10 april 2017

Den så kallade vardagen

Helgen gick. På något sätt. Jag ville inte vara ensam så jag och Ivan var med min mamma hela lördagen, och åkte ut till Ivans farmor och farfar på Vendelsö under söndagen. Det blev en fin dag i vårsolen och Ivan prickade in att både ramla i en trappa och skrapa upp ryggen, klämma ett finger i en bildörr och ramla på en grusgång och få sitt livs första skrubbsår (med blooood - stor chock) i handen. Men det är väl som det ska med det. Treåringar ska ramla på våren. Utåt sett tror jag att helgen flutit på ungefär som vilken annan helg som helst. Men jag är fortfarande väldigt skakig inuti. Har svårt att sätta fingret på vad det är för det är så mycket samtidigt.

Det ena är utsattheten i att vara en ensam förälder, en del av en på flera sätt lite skadeskjuten familj, känslan i att även om vi har en yttre familj som bryr sig enormt mycket om oss så är det på något sätt ändå jag och Ivan. Och när shit hits the fan så är det påtagligt. Livrädslan jag kände i fredags, den kommer med efterskalv. Jag känner mig sårbar. Jag är rädd att något ska hända mig som gör att jag inte kan finnas där som Ivan behöver. Jag har läst flera andra vittnesmål om denna känsla hos andra ensamstående föräldrar på heltid, men det var först i fredags som den faktiskt, med kraft, drabbade mig. Naivt, säkert. Men nu bor den i mig och den gör ont.

Det andra är sorgen och chocken över det som hände. Tankarna på offren och deras familjer som nu förlorat någon. Jag vet hur det känns att vakna en morgon och inte längre ha det kvar som jag tog för givet. Tusentals människor upplever det varje dag, jag vet, men på något sätt orkar jag inte gå och tänka på det hela tiden. Den här helgen har det varit omöjligt att låta bli. Det gör också ont.

Det tredje är rädslan. Inte så mycket för att det som hände kan hända igen som för vad det här kommer att innebära på sikt för vårt samhällsklimat. Den politiska svajigheten där rädsla gör människor misstänksamma och vill stänga andra människor ute. Det går inte att fördöma rädsla, men det går inte att komma ifrån känslan av att nu får de vatten på sin kvarn, alla de där krafterna som inte tänker på samma sätt som de tiotusentals som samlades på Sergels torg igår, som menar att "tillsammans" betyder något mer än tillsammans inom vissa grupper. Jag är rädd för det. Vad som kommer härnäst.

Det fjärde är känslan av meningslöshet. Jag är tillbaka på jobbet och vi har samlats för en stund med personalen för att prata igenom det som hände på plats under fredagen. Själv tycker jag inte att jag bidrog till just något alls. Vandrade mest ensam genom lokalerna och minns inte riktigt vad som hände. Många av mina kollegor gick in i autopilot och tog hand om andra, skötte maskineriet helt fläckfritt. Vi pratade om hur alla reagerar olika i kris och att det inte går att döma någon för hur den fungerar. Men jag dömer mig själv lite ändå. Önskar att jag hade kunnat bidra med något. Såg den här posten i mitt flöde och tänkte att fan, jag var en av dem som stelnade till. Skit också.


Filmen hon länkar till finns förresten här, om man vill se. I alla fall. Meningslösheten. Eller, kanske snarare: perspektiven. Hur är det tänkt att en ska sitta vid sin arbetsplats och skriva texter om saker som känns så futtiga, meningslösa, i skuggan av det här. Jag antar att det kommer att återgå till vardag inom mycket kort. Men inte riktigt ännu. Först ska vi hålla en tyst minut i aulan på vår skola. Möta studenterna igen, de 150 som precis som vi blev inlåsta i fyra timmar i fredags, tacka dem för att de behöll lugnet och gjorde dagen till så pass kontrollerad som den ändå blev sett ur vårt perspektiv.

Ivan grät vid lämningen idag. Första gången på månader som han gjorde det. Det var med tunga steg jag begav mig ned i tunnelbanan för att återvända till vardagen. Men jag antar att den kommer, vardagskänslan, den där jag tyckte kändes okej fram tills i fredags morse. Jag hoppas att den kommer snart.

