31 januari 2007

A trip down memorylane

Dags för ännu ett minne. Nu går vi tillbaka till stenåldern, ungefär så. Närmare bestämt till sommaren 1994, sommaren då allt hände. Det var sol varje dag, jag var femton år, bodde kvar på gården, svettades och slet under solen på höskörden, pappa hade lovat en Hultsfredsbiljett som betalning. I Sala hade några äldre vänner fått bidrag för att starta en ungdomsgård i ett gammalt kråkslott. A-huset blev vår dagliga samlingspunkt. Där fanns replokaler, mackor, sällskapsspel, skabb, ja jävlar, där fanns skabb i de gamla möblerna så i slutet av sommaren fick vi kollektivt smörja in oss med svidande medel, till och med på the private parts. Där hölls olagliga fester och en av våra äldre vänner flyttade in i ett av sidorummen. Där hånglades i bakutrymmen och där anordnades spelningar. Det höll inte i längden förstås, sånt vill inte kommunen betala för, men då, 1994, var A-huset var vår bas, vårt hem.

Min vän och jag åkte till Båstad där mormor och morfar hade ett gigantiskt hus. Vi solade och kollade på killar. Drömde om den stora kärleken eller den lilla, det spelade ingen roll bara det stavades kärlek. Spelade gitarr för mormor, sjöng våra vänsterorienterade proggvisor, Gatans barn och Jag vill ha mer. Mormor applåderade. Moster trodde att jag hade börjat knarka. En kväll träffade vi två killar från Stockholm. Tyckte att de var stiliga, roliga och belevade. Gav dem en femhundring att köpa öl för. Litade blint på att de skulle komma tillbaka med växel. De kom tillbaka. Vi drack öl på en mörk strand. Vi dolde vår Saladialekt så gott vi kunde, bjöd med dem hem till mormor där vi hade pyjamasparty minus pyjamas och på morgonen bjöd mormor på kaffe. Åkte till Bromma och bodde med dem några dagar, kände på storstadslivet, jag köpte ett par gröna pumaskor, för små förstås, jag ville så gärna ha 37. Och sen tillbaka till landet. Fnissiga och i våra egna ögon mycket mer världsvana än veckan innan. Hördes aldrig mer med brommapojkarna. Jag inbillar mig att det är så det går till när man är femton.

Tills idag. Via jobbet har mina vägar korsats med en av dem igen. Vi mailas om jobbrelaterade saker. Avslutar artigt Med vänlig hälsning. Jag kände igen hans namn för flera månader sedan. Idag frågade jag om han visste. Tänk Båstad, skrev jag och han svarade genast att det var sjuuuuukt kul. Tihi. Världen är så liten och när man minst anar det nafsar den i rumpan och man fnissar och minns och sen är det bra med det.

Och som sagt...

... Jag älskar den här kvinnan.
Jag har en hel säsong på datorn.
Två på väg in.
Ain't life sweet, after all.

30 januari 2007

Man måste gilla läget, gillalalala läget

Idag tycker jag om. Jag tycker om Markus för att han viskar alla älskar dig när vi kramas efter lunchen. Jag tycker om Kristina för att hon asgarvar åt Little miss sunshine i den pinsammaste scenen. Jag tycker om Elias för att han har snott åt sig min varmaste hjärteplats. Jag tycker om Terron som skjutsar mig hem efter jobbet. Jag tycker om Daniel som mitt i helvetesperioden med beslöjad röst svarar äh jag bara ligger här när jag ringer och frågar hur det går på jobbet. Jag tycker om Carolina för att hon håller ut i en pissig situation som skulle brutit ned vemsomhelst. Jag tycker om Pers mamma för att hon låter som en rar tant på telefon och får mig att känna att jag får bo här hur länge jag vill. Jag tycker om mig själv för att jag skrev en rolig Metrokrönika. Jag tycker om Staffan som konsekvent skriver så snälla saker i kommentarfälten. Jag tycker om en hel massa andra saker men jag ska lära mig att bli kortfattad och kärnfull. So this is it. Gonatt.

(Kvällens filmcitat: I'll tell you what a real loser is. It's a person so afraid of losing that he doesn't even try. That's a loser for you. Now you're trying aren't you? That makes you a winner.)

Morgonstund osv







I know a ghost can walk through the wall yet I am just a man still learning how to fall

April 2006. Söndag. Emelie och Kalle hittar en soffa på Stadsmissionen. Vi är slitna efter en allt annat än lugn natt i vita baren, Kalle har en snäll norrman på besök. Soffan köps utan att fundera på fraktsätt till Hornstull. Den hamnar på trottoaren utanför Stadsmissionen där ingen taxi får in den i bakluckan. En stund ser saker hopplösa ut. Vi sätter oss i soffan och vilar. Jag får huvudvärk och Emelie ger mig en Ipren från sin väska. En snäll man som säljer frukt på Mariatorget förbarmar sig slutligen och kör hem soffan för en hundrig. Det är vår i luften.

