14 augusti 2017

Sommaren 2017

Den kom och den gick. Jag oroade mig för bilresan till Skåne och jag köpte en jävla massa böcker som jag tänkte att jag skulle hinna läsa. Jag pusslade ihop ett besöksschema för huset i Skåne bestående av både vänner och familj och jag lekte med tanken på att inleda Skånetiden med ett par dagar hos kära vännerna Monkan och Andreas + barn i Helsingborg.

Allt det där hände. Minus böckerna, de hade jag med mig men hann aldrig läsa. Bilresan ned till Skåne gick över alla förväntningar, mest eftersom Ivan somnade (första gången!) i bilen strax söder om Jönköping. Och förblev sovande ända fram tills vi rullade in på gatan i Helsingborg. Vi inledde med tre dagar i Helsingborg, åkte över till Helsingör och åt röda korvar, gick på museum och tog en öl. Sedan (obs inte samma dag som ölen) rullade vi vidare till det fantastiska huset vi fått låna av en höggravid vän + familj i Degeberga, östra skåne strax söder om Kristianstad. Huset var magiskt, bara köksytan var större än hela min lägenhet här i Stockholm. I den lilla trädgården fanns en studsmatta och ett "lekhus" bestående av gungor och klättermöjligheter. De första gästerna som anlände var Emelie med familj (läs: man, två barn). Strax efter dessa kom också ytterligare en familj. Som mest var vi fem vuxna och fem barn i huset. Det blev lite si och så med barnens sömn eftersom väggarna var tunna och vissa sovrum inte hade dörrar, och för att barnen lade sig och vaknade på totalt olika tidpunkter. Men det gick bra! Vi hängde på stränder, besökte den fantastiska skulpturparken vid Wanås Slott, kollade in naturliga vattenfall och åkte ånglokståg genom vackra landskap. Efter en knapp vecka vinkade vi familjerna adjö och välkomnade min bror och min mamma, som stannade över en långhelg. Då regnade det en del. Vi strosade i Lund, gjorde en repris på Wanås Slott, drog till Stens Huvud och Ivan chockade alla med att plötsligt inte längre hata vatten? När mamma och bror avvek anlände min kille + dotter. Tillsammans med dessa fortsatte vi i ytterligare nio dagar. Glimmingehus, Skånes djurpark, stränder, Kristianstads länsmuseum, Åhus, sena kvällar och blandad väderlek. Det visade sig att Ivan blir åksjuk i baksätet men inte framsätet förresten. Så han fick sitta fram. I slutet av förrförra veckan rullade vi uppåt igen. Mätta på semester, till och med mätta på stränder och studsmattor.

Den senaste veckan har gått åt till att acklimatisera sig till Stockholm och att börja förbereda en oerhört osugen Ivan på att det börjar bli dags för förskola igen. Han har gråtit stora tårar så fort vi ens nämnt det. Faktiskt så stora att jag förra veckan lät honom gå dit för två kortare pass, för att vänja sig liksom? Två timmar en dag, fyra timmar en annan. I morse var det inte lika stor sorg som förra veckan.

Idag gör jag min första dag på jobbet. Själv har jag den senaste veckan känt den där typiska stressen som (för mig) infinner sig i slutet av en semester. Hjälp, hur ska det gå i höst? Hur ska Ivan ha det på förskolan? Hur kommer jag kunna leverera max på jobbet, skriva färdigt boken, hinna med att vara allt för alla samtidigt? Gulp. Stressen av att titta i jobbmailen har ökat. Min kalender har gett mig ångest. Därför är det nu SÅ skönt att vara tillbaka. Jag vet det här om mig själv: det blir bättre efter några dagar tillbaka i tillvaron. Det kommer att gå bra. Jag kommer att lyckas jobba och vara förälder och skriva klart boken, en sak i taget bara. Om ungefär fyra dagar (grovt räknat) kommer jag även att känna det jag nu skriver. Att det kommer att funka och bli bra. Längtar till dess!


