27 mars 2017

Längtar. Våndas. Osv.

Läggningarna i sommartid går... sådär. Och trots att mitt barn rent objektivt är världens på riktigt gulligaste, jag menar kolla bara på den här...



... så har jag två kvällar i rad spenderat typ 3 timmar på att försöka övertala honom att det visst är sent och att han visst inte kan få springa upp och leka ännu ett varv. Jag har till och med använt mig av hot, som den exemplariska förälder jag är ("om du inte slutar nu kommer jag att SLÄCKA NATTLAMPAN!!!") men det har ändå tagit tiiiiiid. Och jag har blivit stressad. För jag behöver läsa igenom boken ännu en gång, det här varvet är sjukt nog bara tredje kompletta från start till slut, innan jag träffar förlaget imorgon. Så att jag vet vad det är vi ska diskutera, liksom. 

Med anledning av att jag inte riktigt hunnit läsa min egen bok så många gånger blir jag varje gång, vid ett flertal tillfällen, helt förvånad för det kommer kapitel och partier jag helt glömt bort att jag skrivit. Hmm. Undrar om det är en bra grej? Jag tror kanske inte det? 

Jag tänker mig, och hoppas, att det inte ska kännas så när den väl går till tryck. Då vill jag gärna känna mig åtminstone relativt bekant med min egen text. Som det är nu kan det flyta förbi sidor, fler i början än i slutet, som jag på riktigt tycker är bra. De håller. De är inte 100% perfekta, men de är långt ifrån dåliga. Men det flyter också förbi partier jag verkligen inte gillar. Jag blir uttråkad av dem, tycker de är trista och att språket inte duger, tycker att det "saknas något" men är inte säker på exakt vad. Vissa stunder känner jag för att bara slänga hela skiten, det här går ändå inte att rädda tänker jag då. Sedan kommer lyckligtvis några sidor som jag tycker är helt okej igen. Ikväll vid läggningen fick jag dessutom en idé om att lätta upp texten med att spränga in en typ av andra texter mellan vissa av kapitlen. Dessa texter har jag inte börjat skriva ännu. Jag är inte heller säker på att det finns tid att skriva dem. Åh, livet som amatörförfattare ändå. Så glamouröst! Så fyllt av kreativitet och FLÖDE. Inte. Men jaja. Nån ska väl skriva en bok på det här himla splittrade sättet också, right? 

Snart är klockan tolv och jag hör på Ivans andning att han är på väg in i sin mardrömsfas. Den brukar komma typ tre timmar efter att han somnat. Vissa nätter sover han sig igenom den, gnyr bara lite, andra väcks han av sina drömmar och jag tröstar och bär över honom till min säng. Förklarar att han bara drömde. Vissa nätter flyttar jag över honom ändå, utan drömmar, det ska villigt erkännas, bara för att jag tycker om att ha honom sovande bredvid snarare än några meter bort. Det är inte som att det är särskilt trångt att dela säng med en 15 kg lätt enmetersperson när man har en dubbelsäng till sitt förfogande. 

Det är för övrigt ganska tydligt, när jag läser igenom boken vars handling börjar 2009 och slutar 2016, att ett genomgående tema är jag själv, kämpandes mot ett slags inneboende känsla av isolering och  ensamhet. Både i relationer mellan vuxna och i den tillvaro jag hamnade i efter att jag blev ensam kvar (med Ivan). Det är så dubbelt det där, för mig. Jag tror inte att jag är så särkilt bra vare sig på att hitta mening ensam eller att ge mig hän och släppa loss/in i en riktigt intim relation. Jag tror att jag och Ivans pappa hade den grejen ganska gemensam och att det var en av anledningarna till att det ändå funkade så länge mellan oss. I livet så som det blev efter att han dog har jag ofta svårt att se tillvaron som "hel" med bara ivan. Vilket är orättvist eftersom den är det. Det här är min tillvaro och det finns tusentals andra ensamstående föräldrar därute. Det är liksom inte en SÅ stor deal? Vi är knappast ett unikum. Ändå känns det ibland så. Och i bitar av boken kan jag känna att den här gnälliga priviligierade gamla tanten bara borde ta och hålla käft och uppskatta allt hon har i stället för att beklaga sig och gapa efter mer. Visst säljer jag in den bra nu förresten? Ehe.

