22 september 2016

Förlust


En dag
har det plötsligt hänt,
det som aldrig skulle
få hända.
Det som griper in
och gör mörkret
till en följeslagare i våra liv.
 
Då,
när det är natt,
inte bara i yttre utan också
i inre mening,
går det inte att tvinga livet.
Då återstår bara
att låta tomhet
vara tomhet
och saknad
saknad
 
I väntan på ljuset 


Av Lisbeth Gustavsson

20 september 2016

Rapport från våndornas näste (aka min lägeneht)

Det här med att skriva en bok. När det är på riktigt. När det finns ett förlag och en deadline att förhålla sig till. Jag trodde inte att jag skulle drabbas av skrivkramp, det har liksom aldrig varit mitt problem att INTE få ur mig ord? Mitt problem har snarare varit det omvända, jag skriver för mycket, för långt, är helt inkapabel att fatta mig kort. Till nu. På tisdagar och torsdagar har jag ledigt från mitt vanliga jobb och sitter hemma och skriver. Eller, tja, vissa dagar skriver jag inte så mycket. Vissa dagar växer mitt dokument bara med en halv sida. Vissa dagar går jag igenom de sidor som finns. Vissa dagar, ganska många på sistone, läser jag de kanske 100 sidor som nu finns och tänker att det är helt jävla värdelöst. Att jag skäms inför tanken på att det här ska ges ut. Att det är och var en idiotisk idé att någonsin gå på möten med förlagen, ännu mer att skriva avtal med dem. Jag börjar bli så trött på min egen historia. Trött på att läsa om den, trött på att ha med den att göra överhuvudtaget. Och det gör ont att gå tillbaka. Både till tiden efter han dog och till tiden innan, då vi levde båda två. Jag undrar vad det är jag har gett mig in i.

Med andra ord: jag är precis som vilken skrivande människa som helst. Precis såhär sade alla, jo men faktiskt alla, att det skulle bli vid något eller flera tillfällen under processens gång. Jag hade bara svårt att se det framför mig. Att känna att det gällde mig. Nu sitter jag här och det är tisdag och min första, av två, skrivdag den här veckan är över. Dokumentet har vuxit med några sidor idag. Ett par, tre stycken tycker jag verkligen om. Minst lika många tycker jag är värdelösa. Men jag skriver ändå. Skriver ut alla sidorna (min nya skrivare RYKER när den spottar ur sig sidor, det är lite oroväckande ändå) och lovar mig själv att när nästa skrivdag kommer, på torsdag, ska jag ha läst igenom allt. Strukit under där det inte fungerar. Ändrat i vissa formuleringar.

Mitt mål med september och oktober är att skriva och ta mig framåt. I november vill jag närma mig målgång för det första grova utkastet. I december, januari och februari: korra, ändra, stryka, göra om där det behövs. I mars: slutgiltig inlämning. Hittills tror jag att det kan fungera. Är bara lite förvånad över att det inte är så lätt som jag trodde.

10 september 2016

Ett boktips, som omväxling

Det är så skönt att vara hemma igen. Det är SÅ skönt att vara hemma igen. I min soffa, med mitt barn sovande i rummet bredvid, med mina saker omkring mig, med värkande ben efter släpande av resväska genom Londons tunnelbanenät idag. På flygplatsen insåg jag förskräckt att jag 1. hade 40 pund kvar i kontanter och 2. inte hade något att läsa på vägen hem. Så jag shoppade lite böcker och tidningar. Närmare bestämt följande: 



Tidningarna verkar jätteintressanta, har aldrig hört talas om dem tidigare men listan på skribenter kändes inte ospännande: 



I alla fall, det slutade med att jag läste hela boken i stället för någon av tidskrifterna. Grief is the thing with feathers. Och tyckte jättemycket om den. Det är ganska sällan som jag läser böcker om förlust och sorg nu för tiden. Förut tuggade jag i mig i princip allt som fanns därute, men hade svårt att relatera till andras berättelser och känslor och kände mig antingen alienerad, utanför, udda, eller helt sonika bara... dålig. Svårt att beskriva. Och sedan det stått klart att jag själv kommer skriva en bok på temat (mer om det senare) har jag ännu mindre orkat läsa andras berättelser om förlust. Kanske för att inte ge mig själv mer prestationsångest än jag redan har. 