8 april 2017

7 april 2017

Den sjunde april blev inte som den skulle i år. Inte alls. När jag lämnat en sorgsen ivan på förskolan (sorgsen för att hans mormor skulle hämta på förskolan efter jag hade jobb-event och behövde jobba sent, därefter skulle jag gå på en fest jag glatt mig i månader åt - skulle gå på fest för första gången sen förra sommaren) och kastade mig ned i tunnelbanan för att anlända lite för sent till jobbet var allt fortfarande ungefär som det skulle. Förutom att det gnagde i mig för att Ivan var ledsen. Förutom att jag hade skuldkänslor för festen jag skulle gå på. Förutom att jag oroade mig lite över hur min mamma, med sin onda kropp, skulle orka en hel eftermiddag och kväll med Ivan. Förutom det var det en vanlig fredag, på mitt jobb i korsningen Sveavägen/Kungsgatan vid Hötorget i Stockholm. 

Men så blev klockan tre. Och jag satt på mitt kontor. I skolans lokaler fanns 150 studenter och ett hundratal gäster från både svenska och utländska byråer och företag, vi hade en slags rekryteringsdag. För studenterna alltså. Jag satt och minns inte ens vad jag höll på med när det började tjuta av sirener utanför. Och människor utanför liksom rusade från Hötorget och bortåt. Som i panik. Och vi som satt där ömsom sprang till fönstren, ömsom kollade nyhetssidor på nätet. Först ut var Aftonbladet. En lastbil hade kört in i Åhléns city. Av antalet polisbilar och brandbilar att döma kändes det som att det var något stort på gång. Större än en bilolycka. Och i takt med att det kom fler och fler rusande människor nedanför, flera av dem grät och slet andra, okända människor med sig, fick jag en stark känsla av att något var fel. Klockan var kanske kvart över tre nu. Min första impuls var att ringa mamma, som satt på en pendel från Uppsala på väg till Södermalm. Jag räknade ut att hon snart borde vara vid centralen. Ringde, hon svarade lugnt och dittills ovetande. Meddelade att de var i Solna. Kliv av tåget genast, du får inte åka till centralen, nästan skrek jag. Kände på mig att helvetet var på väg att bryta lös, att det var något stort och hemskt på gång. Hon hoppade av, men det hade inte spelat någon roll, för snart därefter meddelades i tågets högtalarsystem att all trafik var tillfälligt stoppad. Vi lade på. Kaoset nere på gatan fortsatte. Samtidigt hade nu medierna börjat sända live. Det rådde allmän förvirring i de olika sändningarna. Reportrar sprang utmed gatorna. Blev bortfösta av polis, rapporterade om kroppar på gatan. Jag drabbades av en stark impuls att fly, att springa ut på gatan och springa till Södermalm. Hämta hem Ivan. Låsa in oss. Men ringde först förskolan. De visste ingenting. Jag förklarade att Ivan kommer få hämtas senare idag, att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem, att jag trodde att all trafik snart skulle stoppas. smsade sedan i panik Ivans farmor och farfar samt farbror, som jobbar på Södermalm. Bad om hämtningshjälp akut. Fick besked att Ivans farbror hämtar och skulle gå hem till oss. Klockan närmade sig nu fyra. 

Samtidigt fick vi veta att poliser höll på att spärra av hela gatan runt vårt hus. Ingen fick gå in eller ut. Det var säkrast för oss att stanna, hade en polis nedanför meddelat en kollega. Ingen går ut. Mina kollegor samlade alla studenter och gäster i skolans stora aula och hade informationsmöte. Folk grät och var extremt förvirrade. På gatan nedanför stängdes vägen av, tunnelbanan utrymdes, det var både militärer och beväpnade insatsstyrkor nedanför. Någon sade att poliserna bett oss att hålla människor borta från fönstren och det sattes upp lappar om detta. Själv gick jag som i ett apatiskt töcken. Kunde knappt hjälpa till alls. Här började jag tänka: bomb. Tänk om det kommer bombas i tunnelbanan rakt nedanför vårt hus? Tänk om jag dör nu. Tänk om jag också dör nu och Ivan blir föräldralös. Jag kunde på inget sätt ta in det stora, det som drabbat staden och landet, jag tänkte bara på Ivan. Samtidigt som livesändningarna pågick på den stora skärmen i aulan smsade jag Ivans mormor, som nu hamnat vid Karolinska och försökte ta sig inåt stan, och andra mormor, moster och min bror. Meddelade läget, kunde inte hålla mig ifrån ett "om jag dör nu måste ni ta hand om Ivan". Informationen var minimal från poliserna nedanför, så all information vi fick var den från tv. Folk ville gå och ut gå hem, men vi fick inte. Timmar passerade. Mina kollegor ställde fram vatten och chips och mackor och var helt exemplariska. Jag var helt... apatisk. Bara satt. Gick runt i huset. Helt planlöst. Smsade mamma som tagit sig till Roslagstull och nu på kryckor var på väg till fots mot min arbetsplats. Vi hade fått besked om att även alla körvägar över gamla stan var stängda. Ryktet sade att det inte heller gick att ta sig till fots hem. 