Januari 2007. Måndag. Emelie och Kalle har fått sitt hem omgjort av tv. Jag och Emelie tittar på fjärde avsnittet av L Word, dricker te och äter godis. Emelie är så gravid att hon nästan inte kommer ur stolen hon sitter i. Kalle är inte hemma, han spelar handboll, om två veckor är de troligtvis föräldrar. Jag är på relativt gott humör. Utanför huset ser jag den. Återförenad med trottoaren. En sekund är jag sugen att lägga mig där, sluta någon slags cirkel. Jag gör det inte. Jag går hem och tänker på tiden som gått, som fortfarande går, aldrig slutar gå. Det är ganska fint.





29 januari 2007

My private parts

Angående den senaste tidens inlägg om musik, tv och film vill jag påpeka att det är såhär det går när man stannar inne och inte utsätter sig för det riktiga livet. Det där som hisnar och trilskas. När det enda som står på menyn stavas stiltje tar man till annat för att känna att man lever. Jag skriver man för jag tror att det är allmängiltigt. Summan av lasterna är konstant and all that.

För att liva upp stämningen ett snäpp och åter gå in på det personliga bjuder jag här på en purfärsk bild av min nya "mousetrapper". Det är alltså en dyna gjord för att avbelasta trötta och värkande handleder mot, dvs för människor med så kallad musarm. Inget speciellt kan tyckas, men hör här: man har ingen mus, för musen är själva plattan i mitten! Som om detta inte vore nog finns där även fyra knappar, allt för att underlätta för de stackars handlederna. En knapp scrollar nedåt, en är högerklick, en är dubbelklick och en är vanligt klick. Vi snackar high technology så till den milda grad att klockorna almost stannar.

Den uppmärksamme märker också att i sekunden bilden är tagen loggar även Frida in på messenger med sina båda msn-adresser. Det ska vara en Frida för att ha två. Om man vill kan man också skrocka över hur välstädat jag har kring skrivbordet. Nu var jag ironisk. Slutligen en bild på mig, det har ju varit alldeles för få av dem sedan jag gick in i nykterhetens förlovade land. I bakgrunden skymtar allvarliga kollegor.

Någon som fick en intressepil i ögat?
Någon som vill att jag ska börja gå ut igen?
Eller bara hålla käften rent allmänt?




Lex me up

Dagens låt är LEX. Så är det bara. Inget snack om saken.

nyc-febern vidtar

Nähä. Kan tydligen inte gå in på Overheard in New York längre, blir för nervös och får ont i magen. Note to self: sluta noja över New York.

Hipster chick: [Whispering]... Vagina. [Whispering]... Vagina. [Whispering]... Haha, vagina!
Six people collectively: Shut up!
Four-year-old boy: Mom, what's a vagina?
Mom: It's a word that only fucking inconsiderate people say around four-year-olds.
Four-year-old: Mom, what's 'fucking'?

Running with scissors

Nu är det så att jag älskar Agusten Burroughs, så ta mig med en nypa salt nu. Dry, Agustens skildring av hur han som framgångsrik copywriter i New York av sitt jobb tvingas åka på rehab, hans exlover som är sjuk i aids och hur han kommer tillbaka till staden, till jobbet, till snubbarna han dejtar, men utan alkohol som snuttefilt, var en av mina favoritböcker back in the Pocketshopdays. Jag undrar om jag inte rent av blev lite kär i Agusten då. Jag har alltid varit en faghag.

Anyways. Running With Scissors heter hans skildring av tiden före allt det som beskrivs i Dry. Här berättas om hans uppväxt med en psykotisk valiumknaprande konstnär till mamma som drömmer om att bli erkänd författare och poet, en alkoholiserad pappa, och om hur han i tonåren lämnas bort till mammans psykoterapeuts familj. Terapeuten är galen och det är hans familj också, den ena dottern spelad av Evan Rachel Woods, den andre av Gwyneth Paltrow. Mamman av Annette Bening och pappan av Alec Baldwin. Nämnde jag förresten att jag snackar om filmen och inte boken?

Filmen alltså inspelad förra året och kommer på svensk bio i slutet av mars. Regissören heter Ryan Murphy och har tidigare haft ett finger med i produktionen av Nip/Tuck. Jag ville egentligen inte säga mer än att jag tycker om den. Trots att den ibland blir något en freakshow och tar lite enkla poänger. Trots att jag vill minnas att Agusten Burroughs skriver lite mer nyanserat än det här. Trots att kasten mellan humor och svärta ibland blir lite i skarpaste laget. Så tyckte jag om den.

I Sverige får filmen det urlöjliga namnet Det är något som inte stämmer.

Trailern kan man se HÄR.


28 januari 2007

Sebastien Grainger & MSTRKRFT

Musikdags igen. Alla måste lyssna på Sebastien Grainger och MSTRKRFT, båda sidoprojekt från medlemmar ur Death From Above 1979, båda helt schuuukt bra! Håll öronen öppna för Sebastien framförallt, jag tror nog vi kommer svettas och dansa till den mannens mjusick in da fjuture.