Men den här boken var kort, kändes annorlunda eftersom den verkade handla delvis om en kråka (?) som flyttar in i en sörjande pappas hem strax efter att hans fru gått bort, den var inte på mitt eget språk och den såg ut att stundvis mer likna poesi än en roman. Så jag började läsa. Och fortsatte. Och fortsatte. Grät under tiden. Den tog ungefär en dryg timme att läsa ut och jag tyckte jättemycket om den. Tyvärr är jag alldeles för trött för att formulera mig kring den så i stället rekommenderar jag den här recensionen samt lägger in de här bilderna som smakprov. Vassego för tips! 







Snurrigt från Shoreditch i London

Hej från London! Nu vill jag varna för ett riktigt osammanhängande inlägg här för jag är så trött och kroppen min vägrar att fatta att det är UNN och HOTELL och INGA TIDER ATT PASSA och möjlighet att SOVA UT som gäller. Så den vaknar vid helt vanliga timmen fem om morgnarna, vilket i och för sig är klockan sex i Sverige, men det känns ändå ganska o-unnigt kan jag tycka. Det positiva med att vakna fem är dock att en får jättemånga timmar för sig själv att vara vaken på. Till exempel så kan man då dricka kaffe på hotellrummet (älskar hotell med kaffemaskin på rummet, eller jag menar kaffe-te-påse och vattenkokare, som i det här fallet), chatta med saknade och kära, skriva på en bok eller bara glo en stund på en serie. Klockan är faktiskt redan halv nio, ser jag nu, vilket gör att jag utan problem spenderat tre och en halv timme här på lilla rummet. Nåväl. Nog om detta.

Jag är alltså i London. Åkte vid halv sex i torsdags morse, fylld av separationsångest (se nedan inlägg) och med så svullna trötta ögon att de inte ens syntes när jag försökte ta en hiss-selfie (se nedan bild).


Kom fram vid lunchtid i torsdags och hade sedan två dagar av konferens, dvs samtal och workshops och möten och studiebesök på bland annat Google UK och Facebook UK. Åkte en jävla massa tunnelbana och det var sommarvärme och jag var höstklädd (åter, se bild) och alltså det här minns jag inte från året då jag bodde i London men det är, nu skojar jag inte, cirka trettio grader i Londons tunnelbana? Både på perronger, i trappor och i vagnarna? Det är helt sjukt varmt? Hur pallar folk? Kommer de fram till sina jobb med ett extra ombyte för att de har svettats ned alla sina kläder som de åkte till jobbet i? Jag behövde duscha två gånger varje dag och då var jag ändå svettig på gränsen till dyngsur mestadels av tiden. Så märkligt.


Här är jag och min kollega på väg att äta lunch på ett ställe som heter Albion (i Shoreditch, där vi bor). De hade de galnaste fish n chips jag någonsin skådat. Ingen behövde vara hungrig efter den lunchen. Jag behövde knäppa upp byxorna inför språngmarschen till tunnelbanan och Google, dit vi skulle efter lunchen. I alla fall, andra matställen jag inte vill glömma bort inför eventuell återkomst till området är Ceviche Oldstreet, The Hoxton samt Pizza East.

I alla fall. Dagarna var intensiva och förutom de där två duscharna jag nämnde att jag snodde åt mig varje dag fanns liksom noll sekunder över att hämta andan. Här gör jag ändå ett försök att se ut som att jag hämtar andan (men i själva verket springer jag sekunden efter ned och tar en dusch och därefter uppsamling med kollegor för vin och ost innan middag på ovan nämnda Pizza East) på vårt hotell här i Shoreditch, The Z.