Halv sju kom min stackars mamma till jobbet. Helt trött och frusen efter en alldeles för lång promenad för hennes kropp. Hemma hade Ivan fått i sig middag. På skolan hade nu beskedet lämnats av poliserna nedanför att alla fick gå ut, men bakvägen, mot en bakgata. Studenter och gäster och kollegor började röra sig därifrån. Jag och mamma hade inget annat val än att börja traska mot söder. Långsamt, med kryckan, med mamma som inte klagade en enda gång fast hon hade ont. På gatorna där man fick gå var det massor av människor men alldeles tyst. Vi gick Malmskillnadsgatan fram och strax efter gallerian mötte vi en polisbil som stannade och pratade med oss. Sade att snart kommer tunnelbanorna att börja gå från gamla stan och slussen. Rådde oss att fortsätta gå och ta oss ditåt. Via centralen kommer inga tåg stanna ikväll. Vi gick vidare. Allt var stängt och tyst. Människorna också. 

Strax efter åtta kom vi till slut hem. Ivan hade inte hunnit somna och kom uppfarande från sovrummet. Frågade varför vårt tåg hade gått sönder, vilket var den versionen jag och hand farbror enats om att säga i paniken tidigare under dagen. Jag kramade Ivan länge och sade att jag längtat efter honom. Han var mest intresserad av tåget som gått sönder. Mamma hade med sig en present till honom, ett legoset med Elsa och Anna, och trots att det var alldeles för sent öppnade vi det och började bygga. Ivan var lycklig. Somnade inte förrän strax före tio, då gick jag upp och mamma och jag tittade på nyheterna. Försökte fatta. Sedan lade jag mig. Inte förrän då började jag skaka, jag skakade hela natten och kunde inte sova en blund. Kände mg så rädd, så ensam och så sårbar. Och då var det inte ens mig det hemska hände. Inte direkt i alla fall. 

Dagen efter, alltså idag, är känslan fortfarande skör. Jag har många gånger tänkt igenom gårdagen men har typ minnesluckor. Allt är liksom i ett töcken. Och jag inser att jag inte alls bidrog på jobbet, jag var inte en av dem som samlade sig och liksom gjorde det som behövdes. Jag bara lallade runt. Helt innesluten i mig själv och något slags förlamande inre panik. Så besviken över detta faktiskt. Men så tacksam att vandra omkring med Ivan idag. 

Det tar väl lite tid att smälta en sån här grej. Det känns som att det är först idag jag ens orkar tänka på det hela, det som är utanför mitt eget lilla microkosmos. Och det är så hemskt, allting. Så hemskt. 


3 april 2017

Fem och ett halvt år

Jahopp, jag kompletterar boken med några avsnitt och letar i bloggens arkiv efter lite olika moods och tidsperioder och minnesanteckningar under åren som gått. Snubblade nu över denna post och blev så rörd. Samt imponerad av mig själv som letat fram den digra och spridda samlingen bilder. Samt arg på mig själv som haft så jävla fula frisyrer genom åren. Men mest rörd. Och nostalgisk. Åter till skriveriet. Nej fan jag menade denna post. Inte den första. Äsch.