Äsch, jag antar att jag bara behöver få träffa förlaget imorgon. Höra vad de tänker, skaffa mig en tydligare bild över vartåt vi ska. Ta emot deras tankar och hitta lite ny energi i en riktning. Oavsett vad det blir ska det bli så himla skönt att få någon annans ögon på texten. Längtar och våndas på samma gång. Imorgon vet jag mer. 

Suget. SUGET!

Nej nu jävlar blev jag så intensivsugen att jag får hålla i mig själv HÅRT för att inte börja bingekolla denna sprillans nya och förmodade genialiska serie mitt på jobbet.

Cup Iran 

"I Iran är det strängt förbjudet för kvinnor att vara på stadion när män spelar fotboll. Under åren sedan revolutionen har kvinnor blivit arresterade när de trotsat förbudet. Detta är anledningen till att kompisarna Anna och Farvash har bestämt sig för att sätta ihop ett svenskt lag och ställa upp i turneringen Det svenska laget, som precis som dom andra, består av en mix av konstnärer, artister och före detta fotbollsspelare åker såklart dit för att vinna - men ännu viktigare: för att få se sina managers på stadion. Till sin hjälp har de en tränare som är en legend i sitt hemland - iranska landslagets fd tränare, Abbas Razavi. Ett lag ska bildas, historia ska skrivas och Anna och Farvash ska föra sitt lag till seger."

26 mars 2017

Scenkonstmuséet für alle!

Alla måste gå till scenkonstmuséet! Stora som små. Alltså jag ÄLSKAR när muséerna tänker till och anpassar delar av utställningarna för de mindre besökarna. Scenkonstmuséet kryllade av grejer för två dansanta treåringar att roa sig med, tex: 



Dansrum där kropparna som dansade projicerades på en vägg och det bildades balla mönster och ljud baserat på rörelserna som dansades.




Dansrum där varje vägg var film, av människor som (proffs)dansade. Olika stilar, allt från flamenco till balett till breakdance och fridans. Barnen stirrade, härmade, NJÖT LOSS. 



Station för att prova olika kostymer. Tex balettklänning och, som Ivan beskrev sin egen outfit, Elsaklänning. En scen där barnen kunde beskåda sig själva i ovan nämnda kostymer. 



Möjlighet att prova marionetteater till olika musikstycken. 



Möjlighet att prova olika instrument. 

Massa, massa annat. Så sjukt perfekt var det. 


PS. Gratis på söndagar. DS. 

Till Susanna...

... som skrev en kommentar som inte var för publicering: fick inte med din mailadress så kan inte svara. Men mig når du på schmarro at gmail punkt com, så skriv gärna dit! Hjärtemoji.  

25 mars 2017

Helg schmelg

Jag får alltid lite extra ångest när fredagen närmar sig och kollegorna och vännerna går in i aaaah-snart-helg-fy-fan-vad-GÖTT-mood och jag själv inte har några direkta planer med Ivan. För mig känns det ganska mycket tvärtom. Inte så mycket för att det blir helg och ledigt per automatik, mer för att jag då tvingas in i min värsta grej i den här ensamföräldertillvaron jag lever: den då jag behöver "störa" andra. Alltså jag vet att jag inte stör egentligen. Men när jag chattar upp vän efter vän med barn och på ett så chillat sätt jag förmår förhör mig om deras helgplaner för att försöka utröna om det är något vi kan hänga med på (utan att tjata oss in eller bjuda in oss själva) känner jag mig alltid så himla... svag och i vägen och patetisk och klängig. På något sätt. Och när jag hojtat till cirka tio personer att vi "gärna hittar på nåt" och dessa tio i princip svarat "kul, vi hörs!" utan att det egentligen bestämts något, är det så jävla motigt att höra av sig igen och ba "eh hej, nu är det lördag, vill ni kanske ses". I alla fall för mig. Så jag låter ofta bli. Och ser dem hitta på grejer på instagram och blir deppig för att de inte tänkte på oss men säger inget om det heller. En vill väl inte vara ett himla välgörenhetsprojekt heller. Då får vi hellre roa oss själva, jag och Ivan. Även om det blir allt svårare ju längre tiden går och ju mer Ivan börjar känna att en helg utan andra barn att leka med är ganska trist. 