28 juni 2017

Sommarläsning

Semestern närmar sig. Idag köpte jag lite böcker. Förra veckan också. Då köpte jag Amy Schumer (kunde ej läsa pga översättningen, måste köpa den på originalspråk och försöka igen, det får bli en senare historia), De polyglotta älskarna (läste ut samma kväll), Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig (ej börjat) och Män förklarar saker för mig (läst halva, blev för arg, behövde paus). Idag dessa:




Köpte dem pga detta: McFairlane pga tycker hon är rolig och typisk "strandig", Karolina R pga det är helt SJUKT att jag inte läst hennes böcker sedan More Fire-tiden, Ullman har jag heller inte läst något av på mycket länge och jag minns knappt vad jag kände då, men tror jag gillade? Oh well. Eggers köpte jag pga gammal kärlek rostar aldrig, eller gör den, det återstår att se? ÄLSKADE tidiga Eggers så mycket. Åh ljuva tidiga 00-tal ändå. Samma med McEwan. Var länge sedan nu, men hoppas jag fortfarande älskar hans språk. Oksanen pga så nyfiken sedan så länge och nu får det banne mig bli av.

Återstår: den givna frågan. Har jag missat något? För dig som tänkt tipsa om Finna sig, So Sad Today eller Flickorna/Girls, så har jag redan läst dem också. Just nu är jag här av Isabelle Ståhl väntar jag nog med pga fortfarande inbunden. Annars: tipsa gärna loss! Älskar tips!

16 juni 2017

Jag är inte ledsen jag bara skojar med dig. Snyft.

Nu undrar ni spänt: ÖVERLEVDE IVAN IGÅR? Gick det bra att bli hämtad av sin mormor, gå hem och äta pannkakor och falukorv och sedan ligga och mysa i soffan och titta på Barnkanalen tills jag kom hem klockan halv nio? Svar ja. Det gick ypperligt. Naturligtvis. Men jag hade ändå ångest hela dagen.

En grej  med mig, och inte med Ivan så mycket, är att jag blir totalt ur balans, ångestriden och skuldkänsledrabbad upp över öronen, om jag och Ivan haft tjall på tråden längre stunder än, säg, en kort stund. Alltså jag VET att det är såhär att vara förälder och att man måste ACCEPTERA att det inte alltid kan vara på topp, man kan inte alltid lösa alla ens barns dilemman på sekunden, osv, men det är så svårt. I alla fall för mig. Att inte bli nedslagen av det.

Vi hade en ganska jobbig läggning i förrgår, man kan sammanfatta det med att Ivan kämpar rätt hårt i relation till den två år äldre flicka som är dottern till mannen jag/vi träffar och har träffat det senaste året (med avbrott för två kortare separationer à la 2 x några veckor men det är en annan historia av lite mer privat karaktär). Överlag är deras, alltså barnens, relation magiskt fin och det är så mindblowing vackert att se dem båda förhålla sig till varandra allt mer syskonlikt. De har så mycket glädje av varandra, växer och utmanas och lär sig och leker och busar och skrattar osv osv osv *enter allt som är bra med syskonrelationer*.

Men det hela kommer förstås med vissa... bumps on the road. Det vore märkligt annars. Ett av bumpsen är förstås svartsjukan och avundsjukan (hos dem båda) i övergången från att ha varit ensambarn, vana att alltid vara sin förälders etta och ha given tillgång till tid och odelad uppmärksamhet, till att nu behöva dela, fördela, vänta, hantera besvikelser, osv. Det blir mer av den varan när det är två barn kan jag konstatera utan att överdriva ett endaste dugg.

Ett annat är det här med att förhålla sig till att vara den minsta. Den som alltid är lite sämre på att uttrycka sig, på att hantera motgångar, på att kissa på toaletten (ja han har fortfarande blöja men vi tränar så mycket det går), att vara den som börjar gråta högljutt och falla in i bebisbeteenden när livet går honom emot, ha sämre impulskontroll, osv.