Sebastien Grainger - The Rythm Method
MSTRKRFT - She's good for business

Some kinds of people

Jag blir inte klok på det här. Det finns en person i mitt liv, vi kan kalla honom Staffan, vi kan säga att han plockade upp mig på en gala för ett år sedan, vi kan säga att vi fastnade på ett golv och att ett mycket märkligt samtal tog vid. Vi säger så. Jag har träffat honom exakt tre gånger i verkligheten. Ingen av gångerna har jag varit nykter. Ingen av gångerna har han varit nykter. Ingen av gångerna har vi sagt något vettigt. Men han beslutade sig för att hänga kvar, fråga mig inte varför, och idag rörs jag nästan till tårar över samtal som följande.

Staffan säger:
återvänd till texten du postade idag
Staffan säger:
där har du en del av dina egna svar skulle jag tro
Carolyna säger:
hmmm
Staffan säger:
vad jag tror är
Staffan säger:
är att du inte är den där partyprinsessan som du ska föreställa nu för tiden
Carolyna säger:
nej nej gud nej
Carolyna säger:
det är tydligt
Staffan säger:
inte för att jag har något emot det, tvärtom
Staffan säger:
så nu får nog vörda de egenskaperna som du beskriver i dagens inlägg
Staffan säger:
för det är de sidorna som någon kommer älska
Staffan säger:
plus din haka

Alltså. This one goes out till Staffan oh du knasiga-envisa-fina människa. Du är fantastisk. Vill du gifta dig med min bästa vän har du min blessing. Varsågod. Och tack.

Stockholm i mitt hjärta. Typ.

Jag har bott i Stockholm i fem år. Ett halvt decennium, sug på den. Förutsättningarna har ändrats en aning sedan jag med Tobbe vid min sida körde lasset mellan Gävle och Gullmarsplan, där jag skulle ta över Emelies andrahandsetta. Hon skulle flytta in med the löv of her life back then och jag, jag var bara glad att komma vidare. Jag var färdig med den Norrländska industristaden som ständigt luktade prutt, färdig med högskolan och dess ormgrop till kårhus där man - på riktigt - dansade tryckare i slutet av kvällarna. C-uppsatsen var klar och jag kunde avsluta studierna var jag ville. Dessutom hade jag kommit in på Poppius journalistskola och i mina ögon var det likvärdigt med vilket nobelpris eller oscarsnominering som helst. Ergo Stockholm.

Första tiden i en ny stad är så vinglig. I alla fall för mig. Linda flyttade in på en madrass under skrivbordet, min kille hängde där mest hela tiden, vi delade så gott vi kunde på 30 kvadratmeter, ingen hade ett öre till övers. Någonsin. Vi hade en lapp på köksväggen där vi skrev upp vilka hushållsutlägg vi gjort, varenda liter mjölk skrevs upp för att sedan, i slutet av månaden, när CSN behagade komma, korrigeras rättvist. Vi hade inte råd med uteliv och förresten visste vi inte vart man skulle gå om man gick ut. Vi åt extremt mycket godis. Vi var nästan alltid hemma. Vi var aldrig ensamma. Vi blev extremt trötta på varandra.

Efter en stund kom man tillrätta förstås. Sammanhang blev våra egna. Caféerna och klubbarna, skolorna och jobbet, gatorna och husen. Stockholm blev hemma. Vi flyttade isär, gick vidare. Men jag minns den, tiden innan Metropolis och Pocket shop och Debaser och String och flyttarna till Lidingö och Hornstull och Krukmakargatan och Mariatorget och tillbaka till Hornstull och Zinken, jag minns den med nostalgi. Speciellt idag, en söndag då jag vaknar och undrar vilken av mina vänner som alla bor inom promenadavstånd i trygga bostadslösningar jag ska ringa för en fika, när jag vet att jag sällan är ute ens en timme på stan utan att springa in i någon jag känner, när jag funderar på om jag ska ta en promenad över bron till jobbet jag aldrig trodde jag skulle få, när jag tänker på att jag nog är sugen på sushi och faktiskt har råd att köpa just sushi.

Då känns fem år som en evighet.


27 januari 2007

Behind those clouds I'm almost home

Vaknade och var sjukligt nervös för New York. Herregud. Jag ska liksom åka ensam. I ett flygplan. Jag, som drömmer om störtande flygplan minst en gång i månaden. Jag har aldrig åkt så långt ensam. Om jag dör i en flygplanskrasch dör jag ensam. Det vore ännu värre än att dö med jobbet, som fallet skulle varit förra och förrförra helgen. Jag vill inte dö ensam. Jag vill dö med en hand att krama. Någon att titta i ögonen tack. Helst någon som säger att den älskar mig. Inte ensam. Det är verkligen inte ok. Om jag dör vill jag ha Blonde Redhead på min begravning, hör ni det vänner och familj?

Den här låten tack.