Trots att åren har gått och det här är min tillvaro nu så lyckas jag aldrig helt vänja mig vid känslan av att behöva be andra att ha med oss i åtanke när de gör saker. För om vi inte ber om det så passerar dagarna och veckorna och folk gör som folk gör mest: sina egna grejer. Med sina familjer. Åker på museum eller träffar släkten eller sticker till Ikea eller renoverar hemma eller you name it, sånt folk gör. Sånt jag också gjorde fram tills för några år sedan. Och jag hatar-hatar-HATAR att känna mig som den påhängsna patetiska som inte har ett eget liv. Alltså fuck vad jag slåss emot det. Alltid när det handlar om helger och lov och långledigheter. 

Med detta sagt så har den här helgen varit himla fin ändå. Igår kväll kom Ruben och Bill förbi på fredagsmiddag. Det var nästan ett halvår sedan vi sågs. Och mycket har hänt med både Ivan och blll. Plötsligt finns där en vilja att interagera rakt med varandra utan oss vuxna som mellanhänder. Man ser hur de iakttar, först avvaktande men sedan allt mer direkt, för att snart - när marken känns trygg - börja rikta ord och initiativ rakt i varandras riktning. Till slut leker de och roar sig helt harmoniskt i varandras space. Vi vuxna kan sitta En bit ifrån och förundras över hur gulligt det låter när de pratar med varandra. När de gick hem vid halv åtta utbrast Ivan att han ville träffa dem snart igen. Det gjorde mig så glad. 

Idag var jag och Ivan först på mamma mu-utställningen på Kulturhuset. Själva. Det var sådär. Såg ut som de flesta andra barn hade roligare än Ivan, som blev för nervös av alla andra okända ungar och flera gånger uttryckte en önskan om att antingen de, eller vi, skulle lämna lokalen. En fin stund vid en liten buss hann vi i alla fall få ihop under de 45 minuter vi stannade kvar. 



Sedan begav vi oss till Medelhavsmuseet där Emelie och ante och Josef, jämngammal med Ivan, var. Museet i sig var ganska trist och till en början påpekade Ivan att han tyckte att josef var "läskig" för att han "lät så mycket" (läs pratar med en ganska bastant stämma) men lagom tills vi landade hemma hos Emelie och Ante och lagade våfflor så vände allt och barnen började leka så himla fint. Babblade, hittade på fantasilekar, busade, stimmade, skrattade. Det slutade med att vi umgicks hela dagen. Först vid sju rullade vi hem och då deklarerade Ivan att han älskar Josef och saknar honom. Jag är så sjukt glad och rörd över detta. Det känns som att det verkligen börjar lossna socialt för Ivan. För mig är det stort. 


När vi kom hem var det välling och mars i säng och sedan jobbade jag lite med boken och nu ska jag sova pga är utmattad efter dag på språng mellan 10 och 19. Imorgon kanske vi möter upp Erika och ayton och går på scenkonstnuséet. Hoppas. 

24 mars 2017

Fyraåringarnas hemliga liv

På SVT Play just nu finns en serie som heter Fyraåringarnas hemliga liv och beskrivs såhär på hemsidan:

Vi ser dem leka på gården utanför dagis. De skrattar och jagar varann. Men vad pågår egentligen mellan dem? Hur ser det psykologiska spelet ut mellan fyraåringar? En grupp forskare beslutade att ta reda på det med teknikens hjälp. Vi fortsätter följa 4-åringarna, som utvecklar sitt språk och sin empatiska förmåga i leken med varandra. Men vad pågår egentligen mellan dem? En grupp forskare får unik inblick i hur deras samspel ser ut med teknikens hjälp.

Det handlar alltså om tio brittiska fyraåringar som bjuds in till en sommarförskola (typ) där de hänger under ett par veckor tillsammans och möjligheterna till lek och samspel är oändliga. Två pedagoger tar hand om barnen under dagarna. Barnen filmas i varje hörn - inklusive där de leker själva och inte i närheten av pedagogerna - och två forskare sitter i ett kontrollrum i närheten och bevittnar och kommenterar det de ser och hör. Tittaren får också viss inblick i barnens hemmiljö, typ om de är äldst i en syskonskara och hur deras föräldrar beskriver sina barn.

I andra avsnittet tillkommer ett nytt barn som inte var med i första, en pojke som heter Elliot som precis som Ivan lever ensam med sin förälder (förvisso med ett äldre syskon) eftersom en av föräldrarna dog när han var... typ två tror jag att det var. Denna pojke är extremt osäker i den nya situationen och vill inte lämnas ensam med de andra barnen och pedagogerna. Gråter mycket, bär med sig fyra gosedjur hela tiden, har svårt att slappna av och delta i aktiviteterna. Jämfört med många av de andra fyraåringarna verkar han, åtminstone i början, mycket yngre. Mindre säker. Hela tiden riskmedveten, vågar inte vara med i de uppstyrda gruppaktiviteterna osv.