Och kanske främst: att hantera sorgen (jo SORG är det fan) i de oundvikliga stunder av att bli avvisad av den man älskar, ser upp till, helst vill spendera varje vaken minut med; av en som inte alltid känner detsamma tillbaka. Ivan ser upp till, längtar efter och vill liksom alltid vara med henne. Hon däremot, being två år äldre och mellan varven rätt trött på att leka på en treårings intellektuella nivå, vill ibland bara vara ifred. Hon vill leka sina fantasilekar själv utan störande moment av en plutt som klampar in med en motorcykel av plast rakt i hennes fantasivärld där skeendena är långt mycket mer avancerade och rymmer både intriger och figurer som är något annat än en motorcykel som säger BRUM, om ni fattar. Hon vill att rätt ska vara rätt och om nu Ivan propsar på att trycka på hissknappen vid varje tur upp och ned i porten, så vill hon också göra det. Varannan gång, annars är det orättvist. Varpå Ivan bryter ihop i raseri: hisstryckandet är HANS JOBB! Och när Ivan säger med sin raraste röst "ska vi leka mamma pappa baaaaarn" och hon svarar "jag vill inte leka just nu" blir han så besviken. Och liksom... kränkt? Och försöker att inte visa det men blir i takt med att avvisandena upprepas (eftersom han försöker igen en minut senare) allt mer arg och gnällig och får lättare och lättare att bryta ihop. Det pyser ut lite här och där, ofta i enorma protester över att inte vilja sitta vid matbordet och äta, ibland med att han kastar saker på golvet, ibland genom att en mini-motgång blir ENORM och det måste gråtas hejvilt över den (fast alla egentligen fattar att det handlar om något annat, något som hände för en timme sen, typ). It aint easy, alltså, att måna om två tidigare ensambarns integritet och gränser och att hjälpa dem framåt i en tillvaro tillsammans, både genom att bekräfta henne i rätten att inte alltid behöva leka med honom, att få cykla snabbare och sticka iväg på egna upptåg när den lille skriker CYKLA INTE SÅ FORT i frustration femtio meter bakom på en balanscykel som inte går lika fort som en riktig cykel. Ja men ni fattar. Gud vilken lång utläggning. Det var ju mig själv jag skulle prata om, inte dem.

I alla fall. Läggningen i förrgår var så dålig. Ivan hade haft en dålig dag efter förskolan, inte lyckats locka till lek med sin favoritperson i världen och inte lyckats vara så mycket mer än en tjurig treåring som gör det mesta "fel" (i sina egna ögon, han lyckades till exempel inte skriva sitt namn rätt i en ritbok och grät en god kvart över misslyckandet och ville absolut INTE försöka igen, också en känsla förstärkt av föräldrarnas "man får inte slå" eller "nu hjälps vi åt att torka upp det här som du spillde" osv, klassiska familjegrejer), och vid läggningen var det minst sagt... surt. Allt jag sade möttes av protester och när det var dags för iPaden att sova för att vi själva skulle varva ned och sedan sova var det en enda lång timme av gnäll, skäll, TA INTE PÅ MIG MAMMA (när jag klappade honom på huvudet och berättade att jag älskade honom), DUMMA MAMMA, osv, och det hela ballade ur fullkomligt när jag till slut tappade humöret och besvarade hans tjuriga anklagelser med ett argt "nu räcker det Ivan, nu får du vara tyst och försöka sova". Han bröt ihop fullständigt och började gråta, men ville för sitt liv inte erkänna att han var ledsen. Genom tårarna ropade han JAG SKOJAR BARA LITE MED DIG, JAG ÄR INTE LEDSEN, som att vara ledsen vore det mest felaktiga och pinsamma i hela världen. Och jag står inte ut med just det där, det bokstavligen krossar mitt hjärta när mitt barn är ledsen och inte vill säga att han är det*. När jag kramade honom och sade att man får vara ledsen, det är okej, och det var dumt av mamma att höja rösten sådär, grät han och skrek JAG ÄR LEDSEN FÖR ATT JAG ÄR LITE HUNGRIG, och slet sig ur min famn. (Ville dock inte nappa på erbjudandet att gå upp och äta en banan innan läggningen skulle fortsätta). Sedan låg han och grät och upprepade att han inte var ledsen, att han bara var lite hungrig, tills han somnade, alldeles för sent, efter en ganska dålig eftermiddag. Nog om detta. Jag gick upp och hade en gnagande känsla av att det inte blivit så bra under resten av kvällen. För det hade det inte. Och jag anklagade mig själv. Som man gör. Ehe.

Vanligtvis brukar detta rätta till sig genom att en ny dag börjar, man har glömt gårdagens groll och lägger lite extra krut på att ha en fin morgon innan förskolan. Typ. Men igår morse gick allt åt skogen direkt, han fick vansinnesutbrott på mig för att han inte fick spruta cirka en hel flaska solskyddsfaktor över sig själv och hela vagnen, och sedan behövde jag berätta att det inte var jag som skulle hämta (eftersom det var mormor, och han frågade). Han var rasande på mig, och ledsen, vid lämningen igår och vi skiljdes åt på ett inte så härligt sätt. Han sade åt mig att gå men grät. Jag hade typ ångest hela dagen. Längtade hem från jobbfesten för att make it right igen.