Om detta kan nämnas att rummen är så VANSINNIGT små men liksom, har allt som åtminstone jag behöver? Rena, fräscha, bra luft, osv. Kostar en tusenlapp per natt jämfört med till exempel Ace Hotel som alla ju älskar, som kostar cirka 2500 per natt. Det beror på om en vill hänga och mysa på hotellet alls, då kanske jag inte hade valt det jag bor på nu, men för en snabbhelg där en enbart sover på hotellrummet (eller ligger uppe och surfar från kl 05.00 på morgnarna) så fungerar The Z Hotel alldeles utmärkt. Verkligen. Plus, de har gratis vin och ost-buffé varje dag för hotellets gäster mellan kl 17 och 19. SÅ UNDERBAR grej? En får välja mellan två vita viner, två röda, en rosé eller en öl, och det är liksom ganska ambitiöst gjort. Servitörer, goda ostar, fina tilltugg till ostarna, osv. Jag åt mig till exempel mätt på Comte igår. Och olika färgers vin.


Jahopp och här sitter jag och en annan kollega och vän och övar på lite sug i blick och glow och tja, vetefan vad som finns att säga om den där bilden egentligen. Det var vid middagen i förrgår. Pizza East. En himla massa tapas och pizzor och ja men se där, det hänger lite döda djur i bakgrunden också. Så mysigt. Jag tog det ganska lugnt på torsdagen och var hemma i sängen redan vid 23-klippet. Kände mig extremt nöjd med det när kroppen envisades med att vakna klockan 05 morgonen efter.


Nu närmar sig klockan nio och jag är så himla sugen att sova lite till men idag ska jag minsann ta mig till Heathrow och bege mig hemåt igen, till Ivan. SAKNAR honom så. Imorse facetime:ade vi för första gången någonsin och det var så himla fint. Han var lite blyg men ändå väldigt peppad på vårt samtal. Fick veta att klockan sju, då ses vi igen, började upprepa klockslaget lite. Saknar ihjäl mig efter den ungen. Ikväll kommer han få sova i min säng vare sig han vill det eller inte.

Slut på EXTREMRÖRIGT inlägg från London. Hej!

7 september 2016

Leaving my baby

Imorgon bitti, närmare bestämt klockan fem, åker jag till London för att ha konferens i dagarna två. På den tredje dagen, dvs lördag, åker jag hem igen. Och precis som alltid annars tilltar en separationsångest dagarna innan. Varför tycker jag att det är så hemskt, vidrigt, nästan helt ogenomförbart, att lämna Ivan ens för några dagar? Han har det alltid fint när jag väl är borta. Ändå blir jag gråtmild och skuldkänslorna rister i mig. Förlåt mitt barn, vill jag säga (men säger inte). Förlåt att jag lämnar dig nu. Förlåt att jag inte kommer vara den du somnar med, vaknar med, den som tröstar dig om natten när du har mardrömmar och den som ger dig vällingen på kvällen. Förlåt att någon annan kommer hämta dig två dagar i rad. Förlåt att du inte fattar vad England är och varför jag måste åka dit. Äeh fy fan. Jag är världens blödigaste morsa. Leker nu med tanken på att ta ett kvällsplan hem på fredag kväll och bekosta det ur egen ficka. Undrar vad det skulle kosta. Då är jag bara borta en natt. Stor skillnad mot två ju. 


31 augusti 2016

Den där sprayen ni vet

Det är ju helt omöjligt att säga om en produkt från Apoteket fungerar eftersom det inte går att säga hur just det aktuella viruset skulle betett sig utan produkten, så att säga, men jag känner mig ändå försiktigt positiv till den här nya förkylningssprayen som man sprutar i svalget vid första förkylningssymptom. Ni vet den där som marknadsförs rätt hårt på TV just nu? Den där som är sjukt dyr (tror det var 250 spänn/flaskan) men hävdar att den tar död på "upp till" 99% av förkylningsviruset och förkortar förkylningar med 3,5 dygn? I måndags morse var jag desperat. Mådde så fruktansvärt uselt och det var halsen och utmattningen som var det värsta. Plus värk i kroppen och stora växlingar mellan svettningar och frossa trots bara låg feber. Köpte upp mig på sprayen och Esberitox och knaprade/sprayade som besatt i två dygn. Och vet ni? Idag, den tredje dagen, vaknade jag och hade en helt annan energi i kroppen igen. Ändå ganska snabbt för en förkylning som jag ändå skulle klassa som rätt rejäl (sett till sänkt allmäntillstånd - jag har inte gjort annat än att ligga på olika soffor och sängar i två dygns tid). Vetefan vad jag vill ha sagt med detta inlägg för vem är jag att efter en förkylning tipsa om en ny och dyr och kanske inte helt färdigtestad produkt, men här är den i alla fall. Skriver inte ut namnet för vill inte få google-träffar om det snart visar sig att den är ren och skär placebo-strunt.