Ja, ni fattar. Tycker serien var ganska intressant överlag, så ett generellt tips här till alla som gillar typ dokusåpor samt barnpsykologi, men låt oss återgå till Elliot.

Mitt hjärta när jag såg detta avsnitt: KABLOFF! Smälte ut i en pöl i sängen och sen låg jag och bölade varje gång Elliot ens närmade sig kameran. Lilla hjärtat. Jag känner så himla starkt för den här ungen, och min egen, och alla andra ungar därute, som genom olika händelser i deras liv som de inte valt själva (och nästan aldrig delar med sina jämnåriga kamrater men ändå tvingas förhålla sig till och som kommer att forma deras liv och personligheter för alltid) går runt och kämpar på sina små sätt med att få ordning på kaoset och hitta trygghet och utvecklas samtidigt. De finns där. De går runt där, och kämpar på med att på sin lilla nivå bearbeta saker de varit med om samtidigt som de försöker passa in i grupper, vara med i gäng, hänga med i utvecklingar osv.


22 mars 2017

Hon läser - igen

Nu läser jag igen. Melissa Broder, So Sad Today. Älskar den, men det känns som en nobrainer att ens säga det. Älskar också att kunna läsa igen. Alltså, jag har kunnat läsa hela tiden (sen jag var sex år i alla fall) men har haft så djävulens svårt att koncentrera mig de senaste åren. Sedan aksel dog, men också en tid innan tror jag? När Ivan var spädbarn fann jag ingen ro. Allt var så stressigt runt sömn och amning och uppvak då, som jag minns det. Och, läste jag under graviditeten? Minns inte. Lite kanske. Nåväl. Nu läser jag i alla fall den här. Vsg för lite smakprov. 


Och på ett annat tema: 


Eller okej det var visst lite på samma tema inser jag nu. Skitsamma. Jag gillar hennes språk. Det är enkelt och kargt och roligt mellan varven och i extrem avsaknad av smet och krusiduller. Precis som jag vill ha det. 

(På tisdag nästa vecka har jag möte med förlaget så då slutar jag läsa och börjar skriva igen. Hoppas jag.)

Igår kväll läste förresten jag en fem och ett halvt år lång chatt på Facebook. Nämligen den mellan mig och aksel. Hade inte insett att de sparas där, trots att personens konto sedan år är borttaget. Orkar inte (och detta beror mer på att klockan snart är elva och jag är trött än emotionellt utmattad kan tllläggas) beskriva det alltför mycket närmare än jag redan gjort en gång ikväll, på instagram, så here goes: 


20 mars 2017

Sommarn kommer. Hjälp.

Vårdagjämning idag. Vet inte ens vad det betyder och orkar inte googla. Gissar på att... hmm... nej jag vet inte. Ljusare för varje dag har det ju blivit länge. Och årets ljusaste dag kommer väl nån gång runt midsommar. Kanske är det för att dygnet nu består av fler ljusa än mörka timmar? Äsch jag får väl googla då. När jag skrivit klart detta. 

Sommaren närmar sig ju oavsett. Och även om jag börjar få rutin på detta - det här blir vår tredje tillsammans efter att aksel dog - så är det inte helt odelat härligt och enkelt att närma sig en ledig period på fyra, fem veckor utan så många planer. Det är på helgerna och loven som vi behöver andra människor som mest, jag och Ivan. I vardagen är det ganska, för att inte säga väldigt, enkelt nu för tiden. Jag hämtar mellan fyra och fem, vi går hem, äter mat och badar och hänger runt några timmar, sedan läggning, sedan viss egentid för mig. Men på helgerna och loven blir dagarna så långa om vi inte hittar på något med andra. Det funkar såklart, det funkar till och med helt okej någon dag då och då, men helst inte för många. Vi klättrar på väggarna inomhus och jag är väl kanske inte Ivans absolut mest stimulerande kompis i parker och på museum och utflykter längre. 