Om jag klarar mig, och det utgår jag från att jag kommer göra, så ska jag landa på Newark, ganska exakt ett år efter att jag lämnade samma flygplats. Jag ska berätta för säkerhetskontrollmannen att jag ska hälsa på en god vän. Han ska be mig ange vad jag jobbar med i Sverige, han kommer titta bistert på mig och jag kommer vara nervös. Jag ska leta mig till Penn Station och jag ska in i myllret av tunnelbanelinjer. Jag kanske åker vilse, it's been known to happen, men jag ska ta mig till Brooklyn, jag och min stora väska, och jag ska anlända till samma del jag för ett år sedan lämnade. Då trodde jag att jag aldrig skulle återvända, det ska jag tänka på när jag kommer fram. Jag ska tänka på att det är bra att jag gör det här. Jag ska jämföra nuet mot dået och jag ska vara stolt. Jag ska vänta på Martina och när hon kommer från jobbet och jag landar hos henne kan jag äntligen andas ut.

S*P*U*N*G

Oh, roligt. Sånt här bloggade jag om för snart ett år sen. Och strax därefter: sånt här. Börjar bli dags för årets dos, märker jag. Kim har tydligen börjat på Jeninas kung-fu. Lätt frestad att börja med kampsport.

26 januari 2007

YO!

Midvinterjävlakylan reviderade alla planer på film- och fettkväll hos Emlan då jag ilsket och huttrande gick Heleneborgsgatan fram, stannade till hos gubben på hörnet och inhandlade dyr ost, dyrt bröd och dyrt kaffe. Det enda jag kunde se framför mig var mina grå mjukisbrallor, de med mudd i nedkanten, de som jag innerst inne tycker är fina och ibland förbannar att ingen någonsin ser mig i, de som jag ser ut som äkta flickvänsmaterial i, kanske med ett linne till och en röd sjalett nonchalant knuten runt huvudet så att bara luggen sticker fram. Dem tänkte jag på när de cirka tusen minusgraderna bet i kinderna och jag insåg att den här fredagen, den skulle spenderas ensam. På grund av det jävla vädret. Well, alla orsaker är bra orsaker, huvudsaken var ju det här med att inte gå ut.

Innan jag hunnit vänja mig vid tanken tittade dock Pär förbi som gubben i lådan, plingplong sade dörrklockan och där stod han, min snyggaste vän. Liksom fatta. Han gör sånt, tittar förbi som om vi bodde i en stad så liten att alla avstånd är obefintliga, överstigliga, som att man aldrig behöver ringa innan man kommer, inte ens i tusen minusgrader. I somras var det likadant. En natt strax efter ett ringer han, det är vardag och jag ska förstås upp och jobba dagen efter. Han säger "hej, jag är i dina kvarter och jag tänkte bara höra om du ville ta en promenad runt Reimersholme". Eh ja. Klart jag vill. Sånt ska uppmuntras, speciellt i Stockholm där människor har en tendens att boka in den minsta kaffefikan en månad i förväg. Loves Pär av många orsaker men den otyglade spontaniteten är definitivt en av de starkaste. Aja. Anyways.

Efter åtskilliga koppar av rykande vätskor, några ostmackor, lite högläsning från diverse bloggar, genomlyssning av ett par skivor, samtal om hur man är när man är social och huruvida man har rätt att vara osocial i sociala sammanhang (ja det har man, det var vi rörande överens om), åkte han sent omsider till Konstfackfesten där det känns som alla jag känner och inte känner befinner sig ikväll. Själv stannade jag förstås - i mjukisbrallorna - hemma, det är det nya svarta. Ju.

Och så gick en dag från våra liv och aldrig kommer den åter.





Pressmaterial

Jag blir rabiat, ondsint, i det närmaste vansinnig, på dåliga pressmaterial. Jag kan rata att lyssna på en artist om medföljande presstext är särskriven. Är den för underlägsen, typ "ni kanske tycker det här låter tråkigt men..." händer det också att jag inte orkar. Om den är för käck också. Liksom hallå. Jag vet att det är svårt för somliga att skriva ihop, att stava rätt, att det borde vara musiken som är i fokus och att dåliga texter i presskitet borde överses med. Men nej. Jag hatar dem.

Här följer en skola i hur man skriver pressmaterial.

1. Använd word eller motsvarande program med medföljande stavningskontroll.
2. Inled med en kort ingress som fångar journalistens intresse. Det mest utmärkande bandet/artisten har att komma med. Har han gjort en omtalad spelning? Blev han upptäckt via Myspace?
3. Berätta kortfattat vem artisten är. Några meningar räcker.
4. Låt eventuellt artisten säga något om skivan. Om han/hon har sagt något smart om den.
5. Berätta när skivan släpps. Berätta var pressbilder finns och vem man ska kontakta för mer info.
6. Låt någon läsa igenom texten, gärna en person som reagerar på felstavningar, konstiga meningsbyggnader och särskrivningar.
7. Infoga artistens logga, ditt skivbolags logga. Låt det aldrig bli mer än ett A4.
8. Skriv ut, posta utan att vika på annat sätt än en eller två gånger. Baka inte in arket inuti skivomslaget. Journalisten kommer ändå slänga pappret once read it en eller två gånger. Make it simple.