28 mars 2017

Flytta lite

Dagens möte med förlaget: check. Så himla härligt att träffas och PRATA om det. Och med "det" menar jag alltså det som ska bli en bok. Om jättelång tid. När jag skickade in utkastet för en månad sedan bifogade jag ett brev där jag i princip listade allt som jag ville ha hjälp med. Tänk typ: del två haltar men varför gör den det? Ska jag stryka eller addera? Är det för tjatigt eller deppigt? Vad behövs? Osv. Den typen av frågor. Stora frågor. Inte bara språkliga och grammatiska, så att säga. Och guuuud vad väntan på att få ses och få min efterlängtade feedback känts lång. Men nu var den i alla fall äntligen över. Älskar min förläggare förresten! Och min redaktör! Skrattade så många gånger under mötet idag. Trots allvarligt ämne osv. Fick sådan pepp att jag i princip hjulade hela vägen tillbaka till jobbet. 

I alla fall. De inledde med att säga att det är ju skönt med mig att jag är tydlig i min kommunikation och inte bäddar in saker. Raka rör och inga krusiduller, så att säga. Både i min stora text och i mina rop på hjälp. De skrattade lite åt detta, och jag bara: men vadå, JAG vet väl inte hur man ska skriva när man lämnar in sitt utkast? Det är ju ni som är proffsen? Och det är de ju. Vilket resulterade i att jag fick så djävulens bra feedback idag att jag drabbades av enorm energi och lust att beta mig vidare i texten och göra den bättre. Så det var ju bra. Halva boken är i princip färdig att börja pilla detaljerat i, den sitter där den ska, andra halvan har en del... större frågor att lösa. Som har med struktur och karaktär och kronologi att göra. Det är alltså en del jobb kvar. Men kontentan är att jag gick därifrån och kände mig sugen, ej missmodig. Jag var också tydlig med att de gärna får känna dig fria att döda mina älsklingar, framförallt i en viss del av texten som jag tycker känns tradig utan att riktigt veta varför. Då sade min förläggare försiktigt att kanske kunde vi överväga att ta bort eller tighta till en av alla flyttar som förekommer i boken. Menade att det var en hel del flyttkartonger och flyttlass, så att säga. Först fattade jag inte vad han menade eftersom jag bara kunde dra mig till minnes två flyttar. Men så kom jag på att det fanns visst ännu en. Och en till. Och att boken därmed behandlar inte mindre än fyra eller fem himla flyttlass mellan olika delar av söder och Enskede. Alltså herregud. Hur många gånger kan en människa slänga sig mellan adresser och tro att det är urspännande för andra att detaljstudera varenda packscen egentligen. Hehe. Det första jag gjorde när ivan somnade var att stryka en. Den kunde lätt sammanfattas till tre meningar i stället för de tre sidor som den hittills fått. Det var underbart att stryka. Fick mersmak men ska försöka hejda mig. Och lösa den stora utmaningen med hela andra delen i stället. 

Här är för övrigt min bästa bild, eller okej det var visst en film, på mig själv inför en flytt. Kolla multitasking: http://youtu.be/n_D5lzaZUXE 


27 mars 2017

Längtar. Våndas. Osv.

Läggningarna i sommartid går... sådär. Och trots att mitt barn rent objektivt är världens på riktigt gulligaste, jag menar kolla bara på den här...



... så har jag två kvällar i rad spenderat typ 3 timmar på att försöka övertala honom att det visst är sent och att han visst inte kan få springa upp och leka ännu ett varv. Jag har till och med använt mig av hot, som den exemplariska förälder jag är ("om du inte slutar nu kommer jag att SLÄCKA NATTLAMPAN!!!") men det har ändå tagit tiiiiiid. Och jag har blivit stressad. För jag behöver läsa igenom boken ännu en gång, det här varvet är sjukt nog bara tredje kompletta från start till slut, innan jag träffar förlaget imorgon. Så att jag vet vad det är vi ska diskutera, liksom. 

Med anledning av att jag inte riktigt hunnit läsa min egen bok så många gånger blir jag varje gång, vid ett flertal tillfällen, helt förvånad för det kommer kapitel och partier jag helt glömt bort att jag skrivit. Hmm. Undrar om det är en bra grej? Jag tror kanske inte det? 