Helgen innebar en sådan typ av kontrast. På lördagen åkte vi på utflykt med en av Ivans dagispolare + mamma. Buss och båt till Djurgården, sedan Nordiska Museet, barnen hade så sjukt kul med varandra och när vi landade hemma framåt tre igen var alla ganska nöjda och tillfreds. På söndagen var det lite tvärtom. Jag vaknade upp med viss kemisk ångest efter vinet jag druckit hos min kollega kvällen innan. Mamma behövde åka hem till sitt, i Uppsala. Ivan ville göra något roligt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle erbjuda. Sms:ade de flesta vänner med barn jag känner men alla pysslade liksom med sitt på sina respektive håll. Parentesnot: gud vad jag avundas alla med massa kusiner och farmor och mormor och morbror och sånt i samma stad? Verkar så himla härligt och verkar också lösa så mycket vardagsumgänge? Slut på parentes. I alla fall. Vi tog pendeln ned till city och tog oss till Kulturhuset. Där var rum för barn stängt pga sjukdom och biljetterna till Pettson och Findus-utställningen var slut. Vi åt lunch och rörde oss tillbaka till söder. Där träffade vi min vän Frida och gungade en stund i en park. Gick sedan till ringen och tog några varv utan att shoppa. Rörde oss hemåt och när vi väl var hemma igen kändes det som dagen varit åttahundra timmar lång. Då var klockan tre eller fyra, jag minns inte. Ivan var lätt uttråkad och de återstående vakentimmarna flöt ganska sakta. Så kan det ju vara ibland. Inget konstigt med det. Men fem veckor av den känslan i sommar undanbeder jag mig vänligt men/och bestämt. Vi måste göra planer. Vi kan inte vandra runt sådär hela sommaren. Vi kommer bli galna. 

Kollade nyss vad det kostar att hyra en bil en månad i juli/augusti. Mellan åtta och nio tusen ungefär. Det kanske skulle fungera men är nog lite i mesta laget. Framförallt om vi inte har någonstans att åka, hehe. Sunfleet kostade nio tusen men då ingår å andra sidan parkering nere på vår gata. Hmm. Funderar vidare på detta. Samt på sommaren i övrigt. 

Vsg för gullig bild från förra sommaren: 


Kors i taket - jag har läst EN BOK?

Jag har ju inte läst böcker på ett längre tag. Kanske har det gått närmare ett år? Jag har liksom inte känt att jag har fått, har inte gett mig själv tillstånd när jag ju behövt skriva på min egen, och dessutom har jag alldeles för lätt att bli så inspirerad att jag av bara farten börjar härma författarens språk, ton och melodi när jag skriver själv. Och det vore inte bra. Men nu befinner jag mig i paus och väntan och slukade därmed min första bok på evigheters evighet: Finna sig av Agnes Lidbeck.

Först och främst: några sidor jag fotade, av en eller annan orsak, varsågod.








Sedan: de recensioner jag läste i efterhand med citat från varje.

Dagens Nyheter - om låsning i normaliteten

"Anna följer mallen minutiöst, men har samtidigt hjälp av en lakoniskt alienerad och ibland sarkastiskt skitrolig berättarröst, som ger både huvudpersonen och läsaren god koll på alla krumbukter i anpassningens tjänst. Greppet ger en ovanlig klarhet, eftersom kvinnor i verkligheten sällan är medvetna om manipulationerna som krävs för att följa de överenskomna riktlinjerna. Men omedveten är inte samma sak som oskyldig. Självinsikt är varje människas förbannade plikt."

"I slutet klargör Lidbeck att Annas eventuella frihet bara kan uppnås bortom den regisserade berättelsen, och en oregisserad berättelse är inte möjlig att skriva. Kort sagt: Lidbeck hotar med ”att gilla läget” är det enda som gäller i kvinnolivet. Men nej, jag köper inte det. Berättarrösten är för arg för att landa i total depression. När Anna tänker på framtiden genom att vägra tänka på framtiden passerar hon omärkligt en point of no return: ”Och sedan? Den frågan är farlig att ställa, den leder till andra”."

SvD - tvåsamheten skildrad med cyniskt bett

"Där kliver berättaren fram hel och hållen i sin vrede mot patriarkatets tröttsamma förtryckarmekanismer. Men något annat skymtar också fram. Ett förakt, eller är det en förtvivlan, inför kvinnans beredvillighet att böja och bända sig till den form som krävs för att passa in det malande maskineriet."

