30 juni 2007

New York New York

Nollsju fjorton - pip. Ringt och väckt Frida och Tobs. Check. Duschat, valt kläder. Check. Dubbelkollat att biljetter är med. Check. Dubbelkollat att adressen till läggan in nyc är med. Check. Snytit mig åtta gånger. Check. Insett att jag gick upp för tidigt och fördrivit tiden framför datorn. Check. Kollat jobbmailen. Check.

Nu åker jag. Om allt går bra är jag framme i det stora äpplet vid elva ikväll, swedish time. Då ska jag på penthousefest. Och köpa roliga amerikanska mediciner. Jippi!

Hejdå finaste lägenheten, finaste ni, finaste Stockholm.

Ps. Tar med datorn. Ds.

29 juni 2007

Min gård

Jag bor på en och en halv trappa in mot en gård som är djup och trång. Den fungerar ungefär som en tunnel eller ett schakt vad gäller ljudförstärkning. Ibland på nätterna sitter två tjejer och röker på en balkong. Jag hör dem så väl, jag hör när de viskar och jag hör (och hatar) när de skriker. Ikväll var det fest igen. På en balkong eller kanske i en lägenhet, svårt att säga. Dock inte svårt att höra. Oj vad det skrattades i falsett. Och lyssnades på dålig musik. Jag ville be dem dra åt helvete men jag tror de alldeles nyss gjorde det ändå. Drog åt helvete. Eller valfri fredagsklubb i Sthlm. Same Shit.

Miss Borlänge

Nu är jag på väg till New York. Om några timmar ses vi på Cityterminalen, jag och mina två resekamrater. Jag ska bara packa lite först. Och sova. Kanske ta en värktablett och se om febern lättar. Japp, it's true. Imorse när jag vaknade i något slags uthus vid en villa i Borlänge var jag sjuk igen. Den här gången en klassisk förkylning, Lina hade fått en likadan, vi skyller allt på bebisen vi gullat ihjäl oss med under det senaste dygnet. Hanna, that is.

Några ord om Peace & Love innan jag börjar packa. Vi bilade upp igår morse, i bilen fanns jag, Ruben och Adrian; jag körde hela vägen. Vi mellanlandade i Sala och jag sprang med en ros till pappas grav. Vi fikade med Emelies familj som höll hårt i Hanna så länge de hade chansen. Vi åkte vidare, vi lyssnade på musik, vi pratade om trohet. Tror jag. Eller otrohet. I Borlänge visade sig festivalen ha ett mycket rörigt system för var ackrediteringar hämtades ut, hälften av oss var pressackrediterade och andra hälften var VIP/artister. Att samma hotell skulle tillhandahålla service för dylika ärenden var att hoppas för mycket. Att köerna skulle gå framåt detsamma. Två timmar efter ankomst hade vi våra armband och jag slet med mig Ruben och Elias, som vi mötte upp på plats, för att kolla på ett band jag blivit tipsad om som hette Lucky Lucky Pigeons och spelade ung popmusik med klistriga melodier och många handklapp. It was kind of nice.

Adrian och Fredriks föräldrar bor i en villa precis bredvid området och där skulle vi också bo, allihopa trängde vi in oss i diverse källare och uthus och känslan var som en blandning av barnkollo och klassisk på-landet-semester. Med andra ord: det skulle kollektivlagas mat och grillas och drickas öl och bubbelvin och pratas och stojas och has trevligt så till den milda grad att vi missade både Laakso och halva Shout Out Louds. Med tanke på hur astrevligt det var känns det som det kvittar. Vid elva drog vi till festivalområdet och BOY vad vi är gamla eller folk är unga. Något är helt klart skevt. Kollade Anna Ternheim, hittade en skylt på en restaurang som berättade hur många plankstekar de sålt hittills (typ hundratusen), trängde oss in på The Tough Alliance, drack mer öl, gick till Backstageefterfesten där Gustav G skulle spela skivor men blev bortträngd av TTA-pojkarna. Hängde där tills det ljusnade, blev så trött att jag blundade och blev ledd hela vägen hem, klockan var säkert sex, somnade utmattad och glad. Vaknade förkyld.

Idag åkte jag tillbaka till Sthlm eftersom jag ska vidare till NYC imorgon bitti. Alla andra är kvar i Borlänge och jag längtar efter dem. De skulle äta havskräftor ikväll. Eller house-räkor. Minns inte vad de kallades. Själv äter jag ingen middag för jag är sjuk och har resfeber och mina ögon rinner ikapp med min näsa och jävlar vad jag borde sätta igång att packa NU.


Peace and love and en nice grillkväll hos familjen Nilsson







































28 juni 2007

Cykelsummer of 2007

Jag känner en person som bor i samma hus som jag. Lite. Genom en gemensam vän. Igår på Blonde Redhead berättade han för mig om matställena på vår gata, han sade att indiern är ok och sushin är ok och pizzan är ovanligt god. Det var ganska kul men det roligaste av allt var att han berättade att vi har ett cykelförråd. Jag som sörjt det faktum att man måste bära cykeln upp för en trappa, sedan ner för en trappa, sedan upp för ännu en trappa, för att komma till en gård där det egentligen inte finns plats för cyklar. Nu vet jag bättre. And boy did I need this information. Nu börjar cykelsommarn 2007. Jippi.

hundrasjuttiofyraochenhalv

Förresten. Man fick mäta sig på Tekniska Muséet och det var med stolthet och glädje jag kunde konstatera att jag numera inte bara är 174 centimeter utan faktiskt 174,5. Mina armar däremot är 175 centimeter. Gud vad oproportionerligt. Som en oslipad diamant liksom.

27 juni 2007

Som yra höns

Det blev ju lite olyckligt det här med systerns elvaårsdag och Gröna Lund-planen som gick i stöpet. När jag vaknade imorse smattrade regnet mot mina rutor; när jag nu går och lägger mig är det samma ljud jag hör och inte någon gång under dagen har det lättat. Jag har önskat och längtat och suktat efter att få ligga hemma med mina böcker, med min lägga, i min nya soffa, med min dator, och lyssna på regnet och bara ta det lugnt. Detta kunde dock inte ordnas ty när Bea fyller år ska Bea firas, det är ju självklart.

Ersättning för Gröna Lund blev Tekniska Muséet som tyvärr inte alls var lika roligt såhär i vuxen ålder som när jag var barn. Lekavdelningen (även kallad teknorama) var luftfattig och luktade svett och det mest spännande var ett slags pussel som jag och min bror tävlade om att lösa snabbast möjligt. Det sprang galna barn överallt och min biologiska klocka började genast ticka baklänges. Never ever tänkte jag och andades djupt och långsamt för att behålla lugnet. Bilfärden mellan Gärdet och Söder tog en timme i rusningstrafiken. Därefter bjöds det på pizza hos storasyster på Kocksgatan och jag tror att jag eventuellt åt upp hela på mindre än en minut i ren frustration. Faster kom på besök och vi behövde diskutera igenom en jobbig sak som har med arv och släkt och fejd att göra. Några tårar, några höjda röster, lite dividerande och delande senare var klockan tio och vi var utmattade allihopa. Sade puss puss och hejdå och kram och skildes åt i regnet.

Nu är jag hemma. Jag struntade i den hemliga festen som heter Sista Natten Med Gänget och jag ber missunnsamt till gudarna att det inte ska visa sig vara den sista spelningen någonsin med ikoniserat band typ... äh jag vet inte. Whatever.

Imorgon bitti åker jag och Ruben och Adrian med bil mot Sala. Vi ska hämta upp Popmorsa och fika med hennes morsa och jag ska gå till pappas grav och knipsa av några blommor som behöver knipsas. Jag ska berätta för honom om arvsbråket också, han kommer vända sig i graven av hur vi håller på. Som yra höns är vi utan honom, det märks vid tillfällen som de här. Helt yra.

Här är tre bilder på mig på Tekniska Muséet. Rätt heta om jag får säga det själv. Den ena föreställer en rymdtoa, notera gärna hur fötterna är fastspända så att man inte ska bli tagen med skägget i brevlådan eller brallan i knävecket liksom. Den andra är jag som astronaut. Den tredje är bara en konstig stol. Mössan fick jag låna av systern. Bjöd på hela paketet liksom. I brist på Gröna Lund.




Idag längtar jag efter..

... att vara hemma.

Gröna Lund anyone?

Himla orättvist är vad det är. Vi skulle ju på Gröna Lund idag, jag och familjen med elvafyllande systern i spetsen. Men regnet öser ner, värre än någon lerig festivaldag i Hultsfred någonsin. Hon har längtat jättelänge. Och nu: regn.

Följande kommer att ske:

Imorgon bitti drar jag till Borlänge och Peace & Love. På fredag jobbar jag och klipper luggen som är helt vidrig in present state. På lördag sticker jag till New York för en niodagars välförtjänt semester. Jag kommer hem den åttonde juli. Då jobbar jag två dagar och åker sedan till Arvikafestivalen. Jag undrar lite när jag ska vila och kolla på alla serier och läsa alla böcker jag drömmer om. Och när jag ska hinna vara i min helt jävla underbara lägenhet. I agusti kanske.

Note to self: gör inga planer för sensommarens semester. Inga what-so-ever.

Jobbet och sånt

Jag är och har alltid varit helt usel på rubriker. Att välja citat är en barnlek. Att skriva ingresser lite svårare men funkar oftast rätt bra. Att skriva så att det flyter går också lätt. Men rubriker. Hur GÖR man? Fan också.

Lita aldrig på Berra

Today has been so crazy. Jag blev ju erbjuden en soffa igår, på villkoret att jag hämtade den idag. Vilket låter enklare än vad det visade sig vara, trots att jag hade en snäll Rubie som bärhjälp och moraliskt stöd. Först skulle ju en bil hittas och jag provade med det som låg närmast mig i avstånd: Berras Biluthyrning på Götgatan. Har ni en bil som en soffa får plats i, frågade jag imorse när jag ringde på vägen till jobbet. Javisst, sade mannen i telefonen och bad om mitt personnummer. Vi bokade två timmar och en stor bil, femhundra pix skulle det kosta. Vilket ju inte är någonting om man tänker att man får en soffa på köpet. Hoppade således av sommarfesten på jobbet vilket i sig var tråkigt eftersom det är läge att jag lär känna människorna jag jobbar med, speciellt som jag har en ganska ensam position där. Men en soffa gratis är en soffa gratis liksom. Det måste man ju förstå.

Klockan fem kom jag halvspringande på Götgatan och mötte Ruben utanför Berras Biluthyrning som visar sig vara: stängt. Alltså stängt som i mörkt, låst, igenbommat, ingen där. Några telefonsamtal senare och jag får det bittra beskedet av en Berraperson att jag inte bokat en bil. Eh jo, sade jag. Men nej, sa Berra. Trots att jag tålmodigt förklarade att jag visst hade bokat en bil sade Berrapersonen att det trodde han inte på. Det borde i så fall finnas i bokningssystemet, resonerade Berra och förklarade pedagogiskt "det finns i en DATOR", och jag sade att det inte riktigt var mitt problem vad deras bokningssystem sade eller inte sade. Bokat hade jag, och en soffa hade jag att ta hand om. Men tyvärr. Det sket Berra i. Jag stod med andra ord snopet klockan fem över fem och hade en soffa att hämta och på bilfronten intet nytt. Paniskt chansade jag och ringde Qne som av ett mirakel visade sig befinna sig tre gator bort. Med sin bil. Som han gladerligen ville låna ut till desperata jag och lite lugnare Ruben som vikt sin eftermiddag åt att hjälpa mig med soffjäveln.

Vi hämtar bilen, vi möter klänningsiklädd Lina och skjortiklädd Robert hos Martin som är namnet på soffskänkaren i Zinkensdamm. Stark av adrenalin och stress bär jag soffan fem (sanning: tre. Robert tog första två) trappor ned, Ruben binder den smidigt i Qnes kakelbils baklucka och off we go. Mot mitt hem, med min soffa. En halvtimme senare och vagt svettdoftande står jag sedan i mitt hem och tittar misstänksamt på den, soffan, som ser hemskt stor ut där den fyller upp en av väggarna. Ruben provligger och säger att jag kommer vänja mig vid den. Jag bestämmer mig för att lita på honom och jippi, redan nu, några timmar senare, känns allt hemskt mycket bättre. Soffdilemmat är löst, jag har en finfin hörna av en finfin lägenhet och hey, man kan ligga raklång i den. Och hångla. Exempelvis. Om man nu gör sånt. Träffade en Fredrik på stan idag som sade att det var viktigt för honom att en soffa skulle vara bekväm att hångla i. Haha, sade jag och tänkte att han skojade. Det är det, sade han gravallvarligt. Jaha kul, hejdå, sade jag. Och gick till Vitabergsparken och drack rosa bubbel och åt sushi med några trevliga pojkar. End of soffastoryn.






Blonde Redhead

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: om jag dör vill jag att Blonde Redhead ska spela(s) på min begravning. The Messenger helst. Ikväll var magiskt trots att det där jag stod var ganska dåligt ljud och jag knappt kände en enda person och fick stå ensam mest hela tiden. Jag älskar Blonde Redhead. Punkt.