31 maj 2007

Oförberedd och redo på samma gång

Jag har sovit min sista natt i lägenheten i Zinken nu. Which calls for en sentimental tillbakablick, speciellt som radion högt spelar den här Release Me-låten man aldrig tycks slippa undan.

Flyttade in i december 2005 efter att hastigt och lustigt kastat ett förhållande jag tyckte mycket om överbord pga allmän livskris. Blev förförd av rubbad amerikansk person som på tre månader effektivt krossade hjärtat på mig sådär så att det känns som att det aldrig ska lagas igen. Vaknade upp en dag i januari 2006, i den här lägenheten, och kom på att det allra mesta sög och att jag inte visste vad jag höll på med.

I februari lämnade jag ett jobb som behandlat mig dåligt men som jag stannat på eftersom jag ville "visa att jag kunde" och få "upprättning" och tänkte att det kanske skulle "bli bra" en vacker dag. Lämnade till slut för Nöjesguiden, fortfarande in a mess men nu med ett jobb som gjorde mig glad om dagarna. Lite popfestival i västmanländska skogarna ledde till att jag lärde känna viktig vän nr 1: elias.

Dekadent vår och ännu mer dekadent sommar. jag elias frida och viktig ny vän nr 2: pär, är överallt hela tiden. vi sover liksom aldrig, bara springer rusar leker pratar undrar vad allt ska betyda. Tillsammans.

Det blir höst och höst blir vinter och vinter blir vår. Ungefär så känns det när jag tittar tillbaka på det. En resa till New York, en annan till grekisk ö. En halvförälskelse här och lite deppande där. Emelie får bebis i februari. Jobbet på Nöjesguiden börjar kännas ostimulerande i samma veva. Blir erbjuden nytt i mars. Tackar ja. Tänker på framtiden och kommer på att jag lika gärna kan köpa en lägenhet som att fortsätta bo i andrahand. Lär känna underbara Lina och Erika i april.

Och plötsligt är det maj och jag är 28 och irrar runt i en halvpackad lägenhet som snart, vi snackar bara timmar nu, ska tömmas på mina saker och den som tittar på utsikten över riddarholmen och stadshuset och finlandsfärjorna och slussen ska inte längre vara jag. Det känns ok. Det känns mer ok än jag någonsin vågat hoppas. Förändringar brukade banka skiten ur mig förr om åren. Well, inte längre. Tydligen.

Nu undrar jag mest om det är möjligt att fylla allt man har i badrumsskåpet och köksskåpen i en ganska liten låda. Om det går att krympa sakerna. Samt vad jag ska ha för möbler i nya.

Hej nya era. Snart kommer jag och hälsar på. Vid gott mod.

30 maj 2007

Pryttlar. Är det ett ord?

Pust. Idag är det lansering. Det är roligt och stressigt. Jag har gjort tre telefonintervjuer, helt ovan vid att vara den som blir frågad om saker i stället för tvärtom. Vill helst säga enough about me let's talk about you till dom, journalisterna, och liksom börja prata om musik och annat. Men det går ju inte, det vill dom inte. Så jag svarar snällt. Skarvar när jag är osäker. Det får man, det gör alla andra. Såg en notis i dagens Metro om rookie.nu. Såg lite annat på nätet också. Dagens Media skriver såhär. DN skriver såhär. Rockparty skriver såhär, såhär och såhär. Internetworld skiver såhär. På Judy står det såhär.Vad nu Judy är, det hann jag inte kolla upp. Anyways.

En rolig sak med rookie.nu är alla för mig heeeeelt okända band som liksom bara finns där någonstans och gör musik som låter... bra. Jättebra rent av. Dom kan typ vara bara barnet och göra låtar som låter helt fantastiska. Idag har jag hittat en Elsa och ett gäng trettionåringar från den småländska byn Kisa som heter Izzy. De sistnämnda är jag faktiskt helt kär i för närvarande. Låter väldigt mycket som mitt och Lindas musikaliska projekt under högstadietiden, Teenagers. Naiva små sånger som är fulla av oskuld och hopp och söta melodier och stämmor och herrejösses vad charmigt. Någon annan än jag som diggade The Pinks back in the days förresten?

Ikväll är det mingel och fest, Rockparty belägrar Spymlan och Spyan och jag ska of cårs vara där med Tobias och Lina vid mina båda sidor. Lina på den vänstra, Tobbe på den högra. Hela kvällen. Imorgon är det torsdag och då är jag ledig men det betyder inte ledig det betyder att jag FLYTTAR då. Hela mitt bohag. Och mitt behag. Vilket i sig är helt sjukt eftersom jag inte har packat ens halvvägs klart än. Idag köpte jag sopsäckar. Det är en början.

Slutligen. Har kommit på vad jag tycker det kvinnliga könsorganet ska heta. Snippan går bort. Den ska heta kukan.

Hejdå.

Sånt man inte pratar om

Det slog mig alldeles nyss varför jag varit så opersonlig på sistone. Skrivit om flyttbestyr och musik och middagar och promenaddagar som om det inte fanns utrymme för någonting annat, ens i mina tankar.

