30 maj 2006

Jag är prosopagnostiker

Det finns ett namn på mitt absolut största handikapp. Ansiktsblindhet, läser jag i SvD idag, är det vardagliga namnet på prosopagnostism, som betyder att man är totalt bortkommen i djungeln av ansikten omkring en.

Sån är jag. Jag har i hela livet skämts för att jag inte känner igen folk. Folk blir arga på mig och har tyckt att jag varit divig när jag inte hälsat. Jag har frågat "vem var det" fast det handlat om mina egna vänner när vi stött på varandra. Jag har testat att vara ärlig och säga att jag inte minns vilka folk är. Jag har testat att ljuga och låtsas känna igen utan att haft en aning. Jag blir förvirrad i filmer med många skådisar i samma ålder.

" Personer med mellansvår ansiktsblindhet känner igen anhöriga och nära vänner – men har det svårare med alla andra."

Jag fastnar för detaljer. En näsa eller en lukt. En frisyr eller, ännu oftare, en röst. Men för ansikten är jag blind. Och jag har nu en diagnos. Jag är PROSPOPAGNOSTIKER - hör ni det? Jag är inte dum i huvudet! Jag förtjänar kärlek precis som vilken annan människa som helst. Så det så!

Dagens citat

"Men kan vi gå ut och röka nu? Jag känner typ hur mina flimmerhår växer ut, och det tänker jag inte låta ske."

Bad Hair Day...

..... och sen vill jag bara påpeka att jag numera SMINKAR över en mindre blåtira som en PÄRSON gav mig genom att tappa en INBUNDEN bok i mitt ANSIKTE en natt för inte så LÄNGE sen.

Mina skador börjar bli löjligt frekventa.



Dröm #1

Jag drömmer så mycket. Varje natt.

Inatt: vi var på landet, ett gäng människor, vid en blöt gräsmatta och ett rött trähus med vita knutar och spindlar i vardagsrummet. Trägolv som knarrar. Fest. En dekad heroinist ligger utanför, vid en stor sten, håller på att dö. Skakar och är sårig i ansiktet och håret är smutsigt och orange. Jag vill inte ta tag i saken, vill att någon annan ska styra upp, vill gömma mig och inte titta, men alla ber mig hjälpa honom. Som att jag vore den enda som skulle kunna. Jag försöker ringa 112 men får ingen mottagning på mobilen. Han dör framför mina ögon. Jag tror han dör.

29 maj 2006

Citat och småprat

Dagens citat:

"Meh. Det är väl inte bara tiggare som har rätt att vara olyckliga heller!"

Dagens meningsutbyte:

- Jag kan inte vara med dig på onsdag. Jag ska vara med E då.
- Jaha. Då måste vi va imorrn. Vad ska ni göra på onsdag då?
- Kolla lesbiskt.
- Aha, L-Word. Är det inte på TV ikväll?
- Jag vet inte, vi kollar ju nedladdat.
- Jo. Det är ikväll klockan tjugotvå nollnoll.
- Ah coolt. Då kollar vi.
- Nej tyvärr, det går inte. Det är "den perfekta penisen" fem i tio.
- Jaha. Ok.























Dagens låt 060529

Dagens låt är, självklart, Smoosh - Rad.

Hon är så liten, sån cool liten rapröst. Och så sjunger hon "maybe you should be a little HAPPIER" så himla amerikanskt och snyggt. Ungefär som jd i Nanny Boo Boo, när hon sjunger "all night, we've been talking to LIARS". Eller i samma låt "lets synchronize our movements 'til they're SUPER SICK". Oh. Vissa uttal alltså. They make me crazy. Jag hakar upp mig.


Läkben

Idag hos sjukgymnasten fick jag bekräftat det jag alltid misstänkt:

Min kropp är svinbra på att läka. Bara en dryg vecka efter att gipset åkt av har jag nästan full rörlighet i den brutna handen. Alltid nåt att vara stolt över, i brist på annat.

Inatt drömde jag att en person sade att jag var fittig.

28 maj 2006

Popaganda, för sista gången.

Alltså på riktigt. Klockan är snart åtta och det är söndagskväll och min lägenhet ser ut som bajs och jag har inga rena kläder och jag har ingenting i mina skåp och min ångest är ENORM. Är det därför jag sitter på jobbet just nu? Helt ensam?

