soppan som för övrigt innehöll morot, grönsaksbuljong, salt peppar och lök. Mycket enkelt. Ej så toppengod. Men både Frida och min kollegavän Jessika höll masken fint när de fick smaka på "underverket" igår och idag.

På lunchen idag tittade jag förresten på en lägenhet. I Hammarbyhöjden. En tvåa, nybyggd, dödsbo, personen som dötts anhöriga hade inte hunnit städa ur den ännu. Märklig känsla. Samt helt fel planlösning för min smak. Oh well. Good comes to those who wait säger de ju. (hoppas) (hoppas VEKRLIGEN).

Hejdå.

Instavårkänsa

Jag älskar Instagram. Genom detta kunde jag igår ta denna bild utanför jobbet. Himla härligt med vårvarningen på stan nu hörni. Visst.

B-fore sunlight

Jag ska testa en ny grej den här månaden. Vet inte om jag sagt det, men jag ska alltså skriva ned vad jag vill köpa och köpa det omkring den 15:e, om det finns pengar kvar på kontot då alltså. Med andra ord kan jag gå här och avsky hela garderobens utbud av gamla fula byxor (idag svart ASUGLY jeansbyxa som är lite för stor och har typ mittemellanhög midja - varför har jag köpt dem? Varför har jag på mig dem?) i konstig passform i två veckor till. Och om - men bara om - jag har pengar kvar då så köper jag. Annars inte. Undrar om det kommer göra skillnad.

Nu är det bara en dryg månad tills vi åker till Japan förresten. Gah.

På tal om god

Så hade jag inga hål i tänderna i år heller. Good on me.

Och på tal om äta

Så var min middag igår så OERHÖRT god.

På tal om terapi

Att äta granatäpple med fingrarna är bättre än pussel.

Såhär tänker jag om psykologer när de pratar om tex film

Igår analyserade jag mera. Eller okej, jag gick på filmkväll på Bio Rio där Psykoanalytiska Föreningen hade efterföljande samtal om filmen, som just igår var Polanskis nya film Carnage. Handlingen är enkel, två föräldrapar samlas för att diskutera åtgärder då det ena parets son slagit det andra parets son i ett gräl i en park. Svenska Dagbladet beskriver det ganska bra med orden "Carnage handlar om när de allra bästa intentioner övergår i fullständig katastrof eller ”blodbad” som filmens titel lyder, ett verbalt sådant får man tillägga." Hur som helst. Filmen i sig finns det en del att säga om men det gör nog andra bättre än jag. Formatet med just ett gäng psykoanalytiker, terapeuter och psykologer i en biosalong som i efterhand diskuterar filmen däremot, vill jag säga några ord om. De första orden är ej otippade: jag ÄLSKAR det. Det är så härligt att sitta där, se en film, veta att snart kommer alla de här damerna och herrarna och psykologistudenterna dela med sig av sina tankar kring den. Mysfaktor: max. Även om jag hittills aldrig vågat ta micken och säga några ord själv, trots att det alldeles säkert vore välkommet. Det finns liksom inga "fel", man har sina tankar och någon annan kanske fyller i eller utvecklar.

Och här, i listform, mina tankar/känslor kring psykologer som tittar på film och de samtal som föds ur detta:

1. Psykologer är inte rädda för "obekväma" tystnader. Det ingår i deras vardag, de är vana, ingen panik. Så när ordet ska vandra fritt mellan publiken och det ibland blir tyst får inte psykologer panik. Till skillnad från mig. Jag kryper ned i stolen och tänker "men SÄG något, någon, vad som helst". Psykologerna däremot, vana från vardagen tänker jag mig, sitter där och funderar stillsamt, betraktar de andra, tills någon vill dryfta en fundering och tar ordet. Säger sin piece. Jag älskar psykologernas tystnad och orädsla för den. Och hatar/fruktar själva tystnaden. Samtidigt.

2. När psykologer tolkar och pratar (om tex en film) finns inga tydliga rätt eller fel. Det är olika tolkningar bara. Någon säger en sak, de andra nickar, tänker efter, fyller i eller drar in på ett annat spår. Det blir liksom inga tydliga motsättningar för taket är högt och alla tolkningar är rätt tolkningar, typ.

3. När psykologerna pratar om filmen kommer jag på mig själv med att inombords bedöma/fundera kring vilka av dem jag skulle vilja gå i terapi hos. Jag tänker på vad de säger om filmen, hur de tänkt kring den, hur de pratar och huruvida jag skulle känna tillit och förtroende för dem i en terapisituation. Lite av ett sidospår but I can't help it.

4. När psykologerna pratar om filmen och sättet de pratar om karaktärerna känner jag ett stort lugn. Sak jag upplevde i terapi tydligt som jag glömmer bort när jag inte är i terapi: att det är okej med gråskalor. Nyanser. Att saker kan ta tid och förändring inte behöver ske på sekunden. Att man växer och förändras genom hela sitt liv. Att en personlighetstyp inte är 100% rätt och en annan 100% fel. Jag ÄLSKAR deras förhållningssätt som speglas så tydligt i hur de pratar kring film och filmens karaktärer.

5. Jag vill gå tillbaka i terapi. Någon gång. Vet bara inte hur, var, vilken form, vem, när. Men någon gång kommer det ske.

Analysera mera!

Älskar filmkvällar av detta slaget. Man ser en film, sedan stannar man kvar och lyssnar på samtal mellan psykoterapeuter om filmen. Älskar även att detta upplägg har flyttat till Bio Rio. Ikväll gör vi det här. Ps hur uttalar man Carnage?

Letar väntar

Googlar nervöst efter bilder från Stockholmspriset i lördag men hittar bara... mig själv. Från 2007 - fem år sedan. Tydligen var min bror med på efterfesten då? Och Elias (såklart!) och Al Fakir spelade och ja, hade i princip glömt hela skiten. Hur som helst. Nu tackar vi förra helgen - en helt vidrig och hemsk sådan - och går framåt i livet och våren och allt det där. Tjena nya veckan!

Den här:

Linnea Olsson - Dinosaur from Control Freak Kitten Records on Vimeo.

The horse yeller

I förrgår hade jag min sämsta ridlektion någonsin. Igår hade jag en bra dito. Det är så märkligt (samt 50% frustrerande 50% roligt) det där. Att det aldrig någonsin bara handlar om ens egen dagsform, humör och styrka osv, utan lika mycket hur det sammanfogas med ytterligare en varelses. I onsdags var jag på trött/dåligt humör och hästen var RÅFÖRBANNAD från start till slut. Vad jag än bad om blev vi mer och mer osams. Totalt åstadkom vi absolut ingenting förutom ännu sämre stämning. Tänk er ett gräl som låser sig. Man blir argare och argare och avslutar i ett fejkat "okej lets agree to disagree" fast egentligen hatar man varandra. Och så igår. Helt givande och trivsamt och harmoniskt och bra och kommunikativt. Kanalerna var öppna igen. Vad vill jag ha sagt med detta? Äsch, vet inte. Jo att jag är kvinnan som kan tala med hästar. Not.

Nu kommer ett tips: pixlr

Oj, nu har Pixlr börjat med sån här Instagram/Hipstamatic-effekter fast man kan göra't på datorn! Det tycker jag är kul. Kolla här till exempel, vilket gammalt sönderrepat kort på mig man kan låtsas att man hittade på en trottoar i morse! Eller den bär bilden på ett badrumsskåp från förr i tin'n! Okej kanske inte SUPERKUL när jag tänker efter. Men man får roa sig så gott man kan.