Några som fattat det här är Hybris. Enklare, snyggare och bättre pressmaterial får man leta efter. Vilket gör att man lyssnar. Vilket gör att bolaget har större chans att få press på sina artister. Win-win situation. Idag kom Juvelens EP och trots att jag nog hade lyssnat på den hur dåligt materialet än varit blev jag lite vänligare inställd av just materialet. Heja Hybris.

The places I go

I januari 2007 går det inte en dag utan att jag besöker:

Pitchfork
Dagensskiva
Nöjesguiden
Memorylane
Det Ljuva Livet
Myspace
Sveriges Radio
Popmorsa
We Are Shopaholics
Alex Schulman

Tack för det, people.

25 januari 2007

Unga hjärtan gamla kroppar

Idag finns det inte mycket att säga. Jag är tillbaka i sadeln, om nu min stol på det lutande golvet i garaget som också kallas vårt kontor kan liknas vid en sadel. Jag fungerar långsammare än vanligt men hey, jag fungerar. Jag äter lunch hos Pär som kommit tillbaka från skogarna och råkar bo i samma hus som jag jobbar. Jag går tillbaka till Pär efter jobbet och äter middag och tittar på 40 year old virgin och äter godis och har en filt om benen och en kudde bakom huvudet och inte så många tankar tillåts fara i det. På vägen hem hittar jag ett SL-kort och tar bussen hem. Hemma dricker jag te och lägger mig i sängen. Tidigt. That's all I can do right now. Baksmällan efter vissa perioder är enorm och måste således tas på allvar. Imponeras av kroppen som säger så. Stanna hemma. Inte gå ut. Inte leka med eldar. Filtar och te. We were never being boring.

Anyway. Tråkig eller inte, det finns ett musiktips jag vill dela med mig av idag. Det är en skiva med barnsånger och små sagor, sjungna och berättade av indiegiganter såsom Jarvis Cocker, Will Oldham och Stuart Murdoch (Belle & Sebastian, remember?). Det är Tindersticks som gjort den, och vid första lyssningen blir man lätt nostalgisk och tycker att den är hemskt fin om än lite sorgsen. Vid andra lyssningen börjar man lyssna på texterna och sagorna och undrar om skivan egentligen är så lämplig för barn. Jarvis läser en saga om en pojke som blir uppäten av ett lejon och vars föräldrar inte sörjer alls utan mest upprörs över att de inte får tillbaka inträdet på djurparken. En annan handlar om en bonde som får veta att när hans åsna nyst tre gånger till kommer han att dö. Han gör allt han kan från att hindra sin åsna från att nysa, men det fungerar inte. Åsnan nyser och bonden dör. Bonnie Prince Billy sjunger en sång som heter Puff The Magic Dragon och är sjukt söt men som ger röka-gräs-vibbar så det förslår. Hur som helst, skivan heter Songs for the young at heart och släpps snart and I do think you should check it out.

Half Nelson

Så banalt. Sömn gjorde susen. Nackspärren sitter - fortfarande - som en smäck men jag kan tänka hela tankar igen och det känns inte hopplöst på samma sätt som imorse. Jag vinglar inte när jag går genom lägenheten och jag har druckit fyra koppar te och ätit mig proppmätt på godis. Jag har pantat burkar som stått i mitt kök i ett (i kid you not) år, det blev 70 kronor vilket indikerar att 140 öl druckits i min lägenhet under de cirka 400 dagar jag bott här. You do the math. Kvällsbesök av finaste Jenina blev slutligen pricken över i:et på en välbehövd dag i återhämtningens tecken.

Half Nelson hann jag se också. Filmen om läraren och knarkaren Dan som lyckas skilja sina två sysselsättningar åt hjälpligt fram tills en dag då en av hans elever hittar honom while smoking heroin på en skoltoalett efter en basketmatch. Om hans liv och den motvilligt växande vänskapen med eleven och gud, jag faller alltid för missbrukarpersonligheter. På film, that is, i verkligheten har jag lagt hårdare band på mig själv under de senaste åren. Ryan Gosling heter skådespelaren och trots att han på intet sätt är het har han THE LOOK, den där blicken rakt i ögonen under de mest förnedrande av situationer, den som har gett upp och inte längre kan låtsas men håller kvar ögonkontakten och well, det verkar som att jag ska vara lite kär i honom en stund nu. Säkert till imorgon eller, om det vill sig illa, till på fredag. Det har hänt förr. Se Bobby Briggs i Twin Peaks (ett år, jag var tretton) eller Jared Leto (lite kortare, jag var vuxen) i Requiem For A Dream för andra exempel på missbrukarpersonlighet och Carolyna-crush i tät kombination. Jaja. Snabbfakta om Gosling är hur som helst:

* Små tätsittande ögon och fult skägg.
* Är född 1980 men ser ut att vara minst 30.
* Har varit ihop med fucking Sandra Bullock, som är 16 år äldre.
* Har bott ihop med Justin Timberlake och hörde till Disney-gänget när det begav sig, i celebert sällskap av ovan nämnde Justin och, förstås, allas vår dekismorsa Britney.