Jag vill hem och sova bort den här kvällen. Men jag har inte samvete att komma hem till mitt hem i det skick det befinner sig just nu. Åh. Varför blir städningen alltid en issue?

Men i alla fall. Popaganda. Vi lyckades otroligt bra, jag och Frida, att do it with grace and let no rain ruin our humör. Nejdå. Gud vad jag har haft kul. Och Gud vad jag har spenderat pengar. Och Gud vad jag känner mig tom idag.

Konsert jag inte trodde jag skulle gå i taket över: Lo-Fi-Fnk. Oj vad bra. Oj vad dansant. Bättre än skivan. Svängigt som nästan inget annat.

Konsert jag inte trodde jag skulle börja grina av: Hello Saferide. Efter fyra dagars alkoholkonsumtion är det kanske inte så konstigt om ens mjukaste emosidor hoppar fram som en blixt från klar himmel just när hon sjunger "there are things you need to know about me, i am weak right now so weak right now". Buhu. Tur att solbrillorna var på. Annars hade jag känt mig som en töntig 14-åring.

Konsert som var grymt bra i ögonblicket men som i retrospekt känns överskattad: I'm From Barcelona. HerreGUD vad de klämmer i, från tårna, med sin hurtighet. Det går inte att vara sur, det går inte att inte le. Men ändå. HerreGUD. Lugna NER er.

Konsert jag trodde jag skulle gå i taket över men som inte gjorde just från eller till: David & The Citizens. Helt plötsligt kändes det daterat. Och icke-berörande. Jahapp. Det var ju synd.

Konsert jag knappt minns: Mew.

Konsert jag förbannar mig själv för att jag missade: Zeigeist. Varför? Varför varför varför? Det var det jag såg allra mest fram emot. Och det fanns EN enda tid att hålla i minnet igår kväll. Varför? Är? Jag? Så? Dum?

Förvånande händelse #1: Att bli inlåst i en kötthiss. Att hoppa in i en kötthiss. Allt i samband med kötthissen.

Förvånande händelse #2: Jag spelade fotboll igår. Eller nej. Jag sparkade boll. Säkert tio gånger, och jag var fruktansvärt dålig, förstås, och jag skäms när jag tänker på det. Men det gjorde jag.

Popaganda at large






































Dagens citat

I leran på Popaganda, den fjärde dagen i rad vi står med vinglas i händerna, utbrister Frida:

- Fan, jag känner en bra pepp. Nu ska bara kroppen leva upp till förväntningarna.

Summer's going to take the pain away

Have you ever had the feeling that no one really knows what you're all about, and when you try to show them they all have things to do tonight.

Emo emo emo emo emo emo emo emo emo emo

Söndag

Fan

Ölbångar

Igår fick jag ett unikt tillfälle att säga något jag aldrig förut sagt. I backstagebaren fanns en korg skyltad med ordet "Ölbångar". Och jag frågade tjejen i baren "vad är en ölbånge". vad. är. en. ölbånge. haha! eller heter det ölbång? Min gissning var ungefär samma som vinballe men the fact att det fanns en speciell korg för ölbångarna gjorde mig tveksam. Tjejen i baren upplyste mig vänligt om att "vissa artiser får ölbiljetter". som att det vore svaret på min fråga. jaja.

Åh nej.

Åh nej. Åh nej. Åh nej.
Det här kan inte bli en bra dag.

26 maj 2006

Dvärgar och Dödssynder

Inatt pratade vi om de sju dödssynderna. Och om vilken dödssynd som mest stämmer överens med en själv. Jag kan inte släppa det, och tycker inte heller att det räcker med en dödssynd, så jag tänker såhär. Man har fem enheter. Man måste fylla upp dessa enheter med dödssynder. Sammansättningen blir personen. Alltså, följande är de sju dödssynderna:

# (Superbia) - Högmod
# (Avaritia) - Girighet
# (Luxuria) - Vällust, Otukt, Okyskhet
# (Invidia) - Avund
# (Gula) - Omåttlighet, Frosseri
# (Ira) - Vrede
# (Acedia) - Lättja, Likgiltighet, liknöjdhet

Och följande, högst charmanta, sammansättning blir jag:

1. Lättja.
2. Lättja.
3. Vällust.
4. Avund.
5. Girighet.

Denna lek kan även appliceras på de sju dvärgarna, men de är så svåra att komma ihåg. Kloker, Toker, Prosit, Butter, Glader, Blyger, Trötter. I så fall är min kombo:

1. Kloker.
2. Kloker.
3. Glader.
4. Blyger.
5. Toker.

Trauma i mathiss

För några månader sedan fastnade jag med två för mig okända personer i en trång hiss på väg till en efterfest. Jag minns hur det var en väldigt ovan känsla att småprata och försöka lära känna varandra under inlåsta förutsättningar. Jag minns också att jag lovade mig själv att sluta ta hissar mitt i natten.