Jag tänker mig, och hoppas, att det inte ska kännas så när den väl går till tryck. Då vill jag gärna känna mig åtminstone relativt bekant med min egen text. Som det är nu kan det flyta förbi sidor, fler i början än i slutet, som jag på riktigt tycker är bra. De håller. De är inte 100% perfekta, men de är långt ifrån dåliga. Men det flyter också förbi partier jag verkligen inte gillar. Jag blir uttråkad av dem, tycker de är trista och att språket inte duger, tycker att det "saknas något" men är inte säker på exakt vad. Vissa stunder känner jag för att bara slänga hela skiten, det här går ändå inte att rädda tänker jag då. Sedan kommer lyckligtvis några sidor som jag tycker är helt okej igen. Ikväll vid läggningen fick jag dessutom en idé om att lätta upp texten med att spränga in en typ av andra texter mellan vissa av kapitlen. Dessa texter har jag inte börjat skriva ännu. Jag är inte heller säker på att det finns tid att skriva dem. Åh, livet som amatörförfattare ändå. Så glamouröst! Så fyllt av kreativitet och FLÖDE. Inte. Men jaja. Nån ska väl skriva en bok på det här himla splittrade sättet också, right? 

Snart är klockan tolv och jag hör på Ivans andning att han är på väg in i sin mardrömsfas. Den brukar komma typ tre timmar efter att han somnat. Vissa nätter sover han sig igenom den, gnyr bara lite, andra väcks han av sina drömmar och jag tröstar och bär över honom till min säng. Förklarar att han bara drömde. Vissa nätter flyttar jag över honom ändå, utan drömmar, det ska villigt erkännas, bara för att jag tycker om att ha honom sovande bredvid snarare än några meter bort. Det är inte som att det är särskilt trångt att dela säng med en 15 kg lätt enmetersperson när man har en dubbelsäng till sitt förfogande. 

Det är för övrigt ganska tydligt, när jag läser igenom boken vars handling börjar 2009 och slutar 2016, att ett genomgående tema är jag själv, kämpandes mot ett slags inneboende känsla av isolering och  ensamhet. Både i relationer mellan vuxna och i den tillvaro jag hamnade i efter att jag blev ensam kvar (med Ivan). Det är så dubbelt det där, för mig. Jag tror inte att jag är så särkilt bra vare sig på att hitta mening ensam eller att ge mig hän och släppa loss/in i en riktigt intim relation. Jag tror att jag och Ivans pappa hade den grejen ganska gemensam och att det var en av anledningarna till att det ändå funkade så länge mellan oss. I livet så som det blev efter att han dog har jag ofta svårt att se tillvaron som "hel" med bara ivan. Vilket är orättvist eftersom den är det. Det här är min tillvaro och det finns tusentals andra ensamstående föräldrar därute. Det är liksom inte en SÅ stor deal? Vi är knappast ett unikum. Ändå känns det ibland så. Och i bitar av boken kan jag känna att den här gnälliga priviligierade gamla tanten bara borde ta och hålla käft och uppskatta allt hon har i stället för att beklaga sig och gapa efter mer. Visst säljer jag in den bra nu förresten? Ehe.

Äsch, jag antar att jag bara behöver få träffa förlaget imorgon. Höra vad de tänker, skaffa mig en tydligare bild över vartåt vi ska. Ta emot deras tankar och hitta lite ny energi i en riktning. Oavsett vad det blir ska det bli så himla skönt att få någon annans ögon på texten. Längtar och våndas på samma gång. Imorgon vet jag mer. 

Suget. SUGET!

Nej nu jävlar blev jag så intensivsugen att jag får hålla i mig själv HÅRT för att inte börja bingekolla denna sprillans nya och förmodade genialiska serie mitt på jobbet.

Cup Iran 

"I Iran är det strängt förbjudet för kvinnor att vara på stadion när män spelar fotboll. Under åren sedan revolutionen har kvinnor blivit arresterade när de trotsat förbudet. Detta är anledningen till att kompisarna Anna och Farvash har bestämt sig för att sätta ihop ett svenskt lag och ställa upp i turneringen Det svenska laget, som precis som dom andra, består av en mix av konstnärer, artister och före detta fotbollsspelare åker såklart dit för att vinna - men ännu viktigare: för att få se sina managers på stadion. Till sin hjälp har de en tränare som är en legend i sitt hemland - iranska landslagets fd tränare, Abbas Razavi. Ett lag ska bildas, historia ska skrivas och Anna och Farvash ska föra sitt lag till seger."

26 mars 2017

Scenkonstmuséet für alle!