That's about it. Filmen var som sagt bra. KOLLA TRAILERN.

24 januari 2007

Krasch

På tal om drömmar. Drömde inatt att jag låg i Rålambshovsparken (där jag aldrig legat i hela mitt liv) och det var sommar. Plötsligt ett plan som störtar lodrätt ned mot vattnet, vi ser det hända bara sekunder innan planet når ytan. Vi drar efter andan, hinner inte säga annat än "kolla det störtar", så fort går det. Men precis när kraschen ska ske vänder planet uppåt, det är en vändning på 180 grader, och försvinner uppåt skyn igen. Hmm. Symptomatiskt förstås.

Eh. What?

14:21

Jag är hemma. I sängen. Med raggsockor och mössa på huvudet. Ser ut som jag gjorde för sex timmar sedan då jag bokstavligen föll ihop av yrsel i hallen, på väg till jobbet. Jag har nackspärr, är utarbetad, utmattad, eventuellt en gnutta deprimerad också om jag ska ställa en självdiagnos. Men det orkar jag inte. För jag ska handla goda grejer på ICA och titta på Half Nelson och Little Miss Sunshine i stället. I so deserve it.

[edit 1: jag har inte raggsockor på huvudet. på fötterna.]

[edit 2: kan inte bestämma film. half nelson, little miss sunshine eller dreamgirls?]

Fläskkvartetten

Det var något skamset som vi i kön konstaterade att vi inte visste mycket om Fläskkvartetten. Plura eller han med puckeln, vad heter han nu igen? De skulle släppa en ny skiva eller? En duett med Robyn hade jag hört, en med Theodor hade Frida hört. Mer var det inte. Varför vi frös rumporna av oss i en gästlistekö på 350 personer förstod ingen. Men på plats var vi, och fint var det. Robyn och Christian Waltz och underbara Theo och Anna Ternheim och Andreas Mattsson och Fredde Wadling nu har jag väl glömt någon, men alla var de i alla fall där. En låt var. Fint som snus tills ryggen värkte och jag gick hem i kylan utmed min älskade Södermälarstrand och lyssnade på Blonde Redhead over and over and over again.

23 januari 2007

Tio år av ensamhet

Det är tio år sedan idag. Tio år sedan jag vaknade, hämtade cykeln utanför huset, utanför pappas sovrumsfönster där han hostade så mycket att han kräktes. Tio år sedan jag äcklades, gick fort förbi för att slippa höra. Tio år sedan jag satt på tåget till skolan hade teaterlektion åkte hem. Tio år sedan jag gjorde ett av mina första reportagen i den lilla tidningen, min första tidning, om en kvinna som hade byggt ett eget ridhus. Tio år sedan jag tvingades be styvmamman om skjuts eftersom jag inte hade körkort. Tio år sedan vi pratade och fikade och jag antecknade flitigt, nervöst, ambitiöst. Tio år sedan vi kom hem och styvmamman gick in till pappa. Tio år sedan hon kom likblek ut, sade att han måste åka till sjukhus, att han inte fick luft. Tio år sedan jag vaggade min oförstående bebis till lillasyster i famnen och lugnet kom över mig, lugnet jag idag refererar till som avdomning. Tio år sedan ambulansen kom till vårt villaområde och jag fick gå in till grannfrun och vänta. Tio år sedan jag vände bort blicken när ambulansmännen bar ut pappa på en bår. Tio år sedan den gula filten över hans smala ben. Tio år sedan jag väntade i grannfruns soffa, iskall, avdomnad. Tio år sedan hon klappade min kind och viskade till mig din pappa är väldigt sjuk, du vet väl det. Tio år sedan vi ringdes in till sjukhuset, hämtade upp lillebror på vägen. Tio år sedan styvmamman mötte oss i entrén, sade att det såg illa ut, att han kanske skulle dö. Tio år sedan den gröna korridoren, rummet till höger där en sjuksköterska rullade ut en ställning jag inte förstod funktionen på. Tio år sedan en läkare mötte oss på vägen in, sade att det var för sent. Tio år sedan idag.

Äpplet is closing in!

Ih. Slog mig nyss att det idag är två veckor tills jag åker till New York. Dollarn ligger idag på 7,02 kronor enligt Svenska Riksbanken. Den var billigare igår, ännu billigare i förrgår. Borde jag gå och växla? Och hur i himmelen ska jag våga flyga alldeles ensam hela den vägen? Hello sleepingpills you are so coming with me. Om inte annat för den dära jetlagen som en barndomsvän en gång trodde hette Times Square Banana.

Gullegullegullegulle-Frideluttan!