Inatt gjorde jag dock något helt ofattbart. När allhuset nästan helt och hållet tömts på folk efter Popagandas första (regniga, ISKALLA) kväll sprang jag och Elias för att hämta min väska som jag gömt bakom en högtalare vid dansgolvet. Väl därnere vill Elias gå på upptäckarfärd i köket och ropar förtjust åt mig att komma eftersom han hittat en matvaruhiss, en sån där liten som man skickar brickor och tallrikar i. Han har lyckats krypa in i den lilla, lilla hissen och sitter nu ihopvikt som ett Z med knäna under hakan och säger åt mig att göra detsamma. Av någon outgrundlig anledning hoppar jag in i hissen, och av en ännu mer outgrundlig anledning sitter jag kvar då Elias ber en tjej som jobbar på Allhuset trycka upp oss några våningar.

Hissdörren stängs, det blir mörkt, det luktar kött. Den börjar åka uppåt. Man ser ingenting och det är väldigt trångt. Hissen stannar och jag vill snabbt öppna dörren och hoppa ut, kommer plötsligt ihåg att jag lider av klaustrofobi. Men dörren går inte att öppna inifrån. Vi är inlåsta i en kötthiss. Och utanför är det tyst. Vi har alltså hamnat i någon slags övre kök där ingen befinner sig och ingen hör hur jag smått paniskt bultar på ståldörren. Jag ser framför mig hur vi dör, hur syret tar slut, hur en kock kommer hitta oss dagen efter, i z-ställningar och kvävda.

Lyckligtivs fungerade telefonerna därinne och vi slapp dö. Elias ringde Pär som bad en vakt komma och rädda oss. Och vakten sa att han alrig sett något konstigare. Och någon annan sa att hissens maxgräns var 100 kilo. Och jag förbannade min egen dumhet när jag med skakande knän hoppade ut ur mathisen, ut i friheten. Och lovar mig själv ännu en gång: inga hissar på sena nätter. Åtminstone inga mathissar. Never again.

25 maj 2006

Smygis, Darkrooms och Ölrave

Kort sammanfattning av gårdagen:

Nyförlöst och glad att hell-week var över gick jag på smygläsning på Hard Rock Café. Där var det massor av folk och massor av öl och en uteservering där jag samlade mitt posse i ett hörn. Ny gästspelare var Jonas Fläckerud, vilket var mycket trevligt. Magret är kvar i stan och hon är en raring. Och alla andra är också raringar. Men skit i det nu. Klockan elva skulle Emelie spela på en klubb som hette Gutter och som, ryktades det, var en fetischklubb för lack- och läderfolket. Och som - och detta gjorde att mina öron brände av rodnad och genans - skulle ha ett darkroom! Självklart följde jag med Emelie dit.
Och ja, det var en konstig klubb. Med galler och weirda kläder och ett rum som var stängt och som man fick smyga sig i och ut ur. Kanske var det ett darkroom. Men Emelie spelade i övre baren. Och där var det minsann inga mörka sexrum så långt ögat nådde.
Vidare till Ölrave där jag mötte upp Magret och JJA. Ett band spelade eurodisco och gjorde en cover på Electric. Jag träffade Mackan och Kasper och deras gäng. Och Calle K.
Klockan två svängde en taxi in utanför Ölrave för att hämta mig, och det var min allra käraste Emelie som var på väg hem till vårt trygga näste (läs hornstull). I taxin hörde jag till min stora besvikelse att jag sluddrade. Det var en jobbig insikt. Jag kom hem och lade mig men somnade inte förrän fyra. Detta kan skyllas på telefoner, datorer och vänner jag tycker mycket om. Så det så.

Nu är det Popaganada! Tjohoooo!