Alla måste gå till scenkonstmuséet! Stora som små. Alltså jag ÄLSKAR när muséerna tänker till och anpassar delar av utställningarna för de mindre besökarna. Scenkonstmuséet kryllade av grejer för två dansanta treåringar att roa sig med, tex: 



Dansrum där kropparna som dansade projicerades på en vägg och det bildades balla mönster och ljud baserat på rörelserna som dansades.




Dansrum där varje vägg var film, av människor som (proffs)dansade. Olika stilar, allt från flamenco till balett till breakdance och fridans. Barnen stirrade, härmade, NJÖT LOSS. 



Station för att prova olika kostymer. Tex balettklänning och, som Ivan beskrev sin egen outfit, Elsaklänning. En scen där barnen kunde beskåda sig själva i ovan nämnda kostymer. 



Möjlighet att prova marionetteater till olika musikstycken. 



Möjlighet att prova olika instrument. 

Massa, massa annat. Så sjukt perfekt var det. 


PS. Gratis på söndagar. DS. 

Till Susanna...

... som skrev en kommentar som inte var för publicering: fick inte med din mailadress så kan inte svara. Men mig når du på schmarro at gmail punkt com, så skriv gärna dit! Hjärtemoji.  

25 mars 2017

Helg schmelg

Jag får alltid lite extra ångest när fredagen närmar sig och kollegorna och vännerna går in i aaaah-snart-helg-fy-fan-vad-GÖTT-mood och jag själv inte har några direkta planer med Ivan. För mig känns det ganska mycket tvärtom. Inte så mycket för att det blir helg och ledigt per automatik, mer för att jag då tvingas in i min värsta grej i den här ensamföräldertillvaron jag lever: den då jag behöver "störa" andra. Alltså jag vet att jag inte stör egentligen. Men när jag chattar upp vän efter vän med barn och på ett så chillat sätt jag förmår förhör mig om deras helgplaner för att försöka utröna om det är något vi kan hänga med på (utan att tjata oss in eller bjuda in oss själva) känner jag mig alltid så himla... svag och i vägen och patetisk och klängig. På något sätt. Och när jag hojtat till cirka tio personer att vi "gärna hittar på nåt" och dessa tio i princip svarat "kul, vi hörs!" utan att det egentligen bestämts något, är det så jävla motigt att höra av sig igen och ba "eh hej, nu är det lördag, vill ni kanske ses". I alla fall för mig. Så jag låter ofta bli. Och ser dem hitta på grejer på instagram och blir deppig för att de inte tänkte på oss men säger inget om det heller. En vill väl inte vara ett himla välgörenhetsprojekt heller. Då får vi hellre roa oss själva, jag och Ivan. Även om det blir allt svårare ju längre tiden går och ju mer Ivan börjar känna att en helg utan andra barn att leka med är ganska trist. 

Trots att åren har gått och det här är min tillvaro nu så lyckas jag aldrig helt vänja mig vid känslan av att behöva be andra att ha med oss i åtanke när de gör saker. För om vi inte ber om det så passerar dagarna och veckorna och folk gör som folk gör mest: sina egna grejer. Med sina familjer. Åker på museum eller träffar släkten eller sticker till Ikea eller renoverar hemma eller you name it, sånt folk gör. Sånt jag också gjorde fram tills för några år sedan. Och jag hatar-hatar-HATAR att känna mig som den påhängsna patetiska som inte har ett eget liv. Alltså fuck vad jag slåss emot det. Alltid när det handlar om helger och lov och långledigheter. 

Med detta sagt så har den här helgen varit himla fin ändå. Igår kväll kom Ruben och Bill förbi på fredagsmiddag. Det var nästan ett halvår sedan vi sågs. Och mycket har hänt med både Ivan och blll. Plötsligt finns där en vilja att interagera rakt med varandra utan oss vuxna som mellanhänder. Man ser hur de iakttar, först avvaktande men sedan allt mer direkt, för att snart - när marken känns trygg - börja rikta ord och initiativ rakt i varandras riktning. Till slut leker de och roar sig helt harmoniskt i varandras space. Vi vuxna kan sitta En bit ifrån och förundras över hur gulligt det låter när de pratar med varandra. När de gick hem vid halv åtta utbrast Ivan att han ville träffa dem snart igen. Det gjorde mig så glad. 