Det var lite bättre när jag kom hem igår kväll och gårdagens läggning var helt vanlig och ganska fin, men i morse började konflikterna om igen. Det är som att han fastnar i sitt "sämsta jag". Blir arg på mig för saker jag inte kan påverka (tex: det finns inte internet utomhus! det blåser!) och skäller och gråter och bara... lyckas inte ta sig ur det. Vid lämningen på förskolan nämnde jag för en pedagog att han är ganska arg på mig just nu och hon sa: ta det inte personligt. Det är kärleksgnäll du får, inget annat. Här är allt jättebra. Han frodas och är harmonisk och trivs och har kul. Det var välkomna ord.

Slut.

15 juni 2017

Går ut och går, det dåliga samvetet hänger på

Hatar hatar hatar när jag "måste" ha barnvakt och Ivan gråter och säger neeeeej mamma jag vill att duuu ska hämta mig och så skiljs vi, han i tårar och jag i inre explosion av skuld. Jag har nästan aldrig barnvakt nu för tiden. Tre timmar i veckan mellan 15 och 18 på måndagar har han sin barntant Lena, som han känt sedan han var under ett år, då går jag på terapi efter jobbet. De har roligt men han är ändå aldrig glad just när hon hämtar. Det ska alltid vara jag som hämtar. När det inte är det sväljer han tårar en stund i början. Gaskar sedan upp sig och har roligt men så börjar det om måndagen efter. Och mitt dåliga samvete är konstant. Ibland får han nästan panik när jag lämnar rummet hemma. Han vill alltid ha mig under uppsikt. Vill aldrig att någon annan än jag ska ha hand om honom. Det är en evig kamp med logistik, att ha dålig samvete gentemot jobbet för att jag hämtar så ofta, går för tidigt för ofta, och ett liv utanför hemmets väggar på kvällstid finns liksom inte. Just nu. Sen en längre tid tillbaka. Och det är fine, jag försöker att inte problematisera det för mycket, han är känslig för separationer och jag kan verkligen utan att det känns som alltför jobbigt, få ihop det. Logistiken. Jag jobbar in luncher och är tillgänglig kvällstid för jobbärenden. Jag kan gå på aw och fester senare i livet. Det ordnar sig. Men så idag, vi har sommarfest med jobbet, jag har bokat mamma som barnvakt sedan veckor tillbaka, jag vill liksom vara med. I alla fall en stund. Jag missar nästan allt annat som mina kollegor gör med varandra. Jag tänker typ att jag är värd det. Att det kommer få bra, Ivan tar inte skada osv, av att hon hämtar i stället för jag idag. 

Förutom att det är sommaravslutning på förskolan idag. 
Förutom att alla andra föräldrar kommer vara där. 
Förutom att Ivan grät helt förtvivlat när jag lämnade idag. 
Förutom att det inte gick att förklara för honom att mamma kommer hem sen, att mamma ska bara jobba lite längre idag. 
Förutom att när han sade men mamma det ska vara du och jag genom tårarna så sprack hela mitt hjärta och rann ut över förskolegolvet. 
Förutom att jag redan bokat om mamma så att jag kommer hem 20.30 och därmed bara är med på festen i två timmar för att hinna hem och säkra läggningen. 
Förutom att allt känns så jävla jobbigt just nu. 

Förutom det blir det nog bra! 

Jag är med i en grupp på nätet med andra småbarnsföräldrar vars barn blivit av med en förälder genom dödsfall, och frågade om de också upplevde att deras barn var extra oroliga och känsliga för separationer. Ville dryfta, eftersom Ivan ju förlorade sin pappa när han bara var åtta månader. Han minns liksom inte livet med sin pappa. Men har hans känslighet med det att göra ändå? Undrade jag. Och blev förvånad när nästan alla svarade typ: nej mitt barn är sååå trygg och tycker jättemycket om både förskolan och sina barnvakter, det är inga problem alls. Nähäpp. Så det kanske inte är det som avgör då. Det kanske är en kombination av händelser, omständigheter, hur han "föddes" och hur jag varit som förälder? Vetefan. Vet bara att det är pissjobbigt och att jag inte vet hur jag ska göra just nu. Har ju ändå inte så roligt på det lilla jag gör när jag känner att Ivan går hemma och är spänd och orolig och väntar på mig. 

För en månad sedan behövde jag jobba kväll för vi hade slututställning (behövde egentligen jobba kväll tre kvällar i rad men deltog bara en, så hej dåligt samvete mot kollegorna) och då var Ivan hemma hos oss med sin farmor. Jag ringde på FaceTime, första gången vi provade det, vid halv åtta. Tänkte säga hej och visa att jag är i närheten och snart kommer hem. Men det gick sådär. Han började gråta och sade mamma du ska vara här. Du måste komma hem nu. Osv. Lade på och var nära till lipen själv. Kände att jag pajade hans humör, som enligt farmor ändå hade varit fint tills jag ringde. 