30 augusti 2016

Augusti ska bli brittsommar, brittsommar höst

Så kom då hösten och med den, sjukdomarna. Nytt för HT16 är att det är jag som föll offer för den första, inte Ivan (ännu). Så här ligger jag med låg feber och värk i kroppen och enorma svettningar och andfåddhet vid minsta rörelse och lätt frossa vid stillasittande. Plus en värkande, skärande känsla i halsen. Mmmmm, mysigt med höst hörni. Det finns dock några positiva aspekter av nuvarande tillstånd och det är att jag är sjuk ensam, det vill säga jag behöver inte samtidigt ta hand om en trött och gnällig liten en om dagarna. En annan positiv grej är att Ivan ju sover mer eller mindre hela nätterna (standarddygn: han sover 20.30-07.30) och det därmed blir ganska mycket tid över till att göra det jag orkar, vilket är ligga i en soffa eller säng. Och småfrysa. Och titta på serier. Den här sommaren har jag sett fem avsnitt av Stranger Things (inte min kopp te alls, tyvärr, så mycket åttiotalsklyschor och så slarvigt ritade porträtt), ett av Bloodline (var det inte ganska... tråkigt?) och ett av The Good Wife (gillade!). Jag har också läst halva I love Dick och halva The Girls. I övrigt står det ganska stilla i mitt kulturintag. Minns inte ens sist jag upptäckte en ny artist eller var på bio. Oh well andra tider kommer. Nog om detta (min mesiga sjukdom och kultur).

Snart byter jag fas i livet och det har jag för avsikt att berätta mer om inom kort. Men rent logistiskt sett så går jag ned på halvtid i mitten av september och då är tanken att jag ska skriva, skriva och skriva ännu mer om dagarna då jag inte jobbar. Jag har tänkt försöka vara disciplinerad. Att inte ägna min öronmärkta skrivtid åt att tvätta, hänga upp tvätt, diska, plocka undan och gå med återvinningen. Eller måla naglarna. Eller hamna i soffan framför sociala medier i två timmar. Vi får väl se om jag lyckas, ett som är säkert är i alla fall att tiden jag har på mig kommer att behövas. Tre månader på halvtid är tydligen inte speciellt mycket, har jag fått förklarat för mig av andra som skrivit böcker. Jag tyckte det lät som eoner av tid när jag fattade beslutet. Kanske räcker det om jag har kommit bara ganska långt vid årsskiftet. Kanske kan våren ägnas åt redigering, trots att jag jobbar heltid? Kanske kan jag vara mer disciplinerad även om kvällarna, trots att jag aldrig lyckats speciellt bra hittills? Vi får se.

Under de två veckor som passerat sedan jag skrev sist har Ivan alltså haft en underbar tid på sin nya avdelning på förskolan. Inte en enda gråtlämning på flera veckor. Jag har bytt metod när det kommer till förberedelser och det tycks fungera. I stället för att inte orka ta konflikten i att han blir ledsen när han vet att vi ska gå till förskolan redan hemma, har jag pratat om det redan innan vi lägger oss på kvällen innan. Imorgon ska vi gå till förskolan och mamma ska gå till jobbet. Samma sak morgonen efter. Det här är så himla mycket pedagogik 1A och jag vet att många som läser det här tänker "herregud, har du insett FÖRST NU att barn tycker om att få vara med och veta vad som gäller", men ja, så är det, jag har börjat först nu. Ivan är med på noterna och vet vart han är på väg när vi rullar ut genom porten på morgnarna, och det har fungerat ypperligt. Det, och kombinationen med nya avdelningen, nya barngruppen som verkar så himla mycket lugnare än den tidigare, nya pedagogerna och att Ayton, hans polare sedan BB-tiden, numera också går i hans grupp och de leker hela dagarna.