Frida säger:
nej nu JÄVLAR
Frida säger:
wikingson
Frida säger:
skall ha barn
Frida säger:
blääääääääääääääääääää

[EDIT: kom på den här konversationen i ämnet]

22 januari 2007

The sound of my laughter makes me smile silently

Två korta bara innan jag fortsätter godkänna sidor från finska tryckeriet som gör sig redo att trycka Nöjesguidens andra nummer för i år. Ett: jag älskar Alex Schulman och det finns ingenting på internet som får mig att klucka så högljutt av skratt såsom han. Funkar varje dag. It needs to be stated over and over again. Två: jag har laddat hem tredje avsnittet av L Word och Emelie, jag kommer inte kunna vänta på dig den här gången. Godkväll.

Cripple and the starfish

Jag har stött på er lite här och där. Ni som hävdar att era hjärtan har kallnat, att ni inte kan falla för någon, inte på riktigt, att ni inte känner någonting för någon i hela världen. Att ni fattar att det är ett problem men att det bara är så det är, punkt. Jag har avfärdat er på många sätt; som rädda, fegt undanglidande, allra oftast som fortfarande kära i era ex but living in denial. Jag tror fortfarande det, lite, men har allt mer insett att det inte behöver vara så enkelt. Inte så svartvitt.

Denna insikt kommer naturligtvis av att jag själv alltmer ser mig falla in i mönstret. Och jag, jag är faktiskt mer komplex än så, den där endimensionella andan får ni andra stå för. Nu när jag – eventuellt och i viss mån – är där måste vi således gräva djupare.

Alltså. Tänkbart scenario: du älskar någon så mycket att det känns som att hjärtat ska studsa ur kroppen. Du är älskad tillbaka. Du tror att du har hittat rätt. En gång för alla, liksom. Du vet att det låter klyschigt så du försöker att inte prata om det för mycket, men det är så det känns, no more no less. Ni penetrerar varandras inre och för varje nytt fynd blir du bara mer övertygad. Du somnar vaknar jobbar äter lever med denne någon allra närmast kärnan av din person. Du öppnar blottar visar vågar. Ni vet hur det är.

Och sen en dag: borta. På vad som känns som en handvändning är allt över, det är kaos och isärflytt och värkande tomhet och sårad stolthet som river och tystnad och ilska och det är över. Det finns frågor kvar men du ställer dem inte, du orkar inte, du vågar inte, du tänker att tiden läker alla sår och att den som tills bara några sekunder innan var ditt allt kan dra åt helvete. Du lyssnar på dina vänner som säger att du förtjänar bättre. Du håller med om det. Du rasar ihop och du är ensammast i världen. Du förstår fortfarande inte men tiden går. Tiden slutar aldrig att gå.

Plötsligt har det gått en månad, sedan ett år. Kanske två. Livet gick vidare och du fungerar nästan normalt igen. Utifrån sett är du tillbaka. Du skrattar och dansar och pratar och jobbar och du lurar hela världen och dig själv allra mest att du är ok. För det mesta är du ok så det är bara en halvlögn. Du tänker nästan aldrig på Den Som Försvann längre. Det går dagar och veckor. Världen får tillbaka strukturen och du får tillbaka hoppet.

Tills det händer och du är avslöjad. En skymt av Den Försvunna i en nattklubbskö. Ett vänskapligt mail som frågar hur du mår. Värken i bröstet av vänskapliga tongångar. Ett fyllesms som säger att du är saknad. Kokande vrede som inte kan förklaras av annat än att det inte är över. Helvetet består hur lite du än går med på det. Och nej, det är inte kärlek längre, du vill inte ha tillbaka, det är något annat. Du säger till dig själv att det är fånigt att fortfarande reagera så starkt. Du tänker att du framstår som dum i huvudet om du erkänner det. Du stänger tiger sväljer, grinar blöta bittertårar när ingen ser. För det är så fånigt. Så idiotiskt. Att fortfarande inte fatta vad som hände. Att fortfarande undra fast det gått så lång tid.

Ledordet är, tror jag mig veta, closure. Bjuds man inte på ett ordentligt avslut kan man stå kvar där man slutade i vad som känns som en evighet. I frågorna man inte orkade ställa och svaren man aldrig fick. Och det, mina vänner, kan få det varmaste av hjärtan att kännas kallt.

Daniela

Alltså Daniela Sea. Nu är hon, tillsammans med Mama B och Mama T, kanske den värsta karaktären i L Word. Otroligt dålig skådis också, precis som i Shortbus. Men hey, är hon inte sjukt snygg på den här bilden? I think so.

Ronnie, I'm ready to be heartbroken

Fråga mig inte hur det är möjligt, men jag lyckades på vägen mellan Hotell Amaranten och mitt hem i torsdags natt förlora ett cd-case med i princip all musik jag behöver för att spela skivor ute. Liksom, hur är det möjligt? Man spelar skivor, man tar en taxi, man landar hemma. Och någonstans däremellan: man förlorar sina skivor. Säkert femtio stycken. Man har en dator utan musik på i sitt hem eftersom MONGOJÄVLARNA på OnOff inte vet hur man lyssnar och låter verkstadsHELVETET radera och byta ut hela SATANS hårddisken. Konsekvens: Man får börja om. Med allt. Om man orkar. Eller så slutar man och ger upp. Jag förhåller mig extremt vacklande mellan de ovanstående alternativen.