Expressen - sensationell debut om att vara vit mans slav

"Det är en bok som man gärna skulle vilja tolka politiskt. Är den feministisk – eller tvärtom en konservativ kritik av vår tids tomhet, själlösheten i en postmodern urbanitet där en abort är billigare än en råsaftcentrifug? Boken – och författaren – är dock för smart för att låta sig placeras i ett entydigt politiskt schema. Läsningen för tanken till den strama objektiviteten hos Lena Anderssons Ester-romaner, till äcklet och masochismen i Karolina Ramqvists ”Flickvännen”, till den svala distansen i Therese Bohmans ”Den andra kvinnan”, till diskbänksrealismen i Kristina Sandbergs Maj-trilogi"

Kulturnytt i P1 - Agnes Lidbecks debutroman är både skärpt och kuslig

"Och Lidbecks egen blick blir aldrig värderande, vilket ökar spänningen. Hon låter Anna iaktta sin kropp, hans kropp, barnens fjun och gester från en sorts nollpunkt, som om ingen gjort detta tidigare. Hon räds inte Annas oförmåga, som skulle kunna läsas som känslokyla – nej, hon undersöker världen utifrån den. Den lilla världen. För det är där Anna sitter fast."

Nog om detta. Själv har jag förbannat svårt att formulera mig runt både boken och min egen läsupplevelse ännu. Men vi kan sammanfatta det med att den tar, boken, det gör den verkligen. Den sätter sig i en. Den gör ont och den provocerar och den belyser och den problematiserar. Jag kastas mellan att vilja ruska om Anna i boken, säga åt henne att börja leva sitt liv lite mer så som hon önskar, men i nästa sekund inser jag att Anna formulerar mina egna innersta och mest skamfyllda tankar. Kring föräldraskap och att bli sedd, kring makt och icke-makt och kring kärlek. Och livet. Och samhället. Precis som Lena Andersson lyckas Anges med konststycket att presentera en huvudrollskaraktär det är svårt att sympatisera med, hon är liksom inget offer. Samtidigt som hon är det. Strukturellt betecknat. Jag har nyss läst ut boken men jag tror att jag kommer att tänka på den en ganska lång tid framöver. Den stör och berör och rör runt och ställer frågor och ger kanske inga exakta svar och jag misstänker att det är precis det som gör den så stor. Jag skulle bli extremt förvånad om inte det här blir nästa stora bok för kommande årets bokcirklar. 

18 mars 2017

Arla lördag

Jag misstänker att sötebrödsdagarna då min unge helst sovit till 08.30 om morgnarna är över. Senaste veckorna (OBS vi har jättemörkt sovrum så det är inte ljuset, i alla fall inte i bokstavlig bemärkelse) har han allt oftare smugit sig upp före sju. Närmare sex än sju faktiskt. Som ett vanligt barn alltså. Detta kommer göra underverk för mina jobbtimmar och jag är egentligen inte hatisk till tidiga morgnar men en lööördag, när kvällen innan blev "seeeeen" (okej 21.00 för den lille, 23 för den stora ehehe), och det är två timmar tills Morgonsoffan på tv börjar, så känns det lite tidigt. 

Men men! Solen skiner och idag ska vi på museum med två gulliga från Ivans förskola. Ivan vill gå till moderna men jag tolkar hans önskan som att han egentligen menar nordiska så det är alltså dit vi ska gå. För första gången. 

På kvällen kommer min mamma hit och ska lägga Ivan första gången. Jag ska gå på middag hos en kollega. Det var evigheters evigheter sedan jag gjorde något utanför hemmet på kvällstid så det känns nästintilll förbjudet och liksom pirrigt. Haha. Det är alltså några timmars samtal och några glas vin med de jag umgås med hela dagarna på jobbet vi snackar. 

Igår hängde vi hos Emelie och Josef efter förskolan. Det gick precis som väntat: fint i små stunder men ganska många stunder deklarerade Ivan i olika grad av gnällintensitet att han ville gå hem. När jag frågade varför svarade han "för att Josef låter så mycket och jag tycker det är läskigt". Detta är ett sådant typiskt exempel på Ivan efter en lång dag på förskolan, har liksom inte så mycket filter att sortera bort stimulans eller ljud. Josef låter inte så mycket mer än att han pratar med en ganska bastant stämma alltså. Och ganska mycket. Men vi snackar inte en skrikig härjig miljö eller så. Nåväl. Vi höll ut till halv åtta och sen grinade Ivan för säkerhets skull lite när han gick hem för då ville han plötsligt vara kvar. Hashtag treåringar.