På hemmafronten är det intensivt. Tvåbarnsföräldrar, I salute you. Hur är det ens fysiskt möjligt att räcka till för två barn samtidigt, om båda är under... säg, fem? Självklart har det med förändringarnas tider att göra och de två barnen som figurerar i just min familjebild har sina egna respektive sätt att hantera det nya på. Ivan till exempel, har gått och blivit extremt mammig (ok who am i kidding, det var han innan, men mer än någonsin förut då). Svartsjuk när jag pratar med, skojar med eller kramas med, de andra två i familjen, gnäller mer än han någonsin gjort innan, får utbrott när jag inte genast tar upp honom i famnen, har svårt att låta någon annan än jag närma sig osv. Han är inte sitt charmigaste jag den här tiden, det kan vi ändå vara överens om, och det säger min terapeut (ÄLSKAR henne) att jag ska vara riktigt nöjd över: han reagerar precis som en tvååring ska i det här läget. Han kommunicerar med de medel han har att han inte tycker att det känns lämpligt att dela sin mamma med två andra, och vi runtomkring försöker möta det så gott det går. För min del är utmaningen tålamod och att orka med att han gnäller och gråter så ofta. Det är helt nytt för mig, jag har ägnat över två års tid åt att tysta och lugna varenda pip som kommit ur hans strupe. Ta upp honom i famnen så fort han behövt det, låtit bli att duscha om han tyckt att det var läskigt med duschstrålens ljud mot badkaret osv. Jag inser själv att det inte håller, det blir ännu mer tydligt när en liksom speglas i någon annans föräldraskap. Plus att Ivan börjar bli så stor. Jag har ont i ryggen nu. Jag kan inte bära honom så fort han gnäller. Jag måste lära mig, och honom, att ibland får man vänta. Ibland är det okej att ett annat barn sitter i mitt knä en stund. Eller att de sitter där tillsammans. Det är inte lätt, men jag kämpar på. Dagen till ära med feber och halsont.

Nu: dags för alvedon, ipren, nässpray, esberitox, en kopp kaffe och snart, om en timme, hämta Ivan och försöka orka med åtminstone en halvtimme i parken efter förskolan innan det är dags för hemgång och härjet börjar igen. Hej så länge!

24 augusti 2016

Dis ansiktsblind bizniz

Det här testet. Jag fick 60% korrekta svar och är inte förvånad. Men ärligt talat, sista delen? Ett skämt va? INGEN kan lyckas med det.


15 augusti 2016

Höstterminen är igång

Ivan börjar på en ny avdelning idag, med två nya pedagoger (och en som följer med från förra året). Det är en ny våning på förskolan och mycket större lokaler. Dessutom känner jag på mig att en av de två nya pedagogerna passar honom och hans temperament så himla bra. Hon är av den lite mer osentimentala skolan, en som liksom inte börjar prata med sorglig tröst-röst när ett barn gråter utan mer kör på med avledning och äsch nu gör vi nåt annat, kom och kolla här. Ivan har aldrig riktigt svarat så bra på klassisk tröst bär han är ledsen, förutom när han slagit sig. När det är gnäll och vanligt ledsen funkar oftast personer som "kör på" bättre. Idag vid lämningen tog den här nya pedagogen emot honom. De har hängt en del i våras för att göra övergången smidig, så det var inte första gången. Men ändå. Hon kom fram till oss där han satt klistrad i mitt knä i dörren, och började direkt snacka med honom som en människa och inte en ledsen bebis. Pratade på om sommaren och frågade honom om bad och vad hans gosedjur hette och sådär. Jag såg hur han liksom tog ett djupt andetag och växte, svarade på frågor och började berätta själv. Sedan sa hon att nu ska mamma jobba, kom så går vi in, och han följde med henne frivilligt. Utan att gråta och klamra sig fast. Jag fick med andra ord en lämning ytan gråt idag, helt oförhappandes. Och känner stort hopp och pepp inför denna nya termin med denna nya pedagog. Hoppas det blir bra! Eller vafan, det kommer att bli bra. 


14 augusti 2016

Anteckning Ivan, 2,5 år.

Igår fyllde Ivan 2,5 år. Det var länge sedan jag ägnade mig åt hans månadsanteckningar nu, så jag ska göra en kort sådan här och nu. Tänkte jag. 