Idag var jag och Ivan först på mamma mu-utställningen på Kulturhuset. Själva. Det var sådär. Såg ut som de flesta andra barn hade roligare än Ivan, som blev för nervös av alla andra okända ungar och flera gånger uttryckte en önskan om att antingen de, eller vi, skulle lämna lokalen. En fin stund vid en liten buss hann vi i alla fall få ihop under de 45 minuter vi stannade kvar. 



Sedan begav vi oss till Medelhavsmuseet där Emelie och ante och Josef, jämngammal med Ivan, var. Museet i sig var ganska trist och till en början påpekade Ivan att han tyckte att josef var "läskig" för att han "lät så mycket" (läs pratar med en ganska bastant stämma) men lagom tills vi landade hemma hos Emelie och Ante och lagade våfflor så vände allt och barnen började leka så himla fint. Babblade, hittade på fantasilekar, busade, stimmade, skrattade. Det slutade med att vi umgicks hela dagen. Först vid sju rullade vi hem och då deklarerade Ivan att han älskar Josef och saknar honom. Jag är så sjukt glad och rörd över detta. Det känns som att det verkligen börjar lossna socialt för Ivan. För mig är det stort. 


När vi kom hem var det välling och mars i säng och sedan jobbade jag lite med boken och nu ska jag sova pga är utmattad efter dag på språng mellan 10 och 19. Imorgon kanske vi möter upp Erika och ayton och går på scenkonstnuséet. Hoppas. 

24 mars 2017

Fyraåringarnas hemliga liv

På SVT Play just nu finns en serie som heter Fyraåringarnas hemliga liv och beskrivs såhär på hemsidan:

Vi ser dem leka på gården utanför dagis. De skrattar och jagar varann. Men vad pågår egentligen mellan dem? Hur ser det psykologiska spelet ut mellan fyraåringar? En grupp forskare beslutade att ta reda på det med teknikens hjälp. Vi fortsätter följa 4-åringarna, som utvecklar sitt språk och sin empatiska förmåga i leken med varandra. Men vad pågår egentligen mellan dem? En grupp forskare får unik inblick i hur deras samspel ser ut med teknikens hjälp.

Det handlar alltså om tio brittiska fyraåringar som bjuds in till en sommarförskola (typ) där de hänger under ett par veckor tillsammans och möjligheterna till lek och samspel är oändliga. Två pedagoger tar hand om barnen under dagarna. Barnen filmas i varje hörn - inklusive där de leker själva och inte i närheten av pedagogerna - och två forskare sitter i ett kontrollrum i närheten och bevittnar och kommenterar det de ser och hör. Tittaren får också viss inblick i barnens hemmiljö, typ om de är äldst i en syskonskara och hur deras föräldrar beskriver sina barn.

I andra avsnittet tillkommer ett nytt barn som inte var med i första, en pojke som heter Elliot som precis som Ivan lever ensam med sin förälder (förvisso med ett äldre syskon) eftersom en av föräldrarna dog när han var... typ två tror jag att det var. Denna pojke är extremt osäker i den nya situationen och vill inte lämnas ensam med de andra barnen och pedagogerna. Gråter mycket, bär med sig fyra gosedjur hela tiden, har svårt att slappna av och delta i aktiviteterna. Jämfört med många av de andra fyraåringarna verkar han, åtminstone i början, mycket yngre. Mindre säker. Hela tiden riskmedveten, vågar inte vara med i de uppstyrda gruppaktiviteterna osv.





Ja, ni fattar. Tycker serien var ganska intressant överlag, så ett generellt tips här till alla som gillar typ dokusåpor samt barnpsykologi, men låt oss återgå till Elliot.

Mitt hjärta när jag såg detta avsnitt: KABLOFF! Smälte ut i en pöl i sängen och sen låg jag och bölade varje gång Elliot ens närmade sig kameran. Lilla hjärtat. Jag känner så himla starkt för den här ungen, och min egen, och alla andra ungar därute, som genom olika händelser i deras liv som de inte valt själva (och nästan aldrig delar med sina jämnåriga kamrater men ändå tvingas förhålla sig till och som kommer att forma deras liv och personligheter för alltid) går runt och kämpar på sina små sätt med att få ordning på kaoset och hitta trygghet och utvecklas samtidigt. De finns där. De går runt där, och kämpar på med att på sin lilla nivå bearbeta saker de varit med om samtidigt som de försöker passa in i grupper, vara med i gäng, hänga med i utvecklingar osv.