Grejen är den att jag typ är, ehum, lycklig. Och det gör mig skamsen på ett högst irriterande sätt. Som att jag inte skulle förtjäna det. Eller måste ursäkta det. Eller som att om jag överhuvudtaget nämner det så är allt jinxat. Vilket är helt bisarrt; ändå tar det emot att skriva om sådana här saker. Som att jag skrattar så mycket nuförtiden. Och tycker att saker är roliga igen. Och att jag utvecklas hela tiden, i en rasande fart, på flera olika plan. Och att jag tycker om mig själv. Och känner mig handlingskraftig och ibland nästan starkare än vad den här världen klarar av. Tänk dynamit i skorna. Eller något slags studsande material. Den där känslan som förut kunde komma en sekund för att i nästa vara som bortblåst, den har varit här ett tag nu. Inte varje dag och inte varje stund men liksom... underliggande.

Grejen är att jag visst förtjänar det. Varför skulle jag inte? Jag har varit ganska ledsen ganska länge. Av lite olika orsaker, somliga som jag känner till och andra som jag bara anar djupet av trots åtskilliga timmar i en snurrstol med luddiga kuddar mittemot en vänlig terapeut.

Det slog mig alldeles nyss, och jag kan inte gå in djupare på det eftersom jag ska sova, att jag säkert någonstans har skämts över att jag är glad. -are. Och det vill jag inte göra. Jag vill säga rakt ut - på det på gränsen till skrytsamma och egenkära sätt som kanske måste vara det här inläggets signum - att jag tycker mitt liv är ganska fantastiskt. Jag är stormförtjust i mina vänner, både de gamla och de nya. Jag älskar jargongen vi har och humorn vi delar. Livet vi lever, kvarteren vi går i, sakerna vi gör, gemenskapen vi har. Jag älskar att jag har köpt en lägenhet alldeles själv, alldeles utan att ens fatta hur det går till men med vetskapen om att jag kommer lösa det hur det än går. Jag har lämnat ett jobb för ett annat. Jag har lärt känna sådana underbara människor under den sista tiden. Jag har utmanat mig själv att göra saker jag är livrädd för. Jag har blottat mig och gjort bort mig och fattat att det inte är någon fara, nästan ingen fara alls. Jag har provat de där vingarna och massor av gånger har jag haft fel och snubblat och ändå tagit mig upp. Jag har fattat skillnaden mellan vad jag kan förändra och vad jag inte rår på, och banne mig om jag inte slutat älta och sörja den senare sortens faktum som en gång förut. Som ganska nyss.

Jag säger inte att det är en semester, ingen räkmacka, ingen jollrande bebislycka. Jag säger bara att det känns bra att vara jag, till och med när det känns dåligt.

29 maj 2007

Manusförfattarschmarro

Jag i telefonen till Frida: "man ba please marry me."
Min kollega till mig: "ursäkta?"
Jag till min kollega: "asså jag pratade i telefon. jag friade inte till dig."
Min kollega till mig: "jaha vem pratar du med?"
Jag gill min kollega: "min kompis frida."
Min kollega till mig: "ah, frida, det namnet ville min fru att vi skulle döpa vårt barn till"
Jag till Frida: "min kollegas fru ville döpa deras unge till Frida"
Min kollega till mig: "men jag sa nej för jag tyckte det lät för mycket Eskilstuna"
Jag till Frida: "men han sa nej för det lät för mycket Eskilstuna"
Jag till min kollega: "min frida är från hudiksvall så det där tog hon bara som en komplimang."
Min kollega till mig: "jaha. det var inte så jag menade."

Några timmar senare skickar min kollega ut ett mail till Stockholmskontoret från mitt konto. Jag har gått ut i köket och tagit en av kontorets många glassar, den första jag vågat ta för mig av. I mailet står "Det var jag som åt upp all glass".

Grönt är skönt

(Note to reader: Detta skrivs inte av inspiration utan av uppskjutningslusta och lathet vad gäller packande av lägenhet. Förlåt.)

Varje gång jag rensar min garderob och tittar igenom slänghögen blir jag förvånad över hur mycket grönt och brunt jag verkar ha ägt. Men inte använt. Måste sluta mig till att jag ogillar färgen grön, åtminstone på mig själv. På årstider tycker jag dock att grön är en väldigt fin färg. Speciellt som nu när det är skolavslutningsårstid och allt luktar gott. Och mina gator som snart inte längre är mina är helt jävla underbara.

(Andra färger jag är skitful i: * Vinrött * Varm orange * Purpur * Bajsbrunt)






Drömmen / Verkligheten

Om jag fick bestämma skulle det funka såhär:

Fixa ett nytt lysrör till mitt kök: Elias.
Städa min toalett + avlopp under badkar: Wille.
Putsa mina fönster: Frida.
Lämna tillbaka madrassen jag lånat av Tor och Anna: Tor och Anna.
Städa köket inkl. ugn och kylskåp och hyllplan: Styvmor Anki.
Hämta lådorna med böcker som står på Fridas vind: Håkan.
Köpa sopsäckar och packa alla mina kläder i dito: Lina.
Dammsuga och skura alla golv: Carolina H.
Hämta femtiotalsbryån hos syssling: Bror Christian och Tobias.
Bära alla tunga lådor vid flytten: diverse män.
Gå bredvid och säga ”bra jobbat” och peka på saker: Schmarro.

I verkligheten funkar det såhär:

All of the above: Schmarro.
(flytthjälp kommer finnas, det är tackar jag ödmjukt för.)

28 maj 2007

va skaru bli när du blir stor

Ikväll har det lekts mamma pappa barn och lagats mat hos Erika och tittats på Emelie och Kalles teveprogram och det har varit hemskt trevligt all in all. Punkt.








Tack peptobismol

Dagens tack går till uppfinnaren av denna produkt, samt till Anders Lindström som introducerade mig för den. Mår illa.