Idag har det jobbats. Och fikats med vännen Tobias som var partner in crime igår på Debban och Spyan. En kväll som för övrigt avslutades alldeles för tidigt med en icke fungerande mage, icke fungerande sikt, icke fungerande gångstil, icke fungerande talförmåga och en äggmacka från himlen. Jag sade ju det. Jag vet inte vad man gör när man är gravid, än mindre hur man beter sig med en gravid around. Måste liksom kompensera hennes nykterhet, mogenhet, med tonårsfylla bara för sakens skull. Resultat: jag ska ta det jävligt lugnt ett tag framöver. Ända till den 2 februari för att vara exakt, då har vi prisutdelning och då åker klackarna mot taket igen. Heja oss.

Är fortfarande barnsligt glad över drömskorna. Tittar på dem där de står oanvända i hallen. Är mindre glad över några frågetecken och oklarheter. Hatar ovisshet men är livrädd för att pop the question i det här fallet - som så många andra.

Allra sist: gud vad det tjatas om Ronnie Sandahls meningsbyggnad överallt. Jag vet inte vem som kom på det först men kan det inte räcka så, att den som kom på liknelsen kan stoltsera med den och tycka att den är fyndig, och alla vi andra som inte kom på den men bara tycker den är kul, kan sluta använda den som om den markerade ett kodord mellan I GET IT och I GET IT NOT. Ok?

20 januari 2007

Girl you've got some explaining to do 'cause it seems that you miss me now we're through

Vilket fint dygn. Vilken fin Monkan jag har. All the way från Skåne kommer hon med sin lilla mage som snart ska bli större och vi äter på restaurang och köper godis och sen promenerar vi och svär över kylan som har kommit till Stockholm, så typiskt att den är här nu, och vi dricker te och pratar och vi busringer en gammal vän vars mobilsvar har en fånig brittisk accent och vi skrattar länge, sedan somnar vi, hon på madrass bredvid och vi hinner nästan inte somna innan Pär och Elias ringer från skogen och skivinspelningen, och de sjunger för oss i högtalartelefonen, de sjunger sina nya sånger och skrattar och piggar upp oss en stund och det är sent sent på natten och vi somnar till slut och vi vaknar, vi äter frukost och går till Copa för att fika med Emelie och de pratar graviditeter och jag tar kort på dem och skrattar för att de är tjocka och de skrattar när de kramas för de blir formade till ett mumintroll och vi träffar Juni Järvi och vi pratar med honom och sedan går vi över Västerbron till Västermalmsgallerian där jag köper en tröja, vi går till mitt jobb och sätter oss ned en stund, vi går till Odenplan och äter kyckling och halloumi på Blåbär, vi går vidare mot city och jag köper mina drömsneakers, de är slut i vitt och inga nya finns att beställa, jag tar dem i svart ändå eftersom det är bra för mig att investera i sneakers, jag som går så mycket, och vi hämtar tillbaka min laptop, de har förstås raderat hårddisken, jag har förlorat allt, ingen lyssnar på mitt skäll, vi tar tunnelbanan hem, vi landar hemma, vi lägger oss på sängen och madrassen och tittar på Clerks och allt är fint, allt är jättefint, jag har handlat massor med kläder under ett dygn, för flera tusen kronor och jag är pank och jag vet inte vad vi ska göra ikväll, jag vet inte vad man gör när man är gravid. Men det är fint, det är varmt, och jag vet att det ordnar sig, allt ordnar sig.








19 januari 2007

Casual Friday

Igår sade min chef på den finlandssvenska som är hans signum: "vi måste göra något åt ljuset i våra nya lokaler, det är depressivt". Och jag höll med. Har jag förresten nämnt att våra nya lokaler är ett garage, ursprungligen? Så är det i alla fall, ett garage där en snickare med lite weird taste byggde ett rymdskeppsliknande kök och en kupéliknande upphöjning i mitten av rummet. Golven lutar enormt och på vissa platser rullar stolarna ständigt åt sidan på grund av just detta. Folk har redan börjat klaga över ryggvärk men nu när vi är till salu är det ingen idé att börja jämna ut nivåskillnaderna, who knows var vi hamnar liksom.

Anyways. Daniel har ingen mobilmottagning där hans bord står så han har intagit kupén som sin nya arbetsplats. Det är ganska roligt. Igår gjorde vi ett litet besök på hans kontor, Hanna, Thomas och jag. Vi drack en folköl och åkte sedan till Hotell Amaranten där jag - så känns det idag - gjorde en total fool out of myself. Kvällen slutade i vingel och högst tveksamma resonemang, och jag sitter i detta nu och sneglar på Go Bang-Henriks hörlurar som han vänligast lånade ut då jag och Hemstad spelade skivor. Måste gå och träffa honom nu, lämna tillbaka. Måste också hämta tillbaka min dator efter två (!) månaders reparation.

Idag är en snurrig dag och jag har ingen annan att skylla än mig själv. Tralala.