Den här sommaren har det hänt ganska mycket med Ivan och hans utveckling har verkat gå i raketfart. Till exempel pratar han liksom... Helt bra nu? Kan säga meningar med många ord i, böjer verb och substantiv korrekt och har nästan bara problem med ett ljud (sche, dvs skägg blir gärna "fägg" till exempel). Hans vanligaste fras är "var är min mamma då?", något han nästan inleder varje dag med som första fras då han vaknar och ibland mitt i natten också. Hans vallhundstendenser är fortsatt mycket starka och han har ett stort behov och intresse av att få reda på var alla i sällskapet är, och är på väg om vi ska skiljas. Exempel: vi leker i en park med Oda och hennes mamma och Oda ska gå hem och sova. Då frågar han många gånger vart hon ska gå och när han har kontroll på läget upprepar han det ändå en god stund (tex "Oda skulle hem och sova") under timmarna som följer. Han vill alltid ha koll på exakt alla i ett sällskap och ingen får försvinna oanmält, allra minst jag. 

Han har skaffat sig sin första goda vän på egen hand och pratar om denne ofta på fritiden, utanför förskolan. 

Han sover för det mesta mellan typ halv nio och åtta, vilket kan bli ett problem nu när jag ska återgå till mitt jobb. Mardrömmar var det länge sedan han hade nu. En dag i veckan eller varannan vecka brukar han sova dåligt och ha en vakensession typ mellan tre och fem, ligga och vrida sig och ha svårt att somna om trots att han vet att det är natt och inte läge att gå upp. Han sover ungefär lika bra var vi än befinner oss - på semester eller hos min kille eller hemma hos oss. Han väljer egen säng framför min/vår och vill sällan komma över, kanske nån gång i veckan. Då får han det. Han vill gärna ha massor av kuddar och sover gärna "ridandes" över dem, på alla fyra typ. Han hatar när det är varmt och sparkar av sig täcke, men hatar samtidigt att vara avklädd och vill alltid ha byxor och tröja på sig (dygnet runt helst). 

Han har börjat gå på potta hemma och har inte gjort mer än någon enstaka olycka på golvet. Detta gäller dock bara kiss, det andra vill han göra i blöjan. Om dagarna när vi är ute kör vi fortfarande blöja dock. Och på förskolan. Men jag tror det lossnar nu under den kommande terminen. 

Maten går bättre och bättre men är som sämst när han äter på andra ställen än hemma (förskolan ett undantag - äter jättebra där) eller när det är rätter han inte känner igen. Fortfarande går korv och pasta bäst, eller couscous eller ris eller potatis, köttbullar, fiskpinnar osv. Ni fattar. Han spottar ut oxfilé och säger "det var inte gott, INTE GOTT" och han har aldrig ens vågat smaka på en räka. Bland grönsakerna funkar gurka och ibland broccoli, inget annat. Tyvärr. Välling får han vid frukost och vid läggning men också det misstänker jag sjunger på sin sista vers. Nu när det äts så mycket bättre.

I takt med att han lär sig prata bättre tycker jag att han känns mer och mer harmonisk. Han hatar fortfarande exakt alla separationer från mig, gråter vid varje lämning men blir snabbt glad när jag gått. 

Han gillar att leka med bilar och kan roa sig själv med dessa långa stunder. Ett evigt brummande kommer ur hans mun. Ljudkänsligheten består men oftast kan han lugna sig själv med hjälp av att få veta exakt vad det är som låter ("en granne borrar upp en tavla" osv). Han blir fortfarande ganska lätt överstimulerad när det händer mycket samtidigt och han är trött. Tex i ett rum där flera ljudbilder pågår samtidigt (tex musik + prat eller flera olika samtal samtidigt) kan han bli stressad. Men även det blir bättre. Mer och mer utbrott av ilska förekommer när det inte går som han vill, han har ibland kastat saker omkring sig. Men vanligtvis är han otroligt resonabel och rar. 

Magen mår bättre sedan vi slutade med fullkorn. Vi har introducerat laktos igen och det går helt okej, men ännu bättre då hand välling är laktosfri. Det ser ut (och känns) som han ökar i vikt i stadig takt. 

Att ha en 2,5-åring i sitt liv är otroligt mycket softare än att ha en 2-åring. I alla fall i vårt fall. Älskar honom sönder och samman.