Okej förlåt för verbal ångestspya här. Hoppas att detta kommer att passera någon gång inom inte alltför lång tid. Älskar min unge så innerligt och vill aldrig att han ska vara ledsen och må dåligt. 

14 juni 2017

Oj förlåt

Och sedan vill jag passa på att be The Stories We Tell om ursäkt för att jag snodde listan av henne och kopierade in även hennes svar och först lät själva första svaret från henne bli kvar även i min post om sommaren? Ändrade direkt, men för den som hajade till över att jag ska åka på löparresa till Transylvanien (pga blogfeeds läser in första versionen och uppdaterar inte alltid) så bör detta ändå nämnas. Jag ska inte det. Inte heller ska jag till Höga kusten. Det ska alltså S. Så, nu var det utrett. Förlåt igen!

Sommarlistan 2017

Hej hej! Nu har psykosen "vilja bli Kristen" gått över och det var ju skönt för det var två ganska pinsamma dygn, hehe. Men nu rullar livet på som vanligt och jag är åter den snart 40-åriga förälder som sitter med listor och planeringar upp över öronen. Bland annat inför SOMMAREN. Och så sprang jag över en sommarlista i en blogg och varför inte göra den själv? Ser absolut ingen rimlig anledning att låta bli. Så here goes:

Mina planer för sommaren: 
Österlen, bada, chilla, mysa.

Hur länge ska du vara ledig?
En månad ungefär. Från cirka tionde juli till cirka tionde augusti. Och för första gången sedan Ivan föddes känns det inte läskigt och jobbigt, hurra! Mest beroende på, tror jag, att vi har fått låna ett hus på Österlen. Det är ju för bra för att vara sant nästan? Vi kommer ha ETT STÄLLE att vara på? Ett där folk får hälsa på OSS och inte tvärtom? Gud, så upprymd över detta att det knappt finns gränser. Lade hela semesterbudgeten på att hyra en bra bil en hel månad. Längtar typ efter detta också. Att vara lite bilburen. Så fritt med bil på landsbygd ändå.

Vad ser du mest fram emot? 
Jag ser fram emot att vara framme från den sju timmar långa bilresa som jag ska genomföra ensam med Ivan, som i princip aldrig åkt bil mer än en timme åt gången och ofta börjar tjata och gnälla om att det är tråkigt efter... en kvart. Hurr. Men att komma fram och installera sig = målbild.

Vad kommer du att köpa inför semestern? 
Hmm. Inte så mycket. Ogillar konsumtion. Men solskyddsfaktor, kanske att jag behöver fylla på Ivans garderob med lite tunnare kläder för en som är över en meter lång, till skillnad från förra sommaren? Kanske någon sommarsko. Kanske behöver gå igenom min egen garderob och se om jag ens äger några shorts/kjolar. Annars tror jag vi får klara oss på det vi har. Plus att huset vi fått låna tydligen har JÄTTEMYCKET leksaker, tågbanor, dockhus, you name it. Iiiih det är så perfekt.

Kommer du att bli brun? 
Nja. Det vetefan? Solskyddsfaktor trettio och rätt mycket tillvaro i skuggan? Plus svensk sommar på det? Lika bra om jag inte blir brun för jag får pigmentfläckar på kinderna och överläppen och det ser liksom lite smutsigt ut. Men lite, säkert. Blir rätt fort brun även om jag inte solar.

Vad kommer du att äta? 
Grillad korv i mängder. Och kanske lite annat. Oklart. Jag kommer inte vara den som drar matlasset denna sommar, har jag en bestämd känsla av. Dels eftersom jag lever med en man som älskar matlagning och kommer att vara med i Österlen åtminstone en vecka, dels eftersom jag får besök av mamma och min bror som också är bättre/mer intresserade av det där än jag, dels eftersom... när jag lagar mat själv blir det minsta möjliga motstånd. Dvs korv.

Vad kommer du att dricka? 
Vatten och ett och annat glas vitt vin på kvällarna gissar jag. Eventuellt rosé? Eventuellt att jag unnar mig lite läsk?

Vad kommer du att ha på dig? 
Funktion före form. Tyvärr.

Det här lyssnar jag på i sommar:
Sommar i P1 och min lista "bilen" och "mjuk vår" gissningsvis. Men också att Emelies klassiska sommarlista Porch Music troligen går varm även denna sommar. Liksom förra. Och den innan det.

Vad oroar du dig för?
Bilresan ned. Oroar mig orimligt mycket för den, men det är ju bara att göra det. Men att köra ensam med barn som evt skriker på motorvägarna, huuuuu. Eller tänk om han blir åksjuk och kräks? Oroar mig också för resan upp. Annars inte så mycket.

9 juni 2017

What would Kristen do?

Igår när jag hade som värst med pms:en (se nedan) och Facebook hade en bugg så att inga previews lästes in och jag därmed inte kunde sköta mitt jobb pga mitt jobb just då var att lägga in cirka 25 fb-poster i en sommarplanering, använde jag en god stund åt att RASA samt bildgoogla en av de snyggaste personer jag vet, nämligen Kristen Stewart.

Kanske hade det att göra med akut behov av verklighetsflykt och önskan att bara VARA NÅGON ANNAN en himla stund? Oklart. Oavsett vad så satt jag och i princip dreglade över hur ball och fin jag tyckte att hon var, vilket - jag vet - är lite patetiskt för en snart fyrtioårig svensk kvinna att göra, men äsch. Så var det i alla fall. Funderade länge och väl på kvällen sen på hennes looks. Vad det är jag tycker är så attraktivt, liksom. Förutom tänderna, hon har alltså den typ av tänder jag har en slags fetisch för, var det nog hela paketet med typ "obrydd med lite trasiga brallor och solbrillor och skitigt hår och olika lager kläder och lite hud här och där"?

Noterade även följande attiraljer som ofta förekom på bilder:

- lattemugg / smootihemugg i hand (okej inte på bilderna nedan men there were PLENTY)
- olika halsband, inte sällan ett med ett hänglås (?) på
- enkla tygskor (I CAN DO ENKLA TYGSKOR?)
- en ball liten mössa som liksom sitter tight och lite på baksidan (är detta vad vi kallar en vanlig hiptsermössa?)
- inte sällan uppknäppt översta knapp i jeans (detta tycker jag iofs inte var så hemskt coolt)



Jahopp, nog om detta. Skoja, inte nog om detta. Fortsatte kolla på bilder hela kvällen sen. Så kan det gå till i en understimulerad pms-kvinnas liv. Vaknade i morse och bara: hmm, kan jag BLI lite mer cool möjligtvis? Provade det spännande greppet: keps bak och fram. Och mer ögonsmink än vanligt. Provade detta hela färden (till fots) till förskolan samt till jobbet (via tunnelbana) för att när jag kom in gå förbi en spegel och inse att det här håller inte. Kepsen åkte fram igen. Men ändå kreativt grepp av mig att experimentera lite, visst? Experimentet var så utpumpande att jag glömde väskan hemma och därmed åkte till jobbet utan pengar och plånbok. Glömde även solbrillor, lektion 1A i strävan efter att bli Kristen. Heh. Kom i alla fall ihåg Ivan, pluspoäng!


Nåväl. Nu har jag fått (låna) 800 kronor av en kollega och jag funderar seriöst på att köpa mig lite fräcka halsband? Hittade ett i en kollegas låda på jobbet och "lånade" lite. Hehe. Om cirka två dygn får jag min efterlängtade mens och därmed är denna pms-psykos officiellt över. Tills dess bjuder jag frikostigt på det här patetiska försöket att bli lite mer cool som en 27-åring Hollywoodstjärna.


(notera: lager på lager, uppknäppt översta jeansknapp, halsband!)

(skjut mig nu)

(ps. borde jag skaffa lite fler tatueringar?)



8 juni 2017

Rage against allt i hela världen

Jahopp. Det här var ju inte så kul. Jag har inte haft pms på ganska länge (pga hormonsipral, som förutom detta underbara med avsaknad av pms också fuckade upp hela mig och därför fick flyttas ut och ersättas av kopparkompisen för nån månad sedan) och HEJ VAD DET GÅR! Nu fick jag pms så det ryker ur öronen här. Vaknade på ett fruktansvärt irriterat humör, var också klumpig och skakig i kroppen (vilket gör att jag tappar saker, skriver fel och går fel hela tiden, vilket inte underlättar effektiviteten, vilket i sin tur gör mig argare än jag var från början) hade NOLL tålamod med till exempel barns tjat och gnäll, fräste och spottade och lyckades bli osams med Ivan ungefär tretton gånger på den korta promenaden till förskolan. Nu sitter jag och vill klösa ögonen ur, tadaaaa, det sociala nätverket Facebook, som strular tekniskt och inte läser in previews, och eventuellt råkade jag utropa en rad svordomar och könsord i öppet kontorslandskap för bara någon minut sedan. Det liksom kryper i hela kroppen och jag kan för mitt liv inte överse med minsta motgång. Kommer jag lyckas hålla sams med mina kollegor hela dagen idag? Borde jag låsa in mig i ett hörnrum och inte utsätta någon för mitt humör idag? Det kan vara så. Det kan också vara så att jag ikväll letar upp de där gamla pillren jag åt innan graviditeten cirka varannan/var tredje månad när min pms skenade ur och gjorde mig till eldsprutande drake som ömsom skällde ut allt och alla, ömsom grät och ville bespara omvärlden min blotta existens. Aaaaarrrggggh.

2 juni 2017

Äsch, kör en enkät till?

Om du hade fått en dotter nu, vad hade du döpt henne till? 

Lo tror jag! Eller kanske Eli?

Har du bra självförtroende? 

Inom somliga områden, ja. Jag har bra självförtroende professionellt, vet att jag är grym på det jag gör och att jag har några superkrafter (jo, sant!) där, så att säga. Som förälder har jag okej självförtroende också. Socialt är det lite vacklande, efter några år i sorg och rätt avskalad från alltför många sociala sammanhang känner jag mig lite blyg och vilsen och ringrostig, allt som oftast. Men så var det i och för sig förr också. Är kanske helt enkelt inte superintresserad av mingel och småprat, generellt? Men självförtroende generellt: gissar på en stark sexa eller svag sjua av tio möjliga. Är dock ganska prestationsdriven och tappar självförtroendet efter en tid av passivitet, både på jobb och privat.

Nämn tre saker på din att-göra-lista? 

Ta tag i röran runt Överförmyndarnämnden, Ivans arv och allt snårigt jobbigt omöjligt astråkigt jättesvårt som hänger ihop med det.
Skriva färdigt boken. Skicka in. Ta semester.
Boka lite resor och biljetter inför ovan nämnda semester.

Beskriv ditt drömutseende. 

Hmm, har någon slags fetisch för tänder som ser ut på ett speciellt sätt. Men det är så svårt att förklara så jag tror jag låter bli att försöka? Men tänk huggtänder och framtänder som liksom går rakt nedåt eller lite inåt och inte står utåt? SVÅRT ju. Se Nina Persson, Patricia Arquette eller… äsch jag kommer inte på fler.

Någon du har kysst? 

Vadå “någon jag kysst”? Förstår inte frågan. Mellan april 2009 och juni 2016 kysste jag bara en person, dvs min sambo. Efter 2016 har jag också bara kysst en person, dvs min nuvarande man. Så det är liksom inte kvantitet jag jobbar om vi säger så.

Har du kvar klädesplagg från då du var liten? 

Något enstaka säkert. Men frågan är var det ligger? Eventuellt har jag tappat bort det. Nostalgifaktor på undertecknad: inte så hög.

Är du nöjd med din profilbild på Facebook? 

Ja faktiskt! Den är bra för att den är fin på långt håll, eller hur man säger. Inte supersnygg på nära håll eller uppförstorad, men som mini-thumbnail gör den sig utmärkt. Ser lite mystisk och ball ut, om ni frågar mig. Hehe.



Vad väljer du, godis eller chips? 

 Godis. Hatar chips, alltid gjort. Älskar godis, alltid gjort.

 Hur uppvaktar man dig? 

Var ursmart! Och egensinnig! Gärna på gränsen till udda? Bonda med mitt barn, var brutalt ärlig och låt mig inte komma undan när jag försöker smita iväg in i distansens och ensamhetens trygga domäner. Och få mig att skratta! Och var lite bossy! Men också oerhört kärleksfull och snäll!

Har du rykten efter dig?

Tror inte det? Eller är jag den där bloggpersonen som hittade sin sambo död i sängen en morgon för snart tre år sedan? Kanske, faktiskt. Men svårt att veta.

Din absolut sämsta egenskap? 

Väldigt konflikträdd och har tendenser att kameleonta mig in i oändligheten för att göra alla till lags hellre än att någon blir missnöjd eller - hemska tanke - sur eller besviken på mig. Det är trist och tröttsamt. Försöker sluta med det. Sedan är jag oerhört dålig på sömn generellt och har också svårt att vila i “nuet”. Behöver träna på meditation.

Din bästa egenskap?

Snabb, smart, snäll. Okej “snäll” lade jag mest in för att det kändes fint med alla S men jag tror ändå jag är GANSKA snäll? Lite? Jo. Bättre än söt i alla fall.

Kan man vara vän med sitt ex? 

Klart man kan. Men generellt tycker jag det kan finnas lite moraliska tankenötter i att vara vän med sitt ex om ens ex fortfarande har känslor för en. Alltså, om man gör slut och inte är överens om att det ska vara slut tycker jag att det ligger ett visst ansvar även på den som ville att det skulle bli slut att hålla koll på om exet kanske egentligen vill vara kompis för att den älskar en så mycket att tanken på att förlora en helt gör ondare än att bara vara vänner. Blir tokig på alla fd par som är bästisar när den ene går hem och gråter i kudden efter varje träff och den andre ba: men VADÅ, det är ju DENS ansvar att säga om det inte funkar för DEN? Hallå, get with the program. Inte okej.

Men visst, klart det går. Och det finns en hel del underbara exempel på detta. Bland mina ex är jag dock till 75% inte vän (ej heller ovän, bara inte i kontakt så att säga) och kanske 25% vän (inte bästis, men liksom kramas när man ses och har inga problem med att gilla varandras bilder på instagram osv).

Har du kysst en kompis?

Ja, rätt många tror jag. Härjade runt där kring Debaser och Riche och Spy Bar och hånglade med det mesta, känns det som såhär tio år senare. Men så var det säkert inte. Dock minns jag en festival när min bästa vän Frida och jag hånglade väldigt mycket och hon besviket konstaterade efteråt: jag KÄNDE inget? Haha. Roliga Frida. Kämpade på.

Hade du kunnat ha distansförhållande? 

Nej. Grattis till alla som detta fungerar för men det är icke för mig.

Hur lång är du? 

1,75. Ungefär. Give or take nån centimeter sådär.

En vacker person? 

 Nina Persson har alltid haft mitt drömutseende så jag säger väl henne igen då. Det är det där med tänderna. Bland annat.

Ett boktips? 

Finna sig av Agnes Lidbeck. För att jag fortfarande inte kan bestämma mig för om jag älskar den eller inte och för att jag fortfarande tänker på den fast det var månader sedan jag lade den ifrån mig.

Bäst just nu? 

Att det är sommar och att magsjukesäsongen är över (PEPPAR PEPPAR INTE JINXA!!!)

Och medan jag lägger mitt barn flyger ett liv förbi därute

Kära mammor till barn på tre år och uppåt: kan vi prata lite snabbt om läggningar?

Jag VET att allt går i faser och det blir sämre och bättre om vartannat, men jag tycker läggningarna den senaste tiden varit allt annat än okej och undrar om jag tänker fel. Såhär gör jag: vid halv åtta börjar jag lägga. Ni vet, varva ned, mysa lite i säng, sen släcka, same old. Vid... wait for it... nio, halv tio ibland, somnar mitt barn. Alltså vi snackar mellan en och två timmar i sovrummet då vi antingen är sams men mitt barn ligger och babblar, skojar, pekar på saker, ställer kluriga frågor, inte verkar trött, alternativt gnäller och tjurar och grinar och vrider sig i all oändlighet. Han sover länge på morgnarna, vaknar sällan före halv åtta, och jag har trots ihärdiga försök inte lyckats göra om honom till kvällstrött och morgonpigg. Min teori nu är att han helt enkelt minskat sitt sömnbehov drastiskt den senaste tiden. Han verkar liksom helt fine med att somna runt nio och vakna runt sju, halv åtta, åtta. Problemet ligger som vanligt inte hos honom utan hos mig, som snart dör uttråkingsdöden av alla dessa timmar i det halvdunkla sovrummet då jag kämpar för att få barnet att somna i "normal läggningstid".

Frågan är, antar jag: finns det hopp om tidiga läggningar eller har mitt barn nått till ny fas i livet då han nöjer sig gott på 10-11 timmars sömn och är därmed all min vakna ensamtid på kvällarna ett minne blott för resten av hans barndom? Det känns lite så. Kanske bättre jag bara inser det och ger upp om att lägga sådär tidigt och slipper bli så besviken och sur vareviga himla kväll i stället.

(Relaterad oro: hjälp, när de börjar skolan ska de vara på plats, vadå, åtta? Halv nio? MÅSTE ÄNDRA HANS DYGNSRYTM SNART JU. Gulp. Men kanske inte ännu